Schlagt sie tot!/Om reformatorn Martin Luther/Urpremiär på Malmö Opera.

Få ljusglimtar om Martin Luther! 

När parhästarna, regissören Peter Oskarsson och scenografen Peter Holm, är igång brukar det vankas stordåd, men här har de gått bet!  

På papperet låter det spännande. En nyskriven opera om reformatorn och munken Martin Luther. Av det dansksvenska paret Bo Holten och Eva Sommestad Holten. Intressant ämne men faller inte i så god jord. Här fattas den dramatiska nerv som måste till för att hålla operan levande. Varken texten eller musiken uppbådar ett sådant intresse, för att hålla en fängslad i tre timmar. Även om vi får delar av Martin Luthers eget komponerande.

Hela första akten är mörk och tung. Här finns för många personer att hålla reda på samt en för komplex text. Den svaga ljussättningen gör att man har svårt att hålla huvudet uppe och bli riktigt engagerad. Därtill sångare som knappt hörs över rampen.

Dirigenten Patrik Ringborg blir mer intressant att se på då han mästerligt och med full inlevelse dirigerar sina musiker och sångare. 

Musiken är mestadels lika tung som dramat men där finns ljusglimtar. Som när bleckblåset och körerna kommer in. Körerna lyfter operan och det blir mer luftigt och hörvärt. Annars är det en ganska så tråkig musik som Bo Holten komponerat. Fast det blir nog så om man ska skriva musik till Martin Luthers koraler. 

Bland solisterna gör basbarytonen Dietrich Henschel som Martin Luther ett gediget arbete. Hans röst hörs också för det mesta. Även tenoren Thomas Volles som Melanchton gör en berömvärd insats.

Koreografen och butohdansaren Caroline Lundblad/Frauke har gjort en annorlunda koreografi som man reagerar och blir nyfiken på. Det är fascinerande att se hur dansarna virvlar fram på scenen och blir ett med dramat.

Peter Oskarson skapade teaterhistoria under sin period som regissör för Skånska Teatern, i Landskrona. Liksom scenografen Peter Holm. Fast här blir jag inte så imponerad av de båda. Jag saknar de snillrika scenlösningarna och den fantasifulla scenografin.

En liten flicka längst fram på rampen slår igång dirigenten i andra akten.
Hon figurerar även i andra scener som någon slags övervakare av händelseförloppet. Jag slås direkt av likheten med Greta Thunberg, där man helgonförklarar ett barn. Här gör sig vår tid påmind, lika farligt och dumdristigt, nu som då. Vi är fortfarande fast i stela tankebanor, utan vilja till förändring.