Spelman på taket/Malmö Opera


MM
Lam och ointressant uppsättning

Det här kunde ha blivit riktigt bra, men tyvärr så sjabblas det bort av felaktig rollsättning och ingen nerv i föreställningen. 

Regissören Orpha Phelan gör här musikaldebut. Det märks! Här makas det fram i snigelfart där sångnummer som Om jag hade pengar borde vara en ”show stopper”. I Philip Zandéns tolkning är den sömnig och likgiltig. Istället för ett rivigt musikalnummer. Att välja Philip Zandén i denna roll var inget snilledrag. Han har inte den sångröst som krävs och han mumlar fram sin text. En ganska så trist Tevje.

Samma är det med Katarina Ewerlöf som Tevjes fru Golde och de andra aktörerna. Här verkar inte varit tillstymmelse till personregi. Alla roller är felbesatta. Inga starka rolltolkningar eller spännande karaktärer. Som denna musikal egentligen rymmer. Här talar de flesta som de lärt sig på Teaterhögskolan. Det blir stolpigt och overkligt.
Anders Jakobsson som Kommisarien på skånska blir till ett buskisinslag. Inte till en stram och skrämmande polischef. Att Rabbinen ska leda sin församling får man ingen känsla av. Eller att äktenskapsmäklerskan har ett grepp om byborna. Inte hettar det till mellan Tevje och slaktaren Lejser Wolf. Inga soloprestationer sticker ut. Alla har blivit till en grå och icke synbar massa.

Det brinner inte till i föreställningen förrän Nils Olsson (som en av byborna) klämmer i för folk och fosterland i en kort aria. Det är på den nivån sånginslagen skulle legat. Nu har man lagt mer fokusering på dramatiken än musiken. Men inte ens där blir man gripen. Det är enbart långsamt och ointressant.

Det som höjer temperaturen en aning är dansinslagen och koreografin av Lynne Hockney. Där har vi föreställningens temperatur.

Den svenska översättningen är tafflig och speciellt i musikalnumren. Varför sjunger man Traditsye istället för Tradition?

Scenografin ger ett billigt intryck. Stora skåp förvandlas till dörrar, båtar och annat där ensemblen rör sig. Blir tyvärr inte riktigt trovärdigt. Mer som en fattigmansteater.

Man har helt tagit bort Tevjes viktiga monologer med hästen. Tevje drar på sin mjölkkärra och talar med Gud men glömmer att rikta sig upp mot skyn.

Musikalen inleds med att ensemblen sitter med täckjackor som moderna flyktingar. Så avslutas också musikalen. Här är man inte konsekvent. Ska vi tänka på dagens flyktingproblematik eller då judarna fördrevs  från Ryssland under 1800-talet?

Spelman på taket är baserad på jiddischförfattaren Sholem Aleichems böcker om de ortodoxa judarnas stränga traditioner och levnadssätt. Kvinnor hade ingen talan och giftermål ordnar mannen i huset. Det känner vi igen från en annan men farligare religion. 

Spelman på taket, Fiddler on the Roof, Malmö Opera, 170824.Fotograf Malin Arnesson

Medverkande
Philip Zandén, Katarina Ewerlöf, Tuva B Larsen, Kristin Lidström, Kerstin Hilldén, Åsa Fång, Jonas Schlyter, Oscar Pierrou Lindén med flera samt Malmö operakör och Malmö operaorkester. Musik: Jerry Bock. Manus: Joseph Stein, baserat på berättelser av Sholem Aleichem.Sångtexter: Sheldon Harnick. Översättning: Jan Mark, Bo Ericsson, Lars Rudolfsson. Scenografi och kostym: Leslie Travers. Ljus: Thomas C Hase. Ljud: Anders Ekstedt. Koreografi: Lynne Hockney. Regi: Orpha Phelan. Dirigent: Stefan Solyom.

 

Ban Thai Steak House/Thailändsk restaurang i Malmö


Gemytligt och prisvärt

”Shilla” och hennes suveräna Thaikockar har gjort det igen. Öppnat ännu en Thairestaurang. Nu i östra Malmö nära Värnhemstorget. Deras andra restaurang finns i centrala Köpenhamn. 

Man har valt att ha samma koncept i Malmö. Genuin Thailändsk mat som tillagas av en kunnig kock. Till detta Shillas vänliga bemötande med kunskap om den mat som serveras. Även Shillas medarbetare har ett ödmjukt sätt att värna om kunderna.

Mycket billigare öl och sprit än de flesta restauranger samt ett rikt utbud av drinkar.
För att inte tala om maten där det verkligen smakar Thaimat. Det finns till och med biff för de som önskar.
Ban Thai är en restaurang med plats för 70 gäster vilket gör att även sällskap kan boka för trevliga sammankomster.

Ban Thai Steak House har också uteservering åt två väderstreck. Samt stora panoramafönster.

fullsizeoutput_2a80

fullsizeoutput_299b
Ben igång med en Thairätt
IMG_2118
Shilla välkomnar alla och även familjer
fullsizeoutput_2a87
Foto Johnny Månsson©

Malmö brinner/Moderna museet i Malmö


Mer tristess än intresseväckande

Med öppna ögon och lust beger jag mig till denna utställning. Då jag vandrar omkring blir jag mer trött än nyfiken. Här i denna tid har jag verkat och medverkat. Men vad får jag se, endast fragment och mest från ett destruktivt håll. 

Här finns inte mycket från det positiva som jag själv såg existerade. Jo, här är några foton från den första folkfesten 1971. Fast de bilderna vittnar inte om så kul vi hade med ringdans och svängig musik. Både från Grus i dojjan och Cornelis Vreejswijk. Visst var Folkfesten strängt politisk men där fanns även glädje och hippiefeeling. Folk rökte både brass och drack vin. Det var på den oskyldiga och goda tiden innan eländet tog över. Lite av denna tidskänsla kan man förnimma i Elisa Halvegårds sagofigurer och bilder. Vid hennes monter kan jag stå länge och drömma mig bort. Elisas bilder och figurer har ett livslångt värde. Värt att nämna är att Elisa Halvegård har nyligen debuterat som författare med, Själarnas erogena zoner.

En bit från Elisa har vi min gamla teckningslärare, Allan Friis. Hans politiska oljor är verkligen tidsbundna och visar på vår naivitet från den tiden. Vi trodde vi förstod så mycket då vi var unga och omogna. En del har fastnat i detta vänstertänkande. Som förkämpen Mikael Wiehe. Han kunde inte ens gå på Malmös bästa rockställe, Dad´s Dancehall. Där fick vi se flera av den tidens bästa rockband. Från utställningen finns Blondie med på en del foto.

Lena Mattsson har gjort en film om punken i Malmö och sångaren Stry Terrarie. Den blir tröttsam i längden att ta del av då här inte finns människor som är bra på att uttrycka sig. En av de som har arrangerat utställningen är Clemens Altgård. Han läser en dikt men det är så svårt att höra att intresset falnar. Bäst är de sensuella fotona på Lena Mattsson.

En annan ljusglimt i Malmö var den dekadenta klubben Trocadero. Med mitt vipkort i högsta hugg så befann jag mig där flera av veckans dagar. Malmös bästa klubb då och inte de skitiga svartklubbar som figurerar i utställningen. 

Foto Johnny Månsson ©

After Dark – This Is It!/Malmö Opera


MMMM
Lättsamt men mycket underhållande 

After Dark har blivit en institution i det svenska folkhemmet. Efter en start på en undanskymd tillvaro i Stockholm är de nu stapelvara hos medelsvensson. Fast nu är det slut. Detta är sista uppsättningen! Efter att roat folket i 40 år. En avslutning där publiken tjöt av lycka. 

Christer Lindarw är den självklara stjärnan och utan honom inget After Dark. Även här är det mest intressant då Christer är på scen. Han gör sina glansnummer som Diana Ross, Céline Dion och andra megastjärnor. Publiken jublar och vill bara ha mer. Det får den i form av av en riktigt kul städerska där de överraskande ljuden höjer nivån på komiken.

Men det är inte bara Lindarw som glänser. Han har en hel stab med duktiga dansare som även de kan mer än att dansa. Numret med The Supremes är enormt kul. Fast det bästa i denna avskedsföreställning är cirkusnumret med alla dess fantastiska kostymer och trix. Det är så hisnande att se på att man knappt kan ta in allt som händer samtidigt.

Det som gör att det inte blir toppoäng är den elaka satiren om Carola. Den går under bältet och är ovanligt ful och grov. Även de inledande numren håller inte samma klass som senast då After Dark var på Malmö Opera. Det känns lite ointressant och på tomgång. Men så plötsligt lyfter det. Hyllningen till alla kollegor som dött och Lasse Flinckman är känsligt och tankfullt gjort. Slutscenen med Christer Lindarw är lika stark som senast.

Efter applådtacken blir Christer Lindarw personlig och berättar om sina år med After Dark och hur tacksam han är att få uppträda på Malmö Opera. Ett värdigt slut för en stor dragqueenstjärna.

after_dark_160928_2_mediumFoto After Dark

La Gioconda/Malmö Opera


Snyggt, fantastiskt och mästerligt!

Helt underbart att få bevista en så fulländad opera. Här finns musiken, handlingen och sångare som kan ge rättvisa åt verket. Det är bara att gratulera Malmö Opera för denna helgjutna uppsättning. 

Staffan Valdemar Holms regi börjar stiliserat och snyggt med de stillastående sångarna. Som en tavla att bara njuta av. Då sångarna tar ton hör man från solisthåll att det här har ovanligt hög klass. Vilken njutning! Det är en opera som har hela känsloregistret. Att höra Fredrik Zetterström och Paulo Ferreira duellera med sina röster är en upplevelse som bara det är värd biljetten.

Bente Lykke Møller fortsätter med sin småskaliga scenografi från förra succén, Aida. Det här är minst lika bra. Stora stenblock dominerar den första akten. Det fungerar förvånansvärt trovärdigt som Venedig på 1600-talet. Andra aktens fond har en skeppssida där humorn triumferar. Oerhört kul att se på då sångarna sjunger och agerar. Tredje akten har en öppning som i filmen Goldfinger med dess guldbeklädda fond. Där står Fredrik Zetterström. Han skulle mycket väl kunna vara Oddjobb, den hemska underhuggaren i Goldfinger. Hans röst är grym och uttrycksfull. Fast lika grym är basen Insung Sim, som ledare för inkvisitionen. Han vill döda sin genuesiska dam (Laura Adorna) som sviket honom. Géraldine Chauvet gestaltar Laura kyligt men klartänkt. Hennes mezzosopran är mer än hörvärd. Herrar i frack och damer i vackra gula klänningar festar i bakgrunden. Allt spel försigår längst framme vid rampen, men det fungerar alldeles utmärkt.

Kören imponerar med sitt skådespel och välsjugna partier. Det är okunnigheten mot kunskapen den här operan berättar om. Det är ond bråd död och en mörk och dyster tid. Maria Streijffert som Den blinda attackeras av pöbeln som vill döda henne. De är rädda för det okända och mystiska som Maria  representerar. Maria Streijffert agerar och sjunger fantastiskt trovärdigt i den här rollen.

Det enda tvivlet i denna uppsättning är baletten på festen. Även om den är stilig att se på så kunde man tagit bort den. Den är alldeles för lång, tar ner tempot och intresset från föreställningen.

Amilcare Ponchiellos La Gioconda sammanfattar vad opera är. Musiken, librettot och dramatiken kan inte bli bättre. Ofattbart att man inte sätter upp detta stycke oftare. Men det kräver sina sångare vilket man har i denna uppsättning. Elena Mikhailenko är La Gioconda. 

La Gioconda, Malmö Opera, 170316
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller, Koreografi: Tim Matiakis, Ljus: Torben Lendorph, Regi: Staffan Valdemar Holm, Dirigent: Alberto Hold-Garrido
Medv Elena Mikhailenko,  Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström  m fl

Roger Berg Big Band & Rogers Sisters/Palladium i Malmö


Storbandet fick Palladium att gunga

Batteristen Roger Berg sätter takten och iväg åker vi. Det svänger så underbart att man kan inget annat än att stampa takten till godbitarna.

Rogers Sisters körar som de värsta sångfåglar och med de övriga musikerna är inramningen fulländad.

En av körfåglarna kvittrar iväg på solo. Det är Sandra Marielle Hansson-Cehic som gör en riktig rökare av, I just found out about love. Sandra borde fått fler solonummer då det här bådade gott och gav mersmak. Mersmak gav även gästartisten Mikael Neumann. Superrolig med sina skämt och skickligt framförde han sina jazzlåtar, varvat med intressanta anekdoter. Den andra gästen Mimi Terris sjöng mest från sitt eget album, Flytta hemifrån. En begåvad kvinna med en len stämma.

Kvällen gick i swingmusikens tecken och fullsatt som vanligt då Harry Arnoldsällskapet har jazzkväll på Palladium.

fullsizeoutput_1182
Katarina Elmberg Jonsson, Dorota Berg, Sandra Marielle Hansson-Cehic & Roger Berg
fullsizeoutput_1188Sandra Marielle Hansson-Cehic
Foto Johnny Månsson©

AfterWork-Konsert, Mattias Enn ”Ett porträtt om Zarah Leander”/S:t Petri kyrka i Malmö


Njutbart om Zarah Leander

Mattias Enn kan sin Zarah och det fick vi ett säkert bevis på i vackra St Petri kyrka. Mattias levererade med säker diktion Leanders sånger och applåderna smattrade i den fullsatta kyrkan. 

Vi fick hela historien om Zarah Leander berättad på ett lustfyllt och roande sätt. Mattias fångar en lätt med sina härmningar av olika personer och skrattet är inte långt borta. Även om man sitter i en kyrka.

Det är ett konsertprogram på en knapp timme men då det var slut ville man bara ha mer.

fullsizeoutput_1122Foto Johnny Månsson©
Carl Adam Landström på piano kompade Mattia Enn på ett följsamt sätt