Tommy Hansson/Namelosers sångare


En rockikon har lämnat oss!

Namelosers var ett av mina favoritband då jag växte upp i Limhamn i början av -60-talet. Till Lorensborgs ungdomsgård cyklade jag för att få se mitt favoritband.
Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte Namelosers med att bära in deras utrustning. För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har deras sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerrade de med andra av mina tonårsidoler.

2005 blev Tommy stjärna igen genom dokumentärfilmen Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det handlar om Rolling Stones då de var i Malmö 1965.

Vi får följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv då han flyttade till Stockholm. Sedan tillbaka till hemstaden Malmö där han bodde i ett höghus i stadens utkant. Man kan lätt ana en besviken man som missade att bli den stora popidol han tidigare var.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta och vi fick en bra kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om varför inte Namelosers fortsatte skriva låtar sa Tommy skrattande, ”Vi var för slöa som artister.”

Namelosers hann ändå göra flera singlar som finns på LPn/CDn Namelosers.
Vid ett av våra sammanträffande då vi lyssnade på låtarna signerade Tommy innerfordralet med sitt alltid avslutande ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll som förvandlades till tomhet efter Tommys bortgång.

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

fullsizeoutput_1c49
Tommy Hansson till vänster.

 

 

DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg

Schlagt sie tot!/Om reformatorn Martin Luther/Urpremiär på Malmö Opera.


Få ljusglimtar om Martin Luther! 

När parhästarna, regissören Peter Oskarsson och scenografen Peter Holm, är igång brukar det vankas stordåd, men här har de gått bet!  

På papperet låter det spännande. En nyskriven opera om reformatorn och munken Martin Luther. Av det dansksvenska paret Bo Holten och Eva Sommestad Holten. Intressant ämne men faller inte i så god jord. Här fattas den dramatiska nerv som måste till för att hålla operan levande. Varken texten eller musiken uppbådar ett sådant intresse, för att hålla en fängslad i tre timmar. Även om vi får delar av Martin Luthers eget komponerande.

Hela första akten är mörk och tung. Här finns för många personer att hålla reda på samt en för komplex text. Den svaga ljussättningen gör att man har svårt att hålla huvudet uppe och bli riktigt engagerad. Därtill sångare som knappt hörs över rampen.

Dirigenten Patrik Ringborg blir mer intressant att se på då han mästerligt och med full inlevelse dirigerar sina musiker och sångare. 

Musiken är mestadels lika tung som dramat men där finns ljusglimtar. Som när bleckblåset och körerna kommer in. Körerna lyfter operan och det blir mer luftigt och hörvärt. Annars är det en ganska så tråkig musik som Bo Holten komponerat. Fast det blir nog så om man ska skriva musik till Martin Luthers koraler. 

Bland solisterna gör basbarytonen Dietrich Henschel som Martin Luther ett gediget arbete. Hans röst hörs också för det mesta. Även tenoren Thomas Volles som Melanchton gör en berömvärd insats.

Koreografen och butohdansaren Caroline Lundblad/Frauke har gjort en annorlunda koreografi som man reagerar och blir nyfiken på. Det är fascinerande att se hur dansarna virvlar fram på scenen och blir ett med dramat.

Peter Oskarson skapade teaterhistoria under sin period som regissör för Skånska Teatern, i Landskrona. Liksom scenografen Peter Holm. Fast här blir jag inte så imponerad av de båda. Jag saknar de snillrika scenlösningarna och den fantasifulla scenografin.

En liten flicka längst fram på rampen slår igång dirigenten i andra akten.
Hon figurerar även i andra scener som någon slags övervakare av händelseförloppet.
Jag slås direkt av likheten med Greta Thunberg, där man helgonförklarar ett barn. Här gör sig vår tid påmind, lika farligt och dumdristigt, nu som då. Vi är fortfarande fast i stela tankebanor, utan vilja till förändring.  

malmo_opera_-_schlagt_sie_tot_59
Fotograf:Jonas Persson Musik: Bo Holten
Libretto: Eva Sommestad Holten
Översättning till tyska: Jana Hallberg
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Peter Oskarson
Scenografi & kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jakob Högström, Reinhard Hagen m fl, Malmö Operakör och barnkör, Malmö Operaorkester

Mattias Nilsson/ DREAMS OF BELONGING – The Songs -/CD


En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean MartinHär en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson. 

Dreams_Of_Belonging_Album_Cover

Tiden och insiktens triumf/barockopera av Händel och med Concerto Copenhagen


Detta stycke hade urpremiär 1707 och det märks. Det är så mossigt och långsamt att  man får anstränga sig att hålla sig vaken. Däremot är barockmusiken av Händel klart njutbar.

På scenen är det inte opera i egentlig betydelse utan vad man kallar oratorium. Opera i konsertant format och ganska så stillastående och obegripligt i denna uppsättning.

Fyra sångare samsas om uppgiften att försöka förklara vad livet går ut på. Genom att mestadels röra sig i slowmotion framförs dramat tillsammans med dansare och statister.

Visst är sångarna otroligt välsjungande fast musiken är den stora behållningen.

Med den vitala dirigenten Lars Ulrik Mortensen, som även spelar cembalo, skiftar Concerto Copenhagen i dur och moll.  Personligen föredrar jag dur då stämningen stiger i orkesterdiket.

Det Kongelige Teater gästspelar på Malmö Opera endast två föreställningar och det är helt rätt tänkt. Mer än så orkar nog inte Malmöborna med. 

Regi Ted Huffman, Scenografi Andrew Lieberman, I rollerna Mary Bevan, Caitlin Hulcup, Sonia Prina och Joshua Ellicott, Dirigent Lars Ulrik Mortensen, Concerto Copenhagen och Det Kongelige Teater. Gästspel på Malmö Opera den 18 april.

Claire Darling/Film


MM
Långdraget och ointressant

Catherine Deneuve är ljuvlig som alltid men här blir det för trist att se henne vanka omkring i sitt hus och inte veta varför hon vill sälja ut alla sina antikviteter.
Det hela utspelar sig i Claires hus och hon kedjeröker och bestämmer sig för att göra sig av med allt vad hon äger i sitt hus. Ensam och gammal verkar hon tappat livsgnistan men är ändå klar nog at leja några ungdomar till sin hjälp. 
Loppis får sin start och folk är överlyckliga hur billigt de kan handla Claires fantastiska unika och fina prylar. Claire säljer ut dem för en spottstyver och folk ler bakom hennes rygg. Claire går som i en dröm och är helt oberörd av antikviteternas värde. 
Hennes dotter Marie (Chiara Mastroianni), som även är Deneuves dotter i verkligheten får reda på mammans upptåg och skyndar i bil för att förhindra en ekonomisk katastrof. Det leder till en närhet mellan de båda, som tidigare var förlorad.  
Det har blivit en lite ledsam och nostalgisk film, men samtidigt lämnar den mig oberörd.
Regissör Julie Bertuccelli,, Skådespelare Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni, Alice Taglioni m fl

Fågelfångarens son/Film


MMMM

Richard Hobert triumferar

Det är med stor glädje jag skriver denna recension då Richard verkligen överraskar med intressant manus och regi. Han har även skrivet boken med samma namn. Richard Hobert har inte gjort film på sju år och här stämmer allt. 

Fantastiska skådespelare, en väl berättad historia, med vändningar som inte är förutsägbara. Finstämd regi och en känsloladdad film. Underbart kargt klimat då den utspelas på Färöarna. Här finns myten om historien som lär vara sann fast Richard har broderat ut den till sin egen.

En fattig familj försöker livnära sig på att fånga fåglar och hyr ett hus av en man som helst vill gifta sig med kvinnan som är hustru till fågelfångaren. De har nämligen ett problem som husägaren tror han kan avhjälpa. Det är upprinnelsen till berättelsen.

Detta problem är så gripande och dramatiskt framställt med dessa underbara skådespelare från Norden och Frankrike. Var och en så lysande i sin roll. Fast frågan är om inte just fågelfångaren är den som lyser mest. Här kan man tala om ett genombrott för Rudi Køhnke som Esmar. Livia Millhagen som världsvan värdshusvärdinna är underbart roande och härlig att se och höra på.

Man är engagerad filmen rakt igenom och här förtjänar även Malmöscenografen Aida Kalnins beröm. Hennes uppbyggnad av miljön är helt bedårande. Liksom fotot av  Andreas Troedsson. Ljudkillarna Jean Frèdèric Axelson och Jon McBirnie har fått fram ett ljud som är helt perfekt. Man hör det minsta ljud från naturen och det på ett vis som om man var på plats.

En annan myt är att Richard Hobert enkelt får nya pengar när han vill göra film. Faktum är att han fått inteckna sitt hus inför varje film. Så också denna gång. Inte en krona från Svenska Filminstitutet. Fast nu kör Filmstaden upp filmen. Tala om ödets ironi. 

Regi, manus Richard Hobert I rollerna Rudi Køhnke, Livia Millhagen, Vìgdis Eliesersdóttir, Hedda Rehnberg, Sébastien Courivaud m fl.

Warhol 1968/Moderna Museet i Malmö


Moderna slår på stort med sin Warholutställning men tyvärr inte så intressant som den kunde ha blivit. 

Mycket av det som visas har man sett förut om man är det minsta intresserad av Andys konst. Det finns så mycket mer som man kunde ha visat. Bland annat de beryktade ”pisstavlorna” som Rooseum tidigare har haft en utställning om. Men här vill man fokusera på året 1968.

Det enda som tillför utställningen något nytt är alla skivomslagen fast Brillokuberna vinner på dess historia bakom och hur Malmö blev delaktig genom att producera nya boxar.

Marilyn Monroeporträtten är alltid kul att se och hur de är reproducerade. Även en Malmökvinna har fått sitt porträtt målat av Andy Warhol. Liksom Mao.

Några filmer och flera porträttfoton visas men jag tycker nog att det var bra mycket roligare då Rooseum upplät ett helt rum åt filmvisning med ett flertal sängar. Då visades bl a Sleep som varar i flera timmar. Men har man aldrig sett något av Andy Warholl så ska man absolut bege sig till Moderna Museet i Malmö. 

Detta bildspel kräver JavaScript.