Green Book/Film


MMMM
Rasmotsättningar med humor och medkänsla

Det här är en mycket upplyftande film fast den har ett stråk av svärta och ett allvarligt ämne att förmedla. 

Vi får följa den maffialiknande ”Tony Lip”, fenomenalt spelad av danskamerikanska Viggo Mortensen. Som motspelare har han Mahershala Ali (Don Shirley). Två riktigt bra skådespelare som här är varandras motpoler.

Tony som är arbetslös blir erbjuden att köra Ali på hans pianoturné genom USA. Det går riktigt bra för Ali och publiken älskar hans sätt att tolka klassisk musik. Men Ali har svårt för den gapiga och bångstyriga Lip. Ali är den sofistikerade och intellektuella medan Tony är den gåpåiga och streetsmarta. När de kommer ner till Södern så börjar problemen.

Tony får nytta av sin bastanta kroppshydda då inskränkta vita rednecks ger sig på Ali. Det utspelas 1962 då rasismen var som en farsot i Södern. Speciella toaletter och matsalar var där de svarta skulle husera. Oavsett om man var världsberömd i basket eller som här uttolkare av klassiska verk. Tony får sig en tankeställare och omvärderar sin inställning till svarta människor.

Man både ler och får tårar i ögonen av den här njutbara och tänkvärda berättelsen. Filmen är inspirerad av en verklig händelse. Stanna kvar till eftertexterna så får ni se och läsa om de verkliga personerna.

Regi Peter Farrelly. Medv Mahershala Ali, Viggo Mortensen, Linda Cardellini, Dimeter Marinov.

Uppenbarelsen/Film


MMMM
En berörande 
upplevelse

Den garvade krigskorrespondenten Jaques (Vincent Lindon) återvänder hem helt förstörd av sina minnesbilder från de olika krigsplatser som han besökt. En kraftig depression gör honom okontaktbar med sin omgivning. Han tapetserar fönsterna i sitt hus med stora papperssjok för att slippa ljuset. Han vill befinna sig i mörkret. 

En dag får han ett telefonsamtal från Rom där påven vill träffa honom. Efter tveksamheter bestämmer han sig för att åka. Väl där blir han erbjuden ett uppdrag. Det består i att han ska ta reda på om det är sant eller ej att en kvinna har fått en uppenbarelse och sett Jungfru Maria.

På plats tar sig Jaques an uppgiften på största allvar. Tillsammans med en kommission ska de komma till klarhet med vad som hänt med kvinnan.

Det blir en omtumlande resa och insikter som Jaques inte räknat med och vi i publiken får oss en rejäl överraskning. 

Regi Xavier Giannoli. Medv Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d’Assumçao, Anatole Taubman m fl

Snödrottningen/Malmö Opera


Fantasifulla kostymer och en magisk handling

H C Andersens klassiska berättelse med musik av Malmösonen Benjamin Staern har blivit en klart sevärd uppsättning. Runt en virvlande snödrottning spinns det en handling där ung som gammal kan glädjas. Bara man har barnasinnet kvar. 

Benjamin Staerns musik är inte den lättaste att ta till sig och speciellt inte för barn. Fast verket rymmer klanger och ekon från musik man kan känna igen. Men det är inte något lättrallande eller sånger man bär med sig hem. Till det är den alldeles för komplicerad och svår. Flera barn vred sig ofta oroligt och rörde sig i bänkraderna. Eller var det rädslan för den hemska Snödrottningen som förvandlat pojken Kaj till en iskall och känslohämmande person.

Gerda (Frida Johansson) är ledsen efter att hennes vän Kaj (Wiktor Sundqvist) plötsligt försvann en vårdag då de mötte Snödrottningen.
På Gerdas vandring efter Kaj träffar hon Blomstergumman (Maria Streijffert) med alla sina bedårande blomsterflickor. De rör sig förtjusande och får in Gerda i en sagostämning då Snödrottningen ska hämta henne. Men 
Gerda får hjälp att ta sig ur förtrollningen. Hennes färd bär vidare till en rövarflicka och hennes anhang. Där lockar Bengt Krantz till skratt i sin mundering som renen Bä.

Framme vid Isslottet möts Gerda och hennes vän Kråkan, (kul spelad av Sebastian Durán)av Snödrottningen (Susanna Stern) och hennes förtrollade isbarn. Med en isskärva lyckas Gerda att tina upp Kajs hjärta. Då smälter Snödrottningen och barnen vaknar upp ur sin dröm. Förtrollningen är bruten och Kaj och Gerda kan återvända hem. 

Själva berättelsen är tidlös och även vi vuxna kan glädjas åt vad som visas fram. Man minns sin barndoms jul och regin är flyhänt och händelserik. Man blir lätt fascinerad av regigreppen och scenografin som går hand i hand. Liksom ljussättningen av Ulrik Gad. Den är nog så viktig för att rätt sagostämning ska infinna sig. 

Man fullständigt njuter av de fantastiska kostymerna skapade av Astrid Lynge Ottosen. Här har fantasin och färgerna fått fritt spelrum. Att bara få se dessa dräkter är värda biljetten. 

Alla de medverkande sjöng mycket bra och de är väl valda i sina roller. Detta är något för hela familjen att glädjas åt då operan är föredömligt kort. Endast åttio minuter. 


Fotograf Jonas Persson
Nypremiär 15 dec 2018 på Malmö Opera
Musik Benjamin Staern, Libretto Anelia Kadieva Jonsson
Dirigent Cathrine Winnes, Regi Elisabeth Linton, Biträdande regissör Melker Sörensen, Scenografi Rikke Juellund, Kostym Astrid Lynge Ottosen, Ljus Ulrik Gad, Koreografi  Sara Ekman. Malmö Operas barnkör. Malmö Operaorkester. I rollerna Susanna Stern, Frida Johansson, Wiktor Sundqvist, Maria Streijffert, Sebastian Durán, Bengt Krantz, Helena Magnusson, Torstein Fosmo, Line Juul Andersen, Tor Lind, Sara Eriksson, Elsa Bosrup.

Operation Ragnarök/Film


MM
Inte mycket att hurra över

En film som påbörjades för över åtta år sedan har nu fått premiär. Tyvärr har inte väntan på biografpremiären tillfört något, mer än kapital för att färdigställa filmen. 

Operation Ragnarök utspelas i Landskrona och där finner vi en bräkande Per Ragnar. Han gör en inbiten skåning mycket bra och är en av behållningarna i filmen. De politiskt korrekta kan nog kalla honom för rasist, men jag vill kategorisera honom som realist. Han har sett och hört mycket i sitt liv. Det är det som han levererar vidare i vårt mångkulturella Sverige.

Hans son spelas av Jonas Malmsjö som förutom att visa upp hur vältränad han är agerar säker och intressant. Med hans proffessionalitet blir handlingen aldrig tråkig.

Även de andra skådespelarna gör vad de ska och fler försöker prata skånska med varierande resultat. En inte alls ointressant berättelse om livsfarligt innehåll på en ubåt kantrar då den slår över till zombiefilm. Då blir det hela löjeväckande och man tappar intresset.

Innan dess har vi fått se en del av dagens Sverige med våldsamma unga araber som tycker att det är ok att förnedra svenskar. Detta resulterar i mord, våld och en kulturskillnad som är så uppenbar att vi aldrig kommer att kunna mötas. 

Regi och manus Fredrik Hiller, Medverkande Per Ragnar, Hafþór Júlíus Björnsson, Björn Bengtsson, Jonas Malmsjö m fl

Annie/Musikal


MMM
Kul och fartfylld familjemusikal

Annie är en inspirerande och tårmild historia som har alla de ingredienser som faller under ramen familjemusikal. Även denna uppsättning har lyckats att få ihop vad som krävs för att hela familjen ska bli nöjd. 

I rollen som Annie var det på premiären Lily Wahlsteen och hon klarade sin roll galant. Säker i sång och ett härligt och livfullt agerande. Detsamma kan man säga om alla barnen men speciellt vill jag där nämna Klara Wemnér som Molly. Helt oemotståndlig och charmig, en riktig naturbegåvning. Endast åtta år gammal och helt makalöst bra i allt vad hon gjorde!

När det gäller de vuxna så är de väl valda till sina roller. Nanne Grönvall i rollen som den lätt alkoholiserade Miss Hannigan gör vad hon ska men inga direkta överraskningar. Detsamma med paret Kalle Rydberg och Nina Pressing som Rooster Hannigan och Lily Excelsior. De är roliga när de bräker på skånska och där lockar de till skratt.

Thomas Järvheden som miljardären Oliver Warbucks ger ett stramt och myndigt intryck. Han passar fint och det är ett trovärdigt porträtt, även om han är lite yngre än vad denna roll brukar vara. Hans privatsekreterare Grace Fareell balanseras säkert av Anna Sahlene. Hennes positivitet och glädje är smittande. 

Fredrik Dolk gör en kul polis men det är i rollen som President Roosvelt som man ser vilken bra skådespelare han är. Inte det lättaste att agera från en rullstol. 

Jag hade önskat mig ett annat tempo och inte så långsamt i publiknumret Imorgon som är Annies huvudnummer och musikalens hit. Det märks också tydligt då alla de andra sjunger med. Detta är en ”showstopper” och här rycks man inte med. 

När det kommer till regin så finns här lite att önska. Eva Rydberg har fått ihop helheten men föreställningen är lite för utslätad och utan djup. Allt ligger på ytan och det kan därför inte bli mer än godkänt för denna charmerande och glada uppsättning. Fast ingen familj lär bli besviken. Liksom på dansen där koreografen Siân Playsted får de få danstillfällena att svänga och där dansarna glittrar och ler.

Foto Cesare Righetti
Regi Eva Rydberg. Medverkande Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk, Lily Wahlsteen, Ella Andersson Bessman, Klara Wemner, Caroline Enochsson, med flera, Scenografi Peter och Marianne Dillberg, Koreografi Siân Playsted, Kostym Marianne Lunderquist, Ljusdesign Palle Palmé, Ljuddesign Peter Dahlström.

Scen Nöjesteatern i Malmö 

The Front Runner/Film


MMM
Tabloidernas kamp mot Gary Hart

Som frontman i demokraterna trodde många att Gary Hart hade en stor chans att bli president 1988. Detta satte amerikansk press stopp för. 


Hugh Jackman
gör ett trovärdigt porträtt av advokaten och senatorn som fick avluta sin kampanj då Miami Herald hängde ut honom för en kärleksaffär med Donna Rice. De andra medierna hängde på eftersom Hart var gift.

Vad vi får se är en hetsjakt på en politiker som visar på en ytlighet och imbecill verklighet som man knappt tror är verklig. 

När tidningar som Washington Post och New York Times medverkar i smutskastningen kan man inte lita på någon tidning längre i USA. 
Regi Jason Reitman
Medv Hugh Jackman m fl

La Traviata/Malmö Opera


Nattsvart och utstuderat elände

Malmö Opera drar sig aldrig för att chansa på det dekadenta och tröttsamt icke underhållande. Så är det även i denna moderniserande La Traviata.

 

Hela scenen är svart, liksom kostymerna och scenografin. Man signalerar dödens käftar och ännu värre blir det när det radas upp skelett och ett gigantiskt stort som gör entré med två dockspelare. Fast det sistnämnda med skeletten är riktigt kul och underhållande. Samt stilistiskt men makabert. Det är en av de få glädjestunder i denna dödsopera.

Att se Violeta krampaktigt agera framför den stora scenen är inte lika naturligt som den klassiska, då hon dör i sin säng. Fast det är en utlevande Violetta som sjungs av koloratursopranen Patricia Petibon. Hennes tunga fladdrade som på en orm då hon tog de höga tonerna. Inte ofta man ser det. Bülent Bezdüz som Alfredo passade som typ men hans tenor var svag och sångrösten gick knappt över rampen. Bülent verkade osäker på premiären och hans blick var fokuserad mot dirigenten.

Kvällens stjärna var barytonen Davide Damiani som Adolfos far. Vilken scennärvaro och ljuvlig stämma. Han fick också finalens längsta applåder.

När det gäller scenografin så har man velat ge sken av industrialismen med dess snurrande kugghjul. Fast alldeles för starka lampor då vridscenen är igång. Annars helt svart, som allt annat i denna mörka föreställning. 

Malmö Operakör hade inte sin bästa kväll. De hör ofta till behållningen men lät inte så säker och imponerande som vid tidigare uppsättningar. Vi får hoppas på snar bättring.

Musik Giuseppe Verdi. Dirigent Rafael Payare. Regi Olivier Py. Scenografi och kostym Pierre-André Weitz. Ljus Bertrand Killy. Koreografi Daniel Izzo Medverkande Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Tobias Westman, Emma Lyrén med flera, Malmö operaorkester och kör samt dansare från Tivoli Ballet Teater