Malmö brinner/Moderna museet i Malmö


Mer tristess än intresseväckande

Med öppna ögon och lust beger jag mig till denna utställning. Då jag vandrar omkring blir jag mer trött än nyfiken. Här i denna tid har jag verkat och medverkat. Men vad får jag se, endast fragment och mest från ett destruktivt håll. 

Här finns inte mycket från det positiva som jag själv såg existerade. Jo, här är några foton från den första folkfesten 1971. Fast de bilderna vittnar inte om så kul vi hade med ringdans och svängig musik. Både från Grus i dojjan och Cornelis Vreejswijk. Visst var Folkfesten strängt politisk men där fanns även glädje och hippiefeeling. Folk rökte både brass och drack vin. Det var på den oskyldiga och goda tiden innan eländet tog över. Lite av denna tidskänsla kan man förnimma i Elisa Halvegårds sagofigurer och bilder. Vid hennes monter kan jag stå länge och drömma mig bort. Elisas bilder och figurer har ett livslångt värde. Värt att nämna är att Elisa Halvegård har nyligen debuterat som författare med, Själarnas erogena zoner.

En bit från Elisa har vi min gamla teckningslärare, Allan Friis. Hans politiska oljor är verkligen tidsbundna och visar på vår naivitet från den tiden. Vi trodde vi förstod så mycket då vi var unga och omogna. En del har fastnat i detta vänstertänkande. Som förkämpen Mikael Wiehe. Han kunde inte ens gå på Malmös bästa rockställe, Dad´s Dancehall. Där fick vi se flera av den tidens bästa rockband. Från utställningen finns Blondie med på en del foto.

Lena Mattsson har gjort en film om punken i Malmö och sångaren Stry Terrarie. Den blir tröttsam i längden att ta del av då här inte finns människor som är bra på att uttrycka sig. En av de som har arrangerat utställningen är Clemens Altgård. Han läser en dikt men det är så svårt att höra att intresset falnar. Bäst är de sensuella fotona på Lena Mattsson.

En annan ljusglimt i Malmö var den dekadenta klubben Trocadero. Med mitt vipkort i högsta hugg så befann jag mig där flera av veckans dagar. Malmös bästa klubb då och inte de skitiga svartklubbar som figurerar i utställningen. 

Foto Johnny Månsson ©

After Dark – This Is It!/Malmö Opera


MMMM
Lättsamt men mycket underhållande 

After Dark har blivit en institution i det svenska folkhemmet. Efter en start på en undanskymd tillvaro i Stockholm är de nu stapelvara hos medelsvensson. Fast nu är det slut. Detta är sista uppsättningen! Efter att roat folket i 40 år. En avslutning där publiken tjöt av lycka. 

Christer Lindarw är den självklara stjärnan och utan honom inget After Dark. Även här är det mest intressant då Christer är på scen. Han gör sina glansnummer som Diana Ross, Céline Dion och andra megastjärnor. Publiken jublar och vill bara ha mer. Det får den i form av av en riktigt kul städerska där de överraskande ljuden höjer nivån på komiken.

Men det är inte bara Lindarw som glänser. Han har en hel stab med duktiga dansare som även de kan mer än att dansa. Numret med The Supremes är enormt kul. Fast det bästa i denna avskedsföreställning är cirkusnumret med alla dess fantastiska kostymer och trix. Det är så hisnande att se på att man knappt kan ta in allt som händer samtidigt.

Det som gör att det inte blir toppoäng är den elaka satiren om Carola. Den går under bältet och är ovanligt ful och grov. Även de inledande numren håller inte samma klass som senast då After Dark var på Malmö Opera. Det känns lite ointressant och på tomgång. Men så plötsligt lyfter det. Hyllningen till alla kollegor som dött och Lasse Flinckman är känsligt och tankfullt gjort. Slutscenen med Christer Lindarw är lika stark som senast.

Efter applådtacken blir Christer Lindarw personlig och berättar om sina år med After Dark och hur tacksam han är att få uppträda på Malmö Opera. Ett värdigt slut för en stor dragqueenstjärna.

after_dark_160928_2_mediumFoto After Dark

La Gioconda/Malmö Opera


Snyggt, fantastiskt och mästerligt!

Helt underbart att få bevista en så fulländad opera. Här finns musiken, handlingen och sångare som kan ge rättvisa åt verket. Det är bara att gratulera Malmö Opera för denna helgjutna uppsättning. 

Staffan Valdemar Holms regi börjar stiliserat och snyggt med de stillastående sångarna. Som en tavla att bara njuta av. Då sångarna tar ton hör man från solisthåll att det här har ovanligt hög klass. Vilken njutning! Det är en opera som har hela känsloregistret. Att höra Fredrik Zetterström och Paulo Ferreira duellera med sina röster är en upplevelse som bara det är värd biljetten.

Bente Lykke Møller fortsätter med sin småskaliga scenografi från förra succén, Aida. Det här är minst lika bra. Stora stenblock dominerar den första akten. Det fungerar förvånansvärt trovärdigt som Venedig på 1600-talet. Andra aktens fond har en skeppssida där humorn triumferar. Oerhört kul att se på då sångarna sjunger och agerar. Tredje akten har en öppning som i filmen Goldfinger med dess guldbeklädda fond. Där står Fredrik Zetterström. Han skulle mycket väl kunna vara Oddjobb, den hemska underhuggaren i Goldfinger. Hans röst är grym och uttrycksfull. Fast lika grym är basen Insung Sim, som ledare för inkvisitionen. Han vill döda sin genuesiska dam (Laura Adorna) som sviket honom. Géraldine Chauvet gestaltar Laura kyligt men klartänkt. Hennes mezzosopran är mer än hörvärd. Herrar i frack och damer i vackra gula klänningar festar i bakgrunden. Allt spel försigår längst framme vid rampen, men det fungerar alldeles utmärkt.

Kören imponerar med sitt skådespel och välsjugna partier. Det är okunnigheten mot kunskapen den här operan berättar om. Det är ond bråd död och en mörk och dyster tid. Maria Streijffert som Den blinda attackeras av pöbeln som vill döda henne. De är rädda för det okända och mystiska som Maria  representerar. Maria Streijffert agerar och sjunger fantastiskt trovärdigt i den här rollen.

Det enda tvivlet i denna uppsättning är baletten på festen. Även om den är stilig att se på så kunde man tagit bort den. Den är alldeles för lång, tar ner tempot och intresset från föreställningen.

Amilcare Ponchiellos La Gioconda sammanfattar vad opera är. Musiken, librettot och dramatiken kan inte bli bättre. Ofattbart att man inte sätter upp detta stycke oftare. Men det kräver sina sångare vilket man har i denna uppsättning. Elena Mikhailenko är La Gioconda. 

La Gioconda, Malmö Opera, 170316
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller, Koreografi: Tim Matiakis, Ljus: Torben Lendorph, Regi: Staffan Valdemar Holm, Dirigent: Alberto Hold-Garrido
Medv Elena Mikhailenko,  Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström  m fl

Roger Berg Big Band & Rogers Sisters/Palladium i Malmö


Storbandet fick Palladium att gunga

Batteristen Roger Berg sätter takten och iväg åker vi. Det svänger så underbart att man kan inget annat än att stampa takten till godbitarna.

Rogers Sisters körar som de värsta sångfåglar och med de övriga musikerna är inramningen fulländad.

En av körfåglarna kvittrar iväg på solo. Det är Sandra Marielle Hansson-Cehic som gör en riktig rökare av, I just found out about love. Sandra borde fått fler solonummer då det här bådade gott och gav mersmak. Mersmak gav även gästartisten Mikael Neumann. Superrolig med sina skämt och skickligt framförde han sina jazzlåtar, varvat med intressanta anekdoter. Den andra gästen Mimi Terris sjöng mest från sitt eget album, Flytta hemifrån. En begåvad kvinna med en len stämma.

Kvällen gick i swingmusikens tecken och fullsatt som vanligt då Harry Arnoldsällskapet har jazzkväll på Palladium.

fullsizeoutput_1182
Katarina Elmberg Jonsson, Dorota Berg, Sandra Marielle Hansson-Cehic & Roger Berg
fullsizeoutput_1188Sandra Marielle Hansson-Cehic
Foto Johnny Månsson©

AfterWork-Konsert, Mattias Enn ”Ett porträtt om Zarah Leander”/S:t Petri kyrka i Malmö


Njutbart om Zarah Leander

Mattias Enn kan sin Zarah och det fick vi ett säkert bevis på i vackra St Petri kyrka. Mattias levererade med säker diktion Leanders sånger och applåderna smattrade i den fullsatta kyrkan. 

Vi fick hela historien om Zarah Leander berättad på ett lustfyllt och roande sätt. Mattias fångar en lätt med sina härmningar av olika personer och skrattet är inte långt borta. Även om man sitter i en kyrka.

Det är ett konsertprogram på en knapp timme men då det var slut ville man bara ha mer.

fullsizeoutput_1122Foto Johnny Månsson©
Carl Adam Landström på piano kompade Mattia Enn på ett följsamt sätt 

ROSA BARBA Elements of Conduct/Malmö Konsthall


Mörka och dystra filminstallationer

Jag fann varken nöje eller intresse av dessa filmdukar som är uppspända i Konsthallen. Den vackra och ljusa Konsthallen badar nu i mörker och man kan inte se in utifrån. En intressant idé tycker nya Konsthallschefen Mats Stjernstedt. Men då har man helt missat varför Konsthallen är byggd som den är. Nu ser Konsthallen ut som ett renoveringsobjekt. 

Rosa Barba arbetar med film och det vi får se är filmprojektioner av bildcollage filmat från luften. Det ena Bending to earth handlar om en ruinstad av förgiftningar där människan aldrig kan återvända. Det är deprimerande och dystert att ta del av. From Source to Poem är filmat från det amerikanska kongressbiblioteket där allt är arkiverat från den västerländska kulturen. Ett sätt för Rosa Barba att parafrasera Edward Snowden. Här finns även en skulpturkonsert, Blind Volumes. Där är de syntetiska ljudcollagen enbart enerverade och tålamodsprövande.

Det är krävande att vandra där i mörkret och man är glad när man kommer utanför Konsthallen och ut i ljuset. 

imgp2984

imgp2988Foto Johnny Månsson ©

Tänk om/Musikal på Malmö Opera


MMMM
En musikal i tiden 

Tänk om handlar om de där ögonblicken i livet då allt kunnat vara annorlunda om vi valt en annan väg och något helt annat. Kring detta spinns ett antal sånger och berättelser. Framfört med bravur av den fantastiska ensemblen och dess solister. 

På stora färggranna ramper skapas handlingen och där får vi vara med om dessa olika moment av Tänk om. Ljussättningen förstärker scenografins färger på ett spännande vis. Det är en fartfylld och intressant koreografi där alla är delaktiga. Ofta väldig komiskt framfört och som synkroniserar med den igenkännbara texten. Det är mycket skratt och underhållning i denna nutida musikal.

Linda Olsson som Lisa och Betty gör ett gediget arbete även om rollerna inte skiljer sig mycket mer åt än att hon har glasögon i den ena rollen och utan i den andra. Fast det ska symbolisera två olika livsöden. Ett som aktivist och det andra som affärskvinna.

Philip Zandéns regi håller ett fast grepp om händelserna på scenen. Det blir aldrig tråkigt eller stillastående. Alla medverkande är väl valda och de har utmejslat sina karaktärer och sånger på personliga och egna sätt. Värt att notera är även kvinnornas vackra mönster på klänningarna. Malmö Operas Sverigepremiär är väl värd att se och man känner sig upplyft efteråt!

Tänk Om, Malmö Opera, 170202.Foto Malin Arnesson Lucas- Jonas Brehmer och Elisabeth – Linda Olsson.