Mer tristess än intresseväckande

Med öppna ögon och lust beger jag mig till denna utställning. Då jag vandrar omkring blir jag mer trött än nyfiken. Här i denna tid har jag verkat och medverkat. Men vad får jag se, endast fragment och mest från ett destruktivt håll. 

Här finns inte mycket från det positiva som jag själv såg existerade. Jo, här är några foton från den första folkfesten 1971. Fast de bilderna vittnar inte om så kul vi hade med ringdans och svängig musik. Både från Grus i dojjan och Cornelis Vreejswijk. Visst var Folkfesten strängt politisk men där fanns även glädje och hippiefeeling. Folk rökte både brass och drack vin. Det var på den oskyldiga och goda tiden innan eländet tog över. Lite av denna tidskänsla kan man förnimma i Elisa Halvegårds sagofigurer och bilder. Vid hennes monter kan jag stå länge och drömma mig bort. Elisas bilder och figurer har ett livslångt värde. Värt att nämna är att Elisa Halvegård har nyligen debuterat som författare med, Själarnas erogena zoner.

En bit från Elisa har vi min gamla teckningslärare, Allan Friis. Hans politiska oljor är verkligen tidsbundna och visar på vår naivitet från den tiden. Vi trodde vi förstod så mycket då vi var unga och omogna. En del har fastnat i detta vänstertänkande. Som förkämpen Mikael Wiehe. Han kunde inte ens gå på Malmös bästa rockställe, Dad´s Dancehall. Där fick vi se flera av den tidens bästa rockband. Från utställningen finns Blondie med på en del foto.

Lena Mattsson har gjort en film om punken i Malmö och sångaren Stry Terrarie. Den blir tröttsam i längden att ta del av då här inte finns människor som är bra på att uttrycka sig. En av de som har arrangerat utställningen är Clemens Altgård. Han läser en dikt men det är så svårt att höra att intresset falnar. Bäst är de sensuella fotona på Lena Mattsson.

En annan ljusglimt i Malmö var den dekadenta klubben Trocadero. Med mitt vipkort i högsta hugg så befann jag mig där flera av veckans dagar. Malmös bästa klubb då och inte de skitiga svartklubbar som figurerar i utställningen. 

Foto Johnny Månsson ©

Mörka och dystra filminstallationer

Jag fann varken nöje eller intresse av dessa filmdukar som är uppspända i Konsthallen. Den vackra och ljusa Konsthallen badar nu i mörker och man kan inte se in utifrån. En intressant idé tycker nya Konsthallschefen Mats Stjernstedt. Men då har man helt missat varför Konsthallen är byggd som den är. Nu ser Konsthallen ut som ett renoveringsobjekt. 

Rosa Barba arbetar med film och det vi får se är filmprojektioner av bildcollage filmat från luften. Det ena Bending to earth handlar om en ruinstad av förgiftningar där människan aldrig kan återvända. Det är deprimerande och dystert att ta del av. From Source to Poem är filmat från det amerikanska kongressbiblioteket där allt är arkiverat från den västerländska kulturen. Ett sätt för Rosa Barba att parafrasera Edward Snowden. Här finns även en skulpturkonsert, Blind Volumes. Där är de syntetiska ljudcollagen enbart enerverade och tålamodsprövande.

Det är krävande att vandra där i mörkret och man är glad när man kommer utanför Konsthallen och ut i ljuset. 

Foto Johnny Månsson ©