The Sound of Music/Musikal på Nöjesteatern


MMM

Underbara sångare i klassisk musikal

Nöjesteatern slår på stort och sätter upp tidernas mest älskade musikal. Rollerna är fyllda med härliga stämmor och en fantastisk barnensemble.

Filmen sitter hårt på näthinnorna och det är svårt att frigöra sig från dess storslagna scener. När Elisa Lindström som Maria sjunger, När bergen får liv är det av musiken, så saknar jag  utlevelse och engagemang. Denna klassiska sång framförs alldeles för tafatt. Maria Lindström är annars trovärdig i sin rolltolkning. Hon sjunger fint och klart i alla sina sångnummer.

Scenografin ger ett intryck av lågbudget och amatörspel. Det förstärks av att det är inspelad musik. Arrangören och dirigenten Björn Claeson trakterar flöjt, piccola, gitarr och mandolin. Dock icke synlig för publiken.

Man har verkligen lyckats med att välja rätt barn, då det är en konst. Alla är mycket levande i sina roller. Så är även Abedissan, men det blir tokigt med en så ung kvinna i den rollen. Här krävs auktoritet och livserfarenhet för en sådan roll. Men Eva-Lotta Hultman har en bedårande stämma.

Anders Aldgård gör sin vanliga krumelur och det är alltid skojigt när han kommer in. Här måste tilläggas den förnämliga regin av nämnda herre. Det händer något hela tiden på scenen. Inget stillastående utan fart och fläkt.
Christopher Wollter som Kaptenen gör vad han ska och det är gott nog. Synd bara att han inte har mer att sjunga. Sofie Lindberg, som hans tilltänkta fru, är underhållande och sjunger säkert.

En klart sevärd föreställning. Stämningen är på topp och man får sig en glad kväll.

som.jpg
Foto Isabell N Wedin
Musik av Richard Rodgers och text av Oscar Hammarstein II.
I rollerna: Christopher Wollter, Elise Lindström, Sofie Lindberg,
Anders Aldgård, Beatrice Järås, Björn Forsberg, Eva-Lotta Hultman.
Regi Anders Aldgård, Koreografi Siân Playsted

Annonser

American idiot/Punkopera av Green Day på Den grå hal/Köpenhamn


MMMM
Ett enormt ös från början till slut!

Man har valt att fokusera på låtarna och inte berättelsen som man gjorde på Malmö Opera.  Där fick man reda på varför de vilsna ungdomarna betedde sig som de gjorde och hur de tänkte.

I Den Grå HalChristiania kör man låtarna rakt av som om det var en konsert. Det fungerar också men uppsättningen på Malmö Opera var mer som en musikal. Här har det blivit en ren konsertupplevelse.

Det är de manliga sångarna som man minns mest då de är så närvarande och fokuserade på sin uppgift. Kvinnorna är mer anonyma och har inte riktigt samma geist och utlevelse.

Det är främst Anders Gjesing som Johnnys alter ego St Jimmy som ger ett avtryck som sångare och scenpersonlighet. Men även svenska Bruno Mitsogiannis som Johnny sjunger med bravur. Han gjorde samma roll i Malmö Operas uppsättning.

Musikerna är suveränt duktiga men varför gömma dem för publiken? Fast deras råa ös och stillsamma ballader låter förvånansvärt bra där bakom det genomskinliga draperiet. I Malmö blev de en del av uppsättningen och det var mycket mer naturligt.

Det här är nittio minuters ren mangling på hög volym av punk, pop och arenarock. Helt underbart och man har svårt att sitta still till dessa melodiösa örhängen som låter bra rakt igenom. Jag kan inte komma på någon låt som borde tas bort. Det här är Green Days testamente till rockvärlden. Kanske inte så konstigt att det har blivit deras mest sålda album.

_DSC7585-Edit - WEB

Spelman på taket/Malmö Opera


MM
Lam och ointressant uppsättning

Det här kunde ha blivit riktigt bra, men tyvärr så sjabblas det bort av felaktig rollsättning och ingen nerv i föreställningen. 

Regissören Orpha Phelan gör här musikaldebut. Det märks! Här makas det fram i snigelfart där sångnummer som Om jag hade pengar borde vara en ”show stopper”. I Philip Zandéns tolkning är den sömnig och likgiltig. Istället för ett rivigt musikalnummer. Att välja Philip Zandén i denna roll var inget snilledrag. Han har inte den sångröst som krävs och han mumlar fram sin text. En ganska så trist Tevje.

Samma är det med Katarina Ewerlöf som Tevjes fru Golde och de andra aktörerna. Här verkar inte varit tillstymmelse till personregi. Alla roller är felbesatta. Inga starka rolltolkningar eller spännande karaktärer. Som denna musikal egentligen rymmer. Här talar de flesta som de lärt sig på Teaterhögskolan. Det blir stolpigt och overkligt.
Anders Jakobsson som Kommisarien på skånska blir till ett buskisinslag. Inte till en stram och skrämmande polischef. Att Rabbinen ska leda sin församling får man ingen känsla av. Eller att äktenskapsmäklerskan har ett grepp om byborna. Inte hettar det till mellan Tevje och slaktaren Lejser Wolf. Inga soloprestationer sticker ut. Alla har blivit till en grå och icke synbar massa.

Det brinner inte till i föreställningen förrän Nils Olsson (som en av byborna) klämmer i för folk och fosterland i en kort aria. Det är på den nivån sånginslagen skulle legat. Nu har man lagt mer fokusering på dramatiken än musiken. Men inte ens där blir man gripen. Det är enbart långsamt och ointressant.

Det som höjer temperaturen en aning är dansinslagen och koreografin av Lynne Hockney. Där har vi föreställningens temperatur.

Den svenska översättningen är tafflig och speciellt i musikalnumren. Varför sjunger man Traditsye istället för Tradition?

Scenografin ger ett billigt intryck. Stora skåp förvandlas till dörrar, båtar och annat där ensemblen rör sig. Blir tyvärr inte riktigt trovärdigt. Mer som en fattigmansteater.

Man har helt tagit bort Tevjes viktiga monologer med hästen. Tevje drar på sin mjölkkärra och talar med Gud men glömmer att rikta sig upp mot skyn.

Musikalen inleds med att ensemblen sitter med täckjackor som moderna flyktingar. Så avslutas också musikalen. Här är man inte konsekvent. Ska vi tänka på dagens flyktingproblematik eller då judarna fördrevs  från Ryssland under 1800-talet?

Spelman på taket är baserad på jiddischförfattaren Sholem Aleichems böcker om de ortodoxa judarnas stränga traditioner och levnadssätt. Kvinnor hade ingen talan och giftermål ordnar mannen i huset. Det känner vi igen från en annan men farligare religion. 

Spelman på taket, Fiddler on the Roof, Malmö Opera, 170824.Fotograf Malin Arnesson

Medverkande
Philip Zandén, Katarina Ewerlöf, Tuva B Larsen, Kristin Lidström, Kerstin Hilldén, Åsa Fång, Jonas Schlyter, Oscar Pierrou Lindén med flera samt Malmö operakör och Malmö operaorkester. Musik: Jerry Bock. Manus: Joseph Stein, baserat på berättelser av Sholem Aleichem.Sångtexter: Sheldon Harnick. Översättning: Jan Mark, Bo Ericsson, Lars Rudolfsson. Scenografi och kostym: Leslie Travers. Ljus: Thomas C Hase. Ljud: Anders Ekstedt. Koreografi: Lynne Hockney. Regi: Orpha Phelan. Dirigent: Stefan Solyom.

 

We Will Rock You/Denmark 2017


MMMM

Formidabel sång och Queenkänsla

Det är påkostat och lyxigt i Royal Arena då We Will Rock You gör entré. Ljudet dånar till bristningsgränsen och solisterna sjunger som om deras sista stund var kommen. Det är så här svettigt och energimässigt en rockmusikal ska vara.

Fat det börjar lite bonnigt med en utklädd hippie (Niels Olsen) som försöker vara rolig. Det blir bara till buskisteater och tröttsamt. Tyvärr så är det en hel del så här när det kommer till dialogen och skådespelandet. Bättre blir det när sången tar vid. Då är det för det mesta riktigt välsjunget.

Främst har vi Kristine Yde som Scaramouche. Det riktigt ryker om henne när hon sjunger. Vilken stämma! Men hon agerar säkert också. Tillsammans med Christoffer Brodersen som Galileo Figaro är de två oslagbara. De är föreställningens mest intressanta på alla plan. En som inte kommer långt efter är Szhirley som Killer Queen. De tre artisterna drar det tunga lasset.

Själva handlingen är dystopisk. Vi befinner oss på planeten Mall där allting är likriktat. Alla måste lyssna på samma musik och ingen får spela eller skapa någon egen musik. Fast alla letar efter den heliga gitarren. De onda The Ga Ga Cops såväl som det goda hippiegänget. Det är en mörk och dyster historia som lyses upp av de bombastiska Queenlåtarna. En musikorkester bestående av ett riktigt svängigt rockband borgar för att det dånar ut bland alla de 4000 i arenan.

Queens Brian May och Roger Taylor har tillsammans med Ben Elton skrivet musikalen. Vi får deras största hits Bohemian Rhapsody, We Are The Champions, Radio Ga Ga, Killer Queen, Who Wants to Live Forever och Under Pressure. Men även en del andra låtar som inte varit med i de tidigare uppsättningarna av musikalen. Se den och rocka fett!

TLentertainment - WWRY    4/2017

TLentertainment - WWRY    4/2017
Medverkande Christoffer Brodersen, Kristine Yde, Szhirley, Joey Moe, Nellie Ettison, Niels Olsen, Anders R Gjesing med flera.
Koreografi Philip Comley, Regi Uwe Petersen
Premiär på Royal Arena i Köpenhamn den 19 april

Monty Pythons Spamalot/Musikal i Tivoli


MMMM
Hysteriskt kul!

Detta är det tokroligaste jag någonsin sett som musikal. Monty Pyton driver hejdlöst med den gamla Kung Arthursägnen om letandet efter den heliga Graal. Liksom de drev med Jesus i Life of Brian.

Kung Arthur och hans riddare kommer ”inridande” till ljudet av ett par kokosnötskal som hans riddare slår samman. De låtsasrider som barn och går som riddare för att se ut som vana hästryttare. Roligt så det förslår. Så fortsätter det, med det ena galna skämtet efter det andra. Det är engelsk humor på hög nivå och skratten uteblir inte. Tivolis konsertsal sjöd av skrattsalvor.

Det gäller att inte vara känslig eller överdrivet religiös för att uppskatta den här sortens humor. Här finns en del scener som är på gränsen om att gå för långt. Som när man hugger armar och ben av den svarte riddaren.

Stig Rossen som Kung Arthur gör ett märkbart intryck. Han är inte bara säker som skådespelare utan har även en fantastisk sångröst. Men här finns många skådespelare som är värda att nämnas och alla sjöng mycket bra. Den härliga ensemblen med dess sexiga kvinnor är bara det en fröjd för ögat.

Malmöitiska Anders Albien har än en gång lyckats med att sätta snurr på en säker publikframgång i Köpenhamn. Hysterin i sann Monty Pythonanda pågick ända till slutet och publiken skrek av förtjusning.

_K1P0226dps

Saturday Night Fever/The Musical


MMMM
Storslagen musikalhändelse

Ouvertyren sätter igång oss direkt. Publiken skriker och visslar när Silas Holt och ensemblen dansar fram på scenen. Till Bee Gees fantastiska och idag klassiska discohit Stayin´ Alive. 

Musikalen följer filmen och handlingen är mycket medryckande. Musiken får en att vilja resa sig och börja dansa. Både av nostalgiska skäl och för att det är en sådan bra liveorkester. De riktigt pumpar ut discohitsen.

Silas Holst är stjärnan i gruppen och han går från klarhet till klarhet i de musikaler som jag sett honom medverka i. Säkert den främsta musikalstjärnan i Danmark.

Hela ensemblen är väl utvald. Amelie Dollerup och Christine Astrid glänser i dansnumren som Silas partners. Riktigt imponerande i deras pardanser. Sångaren Ilang Lumholt gör Bee Gees hits suveränt. Men han får god hjälp av Line Krogholm i kör. De höjer stämningen ytterligare när de krämar på för fullt.

Hel uppsättningen är som ett discorus när dansnumren sätter igång. Bra jobbat av koreografen Tim Zimmermann. Fast även ljusdesignern Nick Richings och ljudkillarna Caspar Ravn och Anders Dalmose ska ha stort beröm. Musikalen bygger mycket på dem men allra mest på regissören Anders Lundorph. Han har fått ihop det till en av de bästa musikaluppsättningar jag sett.

Denna föreställning bör ingen missa som vill njuta av 1970-talets glanstider då det gäller discomusik, klädstil och allt runt omkring denna glamourtid.
TOOC - SNF     3/2017Foto Miklos Szabo
ANDERS LUNDORPH / Instruktør, TIM ZIMMERMANN / Koreograf, JOAKIM PEDERSEN / Kapelmester.  MEDVIRKENDE: SILAS HOLST,  AMALIE DOLLERUP, CHRISTINE ASTRID, ALLAN OLSEN, BODIL JØRGENSEN m fl

Jag blir nog aldrig bjuden dit igen/Malmö Opera på turné


MM
Fjolligt och trist 

Detta är musikalen om Karl Gerhard och hans älskare och sekreterare, Göthe Ericsson. Det är uppbyggt som en skolteater med sparsam scenografi och ett fåtal medverkande.

Den som kommer för att få njuta av Karl Gerhardkupletter har gått vilse. Här är fokus på Karl Gerhards älskare Göthe, som dramatiseras av tre skådespelare i varierande ålder.

Mest intressant blir det när Lars Humble ikläder sig rollen som Karl Gerhard. Som pensionerad skådespelare klarar han det galant. Det är värre med de andra som svansar runt som om de var med i en gayoperett. Hans-Peter Edh som den äldre Göthe gör en någorlunda sansad tolkning. Men man blir aldrig riktigt berörd av hans brevläsande från Karl Gerhard. Här är det regin som är för träig och tråkig.

Musiken tar inte heller riktigt tag och är alldeles för svag för att man ska orka engagera sig. jagblirnogaldrigFoto Malin Arnesson Skådespelare Lars Humble, Hans-Peter Edh, Niklas Riesbeck,  Sonny Enell,  Oscar Pierrou Lindén och Inga Zeppezauer. Kapellmästare vid pianot Annika Bjelk, Violin Inga Zeppezauer, Multiblås Pernille Bévort, Kontrabas Magdalena Entell, Regi Stina Ancker, Musik Jan-Erik Sääf