Bluebird/Film av Lance Edmans

MM
En dystopisk berättelse om hopplöshet

Ännu en tragisk och deprimerande film har sett dagens ljus. I centrum står en familj som drabbas av det ena eländet efter det andra. Inget ljus syns skymta i tunneln.

Pappan är på väg att mista sitt arbete, mamman sitt förstånd och dottern sin skolgång.
Den yngre kvinnan, som även har en son, verkar också ha sina egna demoner att slåss mot. Hon ser ut att förlora sig själv i det tysta kaoset som omger hennes liv. Sonen är ett barn. Trots sin unga ålder förstår han den dystopiska verklighet som de lever i. Han blir snabbt en symbol för oskuld och förlust. Han ser ut att försvinna i periferin. Han har blivit nerkyld i en buss. Detta tillför en extra dimension av sorg till berättelsen.

Allt utspelar sig i ”Middle of nowhere” i Maine, USA, där man verkligen inte vill bosätta sig. Det kalla och eländiga scenariot är täckt av snö. Detta skapar en känsla av isolering. Hopplöshet genomsyrar varje scen. Landskapet känns nästan som en karaktär i sig, det förstärker den tysta ångesten som huvudpersonerna lider av.

Skådespelarna är trovärdiga, och deras insatser bjuder på intensiva och gripande ögonblick. Även en hängiven filmentusiast som undertecknad har svårt att finna någon riktig mening i detta diskbänksdrama. Dialogerna är ofta tysta, med långa stunder av stillhet som får oss att reflektera över livets tysta kamp. De stora känslorna kommuniceras inte alltid med ord, utan med blickar och själslig smärta.

Tyvärr är det så med de flesta s.k. indiefilmer. De ska vara mörka och nedstämda. Då har de fler chanser att vinna priser. Det har blivit en trend att skildra det tragiska som en konstform. Man tror nästan att ju mer nedslagen berättelsen är, desto mer legitim blir den.

Bluebird har visats på Tribeca filmfestival, där den mottogs med blandade recensioner. De fyra som gestaltar huvudrollerna har alla vunnit priser. Detta visar på skådespelarnas skicklighet. Det visar också på filmens förmåga att vädja till en viss typ av publik som söker det allvarliga och mörka.

Med detta sagt får filmen en att tänka på livets kluvna natur, där glädje och sorg är tätt sammanflätade. Men ibland kan inte ens en lysande skådespelarinsats rädda en berättelse. Ett starkt regiarbete misslyckas också när berättelsen i princip förblir nedtyngd av sin egen tyngd.

 Regi: Lance Edmans
Skådespelare: Amy Morton, John Slattery, Louisa Krause m fl