Pastor Qvist/Marsvinsholmsteatern


Politiskt korrekt om homosexuella och islam

Varje teater verkar vilja lägga sig i den politiska debatten i Sverige. Utan att tänka på underhållningsvärdet. Vilket ofta blir lidande.

På blankvers störtar en städerska in på scenen. Säkert spelad av Kajsa Ekström men alldeles för teatral. Mer lust att synas än att väga varje ord på en vägskål. Som man gör i en Shakespearepjäs. Men nu är detta så långt från Shakespeare man kan tänka sig. Urskånsk buskis där man vill visa sig vara med i tiden. Man häcklar ökända Pastor Green och driver med frireligiösa där en pastor fördömer homosexuella. Försiktigt försöker man även göra islam rumsren. Helt onödigt om burkas förklaring och lite dumt.

En skara amatörer som spelar de redan frälsta går i väntans tider och undrar vad deras pastor Qvist tagit vägen. Under tiden springer de ut och in sjungande psalmer. Något som man kunde tagit bort då det inte fyller någon vidare funktion.

Man försöker dölja homosexualitet för den konservativa pastor Qvist och då finns här givetvis en intrig där två män är förtjusta i varandra. Vilket även två kvinnor blir. Kring detta försöker man spinna en historia som är tunn som sockervadd.

Plötsligt börjar Sandra Redlaff som Maribell sjunga Mauro Scoccos Till dom ensamma. Helt fel i denna uppsättning. Även om Sandra sjunger låten bra.

Det är bögarnas fel
sjunger hela ensemblen i slutet. Men just den sången är så uttjatad så det blir inte kul. Roligare är då Camilla Persson som den kåta frun som längtar hett efter pastor Qvist. Hennes utspel har en viss komik och överraskningseffekter.

Ett riktigt antiklimax blir det med Gabriellas sång ur Kay Pollaks film Såsom i himlen. Speciellt då filmen är så förknippad med Michael Nyqvist som nyligen avlidit. Här skulle man valt att plocka bort denna sång. Liksom alla sångerna, då detta inte är en musikal.

Slutet har en poäng men hela uppsättningen bör kortas minst en halvtimma. Tre timmar är alldeles för långt. Speciellt en kall sommarkväll och utomhus.  

DLi_B11164_170626_071
Fotograf Dick Lindström

Jonas Anderson i Pattaya/Thailand.


MMM

I Sverige är Jonas Anderson okänd. I Thailand är han en superstjärna. Alla vet vem han är och thailändarna värnar om sin svenska ”farang” (utlänning).  Jonas får enormt stor uppskattning och medverkar i de största Tv-programmen och på de stora scenerna. Jag fick möjlighet att se honom på en privat fest inför inbjudna gäster. 

Jonas får omedelbar uppmärksamhet när han sätter igång med sin sång på Locktung, en sorts country på Thai. Gästerna sjunger med direkt. Jonas är scen- och sångsäker och bjuder mycket på sig själv. Så mycket att han även dansar ut till publiken runt simbassängen där han uppträder. Det väcker stort jubel! 

De attraktiva kvinnliga dansarna är klädda sexigt och utmanande. Men även med still och nobless. De är det givna blickfånget och de byter om i flera nummer. Med fjäderboa och höga fjäderstassar är de som sprungna från Paris eller Berlins kabaréer på -40talet. 

Jonas blandar sina hits med ett set Elvislåtar. Det gör han övertygande. Gästerna dansar och klappar med hela tiden. 

Det blev en halvtimmes uppvisning från Jonas karriär. Fast jag hade hellre sett Jonas på en större scen med riktiga musiker men det låter förvånansvärt bra även med singback. 


We Will Rock You/Denmark 2017


MMMM

Formidabel sång och Queenkänsla

Det är påkostat och lyxigt i Royal Arena då We Will Rock You gör entré. Ljudet dånar till bristningsgränsen och solisterna sjunger som om deras sista stund var kommen. Det är så här svettigt och energimässigt en rockmusikal ska vara.

Fat det börjar lite bonnigt med en utklädd hippie (Niels Olsen) som försöker vara rolig. Det blir bara till buskisteater och tröttsamt. Tyvärr så är det en hel del så här när det kommer till dialogen och skådespelandet. Bättre blir det när sången tar vid. Då är det för det mesta riktigt välsjunget.

Främst har vi Kristine Yde som Scaramouche. Det riktigt ryker om henne när hon sjunger. Vilken stämma! Men hon agerar säkert också. Tillsammans med Christoffer Brodersen som Galileo Figaro är de två oslagbara. De är föreställningens mest intressanta på alla plan. En som inte kommer långt efter är Szhirley som Killer Queen. De tre artisterna drar det tunga lasset.

Själva handlingen är dystopisk. Vi befinner oss på planeten Mall där allting är likriktat. Alla måste lyssna på samma musik och ingen får spela eller skapa någon egen musik. Fast alla letar efter den heliga gitarren. De onda The Ga Ga Cops såväl som det goda hippiegänget. Det är en mörk och dyster historia som lyses upp av de bombastiska Queenlåtarna. En musikorkester bestående av ett riktigt svängigt rockband borgar för att det dånar ut bland alla de 4000 i arenan.

Queens Brian May och Roger Taylor har tillsammans med Ben Elton skrivet musikalen. Vi får deras största hits Bohemian Rhapsody, We Are The Champions, Radio Ga Ga, Killer Queen, Who Wants to Live Forever och Under Pressure. Men även en del andra låtar som inte varit med i de tidigare uppsättningarna av musikalen. Se den och rocka fett!

TLentertainment - WWRY    4/2017

TLentertainment - WWRY    4/2017
Medverkande Christoffer Brodersen, Kristine Yde, Szhirley, Joey Moe, Nellie Ettison, Niels Olsen, Anders R Gjesing med flera.
Koreografi Philip Comley, Regi Uwe Petersen
Premiär på Royal Arena i Köpenhamn den 19 april

After Dark – This Is It!/Malmö Opera


MMMM
Lättsamt men mycket underhållande 

After Dark har blivit en institution i det svenska folkhemmet. Efter en start på en undanskymd tillvaro i Stockholm är de nu stapelvara hos medelsvensson. Fast nu är det slut. Detta är sista uppsättningen! Efter att roat folket i 40 år. En avslutning där publiken tjöt av lycka. 

Christer Lindarw är den självklara stjärnan och utan honom inget After Dark. Även här är det mest intressant då Christer är på scen. Han gör sina glansnummer som Diana Ross, Céline Dion och andra megastjärnor. Publiken jublar och vill bara ha mer. Det får den i form av av en riktigt kul städerska där de överraskande ljuden höjer nivån på komiken.

Men det är inte bara Lindarw som glänser. Han har en hel stab med duktiga dansare som även de kan mer än att dansa. Numret med The Supremes är enormt kul. Fast det bästa i denna avskedsföreställning är cirkusnumret med alla dess fantastiska kostymer och trix. Det är så hisnande att se på att man knappt kan ta in allt som händer samtidigt.

Det som gör att det inte blir toppoäng är den elaka satiren om Carola. Den går under bältet och är ovanligt ful och grov. Även de inledande numren håller inte samma klass som senast då After Dark var på Malmö Opera. Det känns lite ointressant och på tomgång. Men så plötsligt lyfter det. Hyllningen till alla kollegor som dött och Lasse Flinckman är känsligt och tankfullt gjort. Slutscenen med Christer Lindarw är lika stark som senast.

Efter applådtacken blir Christer Lindarw personlig och berättar om sina år med After Dark och hur tacksam han är att få uppträda på Malmö Opera. Ett värdigt slut för en stor dragqueenstjärna.

after_dark_160928_2_mediumFoto After Dark

La Gioconda/Malmö Opera


Snyggt, fantastiskt och mästerligt!

Helt underbart att få bevista en så fulländad opera. Här finns musiken, handlingen och sångare som kan ge rättvisa åt verket. Det är bara att gratulera Malmö Opera för denna helgjutna uppsättning. 

Staffan Valdemar Holms regi börjar stiliserat och snyggt med de stillastående sångarna. Som en tavla att bara njuta av. Då sångarna tar ton hör man från solisthåll att det här har ovanligt hög klass. Vilken njutning! Det är en opera som har hela känsloregistret. Att höra Fredrik Zetterström och Paulo Ferreira duellera med sina röster är en upplevelse som bara det är värd biljetten.

Bente Lykke Møller fortsätter med sin småskaliga scenografi från förra succén, Aida. Det här är minst lika bra. Stora stenblock dominerar den första akten. Det fungerar förvånansvärt trovärdigt som Venedig på 1600-talet. Andra aktens fond har en skeppssida där humorn triumferar. Oerhört kul att se på då sångarna sjunger och agerar. Tredje akten har en öppning som i filmen Goldfinger med dess guldbeklädda fond. Där står Fredrik Zetterström. Han skulle mycket väl kunna vara Oddjobb, den hemska underhuggaren i Goldfinger. Hans röst är grym och uttrycksfull. Fast lika grym är basen Insung Sim, som ledare för inkvisitionen. Han vill döda sin genuesiska dam (Laura Adorna) som sviket honom. Géraldine Chauvet gestaltar Laura kyligt men klartänkt. Hennes mezzosopran är mer än hörvärd. Herrar i frack och damer i vackra gula klänningar festar i bakgrunden. Allt spel försigår längst framme vid rampen, men det fungerar alldeles utmärkt.

Kören imponerar med sitt skådespel och välsjugna partier. Det är okunnigheten mot kunskapen den här operan berättar om. Det är ond bråd död och en mörk och dyster tid. Maria Streijffert som Den blinda attackeras av pöbeln som vill döda henne. De är rädda för det okända och mystiska som Maria  representerar. Maria Streijffert agerar och sjunger fantastiskt trovärdigt i den här rollen.

Det enda tvivlet i denna uppsättning är baletten på festen. Även om den är stilig att se på så kunde man tagit bort den. Den är alldeles för lång, tar ner tempot och intresset från föreställningen.

Amilcare Ponchiellos La Gioconda sammanfattar vad opera är. Musiken, librettot och dramatiken kan inte bli bättre. Ofattbart att man inte sätter upp detta stycke oftare. Men det kräver sina sångare vilket man har i denna uppsättning. Elena Mikhailenko är La Gioconda. 

La Gioconda, Malmö Opera, 170316
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller, Koreografi: Tim Matiakis, Ljus: Torben Lendorph, Regi: Staffan Valdemar Holm, Dirigent: Alberto Hold-Garrido
Medv Elena Mikhailenko,  Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström  m fl

Monty Pythons Spamalot/Musikal i Tivoli


MMMM
Hysteriskt kul!

Detta är det tokroligaste jag någonsin sett som musikal. Monty Pyton driver hejdlöst med den gamla Kung Arthursägnen om letandet efter den heliga Graal. Liksom de drev med Jesus i Life of Brian.

Kung Arthur och hans riddare kommer ”inridande” till ljudet av ett par kokosnötskal som hans riddare slår samman. De låtsasrider som barn och går som riddare för att se ut som vana hästryttare. Roligt så det förslår. Så fortsätter det, med det ena galna skämtet efter det andra. Det är engelsk humor på hög nivå och skratten uteblir inte. Tivolis konsertsal sjöd av skrattsalvor.

Det gäller att inte vara känslig eller överdrivet religiös för att uppskatta den här sortens humor. Här finns en del scener som är på gränsen om att gå för långt. Som när man hugger armar och ben av den svarte riddaren.

Stig Rossen som Kung Arthur gör ett märkbart intryck. Han är inte bara säker som skådespelare utan har även en fantastisk sångröst. Men här finns många skådespelare som är värda att nämnas och alla sjöng mycket bra. Den härliga ensemblen med dess sexiga kvinnor är bara det en fröjd för ögat.

Malmöitiska Anders Albien har än en gång lyckats med att sätta snurr på en säker publikframgång i Köpenhamn. Hysterin i sann Monty Pythonanda pågick ända till slutet och publiken skrek av förtjusning.

_K1P0226dps

Saturday Night Fever/The Musical


MMMM
Storslagen musikalhändelse

Ouvertyren sätter igång oss direkt. Publiken skriker och visslar när Silas Holt och ensemblen dansar fram på scenen. Till Bee Gees fantastiska och idag klassiska discohit Stayin´ Alive. 

Musikalen följer filmen och handlingen är mycket medryckande. Musiken får en att vilja resa sig och börja dansa. Både av nostalgiska skäl och för att det är en sådan bra liveorkester. De riktigt pumpar ut discohitsen.

Silas Holst är stjärnan i gruppen och han går från klarhet till klarhet i de musikaler som jag sett honom medverka i. Säkert den främsta musikalstjärnan i Danmark.

Hela ensemblen är väl utvald. Amelie Dollerup och Christine Astrid glänser i dansnumren som Silas partners. Riktigt imponerande i deras pardanser. Sångaren Ilang Lumholt gör Bee Gees hits suveränt. Men han får god hjälp av Line Krogholm i kör. De höjer stämningen ytterligare när de krämar på för fullt.

Hel uppsättningen är som ett discorus när dansnumren sätter igång. Bra jobbat av koreografen Tim Zimmermann. Fast även ljusdesignern Nick Richings och ljudkillarna Caspar Ravn och Anders Dalmose ska ha stort beröm. Musikalen bygger mycket på dem men allra mest på regissören Anders Lundorph. Han har fått ihop det till en av de bästa musikaluppsättningar jag sett.

Denna föreställning bör ingen missa som vill njuta av 1970-talets glanstider då det gäller discomusik, klädstil och allt runt omkring denna glamourtid.
TOOC - SNF     3/2017Foto Miklos Szabo
ANDERS LUNDORPH / Instruktør, TIM ZIMMERMANN / Koreograf, JOAKIM PEDERSEN / Kapelmester.  MEDVIRKENDE: SILAS HOLST,  AMALIE DOLLERUP, CHRISTINE ASTRID, ALLAN OLSEN, BODIL JØRGENSEN m fl