Kategori: Scen

Atlantis/Musikal i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMMM

Rappt och underhållande!

Musikalen öppnar starkt med fullt ös av de medverkande till den medryckande musiken av kompositören Peter Spies. Vi kastas direkt in i handligen om den högtstående kulturen på den sjunkna och mytomspunna ön, Atlantis.

Det här är som Robin Hood eller någon annan riddarsaga. Här är inte en död minut. Allting sker i ett rungande tempo. Men det är just så det ska göras för att få publiken entusistisk.

Alla medverkande är på topp, både sångmässigt och i sitt agerande. Det är starka körpartier blandat med vidunderliga soloprestationer. Till det väldansade och koreografiskt snygga partier. Man häpnar hur välsjunget och inlevelsefullt det görs. Det får publiken att agera kraftfullt med applåder och visslingar.

Musiken ligger i linje med Andrew Lloyd Webber. Jag kommer att tänka på både Jesus Christ Superstar och Phantom of the Opera. Peter Spies referenser är väldigt tydliga, men ändå har Peter skapat helt egna melodislingor. Här finns inga örhängen men musiken och sången är njutbar rakt igenom.

Peter Spies har verkligen uträttat stordåd med sin musikskapelse. Det här är femte gången som musikalen sätts upp. Första premiären var redan 1993 på Bellevue Teatret i Klampenborg. Efter stor press-och publiksuccé fortsatte de till Østre Gasværk Teater. Här gick den 173 utsålda föreställningar mellan 1994-95.

Premiär den 10 september på Tivolis koncertsal i Köpenhamn.

BodyGuard/Musikal i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MM

Tveksam uppsättning !

Bodyguard sätter igång med ett våldsamt muller. Som om man befinner sig på en hårdrockkonsert där basen dominerar. Fruktansvärt högt och olidligt att ta till sig.

Som om ljudmixaren var berusad eller har tappat all sans och vett för hur ett musikalljud ska låta. Detta gör att man har svårt att ta till sig föreställningen.

Allt är mediokert och ganska så ointressant. Här finns inte en en enda stjärna som lyfter upp föreställningen. Sången blir inte hörvärd förrän mot slutet av andra akten. Där glimmar det till bitvis och speciellt då Andrea Lykke Oehlenschlæger sjunger Dolly Partons, I Will Always Love You. Det är först här hennes sångröst blir märkbar då hon acckompanjeras av piano. Annars dränks hennes röst av den starka volymen. Fast mest är det Lea Thiim Harders sång som man minns.

Johannes Lassen som Frank Farmer känns inte rätt i den här rollen. Det är ingen direkt kemi mellan honom och Rachel Marron. Han är alldeles för träig och ointressant.

Hela uppsättningen präglas av detta. En landsortsuppsättning som inte har den kvalitet som en riktig Köpenhamnsmusikal bör ha. Volymen på det studioinspelade ljudet med de fyra musikerna drar ner helheten. Däremot så jobbar dansarna på så svetten den lackar. Men det räcker inte för att kunna rekommendera Bodyguard.

Foto  Miklos Szabo Bodyguard på Falkoner den 8 sep 2021

A Tribute to Emmylou Harris/AmericanaKonsert på Malmöhus

Publicerad den av Johnny Månsson

MMMM

Det var med viss skepsis jag äntrade Malmö borggård och satte mig tillrätta för att lyssna på tre sångerskor som tolkade Emmylou Harris. Men direkt försvann mina farhågor. Deras röster harmonierade perfekt med varandra. Tillsammans med Malmöbandet Red Dirt Band blev de kompletta.

Kvinnornas olika karaktärer gör att Yvette Eklund, Jennifer Saxell och Cissi Landéns röster stämmer in i varandra på ett mycket övertygande vis.

Urvalet av låtar är nog så bra, men jag hade föredragit komp av Red Dirt Band när Jennifer sjöng och spelade akustiskt, Hickory Wind. Den låt som Byrds gör den definitiva versionen av på deras countryalbum, Sweetheart of the Rodeo.

Emmylous, Boulder to Birmingham gör alla tre kvinnorna smärtsamt vackert. Liksom Wildflowers. Det tänder till rejält när Yvette tar sig an Two More Bottles of Wine. Där fyller bandet på så att Yvettes mer rockiga sida kommer från.

En känslig tolkning gjorde Cissi med stöd av Jennifer på Springsteens, Tougher Then the Rest. Men inte att förglömma Red Dirt Band här.

Som helhet en angenäm afton i strålande kvällssol. Några missar här och där i denna premiär gjorde ändå att helheten överträffade dessa. Om jag slöt ögonen kunde jag tro att jag var förflyttad till soliga Kalifornien, med dess musiker och sångare.

Foto Johnny Månsson @manssonskultur

Funny och den gamla eken/Barnteater på Mobilia i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM

Ute på Mobilia har öppnats upp en gigantisk stor Sagovärld för de minsta barnen. Där kan man strosa runt och utforska de olika konstellationer som byggts upp på två våningar. Imponerande och säkert mycket kul för de små barnen. Kul var däremot inte pjäsen, Funny och den gamla eken.

I Sagovärlden finns Teaterladan. Där spelas Funny och den gamla eken. Niklas Kvarnbo och Ellen Malmström gör de två rollerna i denna ganska så andefattiga pjäs. Ingen av dem ger något vidare intryck. Fast de kämpar på för fullt, med den gamla eken. Till och med de minsta barnen verkar tycka det är tråkigt och stillastående. En liten unge säger spontant, detta är inte roligt, jag håller med. Även om det bara varar i 20 minuter. Jag hade väntat mig mycket mer av den erfarna teaterregissören Staffan Götestam. Det här håller inte någon vidare kvalitet. Vare sig pjäs eller regi. Ändå är det Staffan som skrivit böckerna om Funnys Äventyr.

Jag har själv spelat barnteater på Malmös dagis. Där gällde det att samspela med barnen och ständigt komma med egna och nya infall. Annars så tappar de koncentrationen.

Här tillsammans med Staffan Götestam

Circus days and nights/Urpremiär som streamades från Malmö Opera, den 29 maj 2021

Publicerad den av Johnny Månsson

Philip Glass är en favorit för mig, men tyvärr kan jag inte räkna in detta verk som ett av hans främsta. Det låter mer som cirkusmusik vi hört förut, om än i Glass tappning.

Att blanda Cirkus Cirkörs nycirkus med Philip Glass musik kan se intressant ut på papperet, men kommer ut här som en oändlig repetionsövning.

Hela första akten är ganska så ointressant och sövande. Inte mycket händer vare sig i musiken eller hos de medverkande. Visst finns här ekvilibristiska cirkusnummer som fascinerar, men det är först efter paus som jag blir riktigt imponerad. Då samspelar ljuset, scenografin, kostymerna och koreografin, till fantastiskt vackra bilder. Hela föreställningen lyfter och Philip Glass karusellmusik svävar med. Så gör även operasångarnas röster. Här fungerar Tilde Björfors regikoncept. Fast i slutet går uppsättningen i sank. Spelet blir stillastående och vi är tillbaka i något som kan liknas vid repetionspauser.

Som helhet är det ingen opera som jag kan rekommendera, då den inte väcker mersmak. Det har annars varit fallet med tidigare musik som Philip Glass skapat. Läs mina recensioner från 2019 på Malmö Live här och här

Foto Mats Bäcker

Cirkusopera av Philip Glass. Libretto: David Henry Hwang och Tilde Björfors. Baserad på dikter av Robert Lax. Regi och koncept: Tilde Björfors. Kapellmästare: Minna Weurlander. Scenografi och kostym: Magdalena Åberg. Koreografi: Methineee Wongtrakoon och Simon Wiborn. Ljus: Ellen Ruge och Robert Hvenström. Ljud: Avgoustos Psillas. Riggdesign: Saar Rombout. I rollerna: Elin Rambo, Jakob Högström, Methinee Wongtrakoon, Simon Wiborn, Karolina Blixt, Nikolas Pulka, Aaron Hakala. Musiker: Minna Weurlander, Viktor Nordliden, Inga Zeppezauer, Blagoj Lamnjov, Oscar Fransson, Martin Jönsson, Sigvald Fersum, Malmö operakör.

Streamad Vinterkonsert från Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Förhandsgranska(öppnas i en ny flik)

Dirigent David Niemann och Malmö Operaorkester imponerar, tillsammans med de båda sångsolisterna, Sehon Moon och Rebecca Nelsen. Operettmusik av Franz Lehár och Johan Strauss den älde och yngre, blir ljuvligt och igenkännande.

Det är operettklassiker som vi hört ett antal gånger. Likväl får de här nytt liv av Sehoon Moon och Rebecca Nelsen. Båda har förgyllt tillvaron på Malmö Opera i ett flertal uppsättningar. De medverkade i La Traviata, 2018 och senast var de med i Falstaff, som gick i höstas.

Vi fick bland annat höra deras tolkningar från Läderlappen, La Traviata och Glada änkan. En ljuvlig sopran och en hög tenor.

David Niemann fick orkestern att bölja på det sätt som operetter ska göra. Synd bara att det inte fanns någon publik, som kunde applådera kraftigt.
Boel Adler, som presentatör, lättade upp stämningen, för oss streamare.

Sehon Moon
Rebecca Nelsen

Falstaff/Streamad från Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Modern tolkning klarar tidsförskjutningen

Det är kul, underhållande och väldigt träffsäkert. Om hur vi lever idag. Med all den teknik vi alla gjort oss så beroende av. Detta sagt i positiv bemärkelse.

Duktiga sångare gör att upplevelsen hemma vid TV-apparaten blir levande och givande. Det är rappt och fyndigt med mail, webbkameror och extrema närbilder. Om hur folk beter sig när de inte vet hur man kommunicerar i bild. Så är det ofta i vardagslivet, när någon sätter sig framför sin webbkamera. Hemskt i många fall och så även här.

Operaregissören Lotte de Beer satsar djärvt på detta moderna stilgrepp. Hon går helskinnad ur det utan att hamna i för mycket teknik. Bra jobbat!

Sångarna med Misha Kiria i spetsen som Falstaff lyckas tyvärr inte få fram den komik som man kan önska i deras roller. De sliter sina hår och ruckar och vänder på sig, men det blir mer som de gör sig till än att spela sina karaktärer.

Koreografin av Gail Skrela Hetzer, i samspel med ljussättningen av Alex Brok, samt videodesign av Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey är det som stannar kvar efter föreställningen.

Falstaff – Misha Kiria
Fotograf: Jonas Persson

Av Giuseppe Verdi (musik) och Arrigo Boito (libretto)
Dirigent Steven Sloane, Regi Lotte de Beer, Scenografi och kostym Christof Hetzer och Agnes Hasun, Koreografi Gail Skrela Hetzer, Ljus Alex Brok, Videodesign Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey.
Medv Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, Jonas Duran, Nils Gustén och Niklas Björling Rygert
Malmö operaorkester, Malmö operakör
Premiär på Malmö opera den 7 nov 2020

Funny Girl/Streamad Musikal från Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM

En seger för Sanna Nielsen

I Top Hats, plymer och kulörta fjädrar presenteras de vackra dansarna, upphissade från orkesterdiket. Det är en mycket attraktiv och färgsprakande öppning på Malmö Operas vårmusikal, Funny Girl. Den klassiska musikalen, som gjorde Barbra Streisand världsberömd.

Längst bak på scenen sitter Orkestern, vilket fungerar perfekt. Publiken får en bättre översikt då mycket sker framme vid scenkanten.

Fanny Brice (Sanna Nielsen) kommer in i en osexig pyjamasliknande klädsel. Ivrigt sprallar hon på för att få medverka i en pågående show. Regissören tror inte på hennes förmåga som artist och vill att hon lämnar scenen. Men det får han ångra i ett senare skede.

Sanna Nielsen talar skånska, vilket passar utmärkt, då vi befinner oss i Malmö. Men hon sjunger på uppländska. Det ger bättre kraft och uttryck i hennes musikalnummer.

Sanna har en härlig utstrålning samt en sprakande energi. Det är en oslagbar kombination, tillsammans med de underbart stiliga dräkterna, som klär henne galant. De är skapade av Camilla Thulin. Det är vackra och färglada kostymer på hela ensemblen och full fart på de medverkande.

Det fungerar förvånansvärt väl att se musikalen hemma på sin tv. Nästan som om man är på plats. Scenografin harmonierar med ljussättningen, koreografin och ljudet. Inte att förglömma för oss framför TVn!

Marianne Mörck dominerar då hon levererar sina komiska repliker. Men även Oscar Pierrou Lindén som Eddie Ryan, ger avtryck i sin plastik, sång och framförallt, sitt agerande!
Alexander Lycke som Nick Arnstein är ett bra val som Fanny Brices blivande man. Man tror på deras kärlekshistoria.

Synd att här inte finns så många minnesvärda sånger för Sanna, förutom, Regn på min parad. Där lyfter det rejält innan paus och som slutnummer. Genom det musikalnumret förstår man vilken bra sångerska Sanna Nielsen är! De andra sångerna lyfts upp av Sannas utstrålning, agerande och vackra kreationer. Hon är verkligen en musikalstjärna att räkna med!

Det är ett bra samspel mellan aktörerna och regin av Ronny Danielsson är utmärkt. Det hela har blivit en klart sevärd uppsättning, men tyvärr känns det platt från salongen med enbart tillåtna 50 personer. Vi får hoppas på en snar bättring och åtminstone 500 personer, där det normalt sitter 1432 personer!

Fotograf Malin Arnesson
Sanna Nielsen som Fanny Brice

Regi Ronny Danielsson, Scenografi Martin Chocholousek, Kostym Camilla Thulin, Koreografi Roger Lybeck, Dirigent Joakim Hallin, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Avgoustos Psillas  
I rollerna Sanna Nielsen, Alexander Lycke, Marianne Mörck, Ann-Louise Hanson, Oscar Pierrou Lindén, Johan Rabaeus, samt ensemble, dansare och orkester.

Orfeus i underjorden/Operett på Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Dödstråkigt!

På ytan ser det glatt och underhållande ut med dessa fantasirika kostymer och en kul handling. Men resultatet blev något helt annat. Allting blev fel i Elisabeth Lintons regi. 

Man har valt fel sångare, här krävs en regissör som kan locka fram det komiska, förutom att de sjunger bra. Vi har sett Loa Falkman i tidigare roller att han kan vara både rolig och sjunga bra, men här kom inget av det. Den enda som imponerade sångligt var Eir Inderhau som Eurydike. Men hon har tyvärr inte den  komiska talang som krävs, vilket man kan säga om alla medverkande. I all fall i denna uppsättning. Alla agerande kämpar på men det blir inte roligt! Det var inte mycket skratt som hördes hos premiärpubliken. Lite fniss men mestadels tyst. Här borde Elisabeth insett att det här håller inte och tänkt om!

Hela första akten var en lång väntan på väg ner till sömnens rike. Alla springer omkring vid ett jättebord och gör i princip ingenting. Som en repetion på något som komma skall där allt är ostrukturerat och icke genomtänkt.

Andra akten hade lite mer schwung och mest för de duktiga och attraktiva can can-kvinnorna. Men själva handlingen med en nutida text där man knappt drog på smilbanden och allt hade tröskats flera gånger i andra sammanhang gjorde att även här kom gäspningarna fram. Tack gode Gud för den härliga musiken!

orfiu_mb-7430
Foto Mats Bäcker

Regi Elisabeth Linton, Scenografi Julia Hansen, Kostym Anja Vang Kragh, Ljus Ulrik Gad,  Koreografi Miles Hoare, Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg. I rollerna Loa Falkman, Marianne Mörck, Richkard Söderberg, Maria Streijffert, Martin Vanberg, Eir Inderhaug, Klara Ek, Johannes Wanselow m fl. Malmö opera 14/2.

Sjostakovitjs nia med världspremiär/Malmö Konserthus

Publicerad den av Johnny Månsson

Igår var det världspremiär på Anders Nilssons Cellokonsert där norska Amalie Stalheim briljerade på cello, från 1687. Det var det som fångade mina öron. Annars ett svårsmält verk där inte harmoniska toner var i centrum. Först i det avslutade Rondo så kände jag att det började bli intressant. Tyvärr, då det alltid är spännande med nyskrivna verk.
 
Då var det så mycket mer givande att ta tag i klassikerna där det började med den korta men muntra Ouvertyren till Wagners allvarliga sagoopera Lohengrin. Härliga klanger och väl dirigerat av Patrik Ringborg. Han fortsatte i samma stil med Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg. Wagners komiska opera och pampigt och bombastiskt som Wagner är.

Konsertkvällen avslutades med ännu ett komiskt verk, Sjostakovitjs Symfoni nr 9, kort och med ett tonspråk som inte tilltalade Stalin. Han hade förväntat sig ett hyllningsverk, då Röda armén besegrat nazityskland. Något som Sjostakovitjs absolut inte ville hylla. Därför blev symfonin bannlyst och förbjuden till tre år efter Stalins död. Den ansågs också ”ideologiskt svag”. Sådan är kommunismen!
 
iu
 
 
 
%d bloggare gillar detta: