Kategori: Scen

Death and the Maiden/Malmö opera

Publicerad den av Johnny M Månsson

Mer sånguppvisning än dramatiskt drama

Urpremiären i Åsa Melldals idé var betydligt starkare än den här nya uppsättningen.
Melldals uppsättning 2008 var omedelbart drabbande och höll en i ett järngrepp tills föreställningen var över. På Tobias Theorells föreställning sitter jag mest och tänker på annat.

Längst fram på scenen har vi en trist scenografi med en modell av en lägenhet, den snurrar runt på vridscenen och visar i genomskärning var i lägenheten dramat utspelar sig. Musiken tar sin början men ingenting händer på scenen förrän efter en lång stund.
Det är dödsdömt att öppna en föreställning på det viset, speciellt eftersom det inte finns något av intresse att se på scenen. Därefter får sångartrion dominera – som den också ska – med kören i bakgrunden; fast ingen spänning byggs upp av detta krutstoff till text från Ariel Dorfmans pjäs, som även filmatiserats av Roman Polanski 1994.

Kören är för anonym; de agerar som chilenska försvunna från militärdiktaturen i Chile som tog sin början 1973. De står mot inomhusarenan där flera från den chilenska befolkningen hölls som fångar. Där fanns även vissångaren Victor Jara – som blev världsberömd på ett fruktansvärt sätt – ; militärerna slog sönder hans händer, avrättade honom med kulspruteskott och kastade honom på gatan.

De tre sångarna Julia Sporsén, Fredrik Zetterström och Dimitris Paksoglou briljerar med sin sångteknik; kanske mest Julia, som har det tyngsta lasset med sin imponerande sopranröst. Sufflösen var på topp och hjälpte till vid ett par tillfällen. Det kan inte vara lätt med en sådan mängd text att sjunga. Julia är på scen nästan hela tiden, fast hon får god hjälp av Fredrik och Dimitris, baryton och tenor, båda med väldigt fina stämmor. Zetterström var med i urpremiären i samma roll. Här utagerar han med samma kraft.

Själva berättelsen om kvinnan Paulina Salas som blivit torterad och våldtagen får plötsligt höra sin sadistiske plågoande Doktor Roberto Miranda röst då hennes man Gerardo Escobar kommer hem med en ny bekant. Hon blir desperat och letar upp sin revolver. Om detta nervdrama kretsar hela operan. Fast det når inte ut till publiken.

Regissören Tobias Theorell bemästrar inte materialet, många satt och skruvade på sig och såg i sin mobil under första akten, efter paus gapade flera stolar tomma.
Synd och skam på ett så angeläget drama, men fångar man inte sin publik så blir det så här.

Patrik Ringborg som dirigent gjorde (som så ofta) ett magnifikt jobb och ledde orkestern till att framföra Jonas Forsell‘s musik. Personligen fann jag de instrumentala delarna mest intressanta. Detta var inte musik som gjorde ett stort intryck, vilket ofta är fallet med moderna svenska opera-kompositörer.

Som helhet en besvikelse i jämförelse med den mästerliga urpremiären - som var en av det årets mest minnesvärda uppsättningar. Nyuppsättningen har blivit en blek kopia där skönsjungande blir behållningen.

Foto Jonas Persson
MUSIK Jonas Forsell, LIBRETTO Ariel Dorfman, DIRIGENT Patrik Ringborg, REGI Tobias Theorell, SCENOGRAFI, KOSTYM- & MASKDESIGN Maja Ravn, Sångare Julia Sporsén,
Fredrik Zetterström & Dimitris Paksoglou, Malmö Operakör/Malmö Operaorkester

Wilmer X/Slagthuset i Malmö

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMM

De kom, sågs och segrade

På den nya rockklubben – efter att Kulturbolaget har stängt ner och flyttat hit – drog Wilmer X fullt hus, d v s 1 500 personer.

30 minuter försenade stod de på scen i den heta konserthallen; som vanligt full fart framåt direkt. Ah du, hur fan ser du ut? markerade anslaget om hur kvällen skulle bli.

Man vet att när man går på en Wilmerkonsert så blir det alltid bra då de älskar vad de spelar och ger publiken de låtar de vill höra. Om en hund mådde så här var ett bevis på det. Allsången gick ingång direkt i refrängen.

Från deras senaste platta Mer för dina pengar kom Nu eller nästa liv, Slickar den hand som slår och Bäst före dan efter. Från EPn som är på väg ut, Sockerpojke.

En av mina favoriter För dum för pop gav mig en påminnelse om att redan från deras första platta tog Wilmer tag i mig; att de håller än idag med sin enkla pop/rock/blues och country visar på en originalitet i deras låtskrivande.

Nisses skånska idiom ihop med Jalles munspel är fronten i bandet, men utan Sticky Bombs trumspel, Thomas Holst bas samt Janne Lindén på gitarr hade det aldrig varit det sammansatta och täta band som ikväll överöste oss med hit efter hit.

Från Dileva till David Bowie/Palladium i Malmö

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMM

Avskalat om DiLevas beundran för Bowie

DiLeva levererade förra året en mycket hör och sevärd show där han tolkade David Bowies låtar. Nu gör han det igen: fast utan band och att inkludera sina egna hits.

Det är utsålt i Palladium sedan länge, publiken välkomnar Thomas genom att svara på minsta anrop som DiLeva önskar från sin församling. Thomas är en verklig publikdomptör, men aldrig krävande eller auktoritär. Han gör det med glimten i ögat och publiken förstår det.

Thomas berättelser från hans uppväxt i Gävle känner vi igen från hans förra show. Tyvärr så har inte denna show så mycket mer att tillföra än den förra, som dessutom var så mycket bättre.

Här borde Thomas förstå att ett helt band tillför en show väsentligt mer än att enbart ha med sin kapellmästare på keyboard; även om han kan trolla fram de mest fantastiska ljud.

Rent visuellt blir det tråkigt i längden med enbart Thomas och en akustisk gitarr; även om Thomas bjöd på både frukter, skratt och minnesbilder från sitt artistliv.

Vi fick i stort sett samma Bowielåtar som han framförde med sitt gedigna band, nu med DiLevas egna; Vem ska jag tro på?, Vi har bara varandra, Vad är frihet?, Miraklet och Everyone is Jesus; då var det rena frälsningsmötet, men härligt då publiken så innerligt sjöng med. DiLevas kärleksbudskap bemöttes överväldigande, vilket gjorde Thomas glad och lycklig.

Under dybet/Balett/Det Kongelige Teater/Den nya scenen/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny M Månsson

En dystopi av mörker

Många känner sig kallade, men få är utvalda till att gestalta minnesvärda upplevelser på scenen, tyvärr hör inte detta till en av dem. Här är det undergångsstämning med för hög musikvolym samt sövande och obegriplig dans.

45 dansare medverkar tillsammans med 5 operasångare, 1 sångare, 6 basunister och 1 elektronisk musiker. Men det räcker inte för att göra ett spännande verk, det är i det konstnärliga teamet som det brister. De har fått fram en egen lekstuga där dansarna mest verkar hålla på med kroppsterapin Frigörande andning, som är nog så användbar; fast påfrestande för oss i publiken att se ett helt danskompani frusta och stöna sig igenom ett långt parti tills de slutligen faller ihop en efter en.

Till musik av bland annat Madonna, David Bowie, Robin, Cardigans, Björk och Justin Timberlake utfördes olika excesser av springande och hoppande över scenen. Inte mycket att imponeras över. Däremot operasångarna som framförde låtarna klanderfritt i annorlunda och utmanande tolkningar, arrangerat av Jeanette Albeck; fast det var svårt att förstå hur deras texter passade ihop med vad vi fick se på scenen.

Det är fem dansare som gestaltar resande som är på vandring, men mot vad?
Det ska vara en ritual till helande i att förstå sig själv, men det är väldigt vagt framställt.

Balettstyckena är uppdelade i en ritual i tre delar, födelse, sexualitet och död. Från barn till vuxen, från ljuset till mörker och från livet till döden.

Det låter intressant som det uttrycks i programmet, fast på scenen blev det både obegripligt och svårgreppat. Det är som om det konstnärliga teamet fastnat i sina egon, utan att förstå att verket ska nå ut till publiken, så det blir berikande och spännande. Nu är det ett enda sammelsurium på experimentstadiet. Abstrakt så det förslår.

Kostymerna av Christian Albrechtsen var överdådiga och skrämmande; fast väldigt svårt att förstå vad han vill symbolisera med dessa dräkter. Koreografin som har gjorts i samarbete med dansarna av Oliver Marcus Starpov och Sebastian Kloborg är lika svårförståelig.

Den nykomponerade musiken av Jeanette Albeck är arrangerad av Jeanette fast inte mycket att orda över då den är glömd lika fort som applådtacken har avklingat.

Foto Per Morten Abrahamsen
Koncept Anja Behrens og Christian Albrechtsen i tæt samarbejde med det kunstneriske, Iscenesættelse Anja Behrens, Scenografi og kostume Christian Albrechtsen, Koreografi Oliver Marcus Starpov og Sebastian Kloborg i samarbejde med danserne, Nykomponeret musik og arrangement Jeanett Albeck, Lys Mathias Hersland, Basunarrangør & Kapello Jakob Munck, Musikproducer Jeanett Albeck i samarbejde med Christian Vium. Dansare och sångare. Den 21 april 2024


Don Juans inferno/Det Kongelige Teater(Gamle scenen)/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny M Månsson

En skymf mot operakonsten!

Detta är något av det mest sinnesrubbade jag sett då det gäller opera. Jag frågar mig flera gånger; vad ska det här föreställa? Har regissören Simon Steen-Andersen över huvud taget tänkt vad han vill eller vill han bara visa med sin makt vad han kan åstadkomma?

Det börjar med den välkända scenen från Mozarts Don Giovanni då stengästen kommer på besök hos Don Giovanni och sjunger sin hämndaria. Nog så gott men tyvärr förstår inte regissören att man dränker inte operasångarna med dundrande musik. Efter att Don Giovanni försvunnit ner till helvetet befolkas scenen av flera av de mer kända solisterna från operavärlden. De ingår i ett konceptliknande äventyr som möjligtvis kan roa dagisbarn.

En stor del av handligen är filmade inslag från Det Kongelige gamle scen där både regissören och solisterna springer runt i diverse vrår och försöker göra sig lustiga, men det faller platt ner som en pannkaka.

Simon Steen-Andersen vill försöka vara modern och tror att med öronbedövande musik kan man nå de yngre till operahuset; jag tror tvärtom efter att ha sett detta fiasko. Här finns inte tillstymmelse till nytänkande, uppfinningsrikedom eller spännande scenlösningar. Det är enbart töntigt och på en pubertetsnivå som inte ens är rolig.

Det framförs på ett imbecillt och ointelligent vis som tröttar åskådaren: jag förstår mycket väl varför det inte var paus i den två timmar oerhört ansträngande uppsättningen: i så fall skulle säkert större delen av publiken lämna operan.

Foto Camilla Winther
I samarbejde med Opéra national du Rhin. Koncept, re-komposition og iscenesættelse: Simon Steen-Andersen, Dirigent Bassem Samir Akiki, Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Ictus. Medverkande sångare Fanny Soyer, Siphokazi Molteno, Cody Quattlebaum, Damien Pass, Fredrik Bjellsäter, Geoffroy Buffière.

Next to normal/Malmö Opera

Publicerad den av Johnny M Månsson

MM

Svårsmält musikaldrama

Det här hade gjort sig mycket bättre på Malmö Stadsteater än på Malmö Opera. Det fungerar inte på stora scenen, även om man nästan sitter på scenen. Det blir statiskt och fyrkantigt.

Själva temat är om en mamma som är bipolär. Det orsakar stor smärta inom familjen, mycket för att hon ständigt känner en närvaro från familjens döda son. De kan inte pappan och dottern stå ut med. Därför blir det psykologbesök, massor av piller, psykiatrin och till sist elchocker. Allt mycket dramatiskt, men som musikal blir det taffligt och icke kännbart. Det hade lämpat sig betydligt bättre som ett rent drama. Eller så är det för att det känns så svårt att transportera det till svenska musikalförhållanden. Det skulle kanske sjungits på engelska, för att få mer glöd och allvar.
Nu kämpar sångarna på för fullt men det berör inte på det sätt som är meningen. Det är som om vi är på en cirkusmanege med den runda scenen, pålarna och draperierna.

Det är inte ofta den här nya och moderna musikalsorten lämnar något större avtryck. De lever ofta i stunden med dess ämnen som är inne och modernt just då, men har sällan ett liv senare. Då måste man upp i klass med Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Upphovsmännen Tom Kitt och Brian Yorkey har skrivit en musikal tidigare som var betydligt intressantare, den spelades också på Malmö Opera, läs min recension här

Man har placerat textskärmarna på båda sidor bakom de första raderna så det blev till att vända på hela kroppen när man hade behov av att se vad de sjöng.

Här finns inte en sång som fastnar eller musik som känns spännande eller tar tag, allt staplas fram och sångarna gör det bästa för att få fram någon känsla av texten. Men det är inte lätt.

Oscar Pierrou Lindén är alltid lysande i vad han än företar sig och så även här, fast han gör en mindre roll som den döda sonen Gabriel, som ständigt pockar på uppmärksamhet från sin mamma, fint spelad av Åsa Fång. Rolf Lydahl gör pappan, en skådespelare som aldrig gör en besviken. Kerstin Hilldén som dottern Natalie har en vild energi som inte kan undgå någon. Rasmus Mononen som henne kille Henry är snäll och beskedlig. Michael Jansson som Doktor Galén och Doktor Frisk, där gör han en kul och överraskande krumelur som psykologen. Till det en orkester som syr ihop helheten.

Detta är inte oävet men inte något man måste se. Då finns det betydligt bättre musikaler!

Foto Camilla Rehnstrand, Medverkande på bilden, Åsa Fång som den bipolära modern, sonen Gabriel (Oscar Pierrou Lindén) maken Dan (Rolf Lydahl) och dottern Natalie (Kerstin Hilldén). Regi Ronny Danielsson, som premiärkvällen fick ett stipendium på 25 000 kronor, vilket borde gått till Oscar Pierrou Lindén. Övriga medverkande på scen är Rasmus Mononen och Michael Jansson.

Askepot/Tivolis koncertsal i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny M Månsson

MM

Askungen kantrar i ny skepnad

Man tar ett djärvt grepp och lägger Askungen i en trendig modevärld, men det fungerar inte!

Idén är dödfödd från början för det konstnärliga teamet. För många kockar har gjort soppan besk och oaptitlig. Synd för de duktiga artisterna.

Line Knutzon har aldrig skrivet för musikal, det märks, då hela historien om en modern version av Askungen är hemskt tråkig. Till detta banal musik av Rasmus Seebach tillsammans med Lars Ankerstjerne och Andreas Sommer, trist techno och enkla popsånger som döljs av för hög musik, som dånar ut över publiken.

Här finns inga hits, fast här finns några låtar som jag uppskattade för att de fungerade sceniskt, det är Den Mand Du Ka´ Bli´ med Kongen, som spelas och sjungs förtjänstfullt av Stig Rossen. Hans sång är fantastiskt fin och speciellt då han går upp i höjd. Det blir till ett crescendo som i högsta grad är absolut njutbart!

Duetten Mor(d) På Dansegulvet görs mycket bra av uppsättningens intressantaste artister, huvudrollsinnehavaren Johannne Milland och Caroline Hendersen, de gestaltar Ella/Askepot och Mrs Poolstick/Den Onde Stedmor. Ingen Kære Mor, blir se- och hörvärd tack vare Caroline Hendersens sång och utlevelse. Samma gäller för de sånger som Johannne Milland framför, hon är också är en riktigt bra skådespelare.

Ella får ett slag i huvudet då hon arbetar som assistent i modeshowen. Då hamnar hon i en sagovärld där hon möter Den gode Fe, spelad av Pelle Emil Hebsgaard, han är kul men lite överspelad och alldeles för skrikig. Annars en artist man lägger märke till.

Ella får hela Askungen serverad, då hon kan handlingen vet hon vad som ska hända. Småkul ibland som då Ella tror småfåglarna ska sy hennes balklänning. Värre då Ella får slita som Askungen till den hemska styvmodern och de otäcka styvsystrarna. Men allt kommer att ordna sig till det bästa eller gör det? Det får hon ta med Den goda fen. Innan hon ska återvända som Ella, till verkligheten och dess hemska modevärld.

Över lag är det bra artister. Det är främst i regin och manuset som det finns stora brister, men även i musiken. Det här spektaklet faller inte i god jord.

Musikalen är inte färdig eller skulle aldrig sett dagens ljus. Det har blivit ett ostrukturerat hopkok mellan spex och melodifestival som oroar mer än roar.

  • Caroline Henderson som Den Onde Stedmor. Här med styvsystrarna Kristine Moses & Maja Glenber.
  • Pelle Emil Hebsgaard som Den Gode Fe
  • Johanne Milland som Askepot, med ensemblen.

Foto  Morten Rygaard,

  • Instruktör Thomas Agerholm, Scenograf Benjamin La Cour, Kostumer Soeren Le Schmidt, Koreograf Nellie Bethel, Medv Johanne Milland, Cristopher Schøllhammer Rørmose, Caroline Henderson, Rasmus Brohave, Stig Rossen, Pelle Emil Hebsgaard m fl Samt stort ensemble og liveorkester.

tick… tick… BOOM!/Malmö Stadsteater/Hippodromen/Malmö Opera

Publicerad den av Johnny M Månsson

MM
Kaosartad Workshop

Hippodromen är en stadsteater med en budget som ska överraska oss med ett riktigt teateräventyr, där scenografi, regi, koreografi och kostym ska samspela med skådespelarna. Men av detta ser jag inte mycket. Jag får en känsla av en fri, fattig teatergrupp från -70-talet. Man tager vad man haver, som vi sa då på Teater 23.

Allt utspelas på en vindsvåning i New York. Här gestaltat på en utrullad pappersrulle som påminner om en fotostudio. Det ska föreställa 1990 men av den lilla spelplatsen på den stora scenen når det inte ut. Uppsättningen hade passat bättre på kvarteren vid Möllevångstorget i Malmö. Mycket riktigt har den också visats i närheten, närmare bestämt i en av Pågens bagerilokaler 2022 av Fourth Wall Productions, så varför sätta upp den på Hipp och senare på turné? Jo, det var redan bestämt att den skulle upp på Hipp men man fann Erik Espinoza som var med i den uppsättningen då han även var på Hipps audition. Han spelar samma roll nu, Jonathan Larsons kompis Michael. Den andra vännen spelas av Mercedesz Csampai, som också hoppar in och ut i småroller. Huvudrollen Jonathan tar Axel Jubell hand om. Den blir hans avsked från Malmö Stadsteater. Han ska fortsätta som frilansare och att spela med sitt popband, Göteborgsbandet Terra.

Alla tre är duktiga skådespelare som även sjunger mycket bra, i samspel med en rockorkester. Fast själva handlingen är malplacerad på denna teater. Fel miljö för en sådan pjäs och hela första akten är en plåga. Inget händer av värde, bara en massa snömos. Här borde regissören Sara Cronberg insett åt vilket håll det barkade. Att en frustrerad dramatiker och kompositör, – Jonathan Larson -, går omkring och är nervig inför sin eventuella uppvisning av en nyskriven musikal blir ingen spännande teater, så som det visas fram här. Möjligtvis i en liten källarteater med de redan frälsta vännerna.

Efter pausen och bättre platser – då jag först satt längst upp – så blir dramat mellan de tre vännerna lite mer intressant, men inte så det håller för en hel föreställning.

Här krävs mycket mer personliga skådespelare för att ett så litet och intimt drama ska ta tag i en på en så stor salong som Hippodromen. Kanske fungerar det bättre på Malmö Operas Verkstan eller på mindre scener, då Malmö Opera tar den på turné i slutet av året. Då med Jonas Brehmer som Jonathan Larson.

Axel Jubell

Jonathan Larson blev senare berömd för rockmusikalen Rent, tyvärr dog han dagen före sin premiär, endast 35 år gammal. Denna musikal skrevs efter Jonathan Larsons död och framgång med Rent. En uppsättning har visats på Netflix 2021.1

Regi Sara Cronberg, Medverkande på scen Alex Jubell, Mercedesz Csampai, Erik Espinoza, Daisy Delén, Tobias Ekqvist, Markus Nilsson, Oscar Johansson Malmö stadsteater/Hippodromen.
Scenografi/kostymdesign Maja Kall, Koreografi Melker Sørensen, Kapellmästare Oscar Johansson

Matador/Falkoner i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMMMM

Fantastiskt bra!

Det hela är så imponerande och överväldigande att jag knappt har ord till att beskriva hur intelligent genomtänkt den här musikalen är. Både då det gäller manus, regi, musik, scenografi och koreografi.

Redan öppningsscenen med den vackra scenografin av Benjamin la Cour signalerar att det här kommer att bli något alldeles extra. Skådespelarna är väl valda, de agerar och sjunger mycket bra och skratten är inte långt borta. Lägg därtill modern musik och texter av Lise Cabble och Burhan G. Deras låtar går direkt in och givna hits är Det der skal til och Med Gud i ryggen där Nicolai Jørgensen som Mads Skjern fullständigt lever ut, både som skådespelare och sångare. Detta är de mest medryckande sångerna, men rakt igenom finns här inte en dålig sång. Ett extra plus till att ljudet är bra inställt och på rätt volym.

Allting flyter på väl men man bör ha sett TV-serien för att kunna hänga med i vad som händer på scenen. Har man det så blir man glatt överraskad vilken fantasi det kreativa teamet har haft då de satt ihop en av de bästa danska musikaler som jag sett.

När jag bänkade mig för att se Matador tänkte jag, hur ska de få ihop 24 TV-avsnitt på två timmar från en sådan enormt populär dansk TV-serie. Men de lyckades och det över förväntan. Hittills har det sålts över 95 000 biljetter och uppsättningen går på turné senare till Musikteatret Holstebro och Vejle Musikteater.

Manuskriptet är skrivet av Lise Nørgaard som skrev TV-serien, tillsammans med Anders Thomas Jensen och Susanne Bier har de format det till den underbara musikal som det har blivit. Vissa karaktärer är borttagna men helt rätt tänkt, de behövs inte i denna svängiga musikal då hela TV-seriens själ finns med. Tyvärr avled Lise Nørgaard den 1 januari 2023 i en ålder av 103 år, men hon hann godkänna manuset som hon tyckte mycket om, liksom det smakprov hon fick höra av musiken. Allt enligt hennes dotter Bente Flindt Sørensen.

Fantasin överraskar gång på gång och finurligheterna är många, därmed blir både skratt och glädje något återkommande. Dansarna är lika fantastiska som sångarna i deras koreografiska utspel signerade av Anja Gaardbo. Benjamin la Cours digitala scenografi är genial, här behövs inga gamla trånga och stora scenografiprylar. Allting går som på räls och blir till en fröjd av fantasi och skapelsekraft. Man har även valt att behålla den härliga inledningsmelodin från TV-serien.

Regissören Frede Gulbrandsen har sytt ihop helheten till en perfekt upplevelse där inte en sekund är för mycket, föreställningen lever och andas till sista tonen.

Foto Miklos Szabo

  • Originalt Manuskript Lise Nørgaard, Anders Thomas Jensen og Susanne Bier, Musik Lise Cabble og Burhan G, Instruktør Frede Gulbrandsen, Koreograf Anja Gaardbo, Scenograf Benjamin la Cour
  • Medverkande Nicolai Jørgensen, Lea Thiim Harder, Annette Heick, Carsten Svendsen, Jon Lange, Marie Dalsgaard, Daimi Gentle, Ragnhild Kaasgaard, Gordon Kennedy, Line Krogholm, Ulrik Varnæs m.fl.
  • Falkonersalen, København Lørdagen den 17 februar 2024

Turandot/Malmö Opera

Publicerad den av Johnny M Månsson

Gripande kärleksöde

Det är stort, maffigt och bombastiskt!

Detta är mer som ett körverk vilket gör att inte mycket händer på scenen, allt utspelas på och kring en jättetrappa, det är ganska så stillastående, i alla fall i början.
Den riktiga dramatiken infinner sig inte förrän då prinsessan Turandot ställer sina tre gåtor till prins Calif, men då händer det desto mer, spelet och sången tar tag i åskådaren, ända till den sista kraftfulla körsången, det dånar ut i salongen innan pausen. Det kallar jag opera!

Efter pausen stegrar sig sången med den klassiska operaarian, Nessun norma. I Daniel Johanssons tolkning görs den lite annorlunda än man är van att höra den, men hans höga tenor ger den full rättvisa, det märktes då det blev kvällens längsta applåd.

Någon som också imponerade var den franska lyriska sopranen Solen Mainguené som slavinnan Lìu. Hon gjorde en inlevelsefull tolkning där sången var på topp. Likaså var det från den italienska basen Mariano Buccino som den blinda Kung Timur.

Ping, Pang och Pong borde vara mer komiska och här en miss i personregin, men Conny Thimander som Pong kämpar på bra. Annars fint sångmässigt från de tre hovmännen.

Ännu en fransk sopran, Anne Derouard som Turandot, en kraftfull dam, men varför klä henne i gigantiska pyjamaskläder när hon ska ha sin romantiska stund med Calif?
Rösten har hon och tar i så att väggarna bågnar, det är njutningsfullt och beundransvärt.

En eloge måste gå till dirigenten Daniel Carter med dess orkester, Malmö operakör och barnkör. Härligt och storstilat.

Samma scenbild rakt igenom fungerar fast fler scenbilder hade gett operan mer rättvisa.

Foto Jonas Persson
Regi Sofia Jupither, Nyuppsättning/Regi/Koreografi Katarina Sörenson, Musik Giacomo Puccini, Dirigent Daniel Carter, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym/Mask Maria Geber.
Medverkande Anne Derouard, Daniel Johansson, Solen Mainguené ,  Mariano Buccino, Jonah Spungin, Per Lindström, Conny Thimander, Henning von Schulman, Stefan Dahlberg, Linnea Nordenback, Viktoria Karlsson, Sara Swietlicki, Katherine Koester. m fl, Malmö operakör, barnkör och orkester.