Orfeus i underjorden/Operett på Malmö Opera


Dödstråkigt!

På ytan ser det glatt och underhållande ut med dessa fantasirika kostymer och en kul handling. Men resultatet blev något helt annat. Allting blev fel i Elisabeth Lintons regi. 

Man har valt fel sångare, här krävs en regissör som kan locka fram det komiska, förutom att de sjunger bra. Vi har sett Loa Falkman i tidigare roller att han kan vara både rolig och sjunga bra, men här kom inget av det. Den enda som imponerade sångligt var Eir Inderhau som Eurydike. Men hon har tyvärr inte den  komiska talang som krävs, vilket man kan säga om alla medverkande. I all fall i denna uppsättning. Alla agerande kämpar på men det blir inte roligt! Det var inte mycket skratt som hördes hos premiärpubliken. Lite fniss men mestadels tyst. Här borde Elisabeth insett att det här håller inte och tänkt om!

Hela första akten var en lång väntan på väg ner till sömnens rike. Alla springer omkring vid ett jättebord och gör i princip ingenting. Som en repetion på något som komma skall där allt är ostrukturerat och icke genomtänkt.

Andra akten hade lite mer schwung och mest för de duktiga och attraktiva can can-kvinnorna. Men själva handlingen med en nutida text där man knappt drog på smilbanden och allt hade tröskats flera gånger i andra sammanhang gjorde att även här kom gäspningarna fram. Tack gode Gud för den härliga musiken!

orfiu_mb-7430
Foto Mats Bäcker

Regi Elisabeth Linton, Scenografi Julia Hansen, Kostym Anja Vang Kragh, Ljus Ulrik Gad,  Koreografi Miles Hoare, Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg. I rollerna Loa Falkman, Marianne Mörck, Richkard Söderberg, Maria Streijffert, Martin Vanberg, Eir Inderhaug, Klara Ek, Johannes Wanselow m fl. Malmö opera 14/2.

Sjostakovitjs nia med världspremiär/Malmö Konserthus


Igår var det världspremiär på Anders Nilssons Cellokonsert där norska Amalie Stalheim briljerade på cello, från 1687. Det var det som fångade mina öron. Annars ett svårsmält verk där inte harmoniska toner var i centrum. Först i det avslutade Rondo så kände jag att det började bli intressant. Tyvärr, då det alltid är spännande med nyskrivna verk.
 
Då var det så mycket mer givande att ta tag i klassikerna där det började med den korta men muntra Ouvertyren till Wagners allvarliga sagoopera Lohengrin. Härliga klanger och väl dirigerat av Patrik Ringborg. Han fortsatte i samma stil med Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg. Wagners komiska opera och pampigt och bombastiskt som Wagner är.

Konsertkvällen avslutades med ännu ett komiskt verk, Sjostakovitjs Symfoni nr 9, kort och med ett tonspråk som inte tilltalade Stalin. Han hade förväntat sig ett hyllningsverk, då Röda armén besegrat nazityskland. Något som Sjostakovitjs absolut inte ville hylla. Därför blev symfonin bannlyst och förbjuden till tre år efter Stalins död. Den ansågs också ”ideologiskt svag”. Sådan är kommunismen!
 
iu
 

Lill Lindfors/Palladium i Malmö


MMM
Lill kom och segrade

En uppsluppen och skojfrisk Lill Lindfors mötte det fullsatta Palladium i Malmö.

Publiken var direkt med på noterna då Lill körde igång, Musik ska byggas utav glädje, men det var både allvar och glädje i hennes mellanprat.

Plötsligt befann sig Lill i USA på -60-talet och berättade om då hon nekades att få åka taxi av en svart man, men det var mer synd om honom än henne, om jag förstod det rätt.

Rasism, måste ju Lill ha med på agendan, som de flesta artister av idag. Men som hon plötsligt sa, hur kom jag in på det här?

Lill i sin helvita kostym tog av kavajen och körde några barnsketcher, som uppskattades väl med applåder och skratt. Vad än Lill än gjorde så var publiken beredd att ge henne ovationer. Lill var uppsluppen och hennes anekdoter om henens artistliv var underhållande. Liksom flera av hennes låtar. Men det bästa kom innan paus, tolkningar av Bob Dylans, Don’t Think Twice, It’s All Right samt Kris Kristofferssons, Me and Bobby McGee. Uttjatade låtar, men ni har inte hört dem så här, personliga och medryckande. Mats Norrefalks akustiska gitarrsolo inte att förglömma. Ett samspelt band med Lars Crona på piano, Johan Granström på bas och Johan Löfcranz på trummor, samt en kvinnlig congaspelare. De fick Lill Lindfors att komma igång med både sång och dans.

Lill var lite ringrostig i sång och röst och svår att höra ibland. Kanske berodde det på ljudteknikern eller att vi satt på balkongplats. Inte de bästa platserna att se och höra på!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ystadrevyn/Bättre sent än aldrig


MM
Lokalt och småkul

Förfriskade Ystadbor klappade och tjoade så det stod härliga till, men för oss ditresta är där inte så mycket vi kan identifiera oss med.

Fast det börjar kul med att en i ensemblen fattas och det frågas om någon i publiken vill hoppa in, men plötsligt får vi reda på att Lars-Åke Kristensson sitter på krogen, ovetande om att det är föreställning. Det är väldigt kul gjort hur han sedan tar sig till teatern.

Som alltid i lokalrevyer gäller att man känner till vad som hänt i staden och vem som är vem. Men här fanns även en hel del helt allmängiltiga frågor som dryftades, som numret om sjukvården där kvinnan fick gå från lasarett till lasarett. Där fastnar skrattet i halsen. Det gestaltades bra av de medverkande. Likadant är det med sketchen, Hos Pensionsmyndigheten. Däremot så upplevde jag Siw & Rut för grov.
Nils-Gunnar Snygg och Marcus Hadriz är träffsäkra som de gamla damerna men språket blir mestadels plumpt. Något som däremot var riktigt kul är Gravöl med Lars-Åke, Maria Gunnarsson, Christoffer Almqvist och Rebecca Erlandsson. Skrattfest rakt igenom!
Kul är även Hingstarna med Lars-Åke, Christoffer och Marcus.
Revyn avslutas putslustigt då Nils Gunnar kommer in med sitt Gubbgnäll. Men innan dess en hel del sångnummer som visar på flera fina sångare.

Som helhet är flera nummer alldeles för långa och utdragna och en del kunde tas bort helt. Ett mer rappare tempo krävs för att man ska hålla humöret och intresset vid liv. Jag saknar det icke politiskt korrekta som utlovades. Sketcherna om Trump och Boris är alldeles för självklara och samma kritik som man hör från de politiskt korrekta. 

E31C4332

Tosca av Puccini på Malmö Opera


Storartat och lättillgängligt

Väldigt bra sångmässigt men jag blir inte lika rörd över skådespelandet. Det håller inte samma höga nivå som solisterna och kören.

En riktig opera med lättillgänglig musik och härliga arior. Därtill en säker regi, strålande scenografi och en ljussättning som ger en känsla av en katedral i Rom.

Huvudrollsinnehavarna ger allt och lite till då det gäller att prestera sångligt.
Lianna Haroutounian som Tosca spelar ut hela sitt känsloregister men jag blir ändå inte riktigt tagen. Hon känns inte helt rätt som typ även om sången imponerar. Då är Dimitris Paksoglou mer övertygande som Cavaradossi. Liksom Vladislav Sulimsky som Scarpia. Fast inga av dem ger prov på god skådespelarkonst, men det gör Conny Timander som Spoletta. En lismande och otäck figur som vänder kappan efter vinden och gör allt som Scarpia begär. Härligt att se hans skådespeleri även om han är slemmig och obehaglig. Dessutom har han en dramatisk tenor som man lägger märke till. Inte ofta man ser operasångare som kan agera så här bra. 

Dirigenten Steven Sloane bör nämnas för sitt förtjänstfulla arbete och inlevelse.

Se operan för dess underbara musik och grymma handling. Den kan återföras till vår tid med dess oroliga hot från islamister och andra vettvillingar. 

tosca_-_malmo_opera_-_13_dec_19fixTosca – Lianna Haroutounian; Cavaradossi – Dimitris Paksoglou; Scarpia (sittande) – Vladislav Sulimsky. I bakgrunden: Fångvaktare – Andreas Paulsson; Fångvaktare – Tobias Nilsson; Sciarrone – Eric Roos Fotograf Jonas Persson
Musik Giacomo Puccini. Medverkande Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, m fl. Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym, Maria Geber, Ljus, Ellen Ruge. Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och Malmö Operas barnkör. Dirigent Steven Sloane.

 

Änglaljus/Julkonsert på Palladium i Malmö


MMM
Trivsamt i julens tecken

För 26 året kör sångaren John Kluge sin jultradition med Änglaljus. En riktig nostaligiafton med julsånger som vi minns från vår barndom. 

Med sig har han eminenta violinisten, Linda Lampenius och sångaren och låtskrivaren, Py Bäckman, samt pianisten, Carina E Nilsson. Tillsammans underhöll de med en lokal Malmökör.

Py Bäckman sjöng sin Stad i ljus och Leonard Cohens Hallelujah. Båda blev riktigt pampiga tillsammans med kören och Py fick kvällens längsta applåder.

Linda Lampenius filade på sin fiol och berättade om sina ätstörningar, som präglat en stor del av hennes liv. Men nu är de över och med god hjälp av pianisten Carina E NilssonCarina är alltid en klippa musikaliskt och så även denna afton. Förresten så liknar Carina och Linda varandra. Jag hade velat ha några klassiska stycken och mer virtuost spel, som Linda är så känd för. Nu blev det lite småkul men aldrig tillräckligt intressant musikaliskt. Linda blev mer som ett vackert blickfång. 

John Kluge fick briljera med sin sångröst. Hans kraftiga och fylliga röst blev för starkt med mikrofonen. Sångare bör skippa mikrofonen i lokaler där det är en bra akustik, om de har operaröster. Men annars njutbar sång från John. Härligt med en man som vågar stå upp för våra traditioner. De vårdade han ömt i såväl sångval som i sitt mellansnack. 

057F65A9-E44D-4FE5-A956-75B354DC8087_1_201_a
Foto Johnny Månsson ©
Carina E Nilsson, Py Bäckman, Linda Lampenius och John Kluge, samt delar av kören.

CajsaStina Åkerström/En jul i gemenskap


MM
CajsaStina Åkerström drog fullt i Sankt Johanneskyrkan

Klädd i svart långklänning och till tonerna av både kända och mer udda julvisor trollband CajsaStina åhörarna. Med musikerna Backa Hans Eriksson på bas och Patrik Svedberg på klaviatur fick CajsaStina det stöd hon behövde i sitt komp. Men tyvärr fick vi inte höra något från nya plattan ”Äventyret börjar här”.

Det är mest julsånger och psalmer som försiktigt blandas upp med CajsaStinas egna. Det gör att hela konserten lätt blir såsig och sömnig.
Här hade CajsaStina världens chans att marknadsföra sin nya platta men av det blev det intet. Även om det handlade om en En jul i gemenskap så hade hennes egna låtar kunnat få större utrymme. Det är alltid mer intressant att få höra artistens låtar än andras. Fast publiken uppskattade mycket detta julprogram. Applåderna smattrade efter varje nummer.

CajsaStina Åkerströms tolkningar av Leonard Cohens, Hallelujah och Ulf Lundells, Snart kommer änglarna att landa blev de minnesvärda inslagen. Där medverkade också kören från Sankt Johanneskyrkan. De inledde med sina julsånger. 

IMG_0385.jpegFoto Johnny Månsson ©

%d bloggare gillar detta: