Cats/Musikal på Malmö Arena


MM

Fungerar inte på Malmö Arena

Cats ska man se på en teater med atmosfär och där man är nära skådespelarna. Här har man försökt det tricket med två stora videoskärmar på vardera sida om scenen. Tyvärr blir det bäst att se på dem, hellre än på scenen, som är ganska så mörk och där det är svårt att få ett helhetsgrepp om vad som händer.

Det har varit en lång vandring för katterna som fick sin första premiär på West End i London, 1981, gick i 21 år och gav cirka 9 000 föreställningar. Därmed den längst spelade musikalen i London. På Broadway hade Cats premiär samma år och spelades i 18 år. Deras Cats fick 1983 sju stycken Tony Awards, en som Bästa Musikal.

Texterna är baserade på T S Eliots bok, Cats – de knepiga katternas bok. Det är svårt att förstå och höra de medverkandes texter. Det hade behövts en textmaskin, även om det bara var på engelska. Nu blir det ett sammelsurium av meningar och man förstår inget om vad de berättar.

De medverkande är superbt duktiga på att dansa och sjunga, men det hela blir till en allmän röra i den första akten, inget får mig att bli engagerad i vad som sker där på scenen. – Särskilt då man sitter i denna trista arena på sin hårda plaststol. – Förutom att studera de fantasifulla dräkterna och katternas mjuka plastik.

I andra akten är det mer sammanfogat och karaktärerna får uttrycka sig fritt. De ger fina solonummer både i dans och i sång. Då väcks intresset naturligt för vad som sker på scenen. Som Mr Mistoffelees halsbrytande solonummer i akrobatik och dans. Helt makalöst och mycket imponerande. Likaså den gamla skådespelarekatten om hur det var förr på teatern. Han är bedårande och rörande att ta del av. Den vita katten hör också till dem jag imponeras av, men även flera andra katter, som jag önskade att jag visste namnen på. (Tyvärr har inte LiveNation försett mig med en produktions- eller rollista, så jag kan inte namnge alla som jag hade velat.)

Vår egen Gunilla Backman gör den gamla katten Grizabella. Tidigare glamourkatt och nu sjaskig, luggsliten och utstött av de unga katterna, fast hon får sin revansch. Hon kan fortfarande sjunga och gör det med bravur i hitlåten, Memory. Fast inte så bra som varken Elaine Page eller Barbra Streisand.

Regissören Trevor Nunn, Koreografen Gillian Lynne, med assistans av Chrissie Cartwright har snott ihop en färgsprakande karamell. Inte att förglömma den underbara liveorkestern som brassade på högt och ljuvligt.

De här är en internationell turné som gästar Stockholm, Göteborg och Malmö.

Cats har visats i över 30 länder och över 73 miljoner människor över hela världen har sett uppsättningen. Själv tycker jag videoinspelningen från 1998 är rysligt bra. Där är flera av artisterna från Londonshowen samlade, med delar av det kreativa teamet, från originaluppsättningen 1981.

Mr Mistoffelees

Malmö Arena den 1 december 2022, bilderna är från turnén utanför Sverige.

Av Andrew Lloyd Webber, Regi Trevor Nunn, Koreografi Gillian Lynne, Musikalisk ledare Peter McCarty, I rollerna Gunilla Backman m fl

Roméo & Juliette/Malmö Opera


Utan nerv och spänning

Ett försök till originell uppsättning som istället blir ointressant, då det fattas den nerv och spänning som ett sådant här drama bör ha. Även om det är opera så bör inte Shakespears drama förvandlas till ett glättigt cirkusnummer.

Rollbesättningen är tveksam och det gäller främst Romeo, visst har Sehoon Moon en njutbar höjd, men han är fel som typ, det väcks inga gnistor mellan Sehoon och Kseniia Proshina, som Juliette. Sehoon uppvisar en tafatthet gentemot Kseniia.

Kseniia Proshina är föreställningens höjdpunkt med sin fina koloratursopran och inlevelse. Romeo kämpar på, men når inte alls upp till samma känsloläge.

Den Stora scenen är för många ett problem att nå ut ifrån, och här var det sällan någon av sångarna hördes över orkesterdiket. Fast Alexander Roslavets som broder Laurent var en av dem. Förutom att han har en mäktig bas tolkade Alexander väl sin roll. I scenerna med Romeo och Juliette är han nog så närvarande.

Dirigenten Patrik Ringborgs lyhördhet mot musikerna och sångarna hjälpte inte att få den trögflytande musiken att lyfta i första akten. Likaså regin av Amy Lane, som velat få det att likna en film med överdådiga kostymscener. Det blir lika platt som filmduken. Inget som man minns, förutom avsaknad av intressant regi.

Efter pausen i akt tre börjar det sakta mullra i spänning men det är främst i akt fyra och fem som det blir något att tala om. Då kommer sångarna mer till sin rätt och den dramatiska handlingen stramas åt.

Där finns några vackra och stiliserade nummer från koreografen Michael Barr. Som när Juliette ska ta sin insomningsdryck i kryptan. Då fryser Barry dansarna. Tillsammans med ljussättningen av Charlie Morgan Jones framstår Juliette som den sköra flicka hon är, helt utlämnad till broder Laurents tillit.

Det är också i akt 4 och 5 som Charles Gounods musik blir mer märkbar, tempot ökar och man drar på för fullt på pukorna. Då skapas det dramatik. Annars har jag svårt att förstå storheten i detta verk.

Amy Lanes regi bjuder inte på överraskningar även om handlingen är förlagd till New York, med början på nyårsafton 1889. De hela har blivit en stunds förströelse som inte tar tag i en förrän i det bittra slutet, men det är Kseniia Proshinas förtjänst.

Sehoon Moon och Kseniia Proshina som Roméo et Juliette av Charles Gounod. 

Regi Amy Lane. Dirigent Patrik Ringborg. Scenografi kostym och mask Emma Ryott. Koreografi Michael Barry. Ljus Charlie Morgan Jones. I rollerna Kseniia Proshina, Sehoon Moon, Orhan Yildiz, Alexander Roslavets, Mark Stone, Thomas Volle, Emma Sventelius, Francine Vis, Stefano Olcese, Eric Lavoipierre, Darko Neshovski, Johan Bogren. Dansare Emma Ekelund, Angel Gabriel Gutierrez, Oliver Gramenius, Sofia Löfdahl, Johanna Primavera, Julia Svensson. Malmö operakör, Malmö operaorkester. Premiär den 5 november 2022.

Den Andre/Teater Dictat på Bastionen i Malmö


Det är dramatiskt, blodfyllt och lustfyllt. Så som ett engelskt kungadrama ska vara.

Skådespelarna går in och ut ur olika roller, då de bara är fyra till antalet. Men de klarar det galant. Humor blandas med blodigt allvar. Det är främst Jan Ericson som står för humorn. I sina olika roller får han oss att le och stundom skratta.

Att ge sig på ett sådant här tungt drama är en utmaning för de flesta skådespelare. Men då man här valt att göra en queer-föreställning av berättelsen så har gruppen tagit sig stora friheter, då själva dramat egentligen är på fyra timmar.

Att Edward II var homosexuell och hade en älskare vid namn Piers Gaveston, som var riddare, verkar de flesta historiker vara eniga om. Men det har spekulerats om vad för personliga tjänster som författaren Christopher Marlowe delgav drottningen och om han var hennes spion.

Hur som helst så fängslas man av berättelsen och även om pjäsen är två timmar så känns den aldrig lång. Det hela avbryts då och då av modern musik som blir riktigt underhållande. Kostymvalet är också i queer-stil, modernt, blandat med bisarrt medeltida. Det fungerar, hur tokigt det än låter.

Linus Nilsson som den unge älskaren spelar fritt ut sin homosexualitet när han förlustas med kungen. Kungen svarar villigt och är så förtjust att han lovar honom halva kungariket. Linus gestaltar även den grymma Roger Mortimer, Earl av March. Det är tur det för då får man se hur skicklig han är som skådespelare.

Cecilia Säverman gör också flera roller, där man får se hennes mångsidighet av de typer hon framställer.

Johan Svensson som både skapat conceptet och regin har tagit sig an uppgiften som Edward II. Det har blivit en lite tafatt och osäker kung som är mer intresserad av sin älskare än kungariket. Just så som man har beskrivet honom i historieböckerna. När Johan skiftar till att spela kronprinsen, så får han fram en vekhet och just den där barnsliga tonen som kronprinsen kan ha haft. Det blir både rörande och komiskt.

Det komiska drivs på av åldermannen i gruppen, Jan Ericsson, som är känd för sina komiska utspel. Som Drottningen blir han kvällens höjdpunkt.

Den Andre bör man se för det udda konceptet och för en stunds underhållning.

Foto Johnny Månsson, Bilderna gör sig bäst på en stor skärm då de är klickbara.

På scen Jan Ericson, Linus Nilsson, Cecilia Säverman, Johan Svensson, Text Christopher Marlowe, Översättning Johan Svensson, Dramaturgi, bearbetning, assisterande regi Matthew Short, Koncept & regi  Johan Svensson

Come From Away/Musikal på Fredericia Musicalteater


MMMM

Mycket imponerande!

Teatern i Fredericia är tillbaka, både från pandemin och senare dess nedläggning och stängning. Nu öppnar man upp med en mycket väl vald musikal, som gjort storsuccé på Broadway. Där spelades den i 5 år och har hittills spelats i 7 andra länder. Bland annat i London på West End och i Sverige på Östgötateatern. Här är den översatt till danska.

Hela uppsättningen börjar med ett hejdundrande stamp på scengolvet med kraftfull sång av hela ensemblen. Publiken är inte sen att följa med. Här är ribban satt för vad som komma skall. En musikal som överraskar och tar oss med på den ödesdigra flygdagen den 11 september 2001, då flera plan tvingas nödlanda i den lilla byn Gander, på ön Newfoundland, utanför Kanadas kust.

Väl där blir de 7000 passagerarna varmt välkomnade av ortsbefolkningen. Detta leder till en sammansvetsad tillvaro under den tid som människorna är tillsammans.

På scen ser vi 16 av de bästa danska musikalartisterna, dessa spelar 90 olika roller, de gör det så bra så att här finns ingen anledning att nämna någon före de andra.

En vridscen framkallar de olika scenerierna där de sitter i flygplan, checkar in till planen, är på bykrogen och andra platser. På ytan kan det låta trist men här samspelar regi, koreografi och scenografi så utmärkt att man tror på de olika platser där skådespelarna agerar.

Ett levande band under scenen förser oss med keltisk folkrock där skådespelarna levererar med den äran. Musikalartisterna dansar och sjunger så det står härliga till.

Mitt i all den tragedi som utspelar sig har det här blivit till en helt fantastisk uppsättning, där musikalnummerna översköljer oss från scenen med en sådan positivitet och livsglädje, att man kan inget annat än att applådera. En helt underbar musikal har öppnat upp för Fredericia Musicalteater.

Fotograf Rummel Skafte

Medverkande Anne Fuglsig, Christian Damsgaard, Jean Michel, Katrine Skovbo, Lars Mølsted, Mads Æbeløe Nielsen, Maria Skuladottir, Nicoline Siff Møller, Oliver Aagaard-Williams, Johanne Milland, Søren Bech-Madsen, Ulla Ankerstjerne, Aviaya Steinø, Mira Andrea Balloli, Rosa Kuhlmann Gehl og Tobias Arentoft Gräs.

Thomas Agerholm – Instruktør, Benjamin la Cour – Scenograf, Martin Konge – Kapelmester, Kim Ace – Koreograf, Thilde Jensen – Kostumedesigner, Martin Jensen – Lysdesigner, Martin Konge – Kapelmester.

COME FROM AWAY – A new musical, Book, Music and Lyrics by IRENE SANKOFF and DAVID HEIN, Premier på Fredericia Musicalteater den 21 oktober 2022

Bortom vida havet – Orquesta Tangarte feat. Maria Kalaniemi och Marianne Maans/LiveMusik på Palladium


MM

Det stora finska svårmodet

De kända finländska folkmusikerna, Maria Kalaniemi och Marianne Maans gästade Malmö Folkfestival, inbjudna av den argentinsk-svenska Tangoorkestern Orquesta Tangarte, under ledning av bandoneonisten Juanjo Passo.

Inför ett fullsatt Palladium framförde de båda kvinnorna tungsinta finländska sånger, på fiol och dragspel. Det var tålamodsprövande, men publiken applåderade flitigt.

När Tangoorkestern medverkade blev det mer begripligt. Musiken lyfte till lyssningsvärt och intressant.

Blandningen av finländsk poesi och klagande sång, kan även stämma väl in, med det svenska svårmodet. Det är mycket känslor och uttryck som blandas, i både nutida och traditionell folkmusik.

Tangoorkestern med dess violiner, cello, kontrabas, piano och dragspel bildade en helhet till Maria och Mariannes sång och instrument. Då steg underhållningsvärdet.
I den rytmiska och sprittande tangomusiken blev det riktig fart på publiken. De ställde sig upp och klappade med i sångerna. Ett extranummer begärdes och det fick de.

Efteråt så var det dans i foajén. Det hade varit fint, om det även varit det på scenen. Det behövdes! Där här var enbart för de riktigt inbitna fansen.

 Foto Johnny Månsson
Orquesta Tangarte, med de finländska musikerna Maria Kalaniemi och Marianne Maans, till vänster.

Bob Dylan/Live på Royal Arena i Köpenhamn


MM

På ett nästintill fullsatt Royal Arena håller Bob Dylan hov, med sin senaste platta, Rough and Rowdy Days. Han sällar sig till dem som valt att spela igenom ett helt album. Där andra artister har valt något av sitt bästa, gör Dylan tvärtom, han spelar ett av hans sämsta.

Där jag satt var det svårt att avskilja vem som stod på scenen, själv befann sig Bob sittande bakom ett piano, som var draperat, så att det var ännu svårare att se honom. Den sparsamma belysningen gjorde inte saken bättre, eller av vi alla i publiken fick lämna våra mobiler i vars ett fodral, tills showen var över. Även pressfotografer var bannlysta.

En mumlande och annorlunda tolkning av Watching the River Flow inledde scenen, där hela orkestern stod längst bak vid ett draperi, framför ett upplyst rutigt golv, som om vi befann oss på en klubb, där showen hade passat bäst, inte på en jättearena.
Ljussättningen och musikerna gjorde allt för att synas så lite som möjligt. Men kanske allra mest Dylan där i mörkret, hukande över pianot.

Det släcktes ner efter varje låt, ändå smattrade applåderna rejält. Oavsett hur sömnigt och trist det var att se på scenbilden. Musikerna räddade flera av låtarna genom deras proffessionalitet. Men jag nickade till vid flera tillfällen, av Bobs rasslande stämma.

Dylan pratsunger sig igenom I´ll Be Your Baby tonight, vi får en uppspeedad Gotta Serve Somebody, äntligen tänker jag, nu börjar det hända något, men inte ens hela vägen blir det här en bra version. Samma är det med Every Grain of Sand, som är slutnumret.

Det hela känns som en stor luftballong, där luften gått ur.

Om Bob Dylan inte haft sina musiker som lunkade på så att man stundtals stampade med i takten, hade det här varit en av de tråkigaste konserter jag bevittnat. Då är ändå Dylan en av mina favoritartister. Fast vid 81 års ålder kan man nog inte begära för mycket. Eller kanske, om man betänker att Willie Nelson är 89!

Den 30 oktober 2022

Skinny Dyck med Band/LiveMusik på Medley


MMM

Ett fantastiskt tillfälle att få se Skinny Dyck från Alberta i Kanada. Detta var enda spelningen i Sverige!

Unikt är också att hans senaste minialbum är släppt på svenska Jerker Emanuelsons Sound Asleep Records. Producerat har Billy Horton gjort, som även står för Charlie Crocketts plattor.

Spelningen gav mersmak för mig som nyligen upptäckt Skinny Dyck. Hans senaste minialbum, Palace Waiting, är fantastiskt bra, vilket fick mig att vilja gå och se honom live. Därifrån fick vi höra TV Blue.

Detta är en form av country med tidlösa och traditionella melodier, som man bara vill ha mer av. Fast det händer inte så mycket på scenen, vilket drar ner betyget.

Skinny Dyck spelar både Pedal Steel, Telecastergitarr, samt sjunger. En bedrift i sig. Han fick god hjälp av sina medmusiker, som alla bidrog till en stark kompgrupp.

Foto Johnny Månsson

Skinny Dyck med band på Medley i Malmö, den 28 sep, 2022

Nick Lowe & Los Straitjackets/LiveMusik på KB


MMM

Nick Lowe har för mig varit en favorit sedan hans första platta släpptes. Här tillsammans med Los Straitjackets får hans låtar ett nytt liv.

På söndagskvällen visade Nick och bandet återigen, vid sitt andra besök på KB, att de bemästrar både publiken och sättet de framför sina låtar på.

Nick Lowe intar scenen med en självklar och avslappnande attityd, som bara en musiker kan göra, som varit verksam så länge.

Los Straitjackets med sina mexikanska brottarmasker kan skrämma slaget på en vid en första anblick, men så fort man hör deras ljuvliga instrumentalmusik, så blir man på gott humör. De kommer från Nashville, Tennessee. Där bildades de 1988. Med Nick Lowe har de spelat sedan 2016.

När de kör ett eget set finns där ekon från Ventures surfmusik och annan instrumentalmusik. De gjorde bl a en härlig version av Shocking Blues, Venus.

Nick Lowe gav oss den ypperliga, Half a Boy, Half a Man, som jag tyckte var kvällens höjdpunkt, men även klassikern (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding flöt fram på ett fint sätt tillsammans med Los Straitjackets. Liksom I Live on a Battlefield och I Knew the Bride (When She Used to Rock ‘n’ Roll).

En kväll att minnas, fast jag tycker nog att hans förra besök var en större höjdpunkt.

Foto Johnny Månsson

Kulturbolaget i Malmö den 25 september 2022

Mitt om natten/Musikal på Nöjesteatern


MMM

Det är ett risktagande att ge sig på något så danskt som Kim Larsen och Gasolin i Sverige. Det är nästan heligt även för oss svenskar, då både bandet och mannen var stora även här.

Men den här musikalen går säkert hem i stugorna att döma av premiärpubliken. Det tjoades och gapades som på den värsta rockkonsert. Kanske för att en del stärkt sig i baren innan.

Den minimala handlingen flyter på bra och själv ser jag min hippietid sväva förbi. Vi befinner oss hos husockupanter, hippies och danska motorcykelligister. Fast den mer positiva delen betonas och tur är det.

Anders Albien har med god hjälp av koreografen Siân Playsted och originalkoreografin av Sofie Akerø & Peter Friis skapat en föreställning som inte har en död minut. Här händer något ständigt och publiken är hela tiden med på noterna. Sen kan man fråga sig om det är något direkt värde av det här spektaklet.

Rollbesättningen är väl sammansatt men främst vill jag nämna Cornelius Löfmark, rent skådespelarmässigt. Han är mycket trovärdig i rollen som Arnold och man är ständigt nyfiken på vad han ska ta sig till. Nic Schröder som Benny har fått in den danska flummiga jargongen från Christiania, som då var gångbar. Den har även Janne Åström som Tusinfrynd. Tommy Juth som skrothandlaren gör en säker och träffsäker figur, liksom Eva Westerling, som den pilska och överförfriskade älskarinnan.

Orkestern gör ett bra jobb och speciellt efter föreställningen då de kör flera av låtarna i sin helhet. Publiken får en chans att sjunga med då hela ensemblen medverkar till allsång.

Baserad på Erik Ballings film ”Midt om natten” och med låtar av Kim Larsen och Gasolin. I rollerna Nic Schröder, Cornelius Löfmark, Jennie Rosengren, Simon Laufer, Ralf Gyllenhammar, Tommy Juth m fl. Regi Anders Albien. Koreografi Siân Playsted, baserat på originalkoreografi av Sofie Akerø & Peter Friis. Nöjesteatern, Malmö 23/9.

Viva/Wallmans i Köpenhamn


MMM

Det är en färgglad och imponerande föreställning som Wallmans levererar. Just så, som traditionen bjuder. Varken mer eller mindre. Härligt Wallmans är tillbaka, senast var det 2019, innan pandemin.

Det är en jämngod kvalitet och ingen direkt stjärna i årets show, men så är det kanske också tänkt. Alla arbetar väldigt bra tillsammans.

Megan Moore (Thomas Rosendal, är kvällens Dragqueen & konferencier, utklädd i diverse peruker och uppträder även som Dolly Parton.

En superb orkester drar på så högt att hörselskydd rekommenderas. Då de spelar från Abbas katalog och Megan går runt med mikrofonen till publiken, blir jag mycket imponerad, vilka sångare det finns, som sjunger minst lika bra som solisterna på scenen.

De bästa inslagen i årets show är ett potpurri av Elvis och den svenska producenten och låtskrivaren Max Martin, makalöst framfört med dess koreografi, scenografi, solister och dansare. Där var det svårt att sitta still.

Lägg därtill akrobaterna Jamie & Beata med sina halsbrytande nummer. Även Jonathan Young, på en sex meterhög polstång, var magisk att se på. Då höll varmrätten på att kallna.

På tal om mat så är det hela ett ”Dinnerparty”. Fyra rätter serveras under showen. Maten håller en hög klass och njutningen var total.

Som en familjeföreställning fungerar det väldigt väl. Då musiken är igenkännande kan alla åldrar få sitt lystmäte. En kväll som kan rekommenderas, nog så nära från Köpenhamns station, mitt emot Tivoli.

Foto Johnny Månsson