En kväll med Thalia/Malmö Opera


Inte så kul som man kunde förvänta sig.

Det är mycket spring in och ut men mestadels som en repetition, vilket gör det trist för åskådaren. Fast Malmöpubliken är som vanligt artig och applåderar för det minsta lilla som visas fram eller sjungs.

Med ett annat regissörsteam kunde det ha blivit betyligt mer intressant. Men då skulle man valt helt andra operetter och scener än de som presenterades. Det är alldeles för publikfriande och säkra kort. Inget väcker förvåning eller längtan till att se dessa operetter. Något som aldrig spelats på de stora scenerna i Sverige är Gilbert och Sullivans förnämliga och så underhållande operetter. I USA och England visas de som oftast och är rena kultklassikerna. Själv har jag haft förmånen att gestalta titelrollen i deras Mikadon.

Vad fick vi då se? Loa Falkman gör en rolig parodi på sig själv bland publiken men scenerna på restaurangen där paret sitter och äter spagetti som Lady och Lufsen är enbart smaklöst. Just smaklöst präglar mycket av föreställningen där man så klart vill vara så politiskt korrekt som möjligt. Att låta Rickard Söderberg agera primadonna blir inte bara fel utan helt utan knorr. Liksom det tafatta försöket när Rickard fyra gånger ska försöka sjunga, Du är min hela värld. Helt fel är även Harald Leander som regissören/inspicienten? med sin breda skånska som knappt är hörbar. Den fyller ingen funktion som den presenteras här. Enbart ett störande moment. Det krävs timing och känsla för att få en sådan figur komisk. Samma gäller för Elinor Fryklund som Thaliafiguren. Hon vill så mycket men det hamnar mest i oväntad torrhumor. Även den norska sopranen Eir Inderhaug som spelar full efter pausen är enbart pinsamt att ta del av.

Det bästa och mest medryckande är danserna. Då tar det fyr och föreställningen lyfter. Det är också andra akten som har det intressantaste innehållet. Men det är inte mycket att hurra för som helhet. Även om publiken sjöng med och applåderade som om de befann sig på en West End föreställning med världsartister.

Regi Johanna Hybinette, Elisabeth Linton

Medv Loa Falkman, Rickard Söderberg, Maria Streijffert, Harald Leander m fl

Ortrud Mann/Teater


Man har velat föra fram Sveriges första kvinnliga dirigent, men man missar målet genom att bara gå på ytan. I Malmö finns släktingar till Ortrud Mann, men man väljer att istället göra föreställningen till en fantasi. Vilket slöseri med uppgifter där Hanna Nygrens text hade kunnat leva, men nu stannar på idéstadiet.

Regissör Sara Cronberg har inte heller velat gå på djupet, utan tycker det är viktigare att man för fram just en kvinnlig dirigent, men vem var Ortrud och varför blev hon dirigent? Den historien lyser med sin frånvaro. Istället fokuserar man på att det är just en kvinna och väljer en annan kvinna spela en manlig slagverkare. Visst gör Kerstin Andersson honom bra men måste pjäsen ha ett genustänk istället för att den konstnärliga upplevelsen berör publiken. Vi lever inte på Shakespears tid där de manliga skådespelarna var tvungna att gestalta kvinnor.

Fast att skådespelarna förvaltar sina roller väl gör regissören oss en otjänst genom att visa fram en schematisk föreställning, som inte är färdig. Det snörpliga slutet får en att tänka på att vi har fått en förevisning om en repetition på vad som komma skall.

Mari Götesdotter Malmö Akademiska Orkester

Text Hanna Nygren. Regi Sara Cronberg. Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Daniel Hansson. Kapellmästare Danny Purtell. Arrangemang och komposition Daniel Fjellström. Scenografi och kostym Malin Kihlberg. Medverkande Mari Götesdotter, Cecilia Lindqvist, Hans-Peter Edh, Kerstin Andersson, Astrid Drettner, Viktor Nyström Sköld och Malmö akademiska orkester. 

Malmö stadsteater i samarbete med Malmö Live Konserthus, 9/11. 

En Midsommarnattsdröm/Malmö Opera


Malmö Opera har äntligen fått sin premiär av Benjamin Brittens opera. Bara dagar innan premiären 2019 fick den ställas in, på grund av pandemin. Fast denna uppsättning är inget att bli upphetsad över.

De två första akterna innan paus är som ett enda långt sömnpiller, med dess mörka ljussättning och entoniga musik. Britten och hans partner Peter Pears har valt att korta Shakespears pjäs, med att ta bort häften av inledningen. Det börjar istället med älvornas inmarch i skogen. Personerna som agerar träd och buskar gör det fantasifyllt och kreativt. Älvorna spelas av barn från Trinity Boys Choir. Då föreställningen är på engelska behövs verkligen en professionell barnkör. Tillsammans med Malmö Operas barnkör får de ett fint samspel. Här vill jag framhålla Frederick Balcombe, som Puck. Ett verkligt sagoväsen, han svävar fram i skogen i en upphängd gunga. Om han inte förtrollar någon med magisk blomsaft. Från den skapas flera komiska effekter på de förtrollade. Det är de båda förälskade paren som blir helt snurriga och väljer fel partner. Vävaren Nick Bottom från Hantverkarnas teatergrupp förvandlas till en åsna. Åsnan blir sedan älskare åt Älvdrottningen. Kul och underhållande. Tills uppvaknandet infinner sig för de inblandade.

Scenografin och kostymerna är imponerande från denna upphausade föreställning.
1981 hade En midsommarnattsdröm en bejublad premiär på Glyndebourne, i regi av brittiske regissören Peter Hall. Tillsammans med John Bury, som då gjorde scenografin och kostymerna.

Koreografen Lynne Hockney, som arbetade med operan på Glyndebourne 2016 gör nu koreografin och regin på Malmö Opera. Det är ingen märkvärdig regi. Däremot är koreografin hos de underfundiga gossopranerna full av lekfullhet. Till deras vackra röster fungerar det utmärkt. Även skogen har en visuellt tilltalande koreografi.

Efter pausen får föreställningen mer liv och rörelse och Brittens musik visar sig ha något man kan kalla för melodiskt. Annars är hans musik varken minnesvärd eller något man kan längta till att vilja höra igen. Jag led mig igenom den.

Föreställningen har sina komiska ögonblick, men det beror enbart på att förlagan är William Shakespears fantastiska pjäs.

Foto Malin Arnesson

Musik av Benjamin Britten, libretto av Britten och Peter Pears, baserat på Shakespeares pjäs med samma namn. Originalregi Peter Hall, Regi nyuppsättning samt koreografi Lynne Hockney, Scenografi John Bury, Kostym Liz Bury, Ljus, Paul Pyant, Koreografi nyuppsättning, Lauren Poulton. På scen ​Oberon Christopher Ainslie. Malmö operaorkester under ledning av Wolfgang Wengenroth. Barn från Trinity Boys Choir och Malmö Operas barnkör, rollerna Christopher Ainslie, Elisabet Einarsdóttir, Frederick Balcombe, Leo Jemison, Harry Lamb, Isaac Rogers, Benjamin Fletcher, Phil Christensson, Nathan Haller, Tuva Semmingsen m fl. Malmö opera, premiär 2/10.

Atlantis/Musikal i Köpenhamn


MMMM

Rappt och underhållande!

Musikalen öppnar starkt med fullt ös av de medverkande till den medryckande musiken av kompositören Peter Spies. Vi kastas direkt in i handligen om den högtstående kulturen på den sjunkna och mytomspunna ön, Atlantis.

Det här är som Robin Hood eller någon annan riddarsaga. Här är inte en död minut. Allting sker i ett rungande tempo. Men det är just så det ska göras för att få publiken entusistisk.

Alla medverkande är på topp, både sångmässigt och i sitt agerande. Det är starka körpartier blandat med vidunderliga soloprestationer. Till det väldansade och koreografiskt snygga partier. Man häpnar hur välsjunget och inlevelsefullt det görs. Det får publiken att agera kraftfullt med applåder och visslingar.

Musiken ligger i linje med Andrew Lloyd Webber. Jag kommer att tänka på både Jesus Christ Superstar och Phantom of the Opera. Peter Spies referenser är väldigt tydliga, men ändå har Peter skapat helt egna melodislingor. Här finns inga örhängen men musiken och sången är njutbar rakt igenom.

Peter Spies har verkligen uträttat stordåd med sin musikskapelse. Det här är femte gången som musikalen sätts upp. Första premiären var redan 1993 på Bellevue Teatret i Klampenborg. Efter stor press-och publiksuccé fortsatte de till Østre Gasværk Teater. Här gick den 173 utsålda föreställningar mellan 1994-95.

Premiär den 10 september på Tivolis koncertsal i Köpenhamn.

BodyGuard/Musikal i Köpenhamn


MM

Tveksam uppsättning !

Bodyguard sätter igång med ett våldsamt muller. Som om man befinner sig på en hårdrockkonsert där basen dominerar. Fruktansvärt högt och olidligt att ta till sig.

Som om ljudmixaren var berusad eller har tappat all sans och vett för hur ett musikalljud ska låta. Detta gör att man har svårt att ta till sig föreställningen.

Allt är mediokert och ganska så ointressant. Här finns inte en en enda stjärna som lyfter upp föreställningen. Sången blir inte hörvärd förrän mot slutet av andra akten. Där glimmar det till bitvis och speciellt då Andrea Lykke Oehlenschlæger sjunger Dolly Partons, I Will Always Love You. Det är först här hennes sångröst blir märkbar då hon acckompanjeras av piano. Annars dränks hennes röst av den starka volymen. Fast mest är det Lea Thiim Harders sång som man minns.

Johannes Lassen som Frank Farmer känns inte rätt i den här rollen. Det är ingen direkt kemi mellan honom och Rachel Marron. Han är alldeles för träig och ointressant.

Hela uppsättningen präglas av detta. En landsortsuppsättning som inte har den kvalitet som en riktig Köpenhamnsmusikal bör ha. Volymen på det studioinspelade ljudet med de fyra musikerna drar ner helheten. Däremot så jobbar dansarna på så svetten den lackar. Men det räcker inte för att kunna rekommendera Bodyguard.

Foto  Miklos Szabo Bodyguard på Falkoner den 8 sep 2021

A Tribute to Emmylou Harris/AmericanaKonsert på Malmöhus


MMMM

Det var med viss skepsis jag äntrade Malmö borggård och satte mig tillrätta för att lyssna på tre sångerskor som tolkade Emmylou Harris. Men direkt försvann mina farhågor. Deras röster harmonierade perfekt med varandra. Tillsammans med Malmöbandet Red Dirt Band blev de kompletta.

Kvinnornas olika karaktärer gör att Yvette Eklund, Jennifer Saxell och Cissi Landéns röster stämmer in i varandra på ett mycket övertygande vis.

Urvalet av låtar är nog så bra, men jag hade föredragit komp av Red Dirt Band när Jennifer sjöng och spelade akustiskt, Hickory Wind. Den låt som Byrds gör den definitiva versionen av på deras countryalbum, Sweetheart of the Rodeo.

Emmylous, Boulder to Birmingham gör alla tre kvinnorna smärtsamt vackert. Liksom Wildflowers. Det tänder till rejält när Yvette tar sig an Two More Bottles of Wine. Där fyller bandet på så att Yvettes mer rockiga sida kommer från.

En känslig tolkning gjorde Cissi med stöd av Jennifer på Springsteens, Tougher Then the Rest. Men inte att förglömma Red Dirt Band här.

Som helhet en angenäm afton i strålande kvällssol. Några missar här och där i denna premiär gjorde ändå att helheten överträffade dessa. Om jag slöt ögonen kunde jag tro att jag var förflyttad till soliga Kalifornien, med dess musiker och sångare.

Foto Johnny Månsson @manssonskultur

Funny och den gamla eken/Barnteater på Mobilia i Malmö


MM

Ute på Mobilia har öppnats upp en gigantisk stor Sagovärld för de minsta barnen. Där kan man strosa runt och utforska de olika konstellationer som byggts upp på två våningar. Imponerande och säkert mycket kul för de små barnen. Kul var däremot inte pjäsen, Funny och den gamla eken.

I Sagovärlden finns Teaterladan. Där spelas Funny och den gamla eken. Niklas Kvarnbo och Ellen Malmström gör de två rollerna i denna ganska så andefattiga pjäs. Ingen av dem ger något vidare intryck. Fast de kämpar på för fullt, med den gamla eken. Till och med de minsta barnen verkar tycka det är tråkigt och stillastående. En liten unge säger spontant, detta är inte roligt, jag håller med. Även om det bara varar i 20 minuter. Jag hade väntat mig mycket mer av den erfarna teaterregissören Staffan Götestam. Det här håller inte någon vidare kvalitet. Vare sig pjäs eller regi. Ändå är det Staffan som skrivit böckerna om Funnys Äventyr.

Jag har själv spelat barnteater på Malmös dagis. Där gällde det att samspela med barnen och ständigt komma med egna och nya infall. Annars så tappar de koncentrationen.

Här tillsammans med Staffan Götestam

Circus days and nights/Urpremiär som streamades från Malmö Opera, den 29 maj 2021


Philip Glass är en favorit för mig, men tyvärr kan jag inte räkna in detta verk som ett av hans främsta. Det låter mer som cirkusmusik vi hört förut, om än i Glass tappning.

Att blanda Cirkus Cirkörs nycirkus med Philip Glass musik kan se intressant ut på papperet, men kommer ut här som en oändlig repetionsövning.

Hela första akten är ganska så ointressant och sövande. Inte mycket händer vare sig i musiken eller hos de medverkande. Visst finns här ekvilibristiska cirkusnummer som fascinerar, men det är först efter paus som jag blir riktigt imponerad. Då samspelar ljuset, scenografin, kostymerna och koreografin, till fantastiskt vackra bilder. Hela föreställningen lyfter och Philip Glass karusellmusik svävar med. Så gör även operasångarnas röster. Här fungerar Tilde Björfors regikoncept. Fast i slutet går uppsättningen i sank. Spelet blir stillastående och vi är tillbaka i något som kan liknas vid repetionspauser.

Som helhet är det ingen opera som jag kan rekommendera, då den inte väcker mersmak. Det har annars varit fallet med tidigare musik som Philip Glass skapat. Läs mina recensioner från 2019 på Malmö Live här och här

Foto Mats Bäcker

Cirkusopera av Philip Glass. Libretto: David Henry Hwang och Tilde Björfors. Baserad på dikter av Robert Lax. Regi och koncept: Tilde Björfors. Kapellmästare: Minna Weurlander. Scenografi och kostym: Magdalena Åberg. Koreografi: Methineee Wongtrakoon och Simon Wiborn. Ljus: Ellen Ruge och Robert Hvenström. Ljud: Avgoustos Psillas. Riggdesign: Saar Rombout. I rollerna: Elin Rambo, Jakob Högström, Methinee Wongtrakoon, Simon Wiborn, Karolina Blixt, Nikolas Pulka, Aaron Hakala. Musiker: Minna Weurlander, Viktor Nordliden, Inga Zeppezauer, Blagoj Lamnjov, Oscar Fransson, Martin Jönsson, Sigvald Fersum, Malmö operakör.

Streamad Vinterkonsert från Malmö Opera


Förhandsgranska(öppnas i en ny flik)

Dirigent David Niemann och Malmö Operaorkester imponerar, tillsammans med de båda sångsolisterna, Sehon Moon och Rebecca Nelsen. Operettmusik av Franz Lehár och Johan Strauss den älde och yngre, blir ljuvligt och igenkännande.

Det är operettklassiker som vi hört ett antal gånger. Likväl får de här nytt liv av Sehoon Moon och Rebecca Nelsen. Båda har förgyllt tillvaron på Malmö Opera i ett flertal uppsättningar. De medverkade i La Traviata, 2018 och senast var de med i Falstaff, som gick i höstas.

Vi fick bland annat höra deras tolkningar från Läderlappen, La Traviata och Glada änkan. En ljuvlig sopran och en hög tenor.

David Niemann fick orkestern att bölja på det sätt som operetter ska göra. Synd bara att det inte fanns någon publik, som kunde applådera kraftigt.
Boel Adler, som presentatör, lättade upp stämningen, för oss streamare.

Sehon Moon
Rebecca Nelsen

Falstaff/Streamad från Malmö Opera


Modern tolkning klarar tidsförskjutningen

Det är kul, underhållande och väldigt träffsäkert. Om hur vi lever idag. Med all den teknik vi alla gjort oss så beroende av. Detta sagt i positiv bemärkelse.

Duktiga sångare gör att upplevelsen hemma vid TV-apparaten blir levande och givande. Det är rappt och fyndigt med mail, webbkameror och extrema närbilder. Om hur folk beter sig när de inte vet hur man kommunicerar i bild. Så är det ofta i vardagslivet, när någon sätter sig framför sin webbkamera. Hemskt i många fall och så även här.

Operaregissören Lotte de Beer satsar djärvt på detta moderna stilgrepp. Hon går helskinnad ur det utan att hamna i för mycket teknik. Bra jobbat!

Sångarna med Misha Kiria i spetsen som Falstaff lyckas tyvärr inte få fram den komik som man kan önska i deras roller. De sliter sina hår och ruckar och vänder på sig, men det blir mer som de gör sig till än att spela sina karaktärer.

Koreografin av Gail Skrela Hetzer, i samspel med ljussättningen av Alex Brok, samt videodesign av Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey är det som stannar kvar efter föreställningen.

Falstaff – Misha Kiria
Fotograf: Jonas Persson

Av Giuseppe Verdi (musik) och Arrigo Boito (libretto)
Dirigent Steven Sloane, Regi Lotte de Beer, Scenografi och kostym Christof Hetzer och Agnes Hasun, Koreografi Gail Skrela Hetzer, Ljus Alex Brok, Videodesign Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey.
Medv Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, Jonas Duran, Nils Gustén och Niklas Björling Rygert
Malmö operaorkester, Malmö operakör
Premiär på Malmö opera den 7 nov 2020