Ute på Mobilia har öppnats upp en gigantisk stor Sagovärld för de minsta barnen. Där kan man strosa runt och utforska de olika konstellationer som byggts upp på två våningar. Imponerande och säkert mycket kul för de små barnen. Kul var däremot inte pjäsen, Funny och den gamla eken.
I Sagovärlden finns Teaterladan. Där spelas Funny och den gamla eken. Niklas Kvarnbo och Ellen Malmström gör de två rollerna i denna ganska så andefattiga pjäs. Ingen av dem ger något vidare intryck. Fast de kämpar på för fullt, med den gamla eken. Till och med de minsta barnen verkar tycka det är tråkigt och stillastående. En liten unge säger spontant, detta är inte roligt, jag håller med. Även om det bara varar i 20 minuter. Jag hade väntat mig mycket mer av den erfarna teaterregissören Staffan Götestam. Det här håller inte någon vidare kvalitet. Vare sig pjäs eller regi. Ändå är det Staffan som skrivit böckerna om Funnys Äventyr. Jag har själv spelat barnteater på Malmös dagis. Där gällde det att samspela med barnen och ständigt komma med egna och nya infall. Annars så tappar de koncentrationen.
Philip Glass är en favorit för mig, men tyvärr kan jag inte räkna in detta verk som ett av hans främsta. Det låter mer som cirkusmusik vi hört förut, om än i Glass tappning.
Att blanda Cirkus Cirkörs nycirkus med Philip Glass musik kan se intressant ut på papperet, men kommer ut här som en oändlig repetionsövning.
Hela första akten är ganska så ointressant och sövande. Inte mycket händer vare sig i musiken eller hos de medverkande. Visst finns här ekvilibristiska cirkusnummer som fascinerar, men det är först efter paus som jag blir riktigt imponerad. Då samspelar ljuset, scenografin, kostymerna och koreografin, till fantastiskt vackra bilder. Hela föreställningen lyfter och Philip Glass karusellmusik svävar med. Så gör även operasångarnas röster. Här fungerar Tilde Björfors regikoncept. Fast i slutet går uppsättningen i sank. Spelet blir stillastående och vi är tillbaka i något som kan liknas vid repetionspauser.
Som helhet är det ingen opera som jag kan rekommendera, då den inte väcker mersmak. Det har annars varit fallet med tidigare musik som Philip Glass skapat. Läs mina recensioner från 2019 på Malmö Livehäroch här
Foto Mats Bäcker
Cirkusopera av Philip Glass. Libretto: David Henry Hwang och Tilde Björfors. Baserad på dikter av Robert Lax. Regi och koncept: Tilde Björfors. Kapellmästare: Minna Weurlander. Scenografi och kostym: Magdalena Åberg. Koreografi: Methineee Wongtrakoon och Simon Wiborn. Ljus: Ellen Ruge och Robert Hvenström. Ljud: Avgoustos Psillas. Riggdesign: Saar Rombout. I rollerna: Elin Rambo, Jakob Högström, Methinee Wongtrakoon, Simon Wiborn, Karolina Blixt, Nikolas Pulka, Aaron Hakala. Musiker: Minna Weurlander, Viktor Nordliden, Inga Zeppezauer, Blagoj Lamnjov, Oscar Fransson, Martin Jönsson, Sigvald Fersum, Malmö operakör.
Dirigent David Niemann och Malmö Operaorkester imponerar, tillsammans med de båda sångsolisterna, Sehon Moon och Rebecca Nelsen. Operettmusik av Franz Lehár och Johan Strauss den älde och yngre, blir ljuvligt och igenkännande.
Det är operettklassiker som vi hört ett antal gånger. Likväl får de här nytt liv av Sehoon Moon och Rebecca Nelsen. Båda har förgyllt tillvaron på Malmö Opera i ett flertal uppsättningar. De medverkade i La Traviata, 2018 och senast var de med i Falstaff, som gick i höstas.
Vi fick bland annat höra deras tolkningar från Läderlappen, La Traviata och Glada änkan. En ljuvlig sopran och en hög tenor.
David Niemann fick orkestern att bölja på det sätt som operetter ska göra. Synd bara att det inte fanns någon publik, som kunde applådera kraftigt. Boel Adler, som presentatör, lättade upp stämningen, för oss streamare.
Det är kul, underhållande och väldigt träffsäkert. Om hur vi lever idag. Med all den teknik vi alla gjort oss så beroende av. Detta sagt i positiv bemärkelse.
Duktiga sångare gör att upplevelsen hemma vid TV-apparaten blir levande och givande. Det är rappt och fyndigt med mail, webbkameror och extrema närbilder. Om hur folk beter sig när de inte vet hur man kommunicerar i bild. Så är det ofta i vardagslivet, när någon sätter sig framför sin webbkamera. Hemskt i många fall och så även här.
Operaregissören Lotte de Beer satsar djärvt på detta moderna stilgrepp. Hon går helskinnad ur det utan att hamna i för mycket teknik. Bra jobbat!
Sångarna med Misha Kiria i spetsen som Falstaff lyckas tyvärr inte få fram den komik som man kan önska i deras roller. De sliter sina hår och ruckar och vänder på sig, men det blir mer som de gör sig till än att spela sina karaktärer.
Koreografin av Gail Skrela Hetzer, i samspel med ljussättningen av Alex Brok, samt videodesign av Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey är det som stannar kvar efter föreställningen.
Falstaff – Misha Kiria Fotograf: Jonas Persson
Av Giuseppe Verdi (musik) och Arrigo Boito (libretto) Dirigent Steven Sloane, Regi Lotte de Beer, Scenografi och kostym Christof Hetzer och Agnes Hasun, Koreografi Gail Skrela Hetzer, Ljus Alex Brok, Videodesign Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey. Medv Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, Jonas Duran, Nils Gustén och Niklas Björling Rygert Malmö operaorkester, Malmö operakör Premiär på Malmö opera den 7 nov 2020
ITop Hats, plymer och kulörta fjädrar presenteras de vackra dansarna, upphissade från orkesterdiket. Det är en mycket attraktiv och färgsprakande öppning på Malmö Operas vårmusikal, Funny Girl. Den klassiska musikalen, som gjorde Barbra Streisand världsberömd.
Längst bak på scenen sitter Orkestern, vilket fungerar perfekt. Publiken får en bättre översikt då mycket sker framme vid scenkanten.
Fanny Brice (Sanna Nielsen) kommer in i en osexig pyjamasliknande klädsel. Ivrigt sprallar hon på för att få medverka i en pågående show. Regissören tror inte på hennes förmåga som artist och vill att hon lämnar scenen. Men det får han ångra i ett senare skede.
Sanna Nielsen talar skånska, vilket passar utmärkt, då vi befinner oss i Malmö. Men hon sjunger på uppländska. Det ger bättre kraft och uttryck i hennes musikalnummer.
Sanna har en härlig utstrålning samt en sprakande energi. Det är en oslagbar kombination, tillsammans med de underbart stiliga dräkterna, som klär henne galant. De är skapade av Camilla Thulin. Det är vackra och färglada kostymer på hela ensemblen och full fart på de medverkande.
Det fungerar förvånansvärt väl att se musikalen hemma på sin tv. Nästan som om man är på plats. Scenografin harmonierar med ljussättningen, koreografin och ljudet. Inte att förglömma för oss framför TVn!
Marianne Mörck dominerar då hon levererar sina komiska repliker. Men även Oscar Pierrou Lindén som Eddie Ryan, ger avtryck i sin plastik, sång och framförallt, sitt agerande! Alexander Lycke som Nick Arnstein är ett bra val som Fanny Brices blivande man. Man tror på deras kärlekshistoria.
Synd att här inte finns så många minnesvärda sånger för Sanna, förutom, Regn på min parad. Där lyfter det rejält innan paus och som slutnummer. Genom det musikalnumret förstår man vilken bra sångerska Sanna Nielsen är! De andra sångerna lyfts upp av Sannas utstrålning, agerande och vackra kreationer. Hon är verkligen en musikalstjärna att räkna med!
Det är ettbrasamspel mellan aktörerna och regin av Ronny Danielsson är utmärkt. Det hela har blivit en klart sevärd uppsättning, men tyvärr känns det platt från salongen med enbart tillåtna 50 personer.Vi får hoppas på en snar bättring och åtminstone 500 personer, där det normalt sitter 1432 personer!
Fotograf Malin ArnessonSanna Nielsen som Fanny Brice
Regi Ronny Danielsson, Scenografi Martin Chocholousek, Kostym Camilla Thulin, Koreografi Roger Lybeck, Dirigent Joakim Hallin, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Avgoustos Psillas I rollerna Sanna Nielsen, Alexander Lycke, Marianne Mörck, Ann-Louise Hanson, Oscar Pierrou Lindén, Johan Rabaeus, samt ensemble, dansare och orkester.
På ytan ser det glatt och underhållande ut med dessa fantasirika kostymer och en kul handling. Men resultatet blev något helt annat. Allting blev fel i Elisabeth Lintons regi.
Man har valt fel sångare, här krävs en regissör som kan locka fram det komiska, förutom att de sjunger bra. Vi har sett Loa Falkman i tidigare roller att han kan vara både rolig och sjunga bra, men här kom inget av det. Den enda som imponerade sångligt var Eir Inderhau som Eurydike. Men hon har tyvärr inte den komiska talang som krävs, vilket man kan säga om alla medverkande. I all fall i denna uppsättning. Alla agerande kämpar på men det blir inte roligt! Det var inte mycket skratt som hördes hos premiärpubliken. Lite fniss men mestadels tyst. Här borde Elisabeth insett att det här håller inte och tänkt om!
Hela första akten var en lång väntan på väg ner till sömnens rike. Alla springer omkring vid ett jättebord och gör i princip ingenting. Som en repetion på något som komma skall där allt är ostrukturerat och icke genomtänkt.
Andra akten hade lite mer schwung och mest för de duktiga och attraktiva can can-kvinnorna. Men själva handlingen med en nutida text där man knappt drog på smilbanden och allt hade tröskats flera gånger i andra sammanhang gjorde att även här kom gäspningarna fram. Tack gode Gud för den härliga musiken!
Foto Mats Bäcker
Regi Elisabeth Linton, Scenografi Julia Hansen, Kostym Anja Vang Kragh, Ljus Ulrik Gad, Koreografi Miles Hoare, Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg. I rollerna Loa Falkman, Marianne Mörck, Richkard Söderberg, Maria Streijffert, Martin Vanberg, Eir Inderhaug, Klara Ek, Johannes Wanselow m fl. Malmö opera 14/2.
Igår var det världspremiär på Anders Nilssons Cellokonsert där norska Amalie Stalheim briljerade på cello, från 1687. Det var det som fångade mina öron. Annars ett svårsmält verk där inte harmoniska toner var i centrum. Först i det avslutade Rondo så kände jag att det började bli intressant. Tyvärr, då det alltid är spännande med nyskrivna verk.
Då var det så mycket mer givande att ta tag i klassikerna där det började med den korta men muntra Ouvertyren till Wagners allvarliga sagoopera Lohengrin. Härliga klanger och väl dirigerat av Patrik Ringborg. Han fortsatte i samma stil med Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg. Wagners komiska opera och pampigt och bombastiskt som Wagner är.
Konsertkvällen avslutades med ännu ett komiskt verk, Sjostakovitjs Symfoni nr 9, kort och med ett tonspråk som inte tilltalade Stalin. Han hade förväntat sig ett hyllningsverk, då Röda armén besegrat nazityskland. Något som Sjostakovitjs absolut inte ville hylla. Därför blev symfonin bannlyst och förbjuden till tre år efter Stalins död. Den ansågs också ”ideologiskt svag”. Sådan är kommunismen!
En uppsluppen och skojfrisk Lill Lindfors mötte det fullsatta Palladium i Malmö.
Publiken var direkt med på noterna då Lill körde igång, Musik ska byggas utav glädje, men det var både allvar och glädje i hennes mellanprat.
Plötsligt befann sig Lill i USA på -60-talet och berättade om då hon nekades att få åka taxi av en svart man, men det var mer synd om honom än henne, om jag förstod det rätt.
Rasism, måste ju Lill ha med på agendan, som de flesta artister av idag. Men som hon plötsligt sa, hur kom jag in på det här?
Lill i sin helvita kostym tog av kavajen och körde några barnsketcher, som uppskattades väl med applåder och skratt. Vad än Lill än gjorde så var publiken beredd att ge henne ovationer. Lill var uppsluppen och hennes anekdoter om henens artistliv var underhållande. Liksom flera av hennes låtar. Men det bästa kom innan paus, tolkningar av Bob Dylans, Don’t Think Twice, It’s All Right samt Kris Kristofferssons, Me and Bobby McGee. Uttjatade låtar, men ni har inte hört dem så här, personliga och medryckande. Mats Norrefalks akustiska gitarrsolo inte att förglömma. Ett samspelt band med Lars Crona på piano, Johan Granström på bas och Johan Löfcranz på trummor, samt en kvinnlig congaspelare. De fick Lill Lindfors att komma igång med både sång och dans.
Lill var lite ringrostig i sång och röst och svår att höra ibland. Kanske berodde det på ljudteknikern eller att vi satt på balkongplats. Inte de bästa platserna att se och höra på!
Förfriskade Ystadbor klappade och tjoade så det stod härliga till, men för oss ditresta är där inte så mycket vi kan identifiera oss med.
Fast det börjar kul med att en i ensemblen fattas och det frågas om någon i publiken vill hoppa in, men plötsligt får vi reda på att Lars-Åke Kristensson sitter på krogen, ovetande om att det är föreställning. Det är väldigt kul gjort hur han sedan tar sig till teatern.
Som alltid i lokalrevyer gäller att man känner till vad som hänt i staden och vem som är vem. Men här fanns även en hel del helt allmängiltiga frågor som dryftades, som numret om sjukvården där kvinnan fick gå från lasarett till lasarett. Där fastnar skrattet i halsen. Det gestaltades bra av de medverkande. Likadant är det med sketchen, Hos Pensionsmyndigheten. Däremot så upplevde jag Siw & Rut för grov. Nils-Gunnar Snygg och Marcus Hadriz är träffsäkra som de gamla damerna men språket blir mestadels plumpt. Något som däremot var riktigt kul är Gravöl med Lars-Åke, Maria Gunnarsson, Christoffer Almqvist och Rebecca Erlandsson. Skrattfest rakt igenom!
Kul är även Hingstarna med Lars-Åke, Christoffer och Marcus.
Revyn avslutas putslustigt då Nils Gunnar kommer in med sitt Gubbgnäll. Men innan dess en hel del sångnummer som visar på flera fina sångare.
Som helhet är flera nummer alldeles för långa och utdragna och en del kunde tas bort helt. Ett mer rappare tempo krävs för att man ska hålla humöret och intresset vid liv. Jag saknar det icke politiskt korrekta som utlovades. Sketcherna om Trump och Boris är alldeles för självklara och samma kritik som man hör från de politiskt korrekta.
Väldigt bra sångmässigt men jag blir inte lika rörd över skådespelandet. Det håller inte samma höga nivå som solisterna och kören.
En riktig opera med lättillgänglig musik och härliga arior. Därtill en säker regi, strålande scenografi och en ljussättning som ger en känsla av en katedral i Rom.
Huvudrollsinnehavarna ger allt och lite till då det gäller att prestera sångligt. Lianna Haroutounian som Tosca spelar ut hela sitt känsloregister men jag blir ändå inte riktigt tagen. Hon känns inte helt rätt som typ även om sången imponerar. Då är Dimitris Paksoglou mer övertygande som Cavaradossi. Liksom Vladislav Sulimsky som Scarpia. Fast inga av dem ger prov på god skådespelarkonst, men det gör Conny Timander som Spoletta. En lismande och otäck figur som vänder kappan efter vinden och gör allt som Scarpia begär. Härligt att se hans skådespeleri även om han är slemmig och obehaglig. Dessutom har han en dramatisk tenor som man lägger märke till. Inte ofta man ser operasångare som kan agera så här bra.
Dirigenten Steven Sloane bör nämnas för sitt förtjänstfulla arbete och inlevelse.
Se operan för dess underbara musik och grymma handling. Den kan återföras till vår tid med dess oroliga hot från islamister och andra vettvillingar.
Tosca – Lianna Haroutounian; Cavaradossi – Dimitris Paksoglou; Scarpia (sittande) – Vladislav Sulimsky. I bakgrunden: Fångvaktare – Andreas Paulsson; Fångvaktare – Tobias Nilsson; Sciarrone – Eric Roos Fotograf Jonas Persson Musik Giacomo Puccini. Medverkande Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, m fl. Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym, Maria Geber, Ljus, Ellen Ruge. Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och Malmö Operas barnkör. Dirigent Steven Sloane.
