Kategori: Scen

Tom Jones/Tivoli/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMMM
Tom Jones, Still going Strong

Det här var mycket bättre än jag hade föreställt mig. Från första till sista låten trollband Tom Jones hela Tivoli, med sina klassiska hits och covers.

Att Tom Jones är 79 år gammal märks inte på vare sig röst eller energi. Det är endast då han rör sig som man märker att åldern har tagit ut sin rätt. Men leverera sina låtar kan han fortfarande och det med besked. Med ett stabilt band där trummor, bas, två akustiska och elektriska gitarrer samt orgel och ett dragspel gjorde att hans låtar kom till rättvisa. Om än i annorlunda tolkningar. Det var en fantastisk orgel i The Green Green Grass Of Home.

Sex Bomb, It’s Not Unusual, Deliah, Burning Hell och What’s New Pussycat? med flera av hans sånger slog den fulltaliga publiken på Plaenen (och hela Tivoli) med häpnad. Tom Jones uppmanade till allsång och alla (32 000!) sjöng glatt med.
Vi fick även höra Toms mycket personliga version av Leonard Cohens, Tower of song samt Little Queenie av Chuck Berry. Då rockade Plaenen och publikhavet gungade. Fast många fler hits under den nära två timmar långa showen. Som extranummer Princes Kiss och Louis Armstrongs Wonderful Copenhagen. Därefter vandrade alla ut ur Haven, glada och lyckliga.

Det enda jag riktigt saknade var Toms version av Talking Heads, Burning Down The House och ledmotivet från Bondfilmen Åskbollen, Thunderball. Annars en helkväll i Tom Jones sällskap på anrika och vackra Tivoli. Tivoli är i år på plats nummer ett bland besökta nöjesplatser i Danmark.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Prinsen af Egypten/Musikal av Frederica Teater/Det Konglige Teater/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Välsjunget och medryckande

Än en gång har Frederica Teater fått en dundersuccé rent publikt, fast scenmässigt har de presterat bättre. Detta är en familjemusikal i det gulligaste laget. 

Vi kastas in i handligen direkt och hela den bibliska berättelsen om Moses rullas fram. Fast det här blir mer förutsägbart än intressant. Men så är det också en Disneyversion och helt gjord för familjen. Fast flera barn skruvade på sig och de tyckte nog som jag, att flera scener var för utdragna och mer uppvisning, än förde handlingen framåt.

Här finns en del spektakulära scener, som när Moses delar havet och en del av publiken åker med i delningen. Då var det stora applåder. 

Diluckshan Jeyaratn som Moses sjöng helt fantastiskt och det var en fröjd att lyssna på hans utdragna och höga toner. Samspelet mellan honom och Lars Mølsted som Farao hör till de minnesvärda ögonblicken. Hela ensemblen jobbar på bra och sjunger säkert. Koreografin av Lynne Kurdziel är välgjord och det dansas bra i de medryckande scenerna.

Scenograf Kevin Depinet har skapat ett rum på Det Konglige som upptar scenen på ett förtjänstfullt vis och inget lämnas åt slumpen.

Intressant att lilla Fredrica Teater lyckats få Världspremiär och nu ska musikalen vidare till West End i London 2020. Grattis till det!

Fast det här dramat tar inte tag i mig som exempelvis Tarzan gjorde på Frederica Teater. Prinsen af Egypten är god nog som familjeunderhållning och för stunden, men för oss äldre lämnar den inte så många bestående ögonblick eller avtryck.  

038-1030x687-1030x687Premär den 21 juni 2019
Musik och text Stephen Schwartz, Manus Philip Lazebnik
Resident director Bjørg Gamst, Scenograf Kevin Depinet, Koreograf Lynne Kurdziel Formato. Medv Diluckshan Jeyaratn, Lars Mølsted, Nadia Abraham, Kristine Yde m fl

Philip Glass Ensemble/Malmö Live

Publicerad den av Johnny Månsson

Stämningen är ovanligt hög och förväntansfull inför Philip Glass och hans Ensemble. Ett överfullt konserthus väntar med spänning på att musiken ska börja. Det är försenat men plötsligt så tågar hela ensemblen in. Ett gäng åldrande män och en yngre kvinna. Musiken sätter igång och vi blir alla förtrollade!

Det är igenkännbar Philip Glassmusik. Själv blev jag helt betagen då jag hörde Glass musik till filmerna Koyaanisqatsi och Powaqqatsi på -80-talet. Efter det har jag varit nyfiken på vad mer denna man kan åstadkomma.

Jag blev helt hänförd här på konserthuset. Elektroniska toner från keyboard, flöjt, saxofon och en förtrollande kvinnlig röst försatte mig i ett svävande tillstånd.
Efter Music with Changing Parts från 1970 vacklade jag ut i pausen. Som efter en lång meditation.

Efter pausen försätter musikerna oss i en ny stämning, som påminner om de andra verken.
Även om de kan tyckas lika så finns det så mycket nyanser och man bara flyter med in i Philip Glass musik. Vi får höra The Grid från Kayaanisquatsi från -82. Därefter tre avsnitt från Glassworks från -83.

Lisa Bielewa på keyboards och sång är helt fascinerande. Att se hur hon briljerar med tonerna gör mig häpen. Speciellt då jag själv sjungit opera. Hon lyckas med konststycket att låta tonerna flöda högt och som ett rinnande vatten under lång stund, vilket är mycket imponerande. 

Michael Riesman är ensemblens kapellmästare men även keyboardspelare. Philip Glass trakterar samma instrument. De sitter där som två åldermän omgivna av sina medmusikanter. Dessa sju musiker ger ett kunnigt och respektfullt intryck.

Efter avslutande The Photographer från -82 så är publiken helt i extas.
De kraftiga och långa applåderna får Philip Glass Ensemble att återkomma med ett extranummer. Det blir en del av Einstein on the Beach från en av Glass operor.
Jublet vill inte ta slut och lycksaliga lämnar vi Malmö Lives pampiga konserthus. 

Philip_Glass_Malmo_Live_3016
Foto Håkan Röjder

Philip_Glass_Malmo_Live_3900MEDVERKANDE Philip Glass, Michael Riesman, Andrew Sterman, Dan Bora, Jon Gibson, Lisa Bielawa, Peter Hess, Ryan Kelly och Mick Rossi.

… har du sett världen/En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe/Malmö Live

Publicerad den av Johnny Månsson

Från dansk ”skidderöv” till uppburen folkhjälte 

Det är ett klart vänsterperspektiv i denna ojämna uppsättning och varför låta en kvinna spela Mikael som barn och vuxen? Det framställs inte tankfullt. Istället kunde en Man säkert gjort Mikaels uppväxt mer trovärdig och levande. 

Sissela Benn kämpar på med keps och kortbyxor, fast nedtonad i sin komik, vilket stämmer bra med rollerna. Bäst är hon som Mikaels dotter och då Sissela minns när hon fick Mikaels autograf.

Edda Magnason sjunger och spelar piano klanderfritt men gör inte så mycket av Mikaels sånger. Likadant med Mikael Wiehe som bara står rakt upp och ner och mer eller mindre deklamerar sina låtar. Här undrar jag hur regissören Philip Zandén har tänkt? Allt är upplagt som en vanlig konsert med Mikael. Inget fel i det men kunde man inte lagt in mer dramatik och nerv i föreställningen? Nu sitter man mest och väntar på att något ska hända.

Dramaturgiskt är det ointressant. Förutom nostalgiska filmsnuttar av gamla Malmö är det stiltje på scenen och varför visas Malmöfilmer när det talas om Mikaels så entusiastiska författartripp till Paris?

Filminslaget av Malmödemonstrationen då vänsteraktivisten Showan blev knivhuggen ger ett felaktigt sken av att Malmö och resten av Sverige är nerlusat med nazister. Enligt SÄPO finns det ett hundratal i hela Sverige. SÄPO fastslår att det största hotet idag är våldsvänstern och de radikala islamisterna. Men inte ett ord om detta i denna så vänstervridna uppsättning. 

Då Mikael talar om sin förlust av sina föräldrar och Björn Afzelius blir det föreställningens känsligaste scen och en av höjdpunkterna. 

Fast det allra bästa är när Malmö SymfoniOrkester under ledning av dirigenten Marit Strindlund får Mikales sånger att blomma ut i starka och kraftfulla arrangemang. Till sin hjälp har de Jonas Nydesjö, Anna-Lena Laurin, Calle Rasmusson, Olov Helge och Ann-Sofie Söderqvist arrangemang och bearbetningar. Där fick jag en flashback till 1984. Då var jag med i Husets kör i Malmö. Tillsammans med Mikael sjöng vi hans sånger inför en entusiastisk publik. 

Sissela Benn
Edda Magnason
Mikael Wiehe

MEDVERKANDE Malmö SymfoniOrkester, Mikael Wiehe, Sissela Benn, Edda Magnason, REGI Philip Zandén, DIRIGENT Marit Strindlund, MANUS Fredrik Ekelund, BILD- OCH FILMPRODUCENT Magnus Gertten, ARRANGÖR/MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Nydesjö, ARRANGÖRER Anna-Lena Laurin, Ann-Sofie Söderqvist och Calle Rasmusson.

Schlagt sie tot!/Om reformatorn Martin Luther/Urpremiär på Malmö Opera.

Publicerad den av Johnny Månsson

Få ljusglimtar om Martin Luther! 

När parhästarna, regissören Peter Oskarsson och scenografen Peter Holm, är igång brukar det vankas stordåd, men här har de gått bet!  

På papperet låter det spännande. En nyskriven opera om reformatorn och munken Martin Luther. Av det dansksvenska paret Bo Holten och Eva Sommestad Holten. Intressant ämne men faller inte i så god jord. Här fattas den dramatiska nerv som måste till för att hålla operan levande. Varken texten eller musiken uppbådar ett sådant intresse, för att hålla en fängslad i tre timmar. Även om vi får delar av Martin Luthers eget komponerande.

Hela första akten är mörk och tung. Här finns för många personer att hålla reda på samt en för komplex text. Den svaga ljussättningen gör att man har svårt att hålla huvudet uppe och bli riktigt engagerad. Därtill sångare som knappt hörs över rampen.

Dirigenten Patrik Ringborg blir mer intressant att se på då han mästerligt och med full inlevelse dirigerar sina musiker och sångare. 

Musiken är mestadels lika tung som dramat men där finns ljusglimtar. Som när bleckblåset och körerna kommer in. Körerna lyfter operan och det blir mer luftigt och hörvärt. Annars är det en ganska så tråkig musik som Bo Holten komponerat. Fast det blir nog så om man ska skriva musik till Martin Luthers koraler. 

Bland solisterna gör basbarytonen Dietrich Henschel som Martin Luther ett gediget arbete. Hans röst hörs också för det mesta. Även tenoren Thomas Volles som Melanchton gör en berömvärd insats.

Koreografen och butohdansaren Caroline Lundblad/Frauke har gjort en annorlunda koreografi som man reagerar och blir nyfiken på. Det är fascinerande att se hur dansarna virvlar fram på scenen och blir ett med dramat.

Peter Oskarson skapade teaterhistoria under sin period som regissör för Skånska Teatern, i Landskrona. Liksom scenografen Peter Holm. Fast här blir jag inte så imponerad av de båda. Jag saknar de snillrika scenlösningarna och den fantasifulla scenografin.

En liten flicka längst fram på rampen slår igång dirigenten i andra akten.
Hon figurerar även i andra scener som någon slags övervakare av händelseförloppet. Jag slås direkt av likheten med Greta Thunberg, där man helgonförklarar ett barn. Här gör sig vår tid påmind, lika farligt och dumdristigt, nu som då. Vi är fortfarande fast i stela tankebanor, utan vilja till förändring.  

malmo_opera_-_schlagt_sie_tot_59
Fotograf:Jonas Persson Musik: Bo Holten
Libretto: Eva Sommestad Holten
Översättning till tyska: Jana Hallberg
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Peter Oskarson
Scenografi & kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jakob Högström, Reinhard Hagen m fl, Malmö Operakör och barnkör, Malmö Operaorkester

Flashdance The Musical/One and Only Musical Teater, Musikhuset Aarhus

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
En orgie i explosioner

Det är hög stämning och fullsatt på Musikhuset i Aarhus i Danmark. Fast musikalen blir inte riktigt den hit jag hade väntat mig.

Ljudet verkar inte rätt inställt men det låter bättre ju längre föreställningen varar.
Till tonerna av de låtar vi känner från filmen dansar ensemblen fram och speciellt då Sicilia Gadborg som Alex Owens. Hon förkroppsligar huvudrollsinnehavaren som så gärna vill bli professionell dansare. Fast då Sicilia dansar och sjunger hitlåten, What A Feeling, berör den mig inte på det sätt som den borde. Det är alldeles för snällt framfört. Inte alls så utmanande och sexigt som det bör vara. 

Just nu finns det två Gadborg på Danmarks scener. Sara i Ghost och så Sicilia här. Båda systrarna är härligt begåvade artister.

När det gäller själva uppsättningen så verkar Philip Zandén inte fått helt grepp om musikalen. Det är mycket utanpåverk och lämnar en mestadels oberörd.

Allt sker i en enda röra med starkt ljud, häftig ljussättning och en handling som flimrar förbi, fast utan att stanna upp och fördjupa karaktärerna. Inte ens Silas Holst är så intressant som han brukar vara. Alla artisterna är duktiga, men jag finner inte det där extra, som man vill minnas, då man lämnar föreställningen. Förutom när Gina Maria Hudson agerar sexigt och sjunger fantastiskt i Manhunt. Då blixtrar det till!

Det är pompöst och färgglatt men man dansar inte ut eller är upprymd efter föreställningen. Flashdance var en superhit på bio 1983. Jag tror det är dax att se om den! 

 

Cecilia Gadborg
Cecilia Gadborg och Silas Holst
Cecilia Gadborg
Cecilia Gadborg

Medvirkende: • Alex Owens: Sicilia Gadborg • Nick Hurley: Silas Holst • Harry: Robert Hansen • Mrs. Wilde/Louise: Nastja Arcel • Hannah Owens: Ditte Gråbøl • CC: Jimmy Jørgensen • Joe/ensemble: Morten Kjeldgaard • Gloria: Rikke Hvidbjerg • Tess: Tara Toya • Jimmy: Emil Birk Hartmann • Kiki: Gina Maria Hudson • Andy/ensemble: Martin Gæbe • Bud/ensemble: Steffen Hulehøj • Balletdanser/ensemble: Hannah Ohlsson & Robert Thomsen • Swing/ensemble: Kirsty MacDonald & Vegard Kristiansen • Ensemble: Elise Ruusunen, Linnea Stenbeck, Patricia Tjørnelund, Emelie Lissmatz Johnson, Andrea Schirmer & Patrick Terndrup
Det kreative hold: • Instruktør:​​​​​Philip Zandén • Koreograf:​​​​​Tim Zimmermann • Scenograf:​​​​​Benjamin la Cour • Arrangør/Executive Music Producer:​​Joakim Pedersen • Producent:​​​​​Rikke Lange • Executive Producer:​​​​Jesper Winge Leisner

Tiden och insiktens triumf/barockopera av Händel och med Concerto Copenhagen

Publicerad den av Johnny Månsson

Detta stycke hade urpremiär 1707 och det märks. Det är så mossigt och långsamt att  man får anstränga sig att hålla sig vaken. Däremot är barockmusiken av Händel klart njutbar.

På scenen är det inte opera i egentlig betydelse utan vad man kallar oratorium. Opera i konsertant format och ganska så stillastående och obegripligt i denna uppsättning.

Fyra sångare samsas om uppgiften att försöka förklara vad livet går ut på. Genom att mestadels röra sig i slowmotion framförs dramat tillsammans med dansare och statister.

Visst är sångarna otroligt välsjungande fast musiken är den stora behållningen.

Med den vitala dirigenten Lars Ulrik Mortensen, som även spelar cembalo, skiftar Concerto Copenhagen i dur och moll.  Personligen föredrar jag dur då stämningen stiger i orkesterdiket.

Det Kongelige Teater gästspelar på Malmö Opera endast två föreställningar och det är helt rätt tänkt. Mer än så orkar nog inte Malmöborna med. 

Regi Ted Huffman, Scenografi Andrew Lieberman, I rollerna Mary Bevan, Caitlin Hulcup, Sonia Prina och Joshua Ellicott, Dirigent Lars Ulrik Mortensen, Concerto Copenhagen och Det Kongelige Teater. Gästspel på Malmö Opera den 18 april.