Kategori: Scen

Bellamy Brothers/Nöjesteatern i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
För få ljusglimtar

Bellamy Brothers körde på som om de vore en jukeboxmaskin. Låtarna avverkades på löpande band och lät liknande. Det var mest ”Thank you” och så nästa låt. Så höll det på under en och en halv timma. 

Det var inte förrän i världshiten Let your love flow som det lyfte rejält. Dessförinnan hade vi fått stå ut med ett dåligt mixat ljud där basen dunkade in i kroppen. Med alldeles för hög volym. Själv fick jag sätta på mig mina AirPods för att kunna dämpa ljudet och vara kvar i salongen.

Sången från de båda bröderna dränktes av instrumenten och det var mycket svårt att höra deras texter. Det var synd då de har så många hits som man skulle vilja hört på en normal ljudnivå. Av en ljudtekniker som kan sin sak.

Det var med låten Spiders & Snakes som det hela började 1968 för Bellamy Brothers. Fast i Sverige och Europa var det inte förrän 1976 med Let your love flow. Jag minns den som det var igår. Det var nästan omöjligt att värja sig från dess lättnynnande och positiva sång från bröderna. Liksom If I Said You Had a Beautiful Body Would You Hold It Against Me. Även den fick vi höra med hjälp från publiken. Antagligen för att de flesta passerat 60 plus. Annars hade nog låten idag klassats som kvinnofientlig. Liknande skulle nog gälla för Do You Love as Good as You Look. Men vi som var med då det begav sig skrattade gott och mindes Bellamy Brothers underfundiga texter.

Flertalet av publiken verkade uppskatta duon och deras kompetenta musiker. Det visades med de uppskattade applåderna efter de flesta låtarna. Musikerna tackade och log förnöjt och bröderna var glada över att besöka Sverige igen. Det var ju så längesedan sist. 

IMG_0126.jpeg

 

Grease/Musikal på Nöjesteatern i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
Snällt och oengagerat

Det är svårt att matcha en succé och då tänker jag på filmen Grease. Den sitter som klistrad på näthinnan. Även om jag då tyckte att Travolta och kompani var för gamla för rollerna. Idag kan jag tycka att det är helt ok. Ser man Staffan Götestams uppsättning så blir man smått uttråkad.

Här finns inga riktiga personligheter bland skådespelarna, förutom en och det är kvällens stjärna, Sienna Sebek. Hon agerar som en fullblodsskådis och man blir nyfiken varje gång Sienna öppnar munnen. Dessutom är hon så sexig och utmanande som rollen Rizzo föreskriver som ledare för tjejgänget T-Birds. De andra hamnar tyvärr i skuggan av Siennas uppenbarelse. Jag hade önskat att man vid uttagningen hade varit lika noga som då man valde Sienna. Nu upplevs föreställningen som en blandning mellan amatörer och proffs.

Caroline Johansson Kuhmunen är tveksam som Sandy och det märktes tydligast då hon skulle sjunga och dansa med Danny  i hitlåten, Du är den jag vill ha. Hennes rörelsemönster var stelt och sången knappast hörbar. Anton Hagman är svårt att ta på allvar som Danny. Regissören har inte lyckats att locka fram all den tuffhet och framfusighet som han bör ha. Det gäller hela killgänget. De är för mesiga helt enkelt. Förutom skolans tönt med för stora brillor, han ska vara mesig och gör det det förbannat bra. Staffan har tryckt på att de ska vara så vulgära som möjligt i deras språk. Det fyller inte sin funktion då det här är en familjeföreställning och vulgariteterna blir enbart påklistrade.

Det är rent slöseri med Lotta Engbergs talang att bara låta henne få vara med så här lite och enbart få sjunga en låt. Nu fick man inte riktig grepp om hennes karaktär som rektorn Lynch.  

Det finns några sångnummer som kan rekommenderas, Greased Lightning på bilverkstaden, då svänger det om killarna och man får en härlig femtiotalskänsla. Fast ännu mer när Simon Laufer sjunger som Teen Angel. Taket är på väg att lyfta med hans härligt höga stämma och dynamiska utspel. Simons nummer slår  knock out på publiken! Så skulle hela föreställningens nummer överraskat oss i publiken.

Tonåringarna gillade uppsättningen då de tjöt och skrattade vilt som om de befann sig på en rockkonsert. Vi äldre hade svårt att urskilja sången då musiken var så stark. Fast det var ett mycket bra rockband som befolkade övervåningen på scenen.

Annonsbild
Foto Peter Knutson
Regi Staffan Götestam. Medv Anton Hagman, Caroline Johansson Kuhmunen, Lotta Engberg, Sienna Sebek med flera.

Sanne The Musical/Tivolis konsertsal/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Häftigt och högljutt!

Musikalen börjar gripande och starkt med att Sanne åker till sjukhus då hon fick sin hjärnblödning 2006. Den unga Sanne, Andrea Heick Gadeberg, sjunger samtidigt som ambulanspersonal försöker få liv i den äldre Sanne.

De tre kvinnorna som gestaltar Sanne i varierande ålder gör det riktigt bra. Det börjar när Sanne som 15-åring kommer med i musikalen Hair i Köpenhamn. Vi får en glimt om hur föräldrarna har svårt att förstå att hon ska vara med i Hair samt sjunga i ett rockband, d v s Sneakers. Senare blir det även tjejbandet Chit & Chanel med Anne Linnet och Lis Sörenson. De båda finns med i musikalen och speciellt Anne Linnet är träffsäkert porträtterad av Fie Alberte Daagaard-Lauritzen.

Det är inte bara en kavalkad av Sannes glädjefyllda liv och hits utan även hennes relationsproblem med män. Hennes förhållandet med Mats Ronander lär ha varit kärleksfullt men även kantat av misshandel. De scenerna är nog så obehagliga och hade inte behövt att vara så långa. Fast man förstår att Sanne lämnade Mats så som det visas fram här med fylla och slagsmål. Riktigt obehagligt!

Tyvärr får vi ingen fördjupning om vem Sanne egentligen är, förutom en glimt då hon råkar ut för sin fruktansvärda hjärnblödning som höll på att ta livet av henne. Hennes kamp att komma tillbaka som människa och sångerska är de mest minnesvärda scenerna. De är starkt gestaltade av Gry Trampedach. Hon är lik Sanne och mycket bra i sina utryck och sång.

Scenografin av Benjamin La Cour är smart med sina olika projekteringar på draperingar som visar var vi befinner oss.

Vad är det med danska ljudtekniker? De har lika högt ljud på en musikal som om man är på en rockkonsert. Det blir enbart obehagligt och tar fokus från upplevelsen på scen.

Det har ändå blivit en musikal som är ett måste om man är Sannefan. Musikerna gör ett bra jobb på Sannes stora hits. Liksom alla de medverkande. 

Foto Miklos Szabo Gry Trampedach, Andrea Gadeberg, Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen
Miklos Szabo Gry Trampedach, Andrea Gadeberg og Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen, Joakim Tranbjerg. Miklos Szabo
Foto Miklos Szabo David Owe og Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen.

Regi Martin Lyngbo, Scenografi Benjamin La Cour, Koreografi Peter Friis.
Medv Andrea Gadeberg, Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen, Gry Trampedach, Mathilde Norholt, David Owe, Joakim Tranbjerg, Henrik Launbjerg, Anna Clara Sachs Leschly, Fie Alberte Damgaard-Lauritsen m fl  

Carnival/Wallmans på Cirkusbygningen i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Stundtals en magisk show

Abigail Collins är stjärnan som lyfter årets show till nya höjder. Hennes tempo är imponerande och själv fick jag en stund med denna energiska primadonna. 

Som vanligt var det ett rasande tempo från början till slut och det är just så som det ska vara. Det öppnar storstilat med The Greatest Show och hade det bara fortsatt så hade det blivit toppbetyg. Men nu är där tyvärr mycket som drar ner showen och gör den medelmåttig. Då tänker jag inte på artisterna utan på det kreativa teamet.

Varför envisas med potpuri från Eurythmics och Queen. Det känns så gammalt och passé. När det nu finns så mycket ny musik att välja på. Hade Annie Lennox inte funnits med oss längre så hade det varit befogat, så som man tidigare hyllat bortgångna artister.
Överhuvudtaget är det ingen vidare god smak på musiken som vi får höra. Man missar ett ypperligt tillfälle att låta Jean Michel Helgason få sjunga svarta artisters soulhits. Rösten har han men blir tilldelad uttråkade låtar. Likadant för de andra sångarna.

Ett par rullar runt i en megastor rockring och sedan var för sig. Det numret håller en hög underhållningsklass. Liksom annat som cirkusartisterna Philippe Renaud och Shannon Maguire utför. Hisnande och ibland oförklarligt att de behärskar sina kroppar så till fulländning. Till komp av gitarristen Svante Öberg och pianisten Johann Gustav Skov-Hansen.

Abigail Collins helt utflippade shownummer som Peggy Sued hör till höjdpunkterna. Hennes lätt vulgära uttryck och berättelser är mer än ekivoka. Fast lockar till härliga skratt. Hennes översvallande glädje som hon levererar bland besökarna innan showen börjar kan man inte värja sig emot. Hon har ett sätt att vilja omfamna hela publiken.

En annan person som imponerade stort var trollkonstnären Daniel Rosenfeldt. Det han gjorde i foajén med kort är svårt att förstå och förklara. Och då stod jag ändå alldeles tätt inpå och fick vara med i några av korttricken. Desto häftigare blir det som han presenterar inne på scenen.

Se allt och njut av den kulinariska maten och alla de medverkandes kunnighet och glädje på den legendariska Cirkusbygningen.

Abigail Collins
Philippe Renaud och Shannon Maguire
Daniel Rosenfeldt

Höstsonaten/Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Spännande musik med säkra solister

Denna finska opera av tonsättaren Sebastian Fagerlund, baserad på Ingmar Bergmans film Höstsonaten, är inte det lättaste att ta till sig, men jag fann den nog så intressant då det gäller solisternas prestationer och musiken som integrerade med dem. 

Dirigenten Patrik Ringborg kämpade på och slog an så att man blev extra nyfiken på detta mastiga verk. Tillsammans med de rutinerade sångarna blev det till en organisk helhet även om musiken inte var helt enkel eller direkt harmonisk.

Operan handlar om modern och dottern (Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh) som inte setts på sju år då modern som är en uppburen konsertpianist varit helt inne i sin egen värld. När hon kommer på besök blir hon bestört då hennes andra handikappade och sängbundna dotter är hemma istället för på sjukhuset. Modern klarar inte av att se sin sjuka dotter i det förlamade tillståndet. Kring detta tema spinns denna opera i eländes elände.

Fast jag blir fängslad av de eviga frågorna om våra relationer till våra föräldrar.

Det har blivit en njutbar sångupplevelse trots ämnet. Främst blev jag imponerad av Charlotte Hellekants mezzosopran som även sceniskt hade en stark närvaro och ett intressant uttryck i sin vånda och ångest. Den spelade hon fram på ett imponerande vis.

Även Erika Sunnegårdh och Fredrik Zetterström gav prov på hög sångkonst och närvaro. Det kan man även säga om Helena Juntunen och Nicholas Söderlund.

Iscensättningen är nära konsertant och scenografin av Stéphane Braunschweig är magisk svensk höst. Bakom skira flor göms kören som även är som betraktare, liksom vi i publiken. Stundtals åker floret upp och kören är helt närvarande hos deras favoritpianist Charlotte Andergast. De dyrkar marken hon går på och där förstår man också Charlottes fjärmande från sina döttrar. Hon lever enbart för sin musik och det är där hennes känslor kommer till uttryck. 

Höstsonaten
Charlotte Hellekant som konsertpianisten Charlotte Andergast. Foto Jonas Persson

Musik Sebastian Fagerlund, Libretto Gunilla Hemming, Dirigent Patrik Ringborg, Regi & Scenografi Stéphane Braunschweig, Iscensättning på Malmö Opera Charlotta Sevón, Regipartner Georges Gagneré, Kostym Thibault Vancraenenbroeck, Ljus Marion Hewlett, Med Charlotte Hellekant, Erika Sunnegårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen och Nicholas Söderlund. Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Gustav Mahler, Symfoni nr 5/Malmö SymfoniOrkester

Publicerad den av Johnny Månsson

Ljuvligt för våra öron

Så fick jag då äntligen höra denna fantastiska symfoni för första gången på Malmö Live. Med den nya chefsdirigenten Robert Trevino. Ett inkännande och vital dirigent som harmonierade väl med Malmös briljanta Symfoniorkester. 

Det välkända trumpetsolot säger oss att symfonin har börjat. Därefter följer ett ödesmättat spel som får en tankfull och funderande. Men man ruskas om rejält i andra satsen där det stormar kraftigt bland instrumenten och där träblås kommunicerar.

Tredje satsen är ett kraftigt och livligt stycke, men det som jag själv håller för höjdpunkten är den gripande, vemodiga och väldigt långsamma fjärde satsen.
Här är det enbart stråkar med inslag av harpa. Men så gudomligt vackert och känsligt skrivet. Det lär vara ett kärleksbrev till Gustavs hustru Alma.
Första gången jag hörde det stycket och blev berörd var 1971 i Viscontis film, Döden i Venedig, som är baserad på Thomas Manns bok. Svenska Björn Andresen blev kallad, ”Världens vackraste pojke”. Och det med all rätt! Dirk Bogarde spelade den äldre mannen som blev helt betagen i den då så unga pojken.

Robert Trevino gjorde ett beundransvärt arbete som säsongsöppnade med detta himmelska verk. Som vanligt imponerade Malmö Symfoniorkester, vilket publiken visade med sina stående ovationer. 

Malmö Symfoniorkester

 

Tom Jones/Tivoli/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMMM
Tom Jones, Still going Strong

Det här var mycket bättre än jag hade föreställt mig. Från första till sista låten trollband Tom Jones hela Tivoli, med sina klassiska hits och covers.

Att Tom Jones är 79 år gammal märks inte på vare sig röst eller energi. Det är endast då han rör sig som man märker att åldern har tagit ut sin rätt. Men leverera sina låtar kan han fortfarande och det med besked. Med ett stabilt band där trummor, bas, två akustiska och elektriska gitarrer samt orgel och ett dragspel gjorde att hans låtar kom till rättvisa. Om än i annorlunda tolkningar. Det var en fantastisk orgel i The Green Green Grass Of Home.

Sex Bomb, It’s Not Unusual, Deliah, Burning Hell och What’s New Pussycat? med flera av hans sånger slog den fulltaliga publiken på Plaenen (och hela Tivoli) med häpnad. Tom Jones uppmanade till allsång och alla (32 000!) sjöng glatt med.
Vi fick även höra Toms mycket personliga version av Leonard Cohens, Tower of song samt Little Queenie av Chuck Berry. Då rockade Plaenen och publikhavet gungade. Fast många fler hits under den nära två timmar långa showen. Som extranummer Princes Kiss och Louis Armstrongs Wonderful Copenhagen. Därefter vandrade alla ut ur Haven, glada och lyckliga.

Det enda jag riktigt saknade var Toms version av Talking Heads, Burning Down The House och ledmotivet från Bondfilmen Åskbollen, Thunderball. Annars en helkväll i Tom Jones sällskap på anrika och vackra Tivoli. Tivoli är i år på plats nummer ett bland besökta nöjesplatser i Danmark.

Detta bildspel kräver JavaScript.