Lakmé av Lèo Delibes/Malmö Opera


Njutningsfull sång i trist opera

Inte svårt att förstå varför denna opera är så sällan spelad. Inte mycket händer på scenen och nästintill konsertant, samt mörk och dyster scenografi. Sömnvarning!

En duktig koloratursopran (Svetlana Moskalenko) är behållningen men det räcker inte i tre timmar. Handlingen är så banal så den orkar jag knappt återge. Man möter kvinna, Öst är öst och Väst är väst. Aldrig de förstå varandras kulturer eller religioner. Man försöker applicera det i nutid. Bättre att man stoppar tillbaka operan i den malpåse där den kom ifrån.

I andra aktens öppning rycks man med i den underbart roliga körens sång och uppträdande. Mer sådant hoppas jag på, men nej, vi åker åter tillbaka till det trista och ointressanta förloppet som utspelar sig i det koloniserade Indien i mitten på 1800-talet.

Malmö Opera har resurser till att göra riktigt bra och underhållande föreställningar. Men det här var en rejäl felsatsning på alla sätt och vis.

lakme_mb-4922
Lakmé – Svetlana Moskalenko; Gérald – Leonardo Ferrando.
Foto Mats Bäcker
Musik Léo Delibes, Libretto Edmond Gondinet och Philippe Gille. Regi Nicola Raab, Scenografi Anne Marie Legenstein. I rollerna Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert m fl. Malmö Opera. Premiär 7.10

Annonser

Wallmans/ Entourage/Cirkusbygningen


MMMM
Högklassig underhållning!

Årets höstunderhållning brakar loss ordentligt på Cirkusbygningen i Köpenhamn. Bara ett stenkast från Hovedbangården finner vi denna fantastiska underhållning. Man häpnar och överraskas av dessa unga men dock så säkra artister. De briljerar med sina röster och uttrycksfullhet. 

Rockstar är en enormt bra öppning med kända rocknummer som avlöser varandra.
Tribute hyllar flera av våra stora stjärnor som gått bort. Hallelujah av Leonard Cohen med fem sångare är riktigt stämningsfullt. Robert Lukian från Malmö överraskar med en häpnadsväckande röst. David Bowies Life on Mars, med tre dansare och piano samt solist är ett riktigt höjdarnummer! Likaså hyllningen till Glenn Frey med Eagles Hotel California. Urvalet är verkligen smakfullt.

I Put a Spell On You
sjungs och framförs suveränt bra av Robin Blomgren. Tillsammans med två otroligt viga akrobater. Man bara njuter av denna klassiker.
Figge von Wachenfeldt har producerat och arrangerat musiken. Det svänger till max!

Vi ska inte glömma Cirkuskonsterna som är på en hög nivå. Bokstavligt talat. Man tittar och undrar, hur klarar de detta. Dessa lindansare och akrobater slår nästan knut på sig själva.
Artisterna skojar med folk i publiken som fyller år. Man är lite fräcka med deras ålder då man väljer en låt som verkligen inte ger rättvisa åt deras ålder. Fast riktigt kul för oss som ser på och valt med glimten i ögat.

Elin Öhgren är en av de säkraste korten bland dessa duktiga artister men varför tala engelska som conferencier? Vi är ju i Danmark. Men det är radanmärkningar på en annars superb show. Vill man ha en helkväll så är detta att rekommendera.

 

fullsizeoutput_2cc0

fullsizeoutput_2cc2fullsizeoutput_2cbe
Robert Lukian
fullsizeoutput_2cd6fullsizeoutput_2cd2
Elin Öhgrenfullsizeoutput_2cd0
Nytt är tre scener vilket är välkommet och fungerar riktigt bra.
Foto Johnny Månsson©

American idiot/Punkopera av Green Day på Den grå hal/Köpenhamn


MMMM
Ett enormt ös från början till slut!

Man har valt att fokusera på låtarna och inte berättelsen som man gjorde på Malmö Opera.  Där fick man reda på varför de vilsna ungdomarna betedde sig som de gjorde och hur de tänkte.

I Den Grå HalChristiania kör man låtarna rakt av som om det var en konsert. Det fungerar också men uppsättningen på Malmö Opera var mer som en musikal. Här har det blivit en ren konsertupplevelse.

Det är de manliga sångarna som man minns mest då de är så närvarande och fokuserade på sin uppgift. Kvinnorna är mer anonyma och har inte riktigt samma geist och utlevelse.

Det är främst Anders Gjesing som Johnnys alter ego St Jimmy som ger ett avtryck som sångare och scenpersonlighet. Men även svenska Bruno Mitsogiannis som Johnny sjunger med bravur. Han gjorde samma roll i Malmö Operas uppsättning.

Musikerna är suveränt duktiga men varför gömma dem för publiken? Fast deras råa ös och stillsamma ballader låter förvånansvärt bra där bakom det genomskinliga draperiet. I Malmö blev de en del av uppsättningen och det var mycket mer naturligt.

Det här är nittio minuters ren mangling på hög volym av punk, pop och arenarock. Helt underbart och man har svårt att sitta still till dessa melodiösa örhängen som låter bra rakt igenom. Jag kan inte komma på någon låt som borde tas bort. Det här är Green Days testamente till rockvärlden. Kanske inte så konstigt att det har blivit deras mest sålda album.

_DSC7585-Edit - WEB

The Savage Rose & Tivoli Copenhagen Phil/Plænen


MMMM
Fantastiskt bra!

Underbart att se hur vital och levande Anisette är på scenen fortfarande. Tillsammans med Savage Rose och Tivoli Symfoniorkester uträttade Anisette  stordåd. Hennes röst och kroppsspråk var ett på Tivoli.

Trots ösregn och uppstickande paraplyer blev det en oförglömlig afton med denna eminenta symfoniorkester, kultbandet Savage Rose och stjärnan Anisette.

Från min favoritplatta Dödens triumf (som är skriven för baletten med samma namn) fick vi instrumentalstycket Byen Vågner. Perfekt att framföras på Plænen denna fredagskväll med en symfoniorkester. Musiken svävade fram i takt med regndropparna.

I 50 år har Savage Rose varit verksamma men skapade kanske sina bästa album från 1968 och till början av 70-talet. Då var de stapelvara i mina skivbackar. Thomas och Anders Koppel bidrog med deras unika sound som komponister. Nu är Thomas borta och Anders lämnade gruppen 1974.

Utan Anisette inget Savage Rose. Anisette är också den självklara medelpunkten med sin karaktäristiska hesa men inkännande röst. Fast med ett så kompetent band som Savage Rose kan det inte gå fel. Men det är nästan så man önskar att symfoniorkestern ska vara med hädanefter. Så bra var de tillsammans.

01-2017-03857 - The Savage Rose and Tivoli Copenhagen Phil (DK)01-2017-03902 - The Savage Rose and Tivoli Copenhagen Phil (DK)
01-2017-03917 - The Savage Rose and Tivoli Copenhagen Phil (DK)
Foto Rasmus Hansen ©

 Savage Rose, Palle Hjorth (klaver, Hammond-orgel, harmonika), Jacob Falgren (kontrabas, el-bas), Anders Holm (trommer), Rune Kjeldsen (guitar) samt Naja Koppel og Amina Carsce Nissen (kor).

Spelman på taket/Malmö Opera


MM
Lam och ointressant uppsättning

Det här kunde ha blivit riktigt bra, men tyvärr så sjabblas det bort av felaktig rollsättning och ingen nerv i föreställningen. 

Regissören Orpha Phelan gör här musikaldebut. Det märks! Här makas det fram i snigelfart där sångnummer som Om jag hade pengar borde vara en ”show stopper”. I Philip Zandéns tolkning är den sömnig och likgiltig. Istället för ett rivigt musikalnummer. Att välja Philip Zandén i denna roll var inget snilledrag. Han har inte den sångröst som krävs och han mumlar fram sin text. En ganska så trist Tevje.

Samma är det med Katarina Ewerlöf som Tevjes fru Golde och de andra aktörerna. Här verkar inte varit tillstymmelse till personregi. Alla roller är felbesatta. Inga starka rolltolkningar eller spännande karaktärer. Som denna musikal egentligen rymmer. Här talar de flesta som de lärt sig på Teaterhögskolan. Det blir stolpigt och overkligt.
Anders Jakobsson som Kommisarien på skånska blir till ett buskisinslag. Inte till en stram och skrämmande polischef. Att Rabbinen ska leda sin församling får man ingen känsla av. Eller att äktenskapsmäklerskan har ett grepp om byborna. Inte hettar det till mellan Tevje och slaktaren Lejser Wolf. Inga soloprestationer sticker ut. Alla har blivit till en grå och icke synbar massa.

Det brinner inte till i föreställningen förrän Nils Olsson (som en av byborna) klämmer i för folk och fosterland i en kort aria. Det är på den nivån sånginslagen skulle legat. Nu har man lagt mer fokusering på dramatiken än musiken. Men inte ens där blir man gripen. Det är enbart långsamt och ointressant.

Det som höjer temperaturen en aning är dansinslagen och koreografin av Lynne Hockney. Där har vi föreställningens temperatur.

Den svenska översättningen är tafflig och speciellt i musikalnumren. Varför sjunger man Traditsye istället för Tradition?

Scenografin ger ett billigt intryck. Stora skåp förvandlas till dörrar, båtar och annat där ensemblen rör sig. Blir tyvärr inte riktigt trovärdigt. Mer som en fattigmansteater.

Man har helt tagit bort Tevjes viktiga monologer med hästen. Tevje drar på sin mjölkkärra och talar med Gud men glömmer att rikta sig upp mot skyn.

Musikalen inleds med att ensemblen sitter med täckjackor som moderna flyktingar. Så avslutas också musikalen. Här är man inte konsekvent. Ska vi tänka på dagens flyktingproblematik eller då judarna fördrevs  från Ryssland under 1800-talet?

Spelman på taket är baserad på jiddischförfattaren Sholem Aleichems böcker om de ortodoxa judarnas stränga traditioner och levnadssätt. Kvinnor hade ingen talan och giftermål ordnar mannen i huset. Det känner vi igen från en annan men farligare religion. 

Spelman på taket, Fiddler on the Roof, Malmö Opera, 170824.Fotograf Malin Arnesson

Medverkande
Philip Zandén, Katarina Ewerlöf, Tuva B Larsen, Kristin Lidström, Kerstin Hilldén, Åsa Fång, Jonas Schlyter, Oscar Pierrou Lindén med flera samt Malmö operakör och Malmö operaorkester. Musik: Jerry Bock. Manus: Joseph Stein, baserat på berättelser av Sholem Aleichem.Sångtexter: Sheldon Harnick. Översättning: Jan Mark, Bo Ericsson, Lars Rudolfsson. Scenografi och kostym: Leslie Travers. Ljus: Thomas C Hase. Ljud: Anders Ekstedt. Koreografi: Lynne Hockney. Regi: Orpha Phelan. Dirigent: Stefan Solyom.

 

Pastor Qvist/Marsvinsholmsteatern


Politiskt korrekt om homosexuella och islam

Varje teater verkar vilja lägga sig i den politiska debatten i Sverige. Utan att tänka på underhållningsvärdet. Vilket ofta blir lidande.

På blankvers störtar en städerska in på scenen. Säkert spelad av Kajsa Ekström men alldeles för teatral. Mer lust att synas än att väga varje ord på en vägskål. Som man gör i en Shakespearepjäs. Men nu är detta så långt från Shakespeare man kan tänka sig. Urskånsk buskis där man vill visa sig vara med i tiden. Man häcklar ökända Pastor Green och driver med frireligiösa där en pastor fördömer homosexuella. Försiktigt försöker man även göra islam rumsren. Helt onödigt om burkas förklaring och lite dumt.

En skara amatörer som spelar de redan frälsta går i väntans tider och undrar vad deras pastor Qvist tagit vägen. Under tiden springer de ut och in sjungande psalmer. Något som man kunde tagit bort då det inte fyller någon vidare funktion.

Man försöker dölja homosexualitet för den konservativa pastor Qvist och då finns här givetvis en intrig där två män är förtjusta i varandra. Vilket även två kvinnor blir. Kring detta försöker man spinna en historia som är tunn som sockervadd.

Plötsligt börjar Sandra Redlaff som Maribell sjunga Mauro Scoccos Till dom ensamma. Helt fel i denna uppsättning. Även om Sandra sjunger låten bra.

Det är bögarnas fel
sjunger hela ensemblen i slutet. Men just den sången är så uttjatad så det blir inte kul. Roligare är då Camilla Persson som den kåta frun som längtar hett efter pastor Qvist. Hennes utspel har en viss komik och överraskningseffekter.

Ett riktigt antiklimax blir det med Gabriellas sång ur Kay Pollaks film Såsom i himlen. Speciellt då filmen är så förknippad med Michael Nyqvist som nyligen avlidit. Här skulle man valt att plocka bort denna sång. Liksom alla sångerna, då detta inte är en musikal.

Slutet har en poäng men hela uppsättningen bör kortas minst en halvtimma. Tre timmar är alldeles för långt. Speciellt en kall sommarkväll och utomhus.  

DLi_B11164_170626_071
Fotograf Dick Lindström

Jonas Anderson i Pattaya/Thailand.


MMM

I Sverige är Jonas Anderson okänd. I Thailand är han en superstjärna. Alla vet vem han är och thailändarna värnar om sin svenska ”farang” (utlänning).  Jonas får enormt stor uppskattning och medverkar i de största Tv-programmen och på de stora scenerna. Jag fick möjlighet att se honom på en privat fest inför inbjudna gäster. 

Jonas får omedelbar uppmärksamhet när han sätter igång med sin sång på Locktung, en sorts country på Thai. Gästerna sjunger med direkt. Jonas är scen- och sångsäker och bjuder mycket på sig själv. Så mycket att han även dansar ut till publiken runt simbassängen där han uppträder. Det väcker stort jubel! 

De attraktiva kvinnliga dansarna är klädda sexigt och utmanande. Men även med still och nobless. De är det givna blickfånget och de byter om i flera nummer. Med fjäderboa och höga fjäderstassar är de som sprungna från Paris eller Berlins kabaréer på -40talet. 

Jonas blandar sina hits med ett set Elvislåtar. Det gör han övertygande. Gästerna dansar och klappar med hela tiden. 

Det blev en halvtimmes uppvisning från Jonas karriär. Fast jag hade hellre sett Jonas på en större scen med riktiga musiker men det låter förvånansvärt bra även med singback.