Annie/Musikal


MMM
Kul och fartfylld familjemusikal

Annie är en inspirerande och tårmild historia som har alla de ingredienser som faller under ramen familjemusikal. Även denna uppsättning har lyckats att få ihop vad som krävs för att hela familjen ska bli nöjd. 

I rollen som Annie var det på premiären Lily Wahlsteen och hon klarade sin roll galant. Säker i sång och ett härligt och livfullt agerande. Detsamma kan man säga om alla barnen men speciellt vill jag där nämna Klara Wemnér som Molly. Helt oemotståndlig och charmig, en riktig naturbegåvning. Endast åtta år gammal och helt makalöst bra i allt vad hon gjorde!

När det gäller de vuxna så är de väl valda till sina roller. Nanne Grönvall i rollen som den lätt alkoholiserade Miss Hannigan gör vad hon ska men inga direkta överraskningar. Detsamma med paret Kalle Rydberg och Nina Pressing som Rooster Hannigan och Lily Excelsior. De är roliga när de bräker på skånska och där lockar de till skratt.

Thomas Järvheden som miljardären Oliver Warbucks ger ett stramt och myndigt intryck. Han passar fint och det är ett trovärdigt porträtt, även om han är lite yngre än vad denna roll brukar vara. Hans privatsekreterare Grace Fareell balanseras säkert av Anna Sahlene. Hennes positivitet och glädje är smittande. 

Fredrik Dolk gör en kul polis men det är i rollen som President Roosvelt som man ser vilken bra skådespelare han är. Inte det lättaste att agera från en rullstol. 

Jag hade önskat mig ett annat tempo och inte så långsamt i publiknumret Imorgon som är Annies huvudnummer och musikalens hit. Det märks också tydligt då alla de andra sjunger med. Detta är en ”showstopper” och här rycks man inte med. 

När det kommer till regin så finns här lite att önska. Eva Rydberg har fått ihop helheten men föreställningen är lite för utslätad och utan djup. Allt ligger på ytan och det kan därför inte bli mer än godkänt för denna charmerande och glada uppsättning. Fast ingen familj lär bli besviken. Liksom på dansen där koreografen Siân Playsted får de få danstillfällena att svänga och där dansarna glittrar och ler.

Foto Cesare Righetti
Regi Eva Rydberg. Medverkande Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk, Lily Wahlsteen, Ella Andersson Bessman, Klara Wemner, Caroline Enochsson, med flera, Scenografi Peter och Marianne Dillberg, Koreografi Siân Playsted, Kostym Marianne Lunderquist, Ljusdesign Palle Palmé, Ljuddesign Peter Dahlström.

Scen Nöjesteatern i Malmö 

Nötknäpparen/Balett


Färgsprakande uppsättning

Det är fantastiska dansare och en enastående balett som traditionsenligt återkommer till Tivoli vartannat år. Till detta besök av Drottning Margrethe som gjort de fantasifulla kostymerna och den njutbara scenografin. 

Utsålt sedan länge på premiären och applåderna smattrade efter de hisnande akrobatiska volterna och i världsklass styva dansnumren.

Det är bara att luta sig bakåt och ta in de juliga upplevelser som kommer emot en på scenen. Det glittrar och det glimmar och in kommer de mest bedårande tåspetsdansare med sina graciösa hopp. Till Tjajkovskijs musik blir njutningen komplett.

Balletchef Peter Bo Bendixen har gjort den klassiska koreografin. Till sin hjälp har han den franska stjärndansaren Sofiane Sylve och danska Ulrik Birkkjaer. Båda dansar på San Fransisco Ballet. Här finns även dansare från Cape Town City Ballet, Semperor Ballet och Tivoli Ballet Teater

Till Tivolis 175-årsjubileum passar Nötknäpparen utmärkt. Det är ju så lustigt att det vi ser på scenen kan vi även se utanför när vi går ut från Tivolis konsertsal. Mer festligt än så kan det knappast bli nu i juletider på Tivoli. 

Nötknäpparen på Tivoli i Köpenhamn. Nov 2018.

La Traviata/Malmö Opera


Nattsvart och utstuderat elände

Malmö Opera drar sig aldrig för att chansa på det dekadenta och tröttsamt icke underhållande. Så är det även i denna moderniserande La Traviata.

 
Hela scenen är svart, liksom kostymerna och scenografin. Man signalerar dödens käftar och ännu värre blir det när det radas upp skelett och ett gigantiskt stort som gör entré med två dockspelare. Fast det sistnämnda med skeletten är riktigt kul och underhållande. Samt stilistiskt men makabert. Det är en av de få glädjestunder i denna dödsopera.

Att se Violeta krampaktigt agera framför den stora scenen är inte lika naturligt som den klassiska, då hon dör i sin säng. Fast det är en utlevande Violetta som sjungs av koloratursopranen Patricia Petibon. Hennes tunga fladdrade som på en orm då hon tog de höga tonerna. Inte ofta man ser det.  Bülent Bezdüz som Alfredo passade som typ men hans tenor var svag och sångrösten gick knappt över rampen. Bülent verkade osäker på premiären och hans blick var fokuserad mot dirigenten.

Kvällens stjärna var barytonen Davide Damiani som Adolfos far. Vilken scennärvaro och ljuvlig stämma. Han fick också finalens längsta applåder. När det gäller scenografin så har man velat ge sken av industrialismen med dess snurrande kugghjul. Fast alldeles för starka lampor då vridscenen är igång. Annars helt svart, som allt annat i denna mörka föreställning. 

Malmö Operakör hade inte sin bästa kväll. De hör ofta till behållningen men lät inte så säker och imponerande som vid tidigare uppsättningar. Vi får hoppas på snar bättring.

Musik Giuseppe Verdi. Dirigent Rafael Payare. Regi Olivier Py. Scenografi och kostym Pierre-André Weitz. Ljus Bertrand Killy. Koreografi Daniel Izzo Medverkande Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Tobias Westman, Emma Lyrén med flera, Malmö operaorkester och kör samt dansare från Tivoli Ballet Teater  

Olivia Stevens Passion/Show


MMM
Sexigt och utlämnande

När Olivia Stevens intar scenen så är det i nästan totalt mörker och så är det de två akterna igenom. Tröttande och oinspirerade att vistas i. Liksom den alldeles för långa showen. En akt hade räckt mer än väl.

Olivia ger oss sin berättelse då hon kom til Malmö och fick drömrollen som Sally Bowles i Cabaret. Då när Ronny Danielsson hade sin storhetstid på Studioteatern och valde de mest udda spelplatser. Här var det i en flyghangar på gamla Bulltofta som Olivia Stevens gjorde en värdig prestation.

Olivia har också gestaltat Anita i West Side Story Riksteatern i Stockholm och arbetat med världsberömda Ariane Mnouchkine i Théâtre du Soleil i Paris. Samt gjort en del filmroller. Nu väntar en huvudroll i One Hit Wonder i London. 

Edith Piaf är en favorit hos Olivia, men jag kan inte påstå att jag blir särskilt berörd av hennes tolkningar. Där låg Rikard Wolff närmre. Det är en småtrevlig föreställning men som aldrig riktigt griper tag.
Den ätande publiken applåderar artigt fast kvällens kraftigaste applåd får den duktiga pianisten.

Olivia berättar om regissörer som hon har fått byta ut men här hade det verkligen behövts ett byte. Det borde kortats och tätats samt strykas i manus. 

 
 
 

Thomas DiLeva/S:t Johannes kyrka


MMM
Salig DiLeva med sina elever

Thomas kommer in i en prästliknande kaftan och publiken jublar i den fullsatta kyrkan. Med sig har han sin vän och keyboardspelare, Andreas Ahlénius. Tillsammans ger dig liv i flera av Thomas bästa låtar och hits.  

Efter Thomas försnack om kommersialismens tempel slår han an Hoppets röst. Så fort Thomas ger tecken till publiken om att sjunga med så fylls den mäktiga kyrkan av främst kvinnliga röster. Inför Ingen kan köpa livet fortsätter Thomas med sitt vänliga prat om livets irrgångar och om hur kärleken är vår största kraft.  Det fick han erfara då han simmade med vilda delfiner i Israel. Men även vid andra tillfällen. I DiLevas framförande av Ingen kan köpa livet och Miraklet fick vi ett levande bevis på detta.

David Bowie var den som avgjorde att Thomas DiLeva blev artist. Redan som 11-åring fick han sin första LP av sin mamma. Det har resulterat i en egen show om Bowie, vilken kommer till Malmö nästa år. Vi fick en försmak genom Life on Mars, vilken Thomas sjöng innerligt och väl. Han klarar dessutom av att ta de höga tonerna som Bowie inte själv kunde hantera i slutet av sin karriär. 

I avslutningslåten Everyone is Jesus fick man verkligen en känsla av att vi befann oss i en kyrka. Publiken var helt salig och de flesta sjöng med högt och ljudligt. Det enda jag saknade var något från DiLevas fantastiska CD, Mantra Miracles. De låtarna brukar han sjunga när han har sina meditationer. 

Björn Skifs-Bitar ur mitt liv/Helsingborg Arena


MM
En stark röst till svaga låtar

Björn Skifs röst håller än och det är fantastiskt med tanke på att han nu är 71 år.
När vi här får en tillbakablick av hans liv inom showbusiness är det med tudelat nöje jag ser denna show. Mycket kunde man varit utan och det är en trist show vi får till livs.

Kompetenta fast ointressanta musiker. Här hade behövts en stram regi i gallrande av låtar och en scenografi samt koreografi som är lustfylld. Nu är det som en konsert rakt upp och ner och utan spänning eller innehåll som engagerar.

Man blir snabbt uttråkad och det känns väldigt långt utan paus. Det bästa kommer till sist, Michelangelo. Då får man en känsla av hur hela konserten hade kunnat bli.

Att Björn Skifs är folkkär är helt klart och han ger ett både trevligt och vänligt intryck. Men den här showen hade jag kunnat vara utan.

Helsingborg Arena den 2 nov 2018

Visselblåsaren/Vagina dentata/Teater med Rasmus Dahlstedt


MMM
Kul och uppfriskande

Rasmus Dahlstedt tar tag i oss direkt som Julian Assange. Dennes försvarstal mot Sveriges skamlösa behandling av honom blir med Rasmus kärringperuk extra kul, fast det ligger mycket allvar i vad han har att säga oss. 

Rasmus gestaltar flera olika roller och allra bäst tycker jag han är som diakonen Anna Ardin. Både mimspelet och texten är det roligaste jag hört och sett på länge. Härligt då hon återkommer flera gånger i showen. Men vilken skata!

Den gamla filmcensorn Gunnel Arrbäck får sig ett rejält hugg av saxen som hon förstörde många filmer med. 

Alice Bah Kunke blir komisk i Rasmus tolkning. Man får känslan att Bahs yttrande om kulturpolitik gör sig bättre i en Disneyparad än som ansvarig kulturminister. 

Rasmus tar upp om de ”ensamkommande” som det daltas och läggs resurser på. Fast deras offer får dras med livslånga trauman. Det blir tragikomiskt med dessa ständiga mantran från politiker och myndigheter, ”olyckligt” och ”utmaningar. Medan antalet våldtäktsoffer, nedslagna och fattigpensionärer ökar. 

Hela Rasmus enmansshow ger en bra belysning av dagens Sverige. Gjort med ett djävla annama, gyckelspel och tänkvärd text. Ett måste för alla icke politiskt korrekta. 

Skådespelare Rasmus Dahlstedt, Regi Fredrik Hiller, Manus Jens Ganman
Scen Stenkrossen, Lund