När man nu sätter upp Grease för femtioelfte gången så bjuds vi inte på några överraskningar eller nyskapande. Här är allt sig likt, tryggheten och igenkännandet är stort, men det skapar också ointresse.
Dansarna och sångarna kämpar på för allt vad kostymerna och kjoltyget håller, men ändå blir jag inte övertygad.
Neel Rønholt som Sandy platsar som den oskuldsfulla kvinnan som Danny (Silas Holst) blir förtjust i, värre blir det då hon ska förvandlas till sexbomben i det kanske viktigaste numret, You´re The One That I want. Där stämmer ingenting. Här har man svårt att förstå att Danny ska gå igång på denna spinkiga och icke kurviga Sandy. Dansarna gör vad de kan för att få numret att svänga, men det blir inte den showstopper som det kunnat bli.
Frede Gulbrandsen som regissör borde ha varit mer uppmärksam på vad man kan åstadkomma med en så här ikonisk musikal. Här är det främst Lea Thiim Harde som ger avtryck med sin soulbesjälade stämma.
Lea Thiim Harde till höger och Neel Rønholt sidan om i gult. Foto Miklos Szabo
Ska man göra Hair idag kan man inte enbart förlita sig till de kända sångerna och skådespelarna. Så verkar regissören och koreografen Lynne Kurdziel Formato ha tänkt.
I hela första akten händer absolut ingenting, det är som ett gytter av människor som verkar förbereda sig för en audition. En alldeles för lång inledning och en bro samt två gräsmattor är vad vi får att se på fram till pausen. Förutom bra sång och agerande av de medverkande. Men det räcker inte på en sådan här stor teater. Här fattas fantasi och kreativitet.
Mycket riktigt så gick också folk i pausen. Men det skulle de kanske inte gjort då det efter paus blixtrade till i några ögonblick med gigantiska ljusprojektioner och lite mer spel och utnyttjande av scenrummet.
Men varför använder man inte teaterbyggnaden mer istället för att koncentrera det nere på en liten yta av scengolvet?
Här verkar inte vara någon indelning av scener eller en uppbyggnad av berättelsen. Allting är mer konsertant.
Med olika spännande scenografilösningar hade dramat lyfts och gjort oss mer engagerade i vad som berättas. Varför sjunger man de ikoniska sångerna på danska, då man ändå knappast hör texterna? De ska givetvis sjungas på engelska då flera generationer hört dem på engelska. Precis som man gör med opera, de sjungs på originalspråket.
Ljudet var alldeles för starkt då man drar på för fullt som om man ville spränga högtalarna. Från de mindre högtalarna som hängde över publiken var det för mycket diskant och de var för högt uppskruvade. Inte njutbart, utan endast skränigt.
Med en annan regissör så hade det här kunnat bli riktigt bra. Nu blir det knappast godkänt !
Foto malmose.com
Instruktør og koreograf – Lynne Kurdziel Formato, Kapelmester – Søren Graversen, Scenograf – Kim Witzel, Kostumedesigner – Line Bech, Lyddesign – Tim Høyer / Morten Frank, Lysdesign – Brian Njie / Jeppe Lawaetz, Videodesign – Thomas Agerholm, Musikalsk arrangør – Jens Hellemann, Kapelmester – Søren Graversen, Percussion – Tira Skamby, Guitar – Anders Birk, Guitar – Søren Bigum, Keyboard/Trompet – Rene Damsbak, Trombone – Mads Hyhne, Reeds – Ned Ferm, Bas – Morten Jay, Trommer – Stephan Grabowski.
På scen Anders Bilberg, Saba Lykke Oehlenschlæger, Caroline Natalia Rodrigues Teixiera, Christoffer Skov, Gustav Allen Schriver, Linnea Stenbeck, Hannibal Koch, Jean Michel, Katrine Skovbo, Katrine Schmidt Nørgaard, Maria Overgaard Vinther, Matilde Zeuner, One Bailey, Morten Daugaard, Oliver Lundquist, Oliver Aagaard-Williams, Regitze Glenthøj, Sara Östberg Diakité, Izana Ray Jørgensen, Rasmus Faartoft.
Den här uppsättningen är lika komplicerad som själva pjäsen. Två par blir drogade i skogen av skogsrået Puck. Hon tvingas senare att ställa allt till rätta, fast det kan man inte göra med denna uppsättningen, där så mycket blev fel.
Regissör Sara Cronberg har krånglat till det ordentligt, istället för att låta Shakespears pjäs få vila i den tid stycket är skrivet. Då hade vi kunna få tidsenliga dräkter att vila ögonen på, istället för dessa moderna och helt ointressanta kläder. Dramatiseringen hade då också säkert blivit mer intressant att ta del av. Nu blir det istället skådespelare som larmar och gör sig till, vilka man sedan glömt bort.
Här borde Sara tänkt ett extra varv om vad är det hon vill visa och för vem. Det här blir enbart som en läsning, som inte väcker något intresse.
Ska man ha en sådan tillit till skådespelarna så krävs det betydligt mer personliga och spännande aktörer.
Som tur är medverkar Sanna Persson Halapi och Mikael Segerström. De båda vet hur man får snurr på sina repliker, så att publiken kan få skratta. Speciellt är det Sanna som avgår med segern med sina putslustiga repliker, som hon gör till sina egna. Det kan man tyvärr inte säga om de andra skådespelarna. De kämpar på för fullt, men spelet blir inte magiskt eller överraskar oss i deras rolltolkningar. Här är det Cronberg som är för svag i sin personregi eller så har man valt fel skådespelare.
Det enda som gör uppsättningen underhållande är när hantverkarna ska spela upp sitt stycke för kungen. Där har man lyckats med en koreografi, som är nästan hysteriskt rolig. Så bör En Midsommarnattsdröm vara, från början till slut.
Sara Cronberg har velat få med för mycket i sin läsning, vilket gör att hela föreställningen kapsejsar.
Sanna Persson Halapi, Kerstin Andersson, och Mikael Segerström.
Av William Shakespeare. Bearbetning och regi Sara Cronberg. Scenografi och kostym Lizzie Clachan. Ljus Torben Lendorph. Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski. Koreografi Ossi Niskala. I rollerna Karin Lithman, Cecilia Lindqvist, Erik Olsson, Simon Edenroth, Erik Borgeke, Klara Hodell, Linn Mildehav, Erik Svedberg-Zelman, Alfred Tobiasson, Johannes Wanselow, Kerstin Andersson, Sanna Persson Halapi, Mikael Segerström. Elever från Malmö Latinskolas teaterprogram. Malmö stadsteater, Hipp, 24 februari.
Jennifer Saxell hade sin första spelning i Malmö, samtidigt som hon släpper sitt senaste album, Let´s Talk About Me. Det albumet är suveränt, det kan jag tyvärr inte säga om hela hennes show.
Jennifer inleder med ett akustiskt set, som gör mig sömnig. Tillsammans med Petra Kvist på fiol och Thomas Larsen på akustisk gitarr kör de ett alldeles för långt set, innan det blir paus. Visst var trion duktig men det blir trist i längden med enbart tre musiker på akustiska instrument.
Efter pausen så kommer lyftet som jag längtat efter. Med ett sjumannaband kör Jennifer igång med Devils Radio. Öppningslåten från senaste albumet. Här kommer Jennifer verkligen till sin rätt. Med sin kanadensiska väna röst och ett band som svänger rejält. Deras Americanamusik får igång alla i lokalen. Någon börjar dansa inför den sittande publiken. Det är så ett liveband bör vara.
Jennifer är bördig från Vancouver, men bor sedan länge i Skåne och pratar bra svenska. Ändå ville hon envisas med att tala på engelska denna kväll.
Jennifer sjöng alla låtarna från det nya albumet. Här finns så många underbara låtar och Jennifer har skrivet dem själv. Vi fick även en del covers som Jennifer sjöng med den äran.
Den som gjorde starkast intryck var Barry McGuries dunderhit från -60-talet, Eve of Destruction, som Jennifer släppt på cd. Den gör Jennifer så autentisk att kompositören P.F. Sloan säkert skulle vara nöjd. Nu hoppas vi på fler spelningar med Jennifer och hennes kompetenta band. Där finns en enorm potential.
Jennifer Saxell med Petra Kvist på fiol, sång och munspel samt Thomas Larsen på gitarr och sång.
Kan bara instämma imin tidigare recension av Funny Girl
Att se den Live höjer betyget på denna fartfyllda och underhållande musikal.
Funny Girl speglar hur tufft och krävande det kan vara att platsa på en teaterscen, med alla dess krav på yttre och inre kvaliteter. Det gestaltar Sanna övertygande.
På Nypremiären spelar Rolf Lydahl den berömda teaterchefen, Florenz Ziegfeld jr. Det gör Rolf säkert och behärskat. Som så ofta i de roller han gestaltar. Då han är från Ystad är det föredömligt att han här pratar skånska. Det gör även Sanna Nielsen, så de två matchar varandra väl.
Som helhet en fantastiskt bra uppsättning, som jag unnar alla att se. Vare sig ni är från Skåne eller någon annanstans.
Vad ska man säga om en skådespelare som står och gör sig till i cirka en timme. Ingenting, såvida man inte tycker att det han framför är väsentligt. För mig var sömnen nära men jag tvingade mig att hålla mig vaken.
Victor Ståhl Segerhagen är modig som vågar gå upp med en sådan här nonsenstext som han har skrivit och lär handla om honom själv. Det ska vara en form av stand up poesi där Victor även sjunger och trakterar pianot på scenen. Just där är han som bäst och man kan skymta hans kvaliteter. Men då han står upp och berättar om sig själv blir det högst småroligt, men utan substans. Jag kan känna igen mig i tjugoårsåldern då jag var vilsen och oerfaren som skådespelare. Victors monolog blir mer tröttande och pubertal än tänkvärd och underhållande.
Till hans fördel är att han tar det på allvar och viker inte från sin plats som estradör. Publiken verkade älska honom eller kan det bero på att det var premiär och vännerna ville hylla honom?
I vilket fall som helst så är det här inte mer än en parantes i Malmös underhållsvärld. Det mest intressanta är att det utspelas på Blå båten i Malmös hamn. Jag skulle gärna se något annat där man får en inblick i Victor Ståhl Segerhagen som skådespelare.Det här gav ingen mersmak. Mer amatöristiskt än professionellt. Även om Victor gav ett vänligt och charmigt intryck.
På scenVictor Ståhl Segerhagen Premiär i Malmö den 4 januari 2023
Äntligen fick vi se riktig klassisk ballet på Malmö Opera. Det behövdes ett gästspel från Tivoli i Köpenhamn. Det hele var förträffligt med de färgsprakande danserna.
Der är Julafton på 1870-talet. H C Andersen är på besök hos en familj och berättar spännande sagor för barnen. Med en sax klipper han ut figurer från ett vitt ark till det som på danska kallas, papirklip. Mest känt i modern tid är det från Kim Larsens sång, Papirsklip. Clara, ett av barnen ser sagorna få verklighet. Det öppnar upp till fantastiska äventyr, som här gestaltas av 40 balettdansare från Tivoli Ballet Teater. Samt ett tjugotal barn från Tivolis Balletskole. Tillsammans med Malmö Operaorkester kan det inte gå fel.
Dans efter dans svävar över ”Det stora Bu”. Det kallade Ingmar Bergman den stora scenen.
Det är så överväldigande vackra kostymer att jag knappt finner ord, jag hade glömt med vilken kreativitet Drottning Margrethe skapat denna färgprakt, fast jag såg Tivolis 175-årsjubileum 2018. Drottningens fantasifulla scenografi är av samma höga klass. Det är en njutning att få ta del av denna. Så är även koreografin av Peter Bo Bendixen. Helt makalös, den tar andan av en. Vilka dansare och vilka språng och piruetter.
Hela uppsättningen är en fest för ögat. Min enda invändning är att det kan bli lite mycket dansuppvisning i andra akten. Men det är en petitess i det stora hela. Tjajkovskijs vidunderliga musik under ledning av dirigenten Matthew Scott Rogertäcker över detta. Vi fick en magisk afton på Malmö Opera.
Musik Pjotr Tjajkovskij, Koreografi Peter Bo Bendixen, DirigentMatthew Scott Roger, Scenografi & Kostym Drottning Margrethe. På Malmö Opera den 3 jan 2023
Denna nypremiär som första gången spelades i regi av den tyska teatermannen Peter Stein 2016 är sig lik, med samma Figaro och Don Curzio. Annars är det nya sångare och en ny regissör/koreograf, Katarina Sörenson.
Det finns inte så mycket att tillägga från förra uppsättningen då Katarina Sörenson fått gå i Peter Steins regispår.
Intressant är att Stein inte gillat Mozarts opera förrän på senare år. Peter Stein blev känd genom Schaubühne teater i Berlin. Där såg jag hans mastodontuppsättning av Aischylos trilogi Orestien. Det var en hel dags teater inklusive middag.
Figaros bröllop är inte fullt så lång men tre timmar och 20 minuter räcker långt. Det kräver sin person, även om denna opera är fantastiskt hörvärd med sina underbara arior, duetter och terzetter. För att inte tala om hur njutbar Malmö Operaorkester är och här med den lyhörda dirigenten Magnus Fryklund. Han trakterade även Hammarklaver i recitativen.
Sångarna var överlag nog så bra men inte lika övertygande som skådespelare. Här hade jag gärna sett mer komiska sångare, vilket krävs för att man ska orka med 4 akter.
Henning von Schulman som återvänder som Figaro gör vad han ska, men inte mycket mer. Så är det även med de andra sångarna, så frågan är om Katarina Sörenson inte är en personregissör eller de inte kunde prestera mer på det komiska planet? Maria Chabounia som Susanna är nog den som lyckas bäst att spela ut och roa oss.
Foto Jonas Persson MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart, LIBRETTOLorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais pjäs Figaros bröllop eller Den galna dagen, REGI & KOREOGRAFI NYUPPSÄTTNING Katarina Sörenson, SCENOGRAFI Ferdinand Wögerbauer, KOSTYM & MASKAnna Maria Heinreich, LJUS Joachim Barth DIRIGENT & HAMMARKLAVER Magnus Fryklund, Sångare Henning von Schulman, Kartal Karagedik, Maria Chabounia, Adrian Angelico m fl
Cats ska man se på en teater med atmosfär och där man är nära skådespelarna. Här har man försökt det tricket med två stora videoskärmar på vardera sida om scenen. Tyvärr blir det bäst att se på dem, hellre än på scenen, som är ganska så mörk och där det är svårt att få ett helhetsgrepp om vad som händer.
Det har varit en lång vandring för katterna som fick sin första premiär på West End i London, 1981, gick i 21 år och gav cirka 9 000 föreställningar. Därmed den längst spelade musikalen i London. På Broadway hade Cats premiär samma år och spelades i 18 år. Deras Cats fick 1983 sju stycken Tony Awards, en som Bästa Musikal.
Texterna är baserade på T S Eliots bok, Cats – de knepiga katternas bok. Det är svårt att förstå och höra de medverkandes texter. Det hade behövts en textmaskin, även om det bara var på engelska. Nu blir det ett sammelsurium av meningar och man förstår inget om vad de berättar.
De medverkande är superbt duktiga på att dansa och sjunga, men det hela blir till en allmän röra i den första akten, inget får mig att bli engagerad i vad som sker där på scenen. – Särskilt då man sitter i denna trista arena på sin hårda plaststol. – Förutom att studera de fantasifulla dräkterna och katternas mjuka plastik.
I andra akten är det mer sammanfogat och karaktärerna får uttrycka sig fritt. De ger fina solonummer både i dans och i sång. Då väcks intresset naturligt för vad som sker på scenen. Som Mr Mistoffelees halsbrytande solonummer i akrobatik och dans. Helt makalöst och mycket imponerande. Likaså den gamla skådespelarekatten om hur det var förr på teatern. Han är bedårande och rörande att ta del av. Den vita katten hör också till dem jag imponeras av, men även flera andra katter, som jag önskade att jag visste namnen på. (Tyvärr har inte LiveNation försett mig med en produktions- eller rollista, så jag kan inte namnge alla som jag hade velat.)
Vår egen Gunilla Backman gör den gamla katten Grizabella. Tidigare glamourkatt och nu sjaskig, luggsliten och utstött av de unga katterna, fast hon får sin revansch. Hon kan fortfarande sjunga och gör det med bravur i hitlåten, Memory. Fast inte så bra som varken Elaine Page eller Barbra Streisand.
Regissören Trevor Nunn, Koreografen Gillian Lynne, med assistans av Chrissie Cartwright har snott ihop en färgsprakande karamell. Inte att förglömma den underbara liveorkestern som brassade på högt och ljuvligt.
De här är en internationell turné som gästar Stockholm, Göteborg och Malmö.
Cats har visats i över 30 länder och över 73 miljoner människor över hela världen har sett uppsättningen. Själv tycker jag videoinspelningen från 1998 är rysligt bra. Där är flera av artisterna från Londonshowen samlade, med delar av det kreativa teamet, från originaluppsättningen 1981.
Mr Mistoffelees
Malmö Arena den 1 december 2022, bilderna är från turnén utanför Sverige.
Av Andrew Lloyd Webber, Regi Trevor Nunn, Koreografi Gillian Lynne, Musikalisk ledare Peter McCarty, I rollerna Gunilla Backman m fl
Ett försök till originell uppsättning som istället blir ointressant, då det fattas den nerv och spänning som ett sådant här drama bör ha. Även om det är opera så bör inte Shakespears drama förvandlas till ett glättigt cirkusnummer.
Rollbesättningen är tveksam och det gäller främst Romeo, visst har SehoonMoon en njutbar höjd, men han är fel som typ, det väcks inga gnistor mellan Sehoon och Kseniia Proshina, som Juliette. Sehoon uppvisar en tafatthet gentemot Kseniia.
Kseniia Proshina är föreställningens höjdpunkt med sin fina koloratursopran och inlevelse. Romeo kämpar på, men når inte alls upp till samma känsloläge.
Den Stora scenen är för många ett problem att nå ut ifrån, och här var det sällan någon av sångarna hördes över orkesterdiket. Fast Alexander Roslavets som broder Laurent var en av dem. Förutom att han har en mäktig bas tolkade Alexander väl sin roll. I scenerna med Romeo och Juliette är han nog så närvarande.
Dirigenten Patrik Ringborgs lyhördhet mot musikerna och sångarna hjälpte inte att få den trögflytande musiken att lyfta i första akten. Likaså regin av Amy Lane, som velat få det att likna en film med överdådiga kostymscener. Det blir lika platt som filmduken. Inget som man minns, förutom avsaknad av intressant regi.
Efter pausen i akt tre börjar det sakta mullra i spänning men det är främst i akt fyra och fem som det blir något att tala om. Då kommer sångarna mer till sin rätt och den dramatiska handlingen stramas åt.
Där finns några vackra och stiliserade nummer från koreografen Michael Barr. Som när Juliette ska ta sin insomningsdryck i kryptan. Då fryser Barry dansarna. Tillsammans med ljussättningen av Charlie Morgan Jones framstår Juliette som den sköra flicka hon är, helt utlämnad till broder Laurents tillit.
Det är också i akt 4 och 5 som Charles Gounods musik blir mer märkbar, tempot ökar och man drar på för fullt på pukorna. Då skapas det dramatik. Annars har jag svårt att förstå storheten i detta verk.
Amy Lanes regi bjuder inte på överraskningar även om handlingen är förlagd till New York, med början på nyårsafton 1889. De hela har blivit en stunds förströelse som inte tar tag i en förrän i det bittra slutet, men det är Kseniia Proshinas förtjänst.
Sehoon Moon och Kseniia Proshina som Roméo et Juliette av Charles Gounod.
Regi Amy Lane. Dirigent Patrik Ringborg. Scenografi kostym och mask Emma Ryott. Koreografi Michael Barry. Ljus Charlie Morgan Jones. I rollerna Kseniia Proshina, Sehoon Moon, Orhan Yildiz, Alexander Roslavets, Mark Stone, Thomas Volle, Emma Sventelius, Francine Vis, Stefano Olcese, Eric Lavoipierre, Darko Neshovski, Johan Bogren. Dansare Emma Ekelund, Angel Gabriel Gutierrez, Oliver Gramenius, Sofia Löfdahl, Johanna Primavera, Julia Svensson. Malmö operakör, Malmö operaorkester. Premiär den 5 november 2022.
MÅNSSONSKULTUR.SE 