Kategori: Scen

Orfeus i underjorden/Operett på Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Dödstråkigt!

På ytan ser det glatt och underhållande ut med dessa fantasirika kostymer och en kul handling. Men resultatet blev något helt annat. Allting blev fel i Elisabeth Lintons regi. 

Man har valt fel sångare, här krävs en regissör som kan locka fram det komiska, förutom att de sjunger bra. Vi har sett Loa Falkman i tidigare roller att han kan vara både rolig och sjunga bra, men här kom inget av det. Den enda som imponerade sångligt var Eir Inderhau som Eurydike. Men hon har tyvärr inte den  komiska talang som krävs, vilket man kan säga om alla medverkande. I all fall i denna uppsättning. Alla agerande kämpar på men det blir inte roligt! Det var inte mycket skratt som hördes hos premiärpubliken. Lite fniss men mestadels tyst. Här borde Elisabeth insett att det här håller inte och tänkt om!

Hela första akten var en lång väntan på väg ner till sömnens rike. Alla springer omkring vid ett jättebord och gör i princip ingenting. Som en repetion på något som komma skall där allt är ostrukturerat och icke genomtänkt.

Andra akten hade lite mer schwung och mest för de duktiga och attraktiva can can-kvinnorna. Men själva handlingen med en nutida text där man knappt drog på smilbanden och allt hade tröskats flera gånger i andra sammanhang gjorde att även här kom gäspningarna fram. Tack gode Gud för den härliga musiken!

orfiu_mb-7430
Foto Mats Bäcker

Regi Elisabeth Linton, Scenografi Julia Hansen, Kostym Anja Vang Kragh, Ljus Ulrik Gad,  Koreografi Miles Hoare, Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg. I rollerna Loa Falkman, Marianne Mörck, Richkard Söderberg, Maria Streijffert, Martin Vanberg, Eir Inderhaug, Klara Ek, Johannes Wanselow m fl. Malmö opera 14/2.

Sjostakovitjs nia med världspremiär/Malmö Konserthus

Publicerad den av Johnny Månsson

Igår var det världspremiär på Anders Nilssons Cellokonsert där norska Amalie Stalheim briljerade på cello, från 1687. Det var det som fångade mina öron. Annars ett svårsmält verk där inte harmoniska toner var i centrum. Först i det avslutade Rondo så kände jag att det började bli intressant. Tyvärr, då det alltid är spännande med nyskrivna verk.
 
Då var det så mycket mer givande att ta tag i klassikerna där det började med den korta men muntra Ouvertyren till Wagners allvarliga sagoopera Lohengrin. Härliga klanger och väl dirigerat av Patrik Ringborg. Han fortsatte i samma stil med Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg. Wagners komiska opera och pampigt och bombastiskt som Wagner är.

Konsertkvällen avslutades med ännu ett komiskt verk, Sjostakovitjs Symfoni nr 9, kort och med ett tonspråk som inte tilltalade Stalin. Han hade förväntat sig ett hyllningsverk, då Röda armén besegrat nazityskland. Något som Sjostakovitjs absolut inte ville hylla. Därför blev symfonin bannlyst och förbjuden till tre år efter Stalins död. Den ansågs också ”ideologiskt svag”. Sådan är kommunismen!
 
iu
 
 
 

Lill Lindfors/Palladium i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Lill kom och segrade

En uppsluppen och skojfrisk Lill Lindfors mötte det fullsatta Palladium i Malmö.

Publiken var direkt med på noterna då Lill körde igång, Musik ska byggas utav glädje, men det var både allvar och glädje i hennes mellanprat.

Plötsligt befann sig Lill i USA på -60-talet och berättade om då hon nekades att få åka taxi av en svart man, men det var mer synd om honom än henne, om jag förstod det rätt.

Rasism, måste ju Lill ha med på agendan, som de flesta artister av idag. Men som hon plötsligt sa, hur kom jag in på det här?

Lill i sin helvita kostym tog av kavajen och körde några barnsketcher, som uppskattades väl med applåder och skratt. Vad än Lill än gjorde så var publiken beredd att ge henne ovationer. Lill var uppsluppen och hennes anekdoter om henens artistliv var underhållande. Liksom flera av hennes låtar. Men det bästa kom innan paus, tolkningar av Bob Dylans, Don’t Think Twice, It’s All Right samt Kris Kristofferssons, Me and Bobby McGee. Uttjatade låtar, men ni har inte hört dem så här, personliga och medryckande. Mats Norrefalks akustiska gitarrsolo inte att förglömma. Ett samspelt band med Lars Crona på piano, Johan Granström på bas och Johan Löfcranz på trummor, samt en kvinnlig congaspelare. De fick Lill Lindfors att komma igång med både sång och dans.

Lill var lite ringrostig i sång och röst och svår att höra ibland. Kanske berodde det på ljudteknikern eller att vi satt på balkongplats. Inte de bästa platserna att se och höra på!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ystadrevyn/Bättre sent än aldrig

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
Lokalt och småkul

Förfriskade Ystadbor klappade och tjoade så det stod härliga till, men för oss ditresta är där inte så mycket vi kan identifiera oss med.

Fast det börjar kul med att en i ensemblen fattas och det frågas om någon i publiken vill hoppa in, men plötsligt får vi reda på att Lars-Åke Kristensson sitter på krogen, ovetande om att det är föreställning. Det är väldigt kul gjort hur han sedan tar sig till teatern.

Som alltid i lokalrevyer gäller att man känner till vad som hänt i staden och vem som är vem. Men här fanns även en hel del helt allmängiltiga frågor som dryftades, som numret om sjukvården där kvinnan fick gå från lasarett till lasarett. Där fastnar skrattet i halsen. Det gestaltades bra av de medverkande. Likadant är det med sketchen, Hos Pensionsmyndigheten. Däremot så upplevde jag Siw & Rut för grov. Nils-Gunnar Snygg och Marcus Hadriz är träffsäkra som de gamla damerna men språket blir mestadels plumpt. Något som däremot var riktigt kul är Gravöl med Lars-Åke, Maria Gunnarsson, Christoffer Almqvist och Rebecca Erlandsson. Skrattfest rakt igenom!
Kul är även Hingstarna med Lars-Åke, Christoffer och Marcus.
Revyn avslutas putslustigt då Nils Gunnar kommer in med sitt Gubbgnäll. Men innan dess en hel del sångnummer som visar på flera fina sångare.

Som helhet är flera nummer alldeles för långa och utdragna och en del kunde tas bort helt. Ett mer rappare tempo krävs för att man ska hålla humöret och intresset vid liv. Jag saknar det icke politiskt korrekta som utlovades. Sketcherna om Trump och Boris är alldeles för självklara och samma kritik som man hör från de politiskt korrekta. 

E31C4332

Tosca av Puccini på Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

Storartat och lättillgängligt

Väldigt bra sångmässigt men jag blir inte lika rörd över skådespelandet. Det håller inte samma höga nivå som solisterna och kören.

En riktig opera med lättillgänglig musik och härliga arior. Därtill en säker regi, strålande scenografi och en ljussättning som ger en känsla av en katedral i Rom.

Huvudrollsinnehavarna ger allt och lite till då det gäller att prestera sångligt.
Lianna Haroutounian som Tosca spelar ut hela sitt känsloregister men jag blir ändå inte riktigt tagen. Hon känns inte helt rätt som typ även om sången imponerar. Då är Dimitris Paksoglou mer övertygande som Cavaradossi. Liksom Vladislav Sulimsky som Scarpia. Fast inga av dem ger prov på god skådespelarkonst, men det gör Conny Timander som Spoletta. En lismande och otäck figur som vänder kappan efter vinden och gör allt som Scarpia begär. Härligt att se hans skådespeleri även om han är slemmig och obehaglig. Dessutom har han en dramatisk tenor som man lägger märke till. Inte ofta man ser operasångare som kan agera så här bra. 

Dirigenten Steven Sloane bör nämnas för sitt förtjänstfulla arbete och inlevelse.

Se operan för dess underbara musik och grymma handling. Den kan återföras till vår tid med dess oroliga hot från islamister och andra vettvillingar. 

tosca_-_malmo_opera_-_13_dec_19fixTosca – Lianna Haroutounian; Cavaradossi – Dimitris Paksoglou; Scarpia (sittande) – Vladislav Sulimsky. I bakgrunden: Fångvaktare – Andreas Paulsson; Fångvaktare – Tobias Nilsson; Sciarrone – Eric Roos Fotograf Jonas Persson
Musik Giacomo Puccini. Medverkande Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, m fl. Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym, Maria Geber, Ljus, Ellen Ruge. Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och Malmö Operas barnkör. Dirigent Steven Sloane.

 

Änglaljus/Julkonsert på Palladium i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Trivsamt i julens tecken

För 26 året kör sångaren John Kluge sin jultradition med Änglaljus. En riktig nostaligiafton med julsånger som vi minns från vår barndom. 

Med sig har han eminenta violinisten, Linda Lampenius och sångaren och låtskrivaren, Py Bäckman, samt pianisten, Carina E Nilsson. Tillsammans underhöll de med en lokal Malmökör.

Py Bäckman sjöng sin Stad i ljus och Leonard Cohens Hallelujah. Båda blev riktigt pampiga tillsammans med kören och Py fick kvällens längsta applåder.

Linda Lampenius filade på sin fiol och berättade om sina ätstörningar, som präglat en stor del av hennes liv. Men nu är de över och med god hjälp av pianisten Carina E Nilsson. Carina är alltid en klippa musikaliskt och så även denna afton. Förresten så liknar Carina och Linda varandra. Jag hade velat ha några klassiska stycken och mer virtuost spel, som Linda är så känd för. Nu blev det lite småkul men aldrig tillräckligt intressant musikaliskt. Linda blev mer som ett vackert blickfång. 

John Kluge fick briljera med sin sångröst. Hans kraftiga och fylliga röst blev för starkt med mikrofonen. Sångare bör skippa mikrofonen i lokaler där det är en bra akustik, om de har operaröster. Men annars njutbar sång från John. Härligt med en man som vågar stå upp för våra traditioner. De vårdade han ömt i såväl sångval som i sitt mellansnack. 

057F65A9-E44D-4FE5-A956-75B354DC8087_1_201_a
Foto Johnny Månsson ©
Carina E Nilsson, Py Bäckman, Linda Lampenius och John Kluge, samt delar av kören.

CajsaStina Åkerström/En jul i gemenskap

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
CajsaStina Åkerström drog fullt i Sankt Johanneskyrkan

Klädd i svart långklänning och till tonerna av både kända och mer udda julvisor trollband CajsaStina åhörarna. Med musikerna Backa Hans Eriksson på bas och Patrik Svedberg på klaviatur fick CajsaStina det stöd hon behövde i sitt komp. Men tyvärr fick vi inte höra något från nya plattan ”Äventyret börjar här”.

Det är mest julsånger och psalmer som försiktigt blandas upp med CajsaStinas egna. Det gör att hela konserten lätt blir såsig och sömnig.
Här hade CajsaStina världens chans att marknadsföra sin nya platta men av det blev det intet. Även om det handlade om en En jul i gemenskap så hade hennes egna låtar kunnat få större utrymme. Det är alltid mer intressant att få höra artistens låtar än andras. Fast publiken uppskattade mycket detta julprogram. Applåderna smattrade efter varje nummer.

CajsaStina Åkerströms tolkningar av Leonard Cohens, Hallelujah och Ulf Lundells, Snart kommer änglarna att landa blev de minnesvärda inslagen. Där medverkade också kören från Sankt Johanneskyrkan. De inledde med sina julsånger. 

IMG_0385.jpegFoto Johnny Månsson ©

Mozarts Requiem/Skånes Dansteater på Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

En virvlande dans från ungdomen till åldrandet

Åldrandet gestaltas genom Niels Simonsen och Rolf Hepp. Två dansare och koreografer som tidigare varit aktiva på Malmö stadsteater.

Niels och Rolfs inslag är så korta att det är falsk marknadsföring att locka med deras namn. Dessutom så dansar ingen av dem, utan är enbart med som statister. Reklamen med Rolf Hepps ansikte på affisch, program och tablettaskar är mycket välgjord. Som en hyllning till dansaren och koreografen Rolf Hepp.

AE87610C-9DF9-4EE2-93EA-1D9E7BB6E4C9_1_201_a

Örjan Anderssons koreografi och regi är väl så intressant förutom inslagen där en del män bär på kvinnokläder. Det fyller ingen som helst funktion i det som vi ser på scenen.

Vad som gör föreställningen levande är hur dansarna rör sig i takt till den ödesmättade musiken av Mozart. Det är intresseväckande att se hur kropparna med en smidighet ger ett lätt och luftigt intryck. Deras rörelser är harmoniska och uttrycksfulla. Speciellt blev jag betagen av Jing Yi Wangs rörelsemönster och energi, men även de andra dansarna hade en imponerade plastik.

Tillsammans med välsjungna Malmö Operakör och fyra solister blev verket intresseväckande att se och höra på. Musiken och dansen blev ett. Åttio minuter utan paus var fullt tillräckligt.

Ulrik Gads ljussättning och Bente Lykke Möllers scenografi, med den breda och höga trappan, gav ett stämningsfullt och sakralt intryck. Så som Mozarts musik också är i denna dödsmässa. Dansarnas uttryck präglades av detta att sväva mellan liv och död.

o8u0m1jg2dfgsss5czluFoto Mats Bäcker, Längst fram Emma Välimäki.

Mozarts Requiem_photo Mats Bäcker_pressbild 7
Foto Mats Bäcker, Längst fram i bild Jing Yi Wang och Yiorgos Pelagias

BB0DEE3F-1565-4B17-BC97-1DA7472472B9_1_201_aFoto Johnny Månsson
Koreografi/Regi Örjan Andersson, Dirigent Olof Boman, Musik Wolfgang Amadeus Mozart, Requiem i den av Franz Xaver Süßmayr fullbordade versionen KV 626, Scenografi, kostymdesign Bente Lykke Møller, Ljusdesign Ulrik Gad, Ljuddesign BJ Nilsen, Skånes Dansteaters dansare, Gästdansare Rolf Hepp, Niels Simonsen, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö Opera

Skönheten och Odjuret/Musikal

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Storslaget och spektakulärt

Malmö Opera slår på stort med allt vad de har av effekter och maskineri. Hela teatern bågnar av en vidunderlig ljussättning och en teaterteknik som är imponerande. 

Sagan känner vi alla och behöver därför inte berättas men att Sofie Gunnarsson som Skönheten Belle gör en lysande insats och suveräne Fred Johanson gör Odjuret är väl värt att nämna. Liksom att vi får ett fyrverkeri av glittrande och fantasirika masscener där teaterns vridscen kommer väl till pass. För att inte tala om alla fantastiska kreationer och komiska scenerier som befolkas av hela ensemblen.

Det är bara att tacka och ta emot och luta sig bakåt och njuta av hela kakan. 

Linus Fellbom har fokuserat på masscenerna och där är han en mästare. Det händer något hela tiden. Ljussättningen är även Fellbom men i första akten är där lite väl mörkt och långsamt i flera scener. Men det klarnar upp i andra akten och då händer så mycket att man blir förvånad att tiden gått så fort. Mycket tack vare starka rollprestationer.
Förutom huvudrollsparet vill jag nämna Michael Jansson och Johannes Wanselow som de komiska tjänarparet Lumière och Clocksworth. Fast flera gör väl ifrån sig och ser till att vi får en kul afton. Oscar Pierrou Lindén som Lefou är en pärla i sin plastik.

Mest iögonfallande är ändå Dan Potras scenografi och kostym samt koreografin av Miles Hoare. Fast videodesignen av Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey och ljudet av Joel Bexelius ska vi inte förglömma.

Tillsammans har de skapat en helgjuten familjeföreställning där den moderna teatertekniken står i centrum. 

skonheten_och_odjuret_0Belle – Sofie Gunnarsson, Odjuret – Fred Johanson, Fotograf Katja Tauberman
Regi och ljus Linus Fellbom, Scenografi och kostym Dan Potra, Koreografi Miles Hoare, Ljud Joel Bexelius, Videodesign Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey, Medv Sofie Gunnarsson, Fred Johanson, Michael Jansson,  Johannes Wanselow, Oscar Pierrou Lindén, Nina Pressing m fl

 

Bellamy Brothers/Nöjesteatern i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
För få ljusglimtar

Bellamy Brothers körde på som om de vore en jukeboxmaskin. Låtarna avverkades på löpande band och lät liknande. Det var mest ”Thank you” och så nästa låt. Så höll det på under en och en halv timma. 

Det var inte förrän i världshiten Let your love flow som det lyfte rejält. Dessförinnan hade vi fått stå ut med ett dåligt mixat ljud där basen dunkade in i kroppen. Med alldeles för hög volym. Själv fick jag sätta på mig mina AirPods för att kunna dämpa ljudet och vara kvar i salongen.

Sången från de båda bröderna dränktes av instrumenten och det var mycket svårt att höra deras texter. Det var synd då de har så många hits som man skulle vilja hört på en normal ljudnivå. Av en ljudtekniker som kan sin sak.

Det var med låten Spiders & Snakes som det hela började 1968 för Bellamy Brothers. Fast i Sverige och Europa var det inte förrän 1976 med Let your love flow. Jag minns den som det var igår. Det var nästan omöjligt att värja sig från dess lättnynnande och positiva sång från bröderna. Liksom If I Said You Had a Beautiful Body Would You Hold It Against Me. Även den fick vi höra med hjälp från publiken. Antagligen för att de flesta passerat 60 plus. Annars hade nog låten idag klassats som kvinnofientlig. Liknande skulle nog gälla för Do You Love as Good as You Look. Men vi som var med då det begav sig skrattade gott och mindes Bellamy Brothers underfundiga texter.

Flertalet av publiken verkade uppskatta duon och deras kompetenta musiker. Det visades med de uppskattade applåderna efter de flesta låtarna. Musikerna tackade och log förnöjt och bröderna var glada över att besöka Sverige igen. Det var ju så längesedan sist. 

IMG_0126.jpeg

 

%d bloggare gillar detta: