Kategori: Scen

Mozarts Requiem/Skånes Dansteater på Malmö Opera

Publicerad den av Johnny Månsson

En virvlande dans från ungdomen till åldrandet

Åldrandet gestaltas genom Niels Simonsen och Rolf Hepp. Två dansare och koreografer som tidigare varit aktiva på Malmö stadsteater.

Niels och Rolfs inslag är så korta att det är falsk marknadsföring att locka med deras namn. Dessutom så dansar ingen av dem, utan är enbart med som statister. Reklamen med Rolf Hepps ansikte på affisch, program och tablettaskar är mycket välgjord. Som en hyllning till dansaren och koreografen Rolf Hepp.

AE87610C-9DF9-4EE2-93EA-1D9E7BB6E4C9_1_201_a

Örjan Anderssons koreografi och regi är väl så intressant förutom inslagen där en del män bär på kvinnokläder. Det fyller ingen som helst funktion i det som vi ser på scenen.

Vad som gör föreställningen levande är hur dansarna rör sig i takt till den ödesmättade musiken av Mozart. Det är intresseväckande att se hur kropparna med en smidighet ger ett lätt och luftigt intryck. Deras rörelser är harmoniska och uttrycksfulla. Speciellt blev jag betagen av Jing Yi Wangs rörelsemönster och energi, men även de andra dansarna hade en imponerade plastik.

Tillsammans med välsjungna Malmö Operakör och fyra solister blev verket intresseväckande att se och höra på. Musiken och dansen blev ett. Åttio minuter utan paus var fullt tillräckligt.

Ulrik Gads ljussättning och Bente Lykke Möllers scenografi, med den breda och höga trappan, gav ett stämningsfullt och sakralt intryck. Så som Mozarts musik också är i denna dödsmässa. Dansarnas uttryck präglades av detta att sväva mellan liv och död.

o8u0m1jg2dfgsss5czluFoto Mats Bäcker, Längst fram Emma Välimäki.

Mozarts Requiem_photo Mats Bäcker_pressbild 7
Foto Mats Bäcker, Längst fram i bild Jing Yi Wang och Yiorgos Pelagias

BB0DEE3F-1565-4B17-BC97-1DA7472472B9_1_201_aFoto Johnny Månsson
Koreografi/Regi Örjan Andersson, Dirigent Olof Boman, Musik Wolfgang Amadeus Mozart, Requiem i den av Franz Xaver Süßmayr fullbordade versionen KV 626, Scenografi, kostymdesign Bente Lykke Møller, Ljusdesign Ulrik Gad, Ljuddesign BJ Nilsen, Skånes Dansteaters dansare, Gästdansare Rolf Hepp, Niels Simonsen, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö Opera

Skönheten och Odjuret/Musikal

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Storslaget och spektakulärt

Malmö Opera slår på stort med allt vad de har av effekter och maskineri. Hela teatern bågnar av en vidunderlig ljussättning och en teaterteknik som är imponerande. 

Sagan känner vi alla och behöver därför inte berättas men att Sofie Gunnarsson som Skönheten Belle gör en lysande insats och suveräne Fred Johanson gör Odjuret är väl värt att nämna. Liksom att vi får ett fyrverkeri av glittrande och fantasirika masscener där teaterns vridscen kommer väl till pass. För att inte tala om alla fantastiska kreationer och komiska scenerier som befolkas av hela ensemblen.

Det är bara att tacka och ta emot och luta sig bakåt och njuta av hela kakan. 

Linus Fellbom har fokuserat på masscenerna och där är han en mästare. Det händer något hela tiden. Ljussättningen är även Fellbom men i första akten är där lite väl mörkt och långsamt i flera scener. Men det klarnar upp i andra akten och då händer så mycket att man blir förvånad att tiden gått så fort. Mycket tack vare starka rollprestationer.
Förutom huvudrollsparet vill jag nämna Michael Jansson och Johannes Wanselow som de komiska tjänarparet Lumière och Clocksworth. Fast flera gör väl ifrån sig och ser till att vi får en kul afton. Oscar Pierrou Lindén som Lefou är en pärla i sin plastik.

Mest iögonfallande är ändå Dan Potras scenografi och kostym samt koreografin av Miles Hoare. Fast videodesignen av Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey och ljudet av Joel Bexelius ska vi inte förglömma.

Tillsammans har de skapat en helgjuten familjeföreställning där den moderna teatertekniken står i centrum. 

skonheten_och_odjuret_0Belle – Sofie Gunnarsson, Odjuret – Fred Johanson, Fotograf Katja Tauberman
Regi och ljus Linus Fellbom, Scenografi och kostym Dan Potra, Koreografi Miles Hoare, Ljud Joel Bexelius, Videodesign Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey, Medv Sofie Gunnarsson, Fred Johanson, Michael Jansson,  Johannes Wanselow, Oscar Pierrou Lindén, Nina Pressing m fl

 

Bellamy Brothers/Nöjesteatern i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
För få ljusglimtar

Bellamy Brothers körde på som om de vore en jukeboxmaskin. Låtarna avverkades på löpande band och lät liknande. Det var mest ”Thank you” och så nästa låt. Så höll det på under en och en halv timma. 

Det var inte förrän i världshiten Let your love flow som det lyfte rejält. Dessförinnan hade vi fått stå ut med ett dåligt mixat ljud där basen dunkade in i kroppen. Med alldeles för hög volym. Själv fick jag sätta på mig mina AirPods för att kunna dämpa ljudet och vara kvar i salongen.

Sången från de båda bröderna dränktes av instrumenten och det var mycket svårt att höra deras texter. Det var synd då de har så många hits som man skulle vilja hört på en normal ljudnivå. Av en ljudtekniker som kan sin sak.

Det var med låten Spiders & Snakes som det hela började 1968 för Bellamy Brothers. Fast i Sverige och Europa var det inte förrän 1976 med Let your love flow. Jag minns den som det var igår. Det var nästan omöjligt att värja sig från dess lättnynnande och positiva sång från bröderna. Liksom If I Said You Had a Beautiful Body Would You Hold It Against Me. Även den fick vi höra med hjälp från publiken. Antagligen för att de flesta passerat 60 plus. Annars hade nog låten idag klassats som kvinnofientlig. Liknande skulle nog gälla för Do You Love as Good as You Look. Men vi som var med då det begav sig skrattade gott och mindes Bellamy Brothers underfundiga texter.

Flertalet av publiken verkade uppskatta duon och deras kompetenta musiker. Det visades med de uppskattade applåderna efter de flesta låtarna. Musikerna tackade och log förnöjt och bröderna var glada över att besöka Sverige igen. Det var ju så längesedan sist. 

IMG_0126.jpeg

 

Grease/Musikal på Nöjesteatern i Malmö

Publicerad den av Johnny Månsson

MM
Snällt och oengagerat

Det är svårt att matcha en succé och då tänker jag på filmen Grease. Den sitter som klistrad på näthinnan. Även om jag då tyckte att Travolta och kompani var för gamla för rollerna. Idag kan jag tycka att det är helt ok. Ser man Staffan Götestams uppsättning så blir man smått uttråkad.

Här finns inga riktiga personligheter bland skådespelarna, förutom en och det är kvällens stjärna, Sienna Sebek. Hon agerar som en fullblodsskådis och man blir nyfiken varje gång Sienna öppnar munnen. Dessutom är hon så sexig och utmanande som rollen Rizzo föreskriver som ledare för tjejgänget T-Birds. De andra hamnar tyvärr i skuggan av Siennas uppenbarelse. Jag hade önskat att man vid uttagningen hade varit lika noga som då man valde Sienna. Nu upplevs föreställningen som en blandning mellan amatörer och proffs.

Caroline Johansson Kuhmunen är tveksam som Sandy och det märktes tydligast då hon skulle sjunga och dansa med Danny  i hitlåten, Du är den jag vill ha. Hennes rörelsemönster var stelt och sången knappast hörbar. Anton Hagman är svårt att ta på allvar som Danny. Regissören har inte lyckats att locka fram all den tuffhet och framfusighet som han bör ha. Det gäller hela killgänget. De är för mesiga helt enkelt. Förutom skolans tönt med för stora brillor, han ska vara mesig och gör det det förbannat bra. Staffan har tryckt på att de ska vara så vulgära som möjligt i deras språk. Det fyller inte sin funktion då det här är en familjeföreställning och vulgariteterna blir enbart påklistrade.

Det är rent slöseri med Lotta Engbergs talang att bara låta henne få vara med så här lite och enbart få sjunga en låt. Nu fick man inte riktig grepp om hennes karaktär som rektorn Lynch.  

Det finns några sångnummer som kan rekommenderas, Greased Lightning på bilverkstaden, då svänger det om killarna och man får en härlig femtiotalskänsla. Fast ännu mer när Simon Laufer sjunger som Teen Angel. Taket är på väg att lyfta med hans härligt höga stämma och dynamiska utspel. Simons nummer slår  knock out på publiken! Så skulle hela föreställningens nummer överraskat oss i publiken.

Tonåringarna gillade uppsättningen då de tjöt och skrattade vilt som om de befann sig på en rockkonsert. Vi äldre hade svårt att urskilja sången då musiken var så stark. Fast det var ett mycket bra rockband som befolkade övervåningen på scenen.

Annonsbild
Foto Peter Knutson
Regi Staffan Götestam. Medv Anton Hagman, Caroline Johansson Kuhmunen, Lotta Engberg, Sienna Sebek med flera.

Philip Glass fyra/Malmö Live

Publicerad den av Johnny Månsson

Oerhört spännande 

Philip Glass tolkning av David Bowies Berlintrilogi är verkligen intressant musikaliskt. Ikväll fick vi höra från Bowies album Heroes. Mycket givande på alla sätt och vis. 

Det är sex låtar från Heroes som Glass gör till sina egna. Det är svävande, meditativt och virvlande. Som det ofta är när Philip Glass skapar sin musik.

Glass komponerade denna symfoni 1996 och Philips minimalistiska och entoniga musik kommer verkligen till sin rätt här. Även om det är Bowies musik så är det svårt att höra att det är Davids låtar. Det vittnar om Philip Glass sätt att komponera.

David Bowies Sense of doubt, Sons of the Silent Age, Abdulmajid, Neuköln ochV-2 Schneider framfördes inspirerande från orkestern och dirigent Karen Kamensek. Hon är från Chicago och har haft ett nära samarbete med Philip Glass. Bowie och Glass var nära vänner under 45 år. Då förstår man mer varför Philip skrivit tre symfonier från Bowie och Brian Enos kompositioner.

Innan paus fick vi fem satser på vardera två minuter av Pépins Vajrayana. Det är de fem elementen, jord, vatten, eld, luft och rum som på tio minuter förvandlades till ett eget tonspråk. Klart hörbart som ger mersmak. Pépin är född 1990.

Mozart Flöjtkonsert nr 2 där Chloë Vincent på flöjt briljerade. Kanske inte en av Mozarts mer lätttillgänliga stycken och den är egentligen skriven för en oboekonsert. Men Chloë Vincent visade framfötterna och publiken applåderade länge och väl.

Fast för mig var den stora behållningen Philip Glass fyra. Nu väntar vi bara på att få höra ettan och tolvan som bygger på Davis Bowies plattor Low och Lodger. 

fullsizeoutput_359c
Medverkande Malmö SymfoniOrkester Karen Kamensek dirigent Chloë Vincent flöjt

Sanne The Musical/Tivolis konsertsal/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Häftigt och högljutt!

Musikalen börjar gripande och starkt med att Sanne åker till sjukhus då hon fick sin hjärnblödning 2006. Den unga Sanne, Andrea Heick Gadeberg, sjunger samtidigt som ambulanspersonal försöker få liv i den äldre Sanne.

De tre kvinnorna som gestaltar Sanne i varierande ålder gör det riktigt bra. Det börjar när Sanne som 15-åring kommer med i musikalen Hair i Köpenhamn. Vi får en glimt om hur föräldrarna har svårt att förstå att hon ska vara med i Hair samt sjunga i ett rockband, d v s Sneakers. Senare blir det även tjejbandet Chit & Chanel med Anne Linnet och Lis Sörenson. De båda finns med i musikalen och speciellt Anne Linnet är träffsäkert porträtterad av Fie Alberte Daagaard-Lauritzen.

Det är inte bara en kavalkad av Sannes glädjefyllda liv och hits utan även hennes relationsproblem med män. Hennes förhållandet med Mats Ronander lär ha varit kärleksfullt men även kantat av misshandel. De scenerna är nog så obehagliga och hade inte behövt att vara så långa. Fast man förstår att Sanne lämnade Mats så som det visas fram här med fylla och slagsmål. Riktigt obehagligt!

Tyvärr får vi ingen fördjupning om vem Sanne egentligen är, förutom en glimt då hon råkar ut för sin fruktansvärda hjärnblödning som höll på att ta livet av henne. Hennes kamp att komma tillbaka som människa och sångerska är de mest minnesvärda scenerna. De är starkt gestaltade av Gry Trampedach. Hon är lik Sanne och mycket bra i sina utryck och sång.

Scenografin av Benjamin La Cour är smart med sina olika projekteringar på draperingar som visar var vi befinner oss.

Vad är det med danska ljudtekniker? De har lika högt ljud på en musikal som om man är på en rockkonsert. Det blir enbart obehagligt och tar fokus från upplevelsen på scen.

Det har ändå blivit en musikal som är ett måste om man är Sannefan. Musikerna gör ett bra jobb på Sannes stora hits. Liksom alla de medverkande. 

Foto Miklos Szabo Gry Trampedach, Andrea Gadeberg, Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen
Miklos Szabo Gry Trampedach, Andrea Gadeberg og Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen, Joakim Tranbjerg. Miklos Szabo
Foto Miklos Szabo David Owe og Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen.

Regi Martin Lyngbo, Scenografi Benjamin La Cour, Koreografi Peter Friis.
Medv Andrea Gadeberg, Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen, Gry Trampedach, Mathilde Norholt, David Owe, Joakim Tranbjerg, Henrik Launbjerg, Anna Clara Sachs Leschly, Fie Alberte Damgaard-Lauritsen m fl  

Carnival/Wallmans på Cirkusbygningen i Köpenhamn

Publicerad den av Johnny Månsson

MMM
Stundtals en magisk show

Abigail Collins är stjärnan som lyfter årets show till nya höjder. Hennes tempo är imponerande och själv fick jag en stund med denna energiska primadonna. 

Som vanligt var det ett rasande tempo från början till slut och det är just så som det ska vara. Det öppnar storstilat med The Greatest Show och hade det bara fortsatt så hade det blivit toppbetyg. Men nu är där tyvärr mycket som drar ner showen och gör den medelmåttig. Då tänker jag inte på artisterna utan på det kreativa teamet.

Varför envisas med potpuri från Eurythmics och Queen. Det känns så gammalt och passé. När det nu finns så mycket ny musik att välja på. Hade Annie Lennox inte funnits med oss längre så hade det varit befogat, så som man tidigare hyllat bortgångna artister.
Överhuvudtaget är det ingen vidare god smak på musiken som vi får höra. Man missar ett ypperligt tillfälle att låta Jean Michel Helgason få sjunga svarta artisters soulhits. Rösten har han men blir tilldelad uttråkade låtar. Likadant för de andra sångarna.

Ett par rullar runt i en megastor rockring och sedan var för sig. Det numret håller en hög underhållningsklass. Liksom annat som cirkusartisterna Philippe Renaud och Shannon Maguire utför. Hisnande och ibland oförklarligt att de behärskar sina kroppar så till fulländning. Till komp av gitarristen Svante Öberg och pianisten Johann Gustav Skov-Hansen.

Abigail Collins helt utflippade shownummer som Peggy Sued hör till höjdpunkterna. Hennes lätt vulgära uttryck och berättelser är mer än ekivoka. Fast lockar till härliga skratt. Hennes översvallande glädje som hon levererar bland besökarna innan showen börjar kan man inte värja sig emot. Hon har ett sätt att vilja omfamna hela publiken.

En annan person som imponerade stort var trollkonstnären Daniel Rosenfeldt. Det han gjorde i foajén med kort är svårt att förstå och förklara. Och då stod jag ändå alldeles tätt inpå och fick vara med i några av korttricken. Desto häftigare blir det som han presenterar inne på scenen.

Se allt och njut av den kulinariska maten och alla de medverkandes kunnighet och glädje på den legendariska Cirkusbygningen.

Abigail Collins
Philippe Renaud och Shannon Maguire
Daniel Rosenfeldt