Hamlet/Kronborgs slott


FattigmansHamlet

Detta är så urbota dumt gjort att det är svårt att finna ord för att beskriva eländet.

Jag som aldrig varit på Kronborg såg fram emot en klassiskt bearbetad Hamlet, med de bästa skådespelare som går att uppbringa, d v s engelska aktörer.
Här fick jag nöja mig med Sydafrikanska och inte nog med det, männen spelade även de kvinnliga rollerna. Modernt så det förslår men verkligen inte i min smak.
Jo, jag vet att de gjorde så på Shakespears tid, men nu är det 2022 då det behövs fler kvinnliga skådespelare på scenen. Fast i feminismens tidevarv och politiskt korrekthet så är det så här det ser ut idag. Tråkigt så det förslår och blir över.

Uppsättningen börjar i mitten av pjäsen med de 6 skådespelarnas upptåg om vem ska ska spela vilka roller. Redan här säger någon av skådespelarna att han inte kan spela kvinna då han börjar få skägg.

Hela första akten är en pina att genomlida, det är så högtravande så att man tappar lusten för att vilja följa dramat, fast Shakespeare hör till mina favoritdramatiker.

Andra akten bjuder på en del lustiga replikskiftningar och där några skådespelare får till det i deras agerande. Men då regissören inte förstått att dramat ska spelas på slottet istället för att bygga upp en liten fjantig scen, som om det vore en fattig fri grupp och där det hela utspelar sig på ett skepp så blir uppsättningen helt ointressant.

Foto Bo Nyman

Av William Shakespeare. Regi och scenografi Frederick William Abrahamse. Medverkande Marcel Meyer, Michael Richard, Lungile Lallie, Tailyn Ramsamy, Jeremy Richard och Matthew Baldwin.

Kronborg, Helsingör, t o m 7/8.

Chess på svenska/Helsingborgs Arena


MMM

Fungerar överraskande väl!

Efter flera premiärförsök på grund av pandemin och utbyte av medverkande blev det till slut premiär, av denna sedan 2020 uppskjutna musikal.

Hela konceptet med en digital scenografi är snillrikt och ligger helt rätt i tiden.
Det skapar också komiska och dramatiska poäng. Som när de åker hiss upp till 40 våningen eller svärmar i Central Park.

Johan Hwatzs inledningsnummer som amerikanen Freddie hör till uppsättningens bästa. Hans entré som den dekadenta och världsvana schackspelaren lyfte föreställningen flera meter. Fantastiskt bra sång och agerande.
Tråkigt nog var han inte lika bra i andra aktens öppningsnummer. Johan hade svårt att komma upp i höjden sångmässigt och scenen i hotellrummet blev för konstruerad och ointressant. Kanske kan det bero på att Johan med så kort varsel har fått hoppa in för den sångare som var påtänkt från början. Även om Johan sjungit Freddie-rollen tidigare. Här sackar också föreställningen.

Dessförinnan har hela första akten fängslat och tagit tag i en med dess rytmiska och följsamma regi av Sven S Holm, som samspelar bra med Melker Sörensens koreografi. Ensemblen är på hugget hela showen igenom. Fast textmaskin skulle behövas då texterna var väldigt svåra att uppfatta, stundtals dränktes sångarna i den starka musiken.

På det hela var det en välgjord uppsättning där Anders Ekborg, som skulle sjungit Freddie, fick hoppa in som ryssen Anatolij. Han briljerade i rollen, men så har han också sjungit den 100 gånger tidigare och var stand in för Tommy Körberg i Stockholm.

Gunilla Backman som Florence var helt rätt i rollen. Genom sin sång och agerande övertygade hon oss om sin stora kärlek till Anatolij.

Svetlana spelades av nykomlingen Karoline Dons, en sångerska som stod sig väl sidan om Gunilla Backman. En klippa bland de erfarna solisterna och gripande trovärdig som Anatolijs hustru.

Fast varför sjöngs favoritnumret One Night in Bangkok av kören och inte av Freddie?
Helt fel då den låten är en Showstopper. Likadant är det tyvärr på albumet, Chess på svenska. Där har man uteslutit låten helt. Man kan ju undra varför? Jag tycker att musikalen gör sig bättre då den sjungs på engelska. Detta efter att ha sett premiärerna i London och New York.

Skulle jag bara bedömt första akten hade det varit en fyra i betyg men med det långsammare tempot i andra akten stannar det vid en stark trea.

Johan Hwatz omgiven av ensemblen i sin entré

Av Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Tim Rice. Regi Sven S Holm. Koreografi Melker Sörensen. Kapellmästare Thomas Bay. I rollerna Gunilla Backman, Anders Ekborg, Karoline Dons, Loa Falkman, Gert Fylking och Johan Hwatz. Ensemble och orkester. Helsingborgs arena 30/6.

Van Morrison/Konsert på Mölleplatsen i Malmö


MMM

Kvällssoul med Van the Man

Det börjar bra med öppningslåten Dangerous från hans senaste album, What´s It Gonna take? Fast fler låtar från det albumet fick vi tyvärr inte!

Vans niomannaband presterade mycket njutbart på gitarrer, trummor, elbas/ståbas, orgel, slagverk, körsångerska, trumpet och saxofon, vilket även Van trakterade med den äran. Hans röst håller än, trots att han fyllt 76 år.

I sin laxrosa kostym med hatt och solglasögon förtrollade han oss med sin superba låtskatt, som tog sin början -63 med bandet Them, för att sedan gå solo. Med Them blev han berömd med klassikern Brown Eyed Girl, vilken vi även fick höra ikväll.

Alla låtarna förmedlade den typiska Van Morrisonstämningen med hans karaktäristiska röst.

Den fulltaliga gräsmattan befolkades mestadels med personer i Vans ålder, som gungade med i hans trallvänliga låtar.

Van drog ett tvärsnitt från sina plattor. Bland annat, Days Like This, Thank God for the Blues, The Healing Game, Cleaning Windows, These Dreams of You, Jackie Wilson Said (Im in Heaven When You Smile) samt Gloria som avslutningsnummer, som tyvärr blev alldeles för långt.

Van Morrison tågade ut och lät musikerna improvisera vidare på den gamla hiten, vilket kändes som en evighet. Det kunde man ha strukit då Van inte kom tillbaka. Det hela blev lite avslaget och inte riktigt så bra som jag hade väntat mig. Van the man kunde gott ha bjudit på några extranummer.

Så som i himmelen/Malmö Opera


MMM

Från pekoral till upplyftande

Det börjar trevande och gör nästan anspråk på pekoral och buskis. Men med Gabriellas sång i slutet av första akten så lyfter allt!

Det kan vara förödande att överföra film till musikal. Denna uppsättning svajar regimässigt. Första akten får ett löjets skimmer över sig, då inte det allvarliga budskapet kommer fram. Här är det nästan Åsa-Nisse-stämning över karaktärerna och handlingen.

Det är först när Rolf Lydahl (som prästen Stig) sjunger sitt första solonummer, framför ett gigantiskt och hotfullt kors, som det tar tag i mig. Där har regissören Edward af Sillén fått fram vad manuset handlar om. Likaså när Jenny Holmgren sjunger Gabriellas sång. Då kommer känslorna fram om det väsentliga i musikalen.

I andra akten blir det mer fart på vad innehållet handlar om. Förlåtelse och att våga älska sig själv, samt inse att det finns ingen synd. Synd är något som prästen pådyvlar församlingen, istället för glädje och Jesus uppståndelse.

Handlingen i korthet, Den världsberömda dirigenten Daniel Daréus har återvänt till den by han växt upp i. Den finns i de norrländska skogarna, dit han kommer utsliten och med ett stort behov av vila. Han har köpt ett gammalt missionshus där han inskaffar ett piano.På platsen finns en kyrkokör som vill ha hans uppmärksamhet. Tveksamt tar han sig an kören, men då Daniel är ute efter att finna tonen i människorna vill han se om det kan ge resultat. Med sitt piano och gemensamma övningar ser han med stor glädje att människorna i byn växer och utvecklas. Detta leder till en körtävling i Wien. Men innan dess får Daniel utså både misshandel och förnedring. Främst från en inskränkt och svartsjuk Man. Men även en av körmedlemmarna som tror på; jag fattig syndig människa som inte glädjas skall.

Det som sedan händer kan beskrivas som ett mirakel. Det är också då och med hela Malmö operaorkester och kör, samt Dirigent Anders Eljas, som taket lyfter hos Malmö Opera. Helt underbart och fantastiskt, vilket kulminerar i fullkomlig triumf. Jag rörs till tårar och glädje om vartannat.

Scenografin av Kim Witzel är enkel men fungerar. Koreograf Per Magnus Andersson har sett till så att de medverkande sångarna rör sig på ett förtjänstfullt vis. Det gungar och sjungs som om de skulle vara med i Svensktoppen!

Det är främst Fredrik Lycke och Rolf Lydahl som imponerar skådespelarmässigt. Även om de båda sjunger strålande är det deras karaktärer som etsar sig fast hos mig. De spelar på liv och död, vilket hela musikalen handlar om. De andra medverkande kämpar tappert med. Helandet måste fungera för alla inblandade. .

Foto: Jonas Persson

Manus Kay och Carin Pollak. Musik Fredrik Kempe. Sångtexter Carin Pollak & Fredrik Kempe. Regi Edward af Sillén. Scenografi Kim Witzel. Koreografi Per Magnus Andersson. Medverkande Fredrik Lycke, Ester Hedlund, Jenny Holmgren, Rolf Lydahl, Erik Gullbransson, Åsa Fång, Johan Charles m fl. Malmö operaorkester och kör. Dirigent Anders Eljas. Malmö Opera 30/4.

Foto Johnny Månsson

Carin och Kay Pollak i mitten är rusiga av glädje av det överväldigande applådtacket.

Systrarna & På andra sidan havet/Malmö Opera


Då Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller är i farten så vet man på förhand att det kommer att bli nattsvart både på scenen och i pjäsvalen. Så är det även denna gång.

Att Systrarna av Puccini är sällan spelad förstår man direkt då man både ser och hör detta verk. Ett gäng nunnor sitter uppradade framför en grå fond med en Jesusbild högst upp. Det är höjden av tristess att visa upp endast en scenbild under hela operan. Liksom att en scen snurrar runt, runt och runt genom hela föreställningen som i På andra sidan havet.

Eller som en kritikerkollega sa efter föreställningarna, ”Det är en ren förolämpning mot publiken att visa något sådant!”

Ingen av de båda operorna har något nämnvärt att ge oss mer än lidande och att invänta tills det bittra slutet. Här finns inget underhållningsvärde eller konstnärligt försvarbart. Varför visa dessa operor idag när vi har så mycket elände omkring oss?

Musiken till det nyskrivna verket På andra sidan havet, tonsatt av Catharina Backman och libretto av Maria Sundqvist efter Birgitta Trotzig upplever jag enbart sökt och tonfattig. Ingen musik som lämnar något efter sig mer än, vad var det?

Däremot en stor eloge till sångarna som gjorde ett fantastiskt jobb i båda operorna. Välsjunget och på en hög musikalisk nivå rakt igenom. Så var även orkestern och dirigent Patrik Ringborg.

Två operor i en ”Suor Angelica”, med musik av Giacomo Puccini och libretto av Giovacchino Forzano; ”På andra sidan havet”, med musik av Catharina Backman och libretto av Maria Sundqvist efter en berättelse av Birgitta Trotzig. På scen Elin Rombo, Elisabeth Jansson, Anna Larsson, Anton Ljungqvist, Katarina Lundborg m fl. Malmö operakör, orkester och barnkör. Dirigent Patrik Ringborg. Regi Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym Bente Lykke Møller. Ljus Torben Lendorph. Premiär på Malmö opera 26/3.

She Loves You/Musikal/Världspremiär på Tivoli i Köpenhamn


MM

Sångarna räddar föreställningen

Detta är den tredje uppsättningen av Beatles låtskatt. Tyvärr håller den inte lika hög kvalitet som de två övriga, Come Together och Hey Jude .

Det kämpas och det sjunges men hela första akten är ett enda stort sömnpiller. Man vill bara komma ut från Tivolis konsertsal.

Väl efter pausen lyfter det en smula men det är de underbara solisternas förtjänst. De sjunger vackert och med inlevelse.

Det finns nästan ingen tillstymmelse till regi. Föreställningen är mer som en ren solouppvisning från de medverkande, med en ointressant scenografi. Man skulle kunna kalla det en fattigmansuppsättning.

Jag hade förstått det om det var en ren amatöruppsättning. Men som en professionell föreställning är det en katastrof, rent regi- och scenografimässigt!

Dansnummerna gör att sångerna sprakar till ibland, men det är svårt att erinra sig att det handlar om Beatles sånger. Arrangemangen är för det mesta bleka och mesiga.

Det är trist då de två tidigare musikalerna hade allt det som She Loves You saknar, fantasi, kreativitet och lustfyllda upplevelser, som lyfte Lennon & McCartneys låtar till en helt ny dimension.

Man har förlagt handlingen till en familj där två lesbiska kvinnors giftermål med en inseminerad baby står i centrum. Heltokigt, då det inte alls ligger i linje med hur det var på -60-talet, då Beatles låtar skrevs och spelades.

2022

Foto Søren Malmose

Världspremiär den 25 mars 2022

Regi Thom Southerland, Scenografi & kostumer Morgan Large
Medverkande Maria Lucia – Birgitte Raaberg – Rikke Hvidbjerg – Karsten Jansfort – Mikkel Hoé Knudsen – Johanne Milland – Nicoline Siff Møller – Martin Loft – Christina Marie Skodborg – Christine Astrid Nielsen – Emilie Groth Christensen – Katrine Schmidt Nørgaard – Kirstine Emilie Moses-Jacobsen – Kirsty McDonald – Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen – Nynne Holmen – Jaime Cox – Jeff Schjerlund – Kristoffer Sass – Morten Lindemann Olsen – Oliver Lundqvist – Rasmus Faartoft – Rasmus Grandt – Steffen Hulehøj Frederiksen.

Barberaren i Sevilla/Malmö Opera


Skrattfest med sångare i världsklass !

Det är så här opera ska spelas och visas. Då kan knappast den mest motsträviga mot operakonsten stå emot. Allt samverkar till punkt och pricka och njutningen är total!

Dirigenten Alexander Joel slår an tonen på ett sådant sätt att man anar att det här kommer att bli underhållande. Underhållande är bara förnamnet. Det här är en fest för både öga och öra. Här finns sprittande melodier och allt är så lättsamt att ta till sig.

Innan spelet kan börja nås vi av beskedet att Rafael Fingerlos som ska spela Figaro har fått Covid, barytonen Modestas Sedlevičius får hoppa in. Det gör han med en sådan bravur att jag sällan hört eller sett en sådan förmåga. Han intar scenen med kvällens längsta applåder. Hela emsemblen är lika strålande!

Historien är briljant berättad och skriven av Cesare Sterbini. Till Gioacchino Rossinis musik blir den fulländad. Men det blev en flopp då den hade sin urpremiär 1816 på Teatro Argentina i Rom. Fast den lär vara skriven på bara 19 dagar räknas den numera som en klassiker. Berättelsen om den unga mannen som vill ha flickan, men som stoppas av hennes förmyndare, som vill gifta sig med henne.
Stycket har så många förvecklingar att man roas på alla sätt och vis. Det är en finurlig historia som tar alla med överraskning. Skratten staplas på varandra.
Mycket för att dessa sångare lever ut totalt och är även skickliga skådespelare.
Men så är det en uppsättning från operahuset Glyndebourne i Storbritannien.
Därifrån kan man bara förvänta sig de bästa föreställningarna.

Runt solisterna finns tre mycket skojiga herrar som med sin plastik förstärker det som pågår på scenen. Även Malmö operas herrkör gör ett bejublat framträdande som soldater, som ska fängsla Greve Almaviva. Han är fenomenalt spelad och sjungen av den sydafrikanska tenoren Levy Sekgapane.

Tyskitalienska mezzosopranen Theresa Kronthaler som Rosina blommar ut som den komedianne hon är. Hennes konster då hon lurar Daniel Giulianini som doktor Bartolo är härligt underhållande och roliga. Även Daniel briljerar med sitt skådespeleri och sångkonst. De andra solisterna kommer till undsättning för att hålla skrattfesten igång.

Till detta en udda men väl fungerande scenografi, där ljuset ändrar sig efter de stämningar som scenerna innehåller. Kostymerna är helt rätt och regin sanslöst välgjord av engelska Annabel Arden. Med en sådan högklassisk kvalitet rakt igenom är det härligt att se och höra opera.

Foto Jonas Persson

Barberaren i Sevilla med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini.
På scen Modestas Sedlevičius, Levy Sekgapane, Theresa Kronthaler, Christophoros Stamboglis, Daniel Giulianini, Elin Eriksson, Eric Lavoipierre, Stefano Olcese, Maxime Nourissat, Joaquin Cozzetti, Pelle Ask och Jacob Danielsson. 
Malmö operas herrkör och Malmö operaorkester. Dirigent Alexander Joel, Regi Annabel Arden, Scenografi och kostym Joanna Parker, Koreografi Toby Sedgwick, Maxime Nourissat, Ljus Simon Corder. Premiär på Malmö opera 12/2 2022.

En kväll med Thalia/Malmö Opera


Inte så kul som man kunde förvänta sig.

Det är mycket spring in och ut men mestadels som en repetition, vilket gör det trist för åskådaren. Fast Malmöpubliken är som vanligt artig och applåderar för det minsta lilla som visas fram eller sjungs.

Med ett annat regissörsteam kunde det ha blivit betyligt mer intressant. Men då skulle man valt helt andra operetter och scener än de som presenterades. Det är alldeles för publikfriande och säkra kort. Inget väcker förvåning eller längtan till att se dessa operetter. Något som aldrig spelats på de stora scenerna i Sverige är Gilbert och Sullivans förnämliga och så underhållande operetter. I USA och England visas de som oftast och är rena kultklassikerna. Själv har jag haft förmånen att gestalta titelrollen i deras Mikadon.

Vad fick vi då se? Loa Falkman gör en rolig parodi på sig själv bland publiken men scenerna på restaurangen där paret sitter och äter spagetti som Lady och Lufsen är enbart smaklöst. Just smaklöst präglar mycket av föreställningen där man så klart vill vara så politiskt korrekt som möjligt. Att låta Rickard Söderberg agera primadonna blir inte bara fel utan helt utan knorr. Liksom det tafatta försöket när Rickard fyra gånger ska försöka sjunga, Du är min hela värld. Helt fel är även Harald Leander som regissören/inspicienten? med sin breda skånska som knappt är hörbar. Den fyller ingen funktion som den presenteras här. Enbart ett störande moment. Det krävs timing och känsla för att få en sådan figur komisk. Samma gäller för Elinor Fryklund som Thaliafiguren. Hon vill så mycket men det hamnar mest i oväntad torrhumor. Även den norska sopranen Eir Inderhaug som spelar full efter pausen är enbart pinsamt att ta del av.

Det bästa och mest medryckande är danserna. Då tar det fyr och föreställningen lyfter. Det är också andra akten som har det intressantaste innehållet. Men det är inte mycket att hurra för som helhet. Även om publiken sjöng med och applåderade som om de befann sig på en West End föreställning med världsartister.

Regi Johanna Hybinette, Elisabeth Linton

Medv Loa Falkman, Rickard Söderberg, Maria Streijffert, Harald Leander m fl

Ortrud Mann/Teater


Man har velat föra fram Sveriges första kvinnliga dirigent, men man missar målet genom att bara gå på ytan. I Malmö finns släktingar till Ortrud Mann, men man väljer att istället göra föreställningen till en fantasi. Vilket slöseri med uppgifter där Hanna Nygrens text hade kunnat leva, men nu stannar på idéstadiet.

Regissör Sara Cronberg har inte heller velat gå på djupet, utan tycker det är viktigare att man för fram just en kvinnlig dirigent, men vem var Ortrud och varför blev hon dirigent? Den historien lyser med sin frånvaro. Istället fokuserar man på att det är just en kvinna och väljer en annan kvinna spela en manlig slagverkare. Visst gör Kerstin Andersson honom bra men måste pjäsen ha ett genustänk istället för att den konstnärliga upplevelsen berör publiken. Vi lever inte på Shakespears tid där de manliga skådespelarna var tvungna att gestalta kvinnor.

Fast att skådespelarna förvaltar sina roller väl gör regissören oss en otjänst genom att visa fram en schematisk föreställning, som inte är färdig. Det snörpliga slutet får en att tänka på att vi har fått en förevisning om en repetition på vad som komma skall.

Mari Götesdotter Malmö Akademiska Orkester

Text Hanna Nygren. Regi Sara Cronberg. Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Daniel Hansson. Kapellmästare Danny Purtell. Arrangemang och komposition Daniel Fjellström. Scenografi och kostym Malin Kihlberg. Medverkande Mari Götesdotter, Cecilia Lindqvist, Hans-Peter Edh, Kerstin Andersson, Astrid Drettner, Viktor Nyström Sköld och Malmö akademiska orkester. 

Malmö stadsteater i samarbete med Malmö Live Konserthus, 9/11. 

En Midsommarnattsdröm/Malmö Opera


Malmö Opera har äntligen fått sin premiär av Benjamin Brittens opera. Bara dagar innan premiären 2019 fick den ställas in, på grund av pandemin. Fast denna uppsättning är inget att bli upphetsad över.

De två första akterna innan paus är som ett enda långt sömnpiller, med dess mörka ljussättning och entoniga musik. Britten och hans partner Peter Pears har valt att korta Shakespears pjäs, med att ta bort häften av inledningen. Det börjar istället med älvornas inmarch i skogen. Personerna som agerar träd och buskar gör det fantasifyllt och kreativt. Älvorna spelas av barn från Trinity Boys Choir. Då föreställningen är på engelska behövs verkligen en professionell barnkör. Tillsammans med Malmö Operas barnkör får de ett fint samspel. Här vill jag framhålla Frederick Balcombe, som Puck. Ett verkligt sagoväsen, han svävar fram i skogen i en upphängd gunga. Om han inte förtrollar någon med magisk blomsaft. Från den skapas flera komiska effekter på de förtrollade. Det är de båda förälskade paren som blir helt snurriga och väljer fel partner. Vävaren Nick Bottom från Hantverkarnas teatergrupp förvandlas till en åsna. Åsnan blir sedan älskare åt Älvdrottningen. Kul och underhållande. Tills uppvaknandet infinner sig för de inblandade.

Scenografin och kostymerna är imponerande från denna upphausade föreställning.
1981 hade En midsommarnattsdröm en bejublad premiär på Glyndebourne, i regi av brittiske regissören Peter Hall. Tillsammans med John Bury, som då gjorde scenografin och kostymerna.

Koreografen Lynne Hockney, som arbetade med operan på Glyndebourne 2016 gör nu koreografin och regin på Malmö Opera. Det är ingen märkvärdig regi. Däremot är koreografin hos de underfundiga gossopranerna full av lekfullhet. Till deras vackra röster fungerar det utmärkt. Även skogen har en visuellt tilltalande koreografi.

Efter pausen får föreställningen mer liv och rörelse och Brittens musik visar sig ha något man kan kalla för melodiskt. Annars är hans musik varken minnesvärd eller något man kan längta till att vilja höra igen. Jag led mig igenom den.

Föreställningen har sina komiska ögonblick, men det beror enbart på att förlagan är William Shakespears fantastiska pjäs.

Foto Malin Arnesson

Musik av Benjamin Britten, libretto av Britten och Peter Pears, baserat på Shakespeares pjäs med samma namn. Originalregi Peter Hall, Regi nyuppsättning samt koreografi Lynne Hockney, Scenografi John Bury, Kostym Liz Bury, Ljus, Paul Pyant, Koreografi nyuppsättning, Lauren Poulton. På scen ​Oberon Christopher Ainslie. Malmö operaorkester under ledning av Wolfgang Wengenroth. Barn från Trinity Boys Choir och Malmö Operas barnkör, rollerna Christopher Ainslie, Elisabet Einarsdóttir, Frederick Balcombe, Leo Jemison, Harry Lamb, Isaac Rogers, Benjamin Fletcher, Phil Christensson, Nathan Haller, Tuva Semmingsen m fl. Malmö opera, premiär 2/10.