Kärleksbevis/Film

MMMM

Kammardrama i Ingmar Bergmans anda

Richard Hobert har gjort det igen, skapat ett drama på en hög vuxennivå. Senast var i Fågelfångarens son.

Jag imponeras av hur Hobert fått fram en regi där man är ständigt närvarande hos de medverkande. Man hör varje andetag och känner de känslor som spelas fram.

Det är gripande, storartat och drabbande.

Urvalet av skådespelare är perfekt, från Rolf Lassgårds självmordskandidat till den besvikna hustrun, spelad av Livia Millhagen och hennes nya utlevande partner, gestaltad av Hedda Rehnberg.

Alla tre presterar på topp då det gäller skådespeleri. De förmår föra över känslor och ett sådant agerande att vi i biosalongen försätts i en känslochock, av detta triangeldrama, med plötsliga och oväntade vändningar.

Urvalet av biroller är väl besatt, som utmärkta Fredrik Gunnarsson. Han spelar en jägare som barrikaderar sig utanför parets hus, i jakten på vildsvin, som verkligen är grymma, i ordets bemärkelse. Dajana Lööf, som den flörtiga servitrisen, är både sexig och trovärdig.

Det enda som inte fungerar i filmen är valet av musik, där Richards dotter Nina har fått stå för ledmotivet. Den sången hade passat bättre i en ungdomsfilm än ett drama, där fokus ligger på två äldre människor.

Det hela utspelas på Österlen där paret ska sälja sitt hus inför sin skilsmässa. Vid ett sista möte kommer en annan kvinna in i bilden. Detta gör att Thomas och Marie hamnar i en katt och råttalek, som Marie har svårt att ta sig ur. Lögner och besvikelser staplas på varandra. Som mycket i livet består av. Alla vill rädda sitt eget anseende.