Kärleksbevis/Film av Richard Hobert

MMMM

Kammardrama i Ingmar Bergmans anda

Richard Hobert har gjort det igen, skapat ett drama på en hög vuxennivå. Senast var i Fågelfångarens son.

Jag imponeras av hur Hobert har fått fram en regi där man ständigt är närvarande hos de medverkande. Man hör varje andetag och känner de känslor som spelas fram. Denna engagemang i berättelsen skapar en atmosfär som kräver att publiken förlorar sig själva i filmen, att de känner varje nuans och varje skiftning i karaktärernas liv.

Det är gripande, storartat och drabbande.

Dramaturgin håller publiken på kanten av sina stolar, varje replikerade dialog är laddad med betydelse och undertext. Ensamheten och den tysta kampen hos huvudkaraktärerna genomsyrar hela verket och ger oss en djupare förståelse för deras resa.

Urvalet av skådespelare är perfekt. Rolf Lassgård spelar självmordskandidaten, en man som bär på en tung börda och likväl alltid ser på livet med en blandning av resignation och hopp.

Livia Millhagen spelar den besvikna hustrun, vars känslor av förlust och förtvivlan återges i varje blick och gest. Hennes nya utlevande partner gestaltas av Hedda Rehnberg, som med sin energiska närvaro skapar en stark kontrast till de andra karaktärerna och ger ytterligare djup till berättelsen.

Alla tre presterar på topp när det gäller skådespeleri. De förmår föra över känslor som berör, och det blir tydligt för publiken hur nära och otäckt verkliga deras upplevelser är. Deras agerande gör att vi i biosalongen försätts i en känslochock, i en nästan hypnotisk tillstånd där vi inte kan låta bli att engagera oss i deras öden. Detta triangeldrama har plötsliga och oväntade vändningar som håller oss på tårna, alltid redo för nästa konfrontation eller insikt.

Urvalet av biroller är välbesatt, som av utmärkta Fredrik Gunnarsson. Han spelar en jägare som barrikaderar sig utanför parets hus. Hans närvaro ger en ytterligare dimension till berättelsen, och han är verkligen på jakt efter vildsvin som är grymma, i ordets bemärkelse.

Dajana Lööf, som den flörtiga servitrisen, är både sexig och trovärdig, vilket förhöjer dramatiken och komplexiteten i relationerna mellan karaktärerna.

Det enda som inte fungerar i filmen är valet av musik, där Richards dotter Nina har fått stå för ledmotivet. Den sången, så fylld av ungdomlig entusiasm och livlig energi, hade passat bättre i en ungdomsfilm än i ett moget drama, där fokus ligger på två äldre människor som kämpar med sina inre demoner.

Det hela utspelas på Österlen där paret ska sälja sitt hus inför sin skilsmässa. Vid ett sista möte kommer en annan kvinna in i bilden. Denna händelse gör att Thomas och Marie hamnar i en katt-och-råttalek, som Marie har svårt att ta sig ur. Lögner och besvikelser staplas på varandra, vilket mycket i livet består av. Alla vill rädda sitt eget anseende, men i denna kamp finns det ingen vinnare. Konflikterna leder till en insikt om hur svårt det kan vara att verkligen förstå och acceptera varandra, och hur hemskt det är när kärleken övergår i bitterhet och saknad.

Regi Richard Hobert
Skådespelare Rolf Lassgård, Livia Millhagen, Hedda Rehnberg m fl