Misbehaviour/Film


MM

Ett lovande försök som tyvärr faller pladask. Women’s Liberation Movement har precis börjat få fäste i London och kvinnorna ska attackera 1970 års Miss World-tävling i London.

Som TV-värd har man lyckats få Bob Hope, här spelad av Greg Kinnear. Tyvärr en felsatsning. Han ligger inte i närheten av hur Bob Hope såg ut eller var. Enbart en tråkmåns utan utstrålning och med tafatta skämt. Men samtidigt är det ett stycke underhållningshistoria från en tid då det var tillåtet att skämta om kvinnors kroppar. Speciellt då det är en skönhetstävling.

Regissören Philippa Lowthorpe brassar på med en tidstypisk studie. Jag minns hur tråkigt dessa kvinnor klädde sig. Alltid nerklädda med en mer manlig än kvinnlig stil. Men så var den tidens ideal för de ”progressiva” tjejerna.

Man har fångat tidskänslan och miljön men annars är filmen ganska så tråkig. Inte mycket händer, mer än att man vill störa denna Miss Worldföreställning.

Regi Philippa Lowthorpe. Skådespelare Keira Knightley m fl

Honest Thief/Film


MMM
Liam wins again

Tom Carter (Liam Neeson) har träffat kvinnan i sitt liv (Kate Walsh). Det gör att han vill sluta med sitt kriminella liv. Han ringer polisen och erkänner sina bankkupper, men det vill inte polisen tro på.

Det blir en katt och råtta-lek mellan polisen och Tom Carter. FBI som handhar ärendet kör över Tom totalt och Tom får fly för sitt liv.

Som alltid när Liam Neeson är med så handlar det ofta om action i den högre skolan, d v s det blir intressant och spännande.

Jag är svag för Liams filmer och speciellt hans trilogi, Taken. Detta är i samma anda och om en man som blir oskyldigt jagad, fast han försöker göra rätt för sig.

Jag njöt av varenda minut och betyget är snubblande nära en fyra. Härligt att se att de korrumperade poliserna får vad de är värda.

Regi Mark Williams
I rollerna Liam Neeson, Kate Walsh, Jai Courtney, Jeffrey Donovan, Anthony Ramos m fl

Kenta lever/Film


MMM
Dokument från ett svunnet Sverige

Dom kallar oss Mods, Ettt anstädigt liv och Det sociala arvet. De filmerna ingår i den trilogi som dokumentärfilmaren Stefan Jarl gjorde där Kenta medverkar.
Hela Modstrilogin är en svensk klassiker idag. Därför var mitt intresse för Kenta lever högt. Tyvärr infrias det inte här i denna indiedokumentär.

Det är mest spridda och ointressanta stumpar av gamla och nya intervjufilmer som är ihopsatta till ett sammelsurium. Det har enbart ett nostalgiskt värde och säkert mest för oss som var med då det började på -60-talet med, Dom kallas oss Mods.

Det mest intressanta är att se och höra hur ärlig Kenta verkar. Det genomsyrar allt han gör. När det gäller den musik han skriver och sjunger så finns även där ett sanningskrav.

Regissör Tony Labidi började intervjua Kenta -97. Tony ingick i Kentas band som trummis. Kenta och bandet gjorde comeback i Kungsträdgården i Stockholm, 1997. Vi får följa repetioner och själva premiären, där Kentas röst inte är den bästa, men musikerna desto bättre.

Som helhet ett stycke dokumentär då Sverige var oskyldigt men även på väg in i dimman av politisk korrekthet.

Kenta ska vara glad att han inte fick uppleva mer än tre år av 2000-talet. Han hade nog inte trivts med hur folkhemmet har försvunnit med politikernas lögner och bedrägeri mot arbetarklassen, som Kenta kom ifrån. Kenta blev 54 år.

Regi Tony Labidi, Dick Billborn och Johan Holtzberg

David Cooperfields äventyr och iakttagelser/Film


MM
Tråkig och förutsägbar

Detta är inte alls den version av David Cooperfield som jag vill se. Man vill försöka göra en politiskt korrekt film med alla nationaliteter, men kraschar totalt.

Det är en film att gäspa åt då vi inte bjuds på några överraskningar. Förutom att man förvanskar historien genom att att sätta dit färgade människor där det i verkligheten var vita. Men det är helt i Hollywoods nya ordning. Annars får man inte vara med och leka i Oscarsutdelningen.

Den enda som riktigt överraskar är Dev Patel som David Cooperfield. Även om han är fel i rollen som indier gör han en beundransvärd insats som skådespelare, vilket han alltid gör. Hans smittande energi är det svårt att bortse ifrån.

De flesta av oss har sett andra och betydligt bättre versioner av denna bokklassiker, så man har höga förväntningar, som tyvärr inte infriades. Det var mestadels trist och ointressant.

Regi Armando Iannucci
Skådespelare Dev Patel, Tilda Swinton, Ben Whishaw, Hugh Laurie, Peter Capaldi, Gwendoline Christie m fl

Hassan Sharif – en pionjär inom experimentell samtidskonst i Mellanöstern/Malmö konsthall


Hassan Sharif från Mellanöstern protesterade mot en ¨elitistisk konstvärld. Det har han gjort med besked! Vandringsutställningen Hassan Sharif: I Am The Single Work Artist med hans skräp, som han samlat, framstår som vad det är, gammalt skräp.

Hassan Sharif ville att konsten skulle nå alla människor, inte bara konstexperter och samlare. Nu har jag svårt att se att någon skulle vilja samla eller uppskatta detta som här visas fram. Det är gjort av loppmarknadsprylar och sådant som vi ser i vår vardag. Speciellt om man bor i Mellanöstern. Det är vardagsmaterial eller massproducerade föremål från marknader. Som plastmuggar, strandskor och leksaker.

Hassan Sharif gjorde även satiriska teckningar om vardagsliv och politik. Inget som man förstår om man inte kommer från arabvärlden. Hassan kallas ”den moderna konstens fader” i Mellanöstern. Han var också lärare, kritiker och översättare. Där påstod man att han bidrog till att skapa en ny förståelse för konst i arabvärlden. Det tog dock många år innan hans konst blev erkänd av den samtida konstvärlden både i öst och väst. Det förstår jag mycket väl.

Enda anledningen att den visas i Malmö konsthall borde vara för alla de som bor i Malmö och som kommer från Mellanöstern.

Hassan Sharif verk på Malmö Konsthall . Foto Johnny Månsson©

Funny Girl/Streamad Musikal från Malmö Opera


MMM

En seger för Sanna Nielsen

I Top Hats, plymer och kulörta fjädrar presenteras de vackra dansarna, upphissade från orkesterdiket. Det är en mycket attraktiv och färgsprakande öppning på Malmö Operas vårmusikal, Funny Girl. Den klassiska musikalen, som gjorde Barbra Streisand världsberömd.

Längst bak på scenen sitter Orkestern, vilket fungerar perfekt. Publiken får en bättre översikt då mycket sker framme vid scenkanten.

Fanny Brice (Sanna Nielsen) kommer in i en osexig pyjamasliknande klädsel. Ivrigt sprallar hon på för att få medverka i en pågående show. Regissören tror inte på hennes förmåga som artist och vill att hon lämnar scenen. Men det får han ångra i ett senare skede.

Sanna Nielsen talar skånska, vilket passar utmärkt, då vi befinner oss i Malmö. Men hon sjunger på uppländska. Det ger bättre kraft och uttryck i hennes musikalnummer.

Sanna har en härlig utstrålning samt en sprakande energi. Det är en oslagbar kombination, tillsammans med de underbart stiliga dräkterna, som klär henne galant. De är skapade av Camilla Thulin. Det är vackra och färglada kostymer på hela ensemblen och full fart på de medverkande.

Det fungerar förvånansvärt väl att se musikalen hemma på sin tv. Nästan som om man är på plats. Scenografin harmonierar med ljussättningen, koreografin och ljudet. Inte att förglömma för oss framför TVn!

Marianne Mörck dominerar då hon levererar sina komiska repliker. Men även Oscar Pierrou Lindén som Eddie Ryan, ger avtryck i sin plastik, sång och framförallt, sitt agerande!
Alexander Lycke som Nick Arnstein är ett bra val som Fanny Brices blivande man. Man tror på deras kärlekshistoria.

Synd att här inte finns så många minnesvärda sånger för Sanna, förutom, Regn på min parad. Där lyfter det rejält innan paus och som slutnummer. Genom det musikalnumret förstår man vilken bra sångerska Sanna Nielsen är! De andra sångerna lyfts upp av Sannas utstrålning, agerande och vackra kreationer. Hon är verkligen en musikalstjärna att räkna med!

Det är ett bra samspel mellan aktörerna och regin av Ronny Danielsson är utmärkt. Det hela har blivit en klart sevärd uppsättning, men tyvärr känns det platt från salongen med enbart tillåtna 50 personer. Vi får hoppas på en snar bättring och åtminstone 500 personer, där det normalt sitter 1432 personer!

Fotograf Malin Arnesson
Sanna Nielsen som Fanny Brice

Regi Ronny Danielsson, Scenografi Martin Chocholousek, Kostym Camilla Thulin, Koreografi Roger Lybeck, Dirigent Joakim Hallin, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Avgoustos Psillas  
I rollerna Sanna Nielsen, Alexander Lycke, Marianne Mörck, Ann-Louise Hanson, Oscar Pierrou Lindén, Johan Rabaeus, samt ensemble, dansare och orkester.

Audition/Film


MM
Ännu en onödig film.

Man undrar ibland varför vissa gör film och vad de vill förmedla. Här är ett typexempel.

Anna som är lärare på musikkonservatoriet i Berlin tar sig an en ung begåvad fiolelev. Kring detta kretsar hela filmen. Ett riktigt sömnpiller!

Vad regissören vill ha sagt med filmen blir jag inte klok på. I Annas familj är alla musiker och om detta talas det vid middagsbordet. Eller så övar man på noter eller filar på något instrument.

Mitt ibland Annas stressiga tillvaro som gör henne överdrivet känslig utspelar sig också otrohet och skambelagd sex. Inte ens det är upphetsande att se på. Hela filmen signalerar tristess! Nina Hoss är trovärdig i sin roll som neurotisk musiklärare. Därav 2 M.

Regi Ina Weisse Skådespelare Nina Hoss, Simon Abkarian, Jens Albinus, Ilja Monti, Serafin Mishiev m fl.

Shirley/Film


MM
Riktigt skräp

Varför man gjort denna film är svårt att förstå. Såvida man inte vill visa fram vilken porträttlik skådis Elisabeth Moss är då det gäller att gestalta skräckförfattaren Shirley Jackson.

Filmen såsar sig fram och det mesta utspelar sig i Shirley och makens hem. Han är verksam som collegeprofessor. Båda två är mer än lovligt onormala, men sämst mår Shirley, som med sina nycker och utbrott kan reta gallfeber på vem som helst.

Ett par är inbjudna till att få bo i deras hem då mannen arbetar som lärare på samma college som professorn. Det som skulle ha kunnat bli en trevlig samvaro utmynnar istället till misstänksamhet och oförskämdheter från Shirley och maken.

Elisabeth Moss briljanta skådespeleri gör att filmen får två M.

Regi Josephine Decker, Skådespelare Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman m fl.

Sångklubben/Film


MMMM
En underbart upplyftande måbrafilm

Sångklubben är en alldeles för platt och intetsägande titel. Originaltiteln, Military Wifes, är mycket bättre och säger vad filmen handlar om.

Konceptet att bilda en sångklubb då fruarnas män drar ut till krig i Afghanistan är ett vinnande recept. Här visar det sig hålla hela filmen igenom. Jag blev helt uppslukad av starka känslor och tårarna rann i flera tragiska och glada ögonblick.

När männen drar ut i krig blir känslorna övermäktiga för många av männens fruar. De blir lätt frustrerade och vet inte riktigt vad de ska göra, förutom at pimpla vin och tycka synd om varandra. Men överstens fru Kate (Kristin Scott Thomas) kommer snart på råd, Varför inte bilda en sånggrupp. Detta bemöts först med skepsis men faller senare i god jord då fruarna inser vad det kan leda till. En glädje och gemenskap som kan få dem att glömma oron om vad som händer deras män där borta i Afghanistan.

Som helhet en riktig feel good movie där varje ögonblick och händelse appellerar till ens magkänsla för vad som är rätt och riktigt. Man blir glad och överraskad över resultatet.

Regi Peter Cattaneo, I rollerna Kristin Scott Thomas, Sharon Horgan, Emma Lowndes, Gaby French, Lara Rossi, Amy James-Kelly, Jason Flemyng, Greg Wise, m fl. 

Tenet/Film


MM
För mycket av allt!

Christopher Nolan är känd som en regissör med höga kvalitetskrav och att göra intressant film. Så är det även här men han misslyckas med att låta publiken hämta andan. Det är fullt ös, medvetslös!

Det börjar med en fruktansvärd attack på den Ukrainska Nationaloperan. Efter den sekvensen känner jag mig helt mörbultad. Men det är bara början på denna adrenalinhöjande actionfilm.

Musiken dånar på och är så stark så att jag flera gånger måste hålla för öronen. Det var längesedan en film hade ett så kraftfullt ljud. Men Tenet bygger mycket på musiken och ljuden.

Hela idéen om att viss handling i filmen går baklänges i denna skurkaktiga värld, gör en både trött och matt. Slappnar man av så är man helt borta från handlingen.

Det är som ofta en fröjd att se skådespelare som Michael Caine och Kenneth Branagh. Även om den förstnämnda enbart gör en mindre roll.

Att försöka ge sig på att beskriva handlingen är meningslöst, men så mycket kan sägas att det handlar om stulet plutonium som kan sätta hela världen i brand. Helt i stil med en Bondfilm. Fast två och en halv timme är alldeles för långt för detta äventyr.

För mig är det en helt onödig film. När jag betänker att det är samma regissör till de mästerliga filmerna, Dunkirk och Batmantrilogin så blir jag besviken.

Regi Christopher Nolan, Medv John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki, Kenneth Branagh, Michael Caine m fl.