THREE MORAL TALES/Malmö Konsthall


Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen. 

Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant. 

Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.

Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?

Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara. 

The Beach Bum/Film


MM
Onödig film om onödiga människor

Jag förstår mig inte på regissören Harmony Korines nya film. Vad är det han vill visa med denna ”Beach Bum”? Slusken Moondog springer omkring ständigt påtänd och berusad, dagar som nätter. Han lider av storhetsvansinne och tror att han är en stor poet. Det vi får höra är rena pekoralet och helt ointressant. Fast”eliten” spär på hans rappakalja och ger honom Pulitzerpriset. Men sker det i hans dröm eller i verkligheten? 

Man vill kalla filmen komedi men jag ser inget roligt med att en ”stinking rich” Man slösar bort sina pengar på oväsentligheter. Så håller det på filmen igenom.

Dumheten visar sig på många olika vis. En är då Moondogs fru kör ihjäl sig då de båda är höga som hus, men märkligt nog klarar sig Moondog från deras bilcrash.

Den enda behållningen är Matthew McConaughey som gestaltar denna Bech Bum suveränt. Men å andra sidan är denna skådespelare alltid fenomenal. Oavsett vad han gör för roll. 

Regi Harmony Korine
Medv Matthew McConaughey m fl

Rocketman/Film


MMMM
Musikal på hög nivå

Detta är härligt underhållande och ett uppfriskande grepp att presentera Elton Johns liv och leverne så här explosivt och utlämnande. 

Filmatiseringen är gjord som en musikal och genom att arrangera om Eltons låtar och använda skådespelare i rollerna blir hela Elton Johns livshistoria mer levande.

Taron Egerton är ett fynd i rollen som Elton John. Han gör precis det som krävs för att vi ska tro på honom som Elton John. Han har även en slående likhet.

Eltons musik bubblar fram och minnena snurrar runt i huvudet då jag hör klassikerna från -70-talet. Fantastiskt vilka låtar Elton och hans livskamrat och textskrivare Bernie Taupin har skapat tillsammans.

För mig var det extra intressant att se rockklubbar och ställen som jag besökt i Los Angeles och London. Det var på den berömda rockklubben Troubadour i L A som Elton John slog igenom över en natt. Det börjar trevande med en nervös Elton men när han till slut går loss på pianot så blir publiken totalt överraskad. Den knubbiga lilla killen med glasögonen får hela stället att gunga. Det här är en av de underbaraste scenerna då hela publiken är med.

Även Eltons slitningar med hans föräldrar får sitt kapitel. Det är gripande att ta del av liksom när Elton bestämmer sig för att bli nykter och drogfri.

Vi får följa Elton Johns uppgång och fall fram till idag då han är helt fri från droger och alkohol. Elton John har inte druckit eller tagit droger på 28 år. 

Regi Dexter Fletcher
Skådespelare Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden

Philip Glass Ensemble/Malmö Live


Stämningen är ovanligt hög och förväntansfull inför Philip Glass och hans Ensemble. Ett överfullt konserthus väntar med spänning på att musiken ska börja. Det är försenat men plötsligt så tågar hela ensemblen in. Ett gäng åldrande män och en yngre kvinna. Musiken sätter igång och vi blir alla förtrollade!

Det är igenkännbar Philip Glassmusik. Själv blev jag helt betagen då jag hörde Glass musik till filmerna Koyaanisqatsi och Powaqqatsi på -80-talet. Efter det har jag varit nyfiken på vad mer denna man kan åstadkomma.

Jag blev helt hänförd här på konserthuset. Elektroniska toner från keyboard, flöjt, saxofon och en förtrollande kvinnlig röst försatte mig i ett svävande tillstånd.
Efter Music with Changing Parts från 1970 vacklade jag ut i pausen. Som efter en lång meditation.

Efter pausen försätter musikerna oss i en ny stämning, som påminner om de andra verken.
Även om de kan tyckas lika så finns det så mycket nyanser och man bara flyter med in i Philip Glass musik. Vi får höra
 The Grid från Kayaanisquatsi från -82. Därefter tre avsnitt från Glassworks från -83.

Lisa Bielewa på keyboards och sång är helt fascinerande. Att se hur hon briljerar med tonerna gör mig häpen. Speciellt då jag själv sjungit opera. Hon lyckas med konststycket att låta tonerna flöda högt och som ett rinnande vatten under lång stund, vilket är mycket imponerande. 

Michael Riesman är ensemblens kapellmästare men även keyboardspelare. Philip Glass trakterar samma instrument. De sitter där som två åldermän omgivna av sina medmusikanter. Dessa sju musiker ger ett kunnigt och respektfullt intryck.

Efter avslutande The Photographer från -82 så är publiken helt i extas.
De kraftiga och långa applåderna får Philip Glass Ensemble att återkomma med ett extranummer. Det blir en del av Einstein on the Beach från en av Glass operor.
Jublet vill inte ta slut och lycksaliga lämnar vi Malmö Lives pampiga konserthus. 

Philip_Glass_Malmo_Live_3016
Foto Håkan Röjder

Philip_Glass_Malmo_Live_3900MEDVERKANDE Philip Glass, Michael RiesmanAndrew Sterman, Dan Bora, Jon Gibson, Lisa Bielawa, Peter Hess, Ryan Kelly och Mick Rossi.

… har du sett världen/En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe/Malmö Live


Från dansk ”skidderöv” till uppburen folkhjälte 

Det är ett klart vänsterperspektiv i denna ojämna uppsättning och varför låta en kvinna spela Mikael som barn och vuxen? Det framställs inte tankfullt. Istället kunde en Man säkert gjort Mikaels uppväxt mer trovärdig och levande. 

Sissela Benn kämpar på med keps och kortbyxor, fast nedtonad i sin komik, vilket stämmer bra med rollerna. Bäst är hon som Mikaels dotter och då Sissela minns när hon fick Mikaels autograf.

Edda Magnason 
sjunger och spelar piano klanderfritt men gör inte så mycket av Mikaels sånger. Likadant med Mikael Wiehe som bara står rakt upp och ner och mer eller mindre deklamerar sina låtar. Här undrar jag hur regissören Philip Zandén har tänkt? Allt är upplagt som en vanlig konsert med Mikael. Inget fel i det men kunde man inte lagt in mer dramatik och nerv i föreställningen? Nu sitter man mest och väntar på att något ska hända.

Dramaturgiskt är det ointressant. Förutom nostalgiska filmsnuttar av gamla Malmö är det stiltje på scenen och varför visas Malmöfilmer när det talas om Mikaels så entusiastiska författartripp till Paris?

Filminslaget av Malmödemonstrationen då vänsteraktivisten Showan blev knivhuggen ger ett felaktigt sken av att Malmö och resten av Sverige är nerlusat med nazister. Enligt SÄPO finns det ett hundratal i hela Sverige. SÄPO fastslår att det största hotet idag är våldsvänstern och de radikala islamisterna. Men inte ett ord om detta i denna så vänstervridna uppsättning. 

Då Mikael talar om sin förlust av sina föräldrar och Björn Afzelius blir det föreställningens känsligaste scen och en av höjdpunkterna. 

Fast det allra bästa är när Malmö SymfoniOrkester under ledning av dirigenten Marit Strindlund får Mikales sånger att blomma ut i starka och kraftfulla arrangemang. Till sin hjälp har de Jonas Nydesjö, Anna-Lena Laurin, Calle Rasmusson, Olov Helge och Ann-Sofie Söderqvist arrangemang och bearbetningar. Där fick jag en flashback till 1984. Då var jag med i Husets kör i Malmö. Tillsammans med Mikael sjöng vi hans sånger inför en entusiastisk publik. 

MEDVERKANDE Malmö SymfoniOrkester, Mikael Wiehe, Sissela Benn, Edda Magnason, REGI Philip Zandén, DIRIGENT Marit Strindlund, MANUS Fredrik Ekelund, BILD- OCH FILMPRODUCENT Magnus Gertten, ARRANGÖR/MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Nydesjö, ARRANGÖRER Anna-Lena Laurin, Ann-Sofie Söderqvist och Calle Rasmusson.

Tommy Hansson/Namelosers sångare


fullsizeoutput_1cefEn Malmöprofil har lämnat oss!

Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband då jag växte upp i Limhamn på -60-talet.
Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där.
Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning.
För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerrade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och engelska band som Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var även förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.

2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det handlar om Rolling Stones besök på en privat fest, efter deras spelning på Baltiska hallen i Malmö, 1965.
Vi får följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv då han flyttade till Stockholm och gifte sig och fick två barn. En skilsmässa förde honom åter till Malmö

I dokumentären kan man lätt ana en besviken man och Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.

1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte skriva låtar sa Tommy skrattande, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”

Vid ett av våra sammanträffande då vi lyssnade på låtarna signerade Tommy innerfordralet med sitt alltid avslutande ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll som efterlämnar en stor tomhet. Samt att jag glömde ringa upp Tommy då han sist sökte mig på telefon…

Namelosers spelade in flera singlar och de håller än idag. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN.

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

 

fullsizeoutput_1c49

Tommy Hansson till vänster.

IMG_0045.jpeg

IMG_0014
Tommy Hansson på Jan Olofssons fotoutställning från -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.
DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg
IMG_2332
En av de sista bilder jag tog av Tommy

The Hustle/Film


MM
Klumpig remake på komediklassiker

Vad skriver man om en ganska så töntig och ointressant film, som dessutom försöker sig på att göra en ny variant av en film som redan gjorts två gånger, med bra resultat.

Här är det Anne Hathaway som spelar den lyxiga svindlerskan som snart får konkurrens av Rebel Wilson. Båda aktörerna är småroliga då och då och kanske mest Rebel Wilson i sina olika uppenbarelser. Fast det blir skrikigt och hysteriskt i längden. 

Som en stunds underhållning i hur smarta kvinnor kan lura oss män på våra ägodelar är den kul. Men som helhet håller den inte! Jag sitter mest och längtar till att se om Rivierans guldgossar, med Steve Martin och Michael Caine i rollerna.

Regi Chris Addison
Skådespelare Anne Hathaway, Rebel Wilson, Tim Blake Nelson m fl