Judy/Film


MMMM

Klar Oscarchans för Renée Zellweger!

Det är en lysande och härlig tolkning som Renée Zellweger serverar. Hon är Judy Garland! Detta är skådespelarkonst på hög nivå. Vi har alltid sett att Renee är en duktig aktris men här briljerar hon fullt ut. 

Filmen låter Judys liv passera revy och stannar kvar i de sista åren då hennes stjärna har fallit i Hollywood. Nu kan Judy knappast försörja sig och sina två små barn. Hon får förnedra sig å det grövsta för att kunna överleva. Men plötsligt så kommer den stora chansen igen. London vill se henne på scenen och höra henne sjunga. Dessutom betalar de bra. Med viss tveksamhet accepterar Judy att åka till England. Väl där blir hon mottagen som den stora stjärna hon är, men själv tror Judy att hon ska sjunga på en mindre scen. Hon blir chockad då hon står på Talk of the Towns berömda scen. Publiken bara älskar henne! Kväll efter kväll gör hon stor succé, men tyvärr så är hon för nervig och glad i alkohol att direktören inte vill ha henne kvar. Fast hon repar sig och kommer igen stort och med bravur.

Renée Zellwegers repliker är helt underbara och så träffsäkra. Många gånger härligt avväpnade med hennes finess att lägga an på dem. Mycket humoristiska och njutbara.

Det är Renée som sjunger alla de berömda sångerna. Hon gör det så bra att man tror det är Judy Garland själv som står på scenen. Det blir inte bättre än så här!

1969 dör Judy Garland på grund av för mycket piller och alkohol. Bara 47 år gammal. Tragiskt men sant!

Regi Rupert Goold, Medv Renée Zellweger, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Jessie Buckley, Michael Gambon m fl

Gemini Man/Film


M
Inte ofta jag ger en etta i betyg men här är det befogat! 

Man tar sig för pannan och undrar hur den välrenommerade regissören Ang Lee har kunnat vilja ta sig an detta. Han som regisserat mästerverk som Crouching Tiger Hidden Dragon och andra storfilmer. Det här är det sämsta han gjort och helt ointressant!

Man lockar med att filmen har spelats in i nya ” 3Dplus, ett revolutionerande digitalt format med en bildhastighet av 60 bilder per sekund – mer än den dubbla traditionella bildhastigheten – vilket ger publiken en förstärkt och totalt uppslukande 3D-upplevelse. ”
Fast jag såg filmen på en av Sveriges största biografer (Royal i Malmö) så märkte jag ingen direkt skillnad mot hur 3D ser ut annars. Förutom att ansiktena ser mer levande ut.

Själv intrigen är så korkad så jag knappt orkar återge den men Will Smith blir klonad och det är hans mördare filmen igenom.

En vild jakt sätts igång och man blir mer och mer trött desto längre den intetsägande jakten fortsätter. Spara era pengar och se något mer värdefullt. 

Regi Ang Lee, Medv Will Smith, Mary Elizabeth Winstead, Clive Owen, Benedict Wong m.fl.

En komikers uppväxt/Film


MM
Trist som film!

Detta är något av det mest uttråkade jag sett i filmväg på bra mycket länge. Man vill bara att filmen ska ta slut så man kan lämna salongen. Här är det helt fel regissör och inte mycket känsla för att få ett flyt och rytm i filmen. 

Här finns antydan till att det kunnat bli något bra men det slarvas bort på vägen.
I flera scener har man fångat tiden väl i Sverige på -70-talet, om hur vi klädde oss och levde, men så med ens försvinner spänningen i berättelsen. Det är synd då jag minns boken av Jonas Gardell (från -92)  som mycket givande läsning. Dessutom var Björn Kjellman strålande i rollen som vuxen i TV-serien, som gick samma år. Så varför då göra den på film?

Regissören Rojda Sekersöz verkar ha fått uppgiften för att hon är kvinna, ung och utländsk. Här krävs en svensk och äldre regissör som varit med om att växa upp i Sverige på -70-talet.

Den unga Juha Lindström spelas säkert av Loke Hellberg. Scenerna med hans vänner som blir mobbade är smärtsamma då han inte själv vågar ingripa. Hans kompis Thomas har en snäll tysk mamma som gör allt för att Thomas vänner ska ha det bra, men blir helt tillintetgjord av mobbarna för att hon är så osvensk. Alla barnen ska ha en eloge då de gör sina roller helt klanderfritt och fångar väl sina karaktärer. Juhas föräldrar är tidstypiska och mamman spelad av Maria Sid är träffsäker som finsk, arg och besviken.
Ulla Skoog som hetsig och taskig gympafröken är ett kul inslag och man minns då väl sina trista gymnastiktimmar.
Ett plus till Jakob Eklund som gör en obehaglig typ (som en av mobbarna) som nu vuxit upp och besöker Juha efter en föreställning. Mobbningen försöker han släta över och vill de ska fira med en öl. Det finner Juha olustigt men blir tvingad ut till antagonistens kompisar för att ta selfies och dricka öl. 

Johan Rheborg som den äldre Juha Lindström gör en för slät figur som den framgångsrika komikern. Han kommer inte till sin rätt som skådespelare och man blir inte nyfiken.

Regi Rojda Sekersöz, Medv Fredrik Hallgren, Loke HellbergJakob Eklund, Johan Rheborg m.fl.

Marianne & Leonard: Words of Love/DokumentärFilm


MMMM

En film för alla Cohenfans

Vackert, tragiskt och kärleksfullt  

Norska Marianne Ihlen inspirerade Leonard Cohen till att skriva en av hans största succéer, So long, Marianne, på Cohens första album. Men låten hade aldrig blivit så bra om inte producenten John Simon lagt till sin flickväns (Nancy Priddy) vackra sopran i kör, mot Cohens vilja. Leonard ville bara ha med sin egen gitarr och entoniga röst.
Nancys karaktäristiska röst bidrog till att So long, Marianne fick den framtoning som har berört så många människor. Ett exempel på hur en påstridig och kunnig producent fick fram en klassisk platta.
På Cohens andra album Songs from a Room var det Mariannes idé med Bird on the Wire. Hon såg fåglar på en telefonstolpe som hon liknade med noter. Kanske därför som Marianne finns på skivomslagets baksida i deras gemensamma hem på Grekland.

Denna gripande kärleksberättelse tog sin början på den grekiska ön Hydra på -60-talet. Där möttes Marianne och Leonard innan Cohen börjat med sina skivinspelningar men väl sina diktsamlingar. En del skrev han på Hydra där Leonard Cohen inte alltid mådde så bra. Hettan, amfetaminet och all LSD som han avverkade satte sina spår. Själv levde jag ett liknande och vilt hippieliv under den här tiden. Jag läste och lyssnade mycket på Leonard Cohen. Han tillförde en livsvisdom i sina dikter och sånger. 

Vi får följa Leonard och Mariannes kontakt och det är både gripande och rörande hur de hela tiden återvänder till varandra. Cohen har sin skivkarriär att ta hand om. Senare i livet lever han munkliv på ett zenkloster, under sex år.
Marianne åker omkring till olika städer utan att riktigt få en fast punkt. Hennes son far illa och blir inlagd på mentalsjukhus, där är han än idag. Mariannes eget sökande var inte alltid så fruktbart. Män kom och gick och Marianne verkade vilsen och rastlös. Det blir först när hon möter en ny norsk man som hon kan slå sig till ro.

Även om Leonard Cohen hade flera älskarinnor under sitt liv så finns norska Marianne där i bakgrunden. Deras kontakt består och det är underbart och fint att se att de ända in till deras död fanns för varandra. Även om de befann sig på olika världsdelar. 

Regi Nick Broomfield
Medverkande Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius m fl

Bellamy Brothers/Nöjesteatern i Malmö


MM
För få ljusglimtar

Bellamy Brothers körde på som om de vore en jukeboxmaskin. Låtarna avverkades på löpande band och lät liknande. Det var mest ”Thank you” och så nästa låt. Så höll det på under en och en halv timma. 

Det var inte förrän i världshiten Let your love flow som det lyfte rejält. Dessförinnan hade vi fått stå ut med ett dåligt mixat ljud där basen dunkade in i kroppen. Med alldeles för hög volym. Själv fick jag sätta på mig mina AirPods för att kunna dämpa ljudet och vara kvar i salongen.

Sången från de båda bröderna dränktes av instrumenten och det var mycket svårt att höra deras texter. Det var synd då de har så många hits som man skulle vilja hört på en normal ljudnivå. Av en ljudtekniker som kan sin sak.

Det var med låten Spiders & Snakes som det hela började 1968 för Bellamy Brothers. Fast i Sverige och Europa var det inte förrän 1976 med Let your love flow. Jag minns den som det var igår. Det var nästan omöjligt att värja sig från dess lättnynnande och positiva sång från bröderna. Liksom If I Said You Had a Beautiful Body Would You Hold It Against Me. Även den fick vi höra med hjälp från publiken. Antagligen för att de flesta passerat 60 plus. Annars hade nog låten idag klassats som kvinnofientlig. Liknande skulle nog gälla för Do You Love as Good as You Look. Men vi som var med då det begav sig skrattade gott och mindes Bellamy Brothers underfundiga texter.

Flertalet av publiken verkade uppskatta duon och deras kompetenta musiker. Det visades med de uppskattade applåderna efter de flesta låtarna. Musikerna tackade och log förnöjt och bröderna var glada över att besöka Sverige igen. Det var ju så längesedan sist. 

IMG_0126.jpeg

 

Grease/Musikal på Nöjesteatern i Malmö


MM
Snällt och oengagerat

Det är svårt att matcha en succé och då tänker jag på filmen Grease. Den sitter som klistrad på näthinnan. Även om jag då tyckte att Travolta och kompani var för gamla för rollerna. Idag kan jag tycka att det är helt ok. Ser man Staffan Götestams uppsättning så blir man smått uttråkad.

Här finns inga riktiga personligheter bland skådespelarna, förutom en och det är kvällens stjärna, Sienna Sebek. Hon agerar som en fullblodsskådis och man blir nyfiken varje gång Sienna öppnar munnen. Dessutom är hon så sexig och utmanande som rollen Rizzo föreskriver som ledare för tjejgänget T-Birds. De andra hamnar tyvärr i skuggan av Siennas uppenbarelse. Jag hade önskat att man vid uttagningen hade varit lika noga som då man valde Sienna. Nu upplevs föreställningen som en blandning mellan amatörer och proffs.

Caroline Johansson Kuhmunen är tveksam som Sandy och det märktes tydligast då hon skulle sjunga och dansa med Danny  i hitlåten, Du är den jag vill ha. Hennes rörelsemönster var stelt och sången knappast hörbar. Anton Hagman är svårt att ta på allvar som Danny. Regissören har inte lyckats att locka fram all den tuffhet och framfusighet som han bör ha. Det gäller hela killgänget. De är för mesiga helt enkelt. Förutom skolans tönt med för stora brillor, han ska vara mesig och gör det det förbannat bra. Staffan har tryckt på att de ska vara så vulgära som möjligt i deras språk. Det fyller inte sin funktion då det här är en familjeföreställning och vulgariteterna blir enbart påklistrade.

Det är rent slöseri med Lotta Engbergs talang att bara låta henne få vara med så här lite och enbart få sjunga en låt. Nu fick man inte riktig grepp om hennes karaktär som rektorn Lynch.  

Det finns några sångnummer som kan rekommenderas, Greased Lightning på bilverkstaden, då svänger det om killarna och man får en härlig femtiotalskänsla. Fast ännu mer när Simon Laufer sjunger som Teen Angel. Taket är på väg att lyfta med hans härligt höga stämma och dynamiska utspel. Simons nummer slår  knock out på publiken! Så skulle hela föreställningens nummer överraskat oss i publiken.

Tonåringarna gillade uppsättningen då de tjöt och skrattade vilt som om de befann sig på en rockkonsert. Vi äldre hade svårt att urskilja sången då musiken var så stark. Fast det var ett mycket bra rockband som befolkade övervåningen på scenen.

Annonsbild
Foto Peter Knutson
Regi Staffan Götestam. Medv Anton Hagman, Caroline Johansson Kuhmunen, Lotta Engberg, Sienna Sebek med flera.

Joker/Film


MMM
Välgjord och intressant

Detta är en överraskningens film. Regissören Todd Phillips som gjorde Baksmällan-filmerna briljerar med denna studie i psykotiskt förfall.

Inte att undra på att den vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig nyligen.

Joaquin Phoenix visar åter på att han är en av vår tids största filmskådespelare. Att kunna gestalta Jokern så mänskligt är ett bevis på en mästerlig skådespelare.

Vi får berättelsen om hur Jokern blev så tokig som han framställs i Batman-filmerna. Fast den här filmen kan man se utan att ha kännedom om Batman eller ens gilla dem. Det är en studie i förnedring, bitterhet och självförnekelse.

Jokern arbetar som sjukhusclown eller var han kan få jobb som clown. Men han bemöts mestadels av hån och våldsamheter mot hans person. Att hans mamma är psykiskt instabil gör inte saken bättre. Till råga på allt bor han tillsammans med sin mamma.

Det är stundtals våldsamt och obehagligt men det blir aldrig spekulativt våld. Det som visas fram gör så att vi ska förstå hur Jokern egentligen känner och tänker. En tragisk varelse som stapplar fram med sina sju olika mediciner och sitt sjuka förvrängda skratt. 

Regi Todd Phillips, med Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy, Zazie Beetz, Brett Cullen, Brian Tyree Henry.