Bullet Train/Film


MM

Man flörtar vilt med flera kända filmer som Kill Bill, Staying Alive, Pulp Fiction och andra. Men det gör inte detta till någon sevärd film. Dessutom är den alldeles för lång.

Här är det en vild tågjakt som är så orealistisk att den stundtals blir både kul och underhållande, men det grova våldet gör den samtidigt osmaklig.

Brad Pitt spelar en disträ urban hippie som ska ta sig an ett uppdrag på ett snabbgående tåg. På tåget finns kontraktsmördare med dödliga uppdrag. Ladybug är Pitts kodnamn. Det tror han ska föra lycka med sig, men redan i inledningsscenerna snubblar han rejält. Han talar mycket och ofta om karmalagen då han måste hantera dessa yrkesmördare. Men ingen fattar vad han pratar om och frågan är om han själv gör det.

Filmens två timmar ruskar om en rejält på detta tåg på väg mot Osaka från Tokyo. På höghastighetståget hinner flera personer bli både slaktade och stympade. Vissa scener är så äckliga att jag var tvungen att titta ner. Men där fanns även viss komik i replikföringen och på sättet som våldet hanteras. Det går att man småskrattar emellanåt.

Regi David Leitch. Medv Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Sandra Bullock, Brian Tyree-Henry, Hiroyuki Sanada, Michael Shannon, m fl.

Hamlet/Kronborgs slott


FattigmansHamlet

Detta är så urbota dumt gjort att det är svårt att finna ord för att beskriva eländet.

Jag som aldrig varit på Kronborg såg fram emot en klassiskt bearbetad Hamlet, med de bästa skådespelare som går att uppbringa, d v s engelska aktörer.
Här fick jag nöja mig med Sydafrikanska och inte nog med det, männen spelade även de kvinnliga rollerna. Modernt så det förslår men verkligen inte i min smak.
Jo, jag vet att de gjorde så på Shakespears tid, men nu är det 2022 då det behövs fler kvinnliga skådespelare på scenen. Fast i feminismens tidevarv och politiskt korrekthet så är det så här det ser ut idag. Tråkigt så det förslår och blir över.

Uppsättningen börjar i mitten av pjäsen med de 6 skådespelarnas upptåg om vem ska ska spela vilka roller. Redan här säger någon av skådespelarna att han inte kan spela kvinna då han börjar få skägg.

Hela första akten är en pina att genomlida, det är så högtravande så att man tappar lusten för att vilja följa dramat, fast Shakespeare hör till mina favoritdramatiker.

Andra akten bjuder på en del lustiga replikskiftningar och där några skådespelare får till det i deras agerande. Men då regissören inte förstått att dramat ska spelas på slottet istället för att bygga upp en liten fjantig scen, som om det vore en fattig fri grupp och där det hela utspelar sig på ett skepp så blir uppsättningen helt ointressant.

Foto Bo Nyman

Av William Shakespeare. Regi och scenografi Frederick William Abrahamse. Medverkande Marcel Meyer, Michael Richard, Lungile Lallie, Tailyn Ramsamy, Jeremy Richard och Matthew Baldwin.

Kronborg, Helsingör, t o m 7/8.

Konsten med publiken/Bok


Under drygt 20 år presenterade Skånska teatern i Landskrona högstående teater. Hela Teatersverige vallfärdade dit för att se deras pjäser. Jag var en av dem!

Tyvärr har det inte blivit den bok jag hade önskat mig med de medverkande där de berättar om sina erfarenheter om de olika föreställningarna. Det är bara små korta nedslag med vissa medverkande och en alldeles för kort intervju med den konstnärlige ledaren och regissören Peter Oskarsson. Han som var så väsentlig för Skånska Teaterns utveckling.

Istället har man fokuserat på hur Skånska teatern kom till Landskrona och deras arbete med att komma in i staden och nå Lanskronaborna. Det gör man genom att besöka deras arbetsplatser och att bilda amatörföreningen Harlekin. Detta får en stor genomslagskraft och bildar ett kitt i Landskrona där Skånska teatern blir en av dem. Det bidrar mycket att alla som jobbar på Skånska Teatern måste bosätta sig i Landskrona.

1982 lämnar Peter Oskarsson och hälften av styrkan Landskrona för att slå sig ner i Gävle. Politikerna vägrade att ge det kapital som behövdes för att fortsätta den konstnärliga banan i Landskrona. Den andra hälften forsätter med Skånska Teatern där de lyckas vända skutan till ytterligare succéföreställningar.

För min egen del tror jag mig aldrig sett så välspelad och genomtänkt teater som Skånska teatern presenterade. Då jag själv på -70-talet gick på teaterutbildningar så var Skånska Teatern drömmen att få arbeta på.

De visade på en fantasi och nyfikenhet i sina uppsättningar som jag inte sett sedan dess. Helt makalöst genomförda föreställningar där flera av skådespelarna idag hör till eliten i Sverige. Jag är glad att jag fick var med om denna teaterrevolution.

Kungen av Luftslottet/Bok


Stefan Berg slår till med en ny Malmöbok. Hans debut Kärlek & Rock´n´Roll gav mersmak. Nu är det en kärlekshistoria i Stalkermiljö. Både hemskt och intressant.

Stefans alter ego Max Hartman har hamnat i en personlig kris med sin kvinna och träffar då en yngre kvinna. Det blir upptakten till en dramatiskt otäck historia där antagonisten Kent börja förfölja Max på de mest vidriga sätt. En psykopats sätt att hävda sig i underläge.

Är man Malmöbo och umgåtts i dess kulturkretsar så känner man ingen flera namn, om än fingerade, samt platser där Max med bihang rör sig. Även det som berättas kan härledas till Stefan Berg.

Jag tackar min Gud att jag inte fått uppleva det som Max får gå igenom med Kent, men här finns även positiva saker som Max genomgår. Som hans stunder med Bella.

Stefans språk flyter på bra men stundtals lite stillastående i berättelsen. Jag hade önskat mig lite mer spänning och handling där det går på tomgång, och inget nämnvärt händer. Fast som helhet så håller boken en jämn kvalitet.

I slutet stegras spänningen och då uppgörelsen kommer mellan Max och Kent blev jag helt matt. Ett så oväntat slut väger upp allt det elände som de båda fått genomlida. En slags försoning i något som skulle kunnat sluta mycket illa, för de båda dokumentärfilmarna.

En spark rätt i Skallen/Bok


Det här är en bok som innefattar mycket nostalgi för mig. Jag var med då Fiendens Musiks plattor kom ut och deras spelningar tog fart.

Skivorna spelades in i Dan Tillbergs studio Bellatrix vid stadsdelen Värnhem i Malmö. Där tillbringade jag mycket tid då Dan var en av mina närmaste vänner. Som närmast att medverka i studion var då Dan bad mig sjunga på Kal P Dals debut, Till Mossan. Efter att ha varit med som studiopublik under två lördagar då LPn spelades in Live tyckte Kalle att Pågarna sjöng för dåligt i kören, så han bad Dan om sånghjälp. Dan var med som tekniker. Vi båda kallas på plattan för Re-Bellorna. Nog så kul då 1977. Bowies, In The Heat Of The Morning, skulle blivit min första singel på Bellatrixetiketten. Det lovade Dan mig, som hans bästa vän, men av det blev det intet. Däremot såg jag till att en annan vän, Thomas Wiehe, invigde studion med att spela in sin platta, Tårta och Raketer, som blev geniförklarad i Dagens Nyhter.

Fiendens Musik spelade under den här tiden in singlar och sin första LP i Bellatrix Studio.

Karl G Jönsson som var medlem i bandet har skrivet en omfattande bok om Fienden, som de kallades i folkmun. Detta kom senare att även stå på deras affischer. Sångaren Mats Zetterberg var duktig på att se till så att ingen kunde missa var de spelade och när deras nästa platta kommit ut.

Boken präglas av att få med så mycket fakta som möjligt från de år då Fiendens Musik var aktiva. Även den minsta lilla annons eller notis visas.

Politiska pamfletter var viktiga under -70-talet och det var stora motsättningar mellan proggen och punken.

Jag vill nog kalla Fiendens Musik för punk med vänstertexter, som jag minns dem. Skräniga så det förslog. Själv hade jag svårt för det och hade inte mycket till övers för punken. Jag låg mer åt Bowiehållet med glamour och teatrala uttryck. Kanske för att jag då försökte mig på en skådespelarekarriär.

Denna bok är intressant att läsa då Karl G Jönsson fångat så mycket av tidsandan och de musikströmningar som var förhärskade då.

Jag kommer på mig själv att bli förvånad hur jag kunde gilla en tidning som Musikens Makt och flera av proggrupperna. Där borde Fiendens Musik vara givna, men istället sparkades de ut från kylan, genom att inte längre få vara med i Musikens Makt som skribenter och fotograf.

Tommy Rander, tidigare rocksångare, var förhärskande på Musikens Makt och Göteborgsbolaget Nacksving. Han ville bara ha kvar de i extremvänstern, samt satsa mer på kulturmaterial. Rockmusik var inte längre aktuellt att ha i tidningen.

Kul i Fiendeboken är ”Mest sålda singlar i Sverige”. Tanken svindlar och man minns med behag och rysning vilka som sålde mest, under de här åren 1977-81 då Fiendens Musik höll på.

Vill man ha insikt i hur det var i MusikSverige under de här åren så ska man absolut köpa den här boken.

Islam/Bok


Eli Göndör är väl bevandrad inom Islam som religionsvetare. Han förklarar här på ett initierat vis vad Islam är och hur Koranen kan tolkas.

Det är intressant hur Eli i denna lilla bok lyckats förmedla så mycket fakta så att man får en övergripande bild om Islams ursprung och hur den utövas.

Ett avsnitt som är extra aktuellt är detta om Kvinnor och huvuddukar.

Eli skriver att det inte står någonstans i Koranen att kvinnan ska ha en slöja på sig, det står att kvinnan ska skyla sig för att inte väcka uppmärksamhet. Nog så fel, men ännu värre är att imamerna har tolkat det så tokigt, att de tvingar kvinnan att dölja sitt hår och resten av kroppen. Det hade varit intressant att höra vad männen tyckt om de tvingats gå klädda så när de bor i Väst. Här ser vi dem promenera med sin kvinna iförd en svart heltäckande klädsel mitt i sommaren, medan männen går klädda i shorts och T-shirt. Oerhört kvinnoförtryck och ett bakåtsträvande som inte hör hemma i Väst!

Hela Koranen är ett virrvarr av diverse tolkningar och därför kan inte ens muslimer hålla sams. Dess olika begrepp belyser Eli Göndör på ett tydligt och lättförklarligt vis. Läs Islam för att förstå den komplicerade religionen, som även är en politisk våldsideologi.

Innan liket kallnar/Bok


Ännu en ny bok av Michael Segerström men med hjälp av Jan Detlef.
Det märks då den här är betydligt mer välskriven och begriplig än hans deckardebut, Trellehonda – ondare än ont.

Här finns en stringens och det skapas ett intresse för vad som ska hända härnäst.
Fast Epilogen kunde man tagit bort. Den blir enbart övertydlig och är onödigt beskrivande.

Eller som Michael själv skriver, ”Finns det någon mening med den här berättelsen?”

Det är frågan, men själv fann jag den smålustig och det gjorde att jag jag kunde läsa den till slut utan problem.

Undertiteln, Bittra tårar på Söderslätt är mycket talande för hur berättelsen utvecklar sig. Dess olika karaktärer som passerar revy och letandet efter personen med Panamahatten ger en sorglustig känsla som lägger sordin på de olika stämningarna.

En lättläst sommarbok där jag fann de insprängda tankeintervallerna mellan flera kapitel som mest intressanta.

Berättelser från Läget/Bok


Michael Segerström är tillbaka med sina underfundiga berättelser från sin uppväxtmiljö. Hans första bok Berättelser från Köpingen gav mig mersmak på hans författarskap. Här är det samma humor, blandat med allvar och en nypa fritt fabulerande.

Språket flyter på väl och man undrar ofta vad som ska hända härnäst. Är man från Skåne så är berättelserna med sina igenkännande landskap extra kul att ta del av.

Jag gillade speciellt Tant Lindberg, om den bedagade operasångerskan, Filmgeniet, den cpskadade flickan som vill bli en ny Ingmar Bergman, Sven Sjöman, som säljer hemmagjord brännvin utifrån olika koder. Fast alla berättelserna har sin charm.
Man både skrattar, lider och funderar, med personerna som porträtteras.

Själv minns jag Zoltan, en märklig men humoristisk ungersk krögare i Malmö vars restaurang jag flitigt frekventerade i början på -70-talet, men som här fått ge namn åt berättelsen, Gigi. Även Michael gillade att gå till Zoltan på den här tiden, då vi båda var med i Teater 23. Michael skapade där Tidningsteatern med sin bror Thomas.

Det är gemytliga skrönor från det gamla fiskeläget, som numera blivit fast boende för Michael och andra, som trivs i den lilla kustbyn i Skåneland.

Chess på svenska/Helsingborgs Arena


MMM

Fungerar överraskande väl!

Efter flera premiärförsök på grund av pandemin och utbyte av medverkande blev det till slut premiär, av denna sedan 2020 uppskjutna musikal.

Hela konceptet med en digital scenografi är snillrikt och ligger helt rätt i tiden.
Det skapar också komiska och dramatiska poäng. Som när de åker hiss upp till 40 våningen eller svärmar i Central Park.

Johan Hwatzs inledningsnummer som amerikanen Freddie hör till uppsättningens bästa. Hans entré som den dekadenta och världsvana schackspelaren lyfte föreställningen flera meter. Fantastiskt bra sång och agerande.
Tråkigt nog var han inte lika bra i andra aktens öppningsnummer. Johan hade svårt att komma upp i höjden sångmässigt och scenen i hotellrummet blev för konstruerad och ointressant. Kanske kan det bero på att Johan med så kort varsel har fått hoppa in för den sångare som var påtänkt från början. Även om Johan sjungit Freddie-rollen tidigare. Här sackar också föreställningen.

Dessförinnan har hela första akten fängslat och tagit tag i en med dess rytmiska och följsamma regi av Sven S Holm, som samspelar bra med Melker Sörensens koreografi. Ensemblen är på hugget hela showen igenom. Fast textmaskin skulle behövas då texterna var väldigt svåra att uppfatta, stundtals dränktes sångarna i den starka musiken.

På det hela var det en välgjord uppsättning där Anders Ekborg, som skulle sjungit Freddie, fick hoppa in som ryssen Anatolij. Han briljerade i rollen, men så har han också sjungit den 100 gånger tidigare och var stand in för Tommy Körberg i Stockholm.

Gunilla Backman som Florence var helt rätt i rollen. Genom sin sång och agerande övertygade hon oss om sin stora kärlek till Anatolij.

Svetlana spelades av nykomlingen Karoline Dons, en sångerska som stod sig väl sidan om Gunilla Backman. En klippa bland de erfarna solisterna och gripande trovärdig som Anatolijs hustru.

Fast varför sjöngs favoritnumret One Night in Bangkok av kören och inte av Freddie?
Helt fel då den låten är en Showstopper. Likadant är det tyvärr på albumet, Chess på svenska. Där har man uteslutit låten helt. Man kan ju undra varför? Jag tycker att musikalen gör sig bättre då den sjungs på engelska. Detta efter att ha sett premiärerna i London och New York.

Skulle jag bara bedömt första akten hade det varit en fyra i betyg men med det långsammare tempot i andra akten stannar det vid en stark trea.

Johan Hwatz omgiven av ensemblen i sin entré

Av Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Tim Rice. Regi Sven S Holm. Koreografi Melker Sörensen. Kapellmästare Thomas Bay. I rollerna Gunilla Backman, Anders Ekborg, Karoline Dons, Loa Falkman, Gert Fylking och Johan Hwatz. Ensemble och orkester. Helsingborgs arena 30/6.

Elvis/Film


MMMM

En sällsynt välgjord film om Elvis, men så är det också mannen bakom Moulin Rouge. Filmen som hade så lekfulla videor med de då hetaste artisterna.

Här fokuseras det på samarbetet mellan Elvis mentor och manager, Översten, som han kallades. Oerhört välspelat av Tom Hanks, som har en förmåga att alltid tillföra något speciellt till sina rolltolkningar.

Man får en övertygande bild av hur det kunde ha varit från Elvis stapplande steg och fram till berömmelsen. Vi förs snabbt in i hysterin som omgärdade Elvis var han än uppträdde.

Fotografiskt är filmen enastående, med dess nyfikna kamera och klippningen som är suveränt genomförd.

Austin Butler som Elvis är helt rätt val, även om han inte är porträttlik. Det är hans framtoning och energi som ger oss känslan av Elvis.

En film som sprakar av livsglädje och har fångat tiden i USA, med dess ikoniska platser och hur det tedde sig under de årtionde då Elvis var King, i det stora landet i väster.

Reg: Baz Luhrman
Skådespelare Austin Butler, Tom Hanks, Olivia DeJonge, Dacre Montgomery, Luke Bracey m fl