Mozarts Requiem/Skånes Dansteater på Malmö Opera


En virvlande dans från ungdomen till åldrandet

Åldrandet gestaltas genom Niels Simonsen och Rolf Hepp. Två dansare och koreografer som tidigare varit aktiva på Malmö stadsteater.

Niels och Rolfs inslag är så korta att det är falsk marknadsföring att locka med deras namn. Dessutom så dansar ingen av dem, utan är enbart med som statister. Reklamen med Rolf Hepps ansikte på affisch, program och tablettaskar är mycket välgjord. Som en hyllning till dansaren och koreografen Rolf Hepp.

AE87610C-9DF9-4EE2-93EA-1D9E7BB6E4C9_1_201_a

Örjan Anderssons koreografi och regi är väl så intressant förutom inslagen där en del män bär på kvinnokläder. Det fyller ingen som helst funktion i det som vi ser på scenen.

Vad som gör föreställningen levande är hur dansarna rör sig i takt till den ödesmättade musiken av Mozart. Det är intresseväckande att se hur kropparna med en smidighet ger ett lätt och luftigt intryck. Deras rörelser är harmoniska och uttrycksfulla. Speciellt blev jag betagen av Jing Yi Wangs rörelsemönster och energi, men även de andra dansarna hade en imponerade plastik.

Tillsammans med välsjungna Malmö Operakör och fyra solister blev verket intresseväckande att se och höra på. Musiken och dansen blev ett. Åttio minuter utan paus var fullt tillräckligt.

Ulrik Gads ljussättning och Bente Lykke Möllers scenografi, med den breda och höga trappan, gav ett stämningsfullt och sakralt intryck. Så som Mozarts musik också är i denna dödsmässa. Dansarnas uttryck präglades av detta att sväva mellan liv och död.

o8u0m1jg2dfgsss5czluFoto Mats Bäcker, Längst fram Emma Välimäki.

Mozarts Requiem_photo Mats Bäcker_pressbild 7
Foto Mats Bäcker, Längst fram i bild Jing Yi Wang och Yiorgos Pelagias

BB0DEE3F-1565-4B17-BC97-1DA7472472B9_1_201_aFoto Johnny Månsson
Koreografi/Regi Örjan Andersson, Dirigent Olof Boman, Musik Wolfgang Amadeus Mozart, Requiem i den av Franz Xaver Süßmayr fullbordade versionen KV 626, Scenografi, kostymdesign Bente Lykke Møller, Ljusdesign Ulrik Gad, Ljuddesign BJ Nilsen, Skånes Dansteaters dansare, Gästdansare Rolf Hepp, Niels Simonsen, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö Opera

Le Mans ´66/Film


MMMM

Sportigt och adrenalinstinnande 

Det är action från början till slut och inte en död minut i denna racerfilm. Vi får följa med till den legendariska tävlingsbanan på franska Le Mans, 1966. 

Henry Ford den andra är på väg att lägga ner sin bilfabrik då någon får en idé om att han borde satsa på att bygga en racerbil. Ford nappar men innan de kommer till skott är där för många assistenter och pärmbärare som ska säga sitt.

Att tävla mot italienska Ferrari är en kamp som Ford får känna av på mer än ett vis. Ford tror att de själva kan bygga den bil som behövs istället för att ha tillit till de som ska köra den. Det straffar sig och försenar vägen till målet, Le Mans.

James Mangold har skapat en fartfylld och spänningsladdad film där man känner kurvorna och hastigheten från Ferrari och Ford. Även om Ford spottar upp sig så lyckades de aldrig bygga en så snygg bil som den röda Ferrarin.

Matt Damon och Christian Bale är perfekta i rollerna men hela rollbesättningen är väl vald. Det är så här film ska vara, engagerande och baserad på verkliga händelser. Stanna kvar till sluttexterna så ni får se de verkliga personerna.

Regi James Mangold, Medverkande Matt Damon, Christian Bale, Tracy Letts m fl

Jag kommer hem igen till jul/Film


MM
En onödig julfilm

Här försöker man göra en lightversion av Kay Pollaks strålande film, Så som i himmelen. Man bakar en anrättning som faller ihop som en sufflé.

Manuset är ovanligt tunt och hela historien är förutsägbar. Här borde veteranen Ella Lemhagen varit mer vaken när hon regisserade.

Peter Jöback har fått berätta om sin uppväxt med övergrepp och en alkoholiserad pappa men man blir inte nyfiken eller bryr sig. Det hela är alldeles för tillrättalagt och putslustigt. Peter spelar själv världsstjärnan som kommer hem till jul. Hans bror spelas av  Johannes Kuhnke. Där ser man en skådespelare medan Peter försöker skådespela. 

Som sångare och artist är Peter strålande. Han gjorde en storstilad entré när han debuterade på Malmö Musikteater då han sjöng, När guldet blir till sand i Kristina från Duvemåla.

Här går Peter mest omkring och ler och det hela blir alldeles för ytligt. Även om Peter i rollen som Simon ska våndas över vad hans sånglärare gjort mot honom.

Läraren spelas förtjänstfullt av Lars Väringer. Suzanne Reuter är också bra som den konflikträdda mamman. Liksom Loa Falkman som den glada mannen med julsupen. Men det gör det hela inte till en sevärd film. Istället hamnar den bland årets sämsta. 

Regi Ella Lemhagen, Skådespelare Peter Jöback, Suzanne Reuter, Johannes Kuhnke, Jennie Silfverhjelm, Loa Falkman mfl

Midway/Film


MMMM
Starkt och berörande

Här får vi uppleva en verklighet som smäller oss direkt i ansiktet. Högljudda plan flyger emot oss och hela filmduken förvandlas till en häftig strid mellan japaner och amerikaner i Stilla havet. Detta utspelas i juni 1942 under andra världskriget. 

Det är den sanna historien om hur japanerna blev tagna på sängen av jänkarnas plötsliga anfall vid Midway.

Innan anfallet får vi en rafflande historia där man sitter som fastklistrad i biofåtöljen under den långa filmen. Fast inget känns för långt eller ointressant.

Till detta bidrar ett rejält och häftigt surroundljud och man är helt uppslukad av vad som händer på bioduken.

USA hade knappt soldater i sin flotta för att kunna försvara sig men med list, mod och en kodknäckare slår de till hårdare än den japanska flottan kan ana.

De amerikanska stridspiloterna gör ett beundransvärt jobb och mycket riktigt så hyllas de också som de hjältar de var. Det är en känslomässig berg och dalbana om en strid för friheten. 

Regi Roland Emmerich
Skådespelare Woody Harrelson, Dennis Quaid, Luke Evans, Ed Skrein, Mandy Moore, Patrick Wilson, Aaron Eckhart, Alexander Ludwig m fl.

Pavarotti/Film


MMMM
Ett fascinerande livsöde

Ron Howard har lyckats med att få fram en fängslande och intressant dokumentär.
Senast var det med The Beatles: Eight days a week. 

Det är intressant från första filmrutan till den sista. Vi får se från Pavarottis barndom där han omhuldas av flera kvinnor som han växer upp med i Modena i Italien. Pavarotti berättar att hans far var en stor sångare som aldrig fick den uppmärksamhet som han förtjänade. Detta tar Pavarotti igen med råge. Men inte utan offer.

Varje gång Pavarotti ska ut på en scen är han ordentligt nervös och går in med livet som insats. Han gör succé direkt då han får chansen för ett inhopp på en opera. Efter det är hans lycka gjord. Hans höga tenor prisas överallt var han än uppträder.

Pavarotti får hela världen som sin arbetsplats och han verkar trivas som fisken i vattnet. Publiken avgudar honom och han älskar dem för deras stora uppskattning av honom.

Tyvärr tar stressen och hans hårda arbetstempo ett allt hårdare grepp om honom. Hans bukspottskörtel blir hans öde och han dör som hämtat från en av de stora operor han medverkat i. Det är ledsamt att se på sjukhuset när han tar farväl av sina barn, fru och vänner.

Alla hans nära vänner, barn och fruar kommer till tals i längre intervjuer. Så gör även Pavarotti, som också var mycket generös då det gällde att ge till välgörande ändamål.
Det är ett rikt arkivmaterial som Ron Howard fått tillgång till. Att få se hur Pavarotti  stormar in till Bono och U2 när de repeterar i Irland är härligt uppfriskande. Pavarotti skapade musikhistoria genom att medverka på scen tillsammans med flera populärartister genom åren.

De andra världsberömda tenorerna, Joseph Carreras och Placido Domingo, som ingick i trion Tre tenorer, återberättar kärleksfullt om sina möten med Pavarotti. 

Regi Ron Howard. Medv Nicoletta Mantovani, Adua Veroni, Madelyn Renée, Zubin Mehta, Placido Domingo, Joseph Carreras, Bono m fl.

Sorry we Missed you/Film


MMMM

Starkt om familjeslitningar 

Ken Loach är alltid intressant och så även i hans senaste film om utnyttjande av de svaga i samhället.

Igen får vi följa en arbetarfamilj i Londons sämre kvarter. Pappan Ricky har haft de flesta så kallade skitjobb som man kan tänka sig. Nu vill han starta eget men åker på en blåsning. Chefen på francaiseföretaget lovar guld och gröna skogar men istället hamnar Ricky i en rävsax. Han ska köra och leverera paket med en egen budbil. Fast tempot är så högt att han inte ens hinner gå på toaletten. En flaska i bilen får duga. Blir han rånad så täcker inte försäkringen hans dyrbara scanner för paketen.

Allt hetsas på och till slut är Ricky uppe i 14 arbetstimmar! Samtidigt får han problem i familjen. Hans son Seb sprejar ner med grafitti och skolkar från skolan. Schismen mellan dem blir till en dyrköpt läxa.
Rickys hustru Abby är hemsamarit och vill göra ett bra arbete med de gamla, men även hon tidshetsas. Dessutom får hon ta bussen vart hon ska då de tvingats sälja hennes bil.

Seb och dottern Liz får tillbringa allt fler kvällar ensamma vilket sliter på familjelivet. Plötsligt så har familjen hamnat i en kaossituation där allting ser hopplöst ut. 

Sorry we Missed you som är namnet på budfirmans lappar när de inte når fram stämmer väl med filmen vilken även har humor och en del solsken. Kvalar in som en av årets viktigaste filmer. 

Regi Ken Loach. Medverkande Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor m fl.

Terminator: Dark Fate/Film


MM
Årets mest överdrivna comeback

Förväntningarna var höga men grusades ganska så snabbt. Det här är en helt onödig uppföljare till kultförklarade, Terminator 2 – domedagen. 

Sarah Connor (Linda Hamilton) har blivit äldre och sörjer fortfarande sin son som blev nerskjuten av mördarmaskinen T-800, spelad av Arnold Schwarzenegger.
Nu möts de båda igen och Sarahs hat och vrede mot T-800 är fruktansvärt.
T-800 har blivit förmänskligad och fast han är en robot försöker han få Sarah att förstå att han numera kämpar för det goda och vill få förlåtelse för att han sköt hennes son.

Det som gör att filmen inte hamnar på betyget ett är skådespelarna. De får en intresserad av att följa upp hur slutet ska bli. Mackenzie Davis som Grace är en nykomling som gör mig nyfiken på att se mer av henne. Hon är stadigt närvarande som robotmänniskan som ska rädda mänskligheten. Det blir en kamp mot den riktiga roboten Rev-9 som verkar helt omöjlig att ta kål på. Förvandlingen från människa till robot går på ett kick och gör att roboten är svår att slå ihjäl. De tre kämparna Sarah, Grace och T-800 får fajtas och slåss så de är både blå och rostiga och delar av robotarna slås ut. Lite väl tröttsamt i längden. Full action så man är helt vimmelkantig när det hela är över.

Man bör man vara hardcore fan för att uppskatta denna comeback. Jag lämnade biosalongen med en bitter eftersmak. Var det inte mer än så här. 

Regi Tim Miller
Medv Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna, Diego Boneta, Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger, m fl.