All Inclusive Välkommen till det nya landet/Bok av Lars Åberg


Trilogin om Sveriges tillstånd är fullbordad

Lars Åberg slår till igen och det med en knockout i hans förkrossande kritik mot hur dagens regering sköter Sverige.

I Lars tredje bok (de andra är Framtidsstaden och Landet där vad som helst kan hända ) om hur Sverige är på väg att spåra ur så är barnen i fokus. Hedersförtryck fortsätter att öka i de muslimska familjerna. Flickor omskärs och gifts bort i smyg och oftast på sommarloven, då familjen åker tillbaka till det land som de ”flytt” ifrån. Fast mycket av det som Lars sätter strålkastaren på handlar om den ansvarslösa migrationspolitiken.
När man kommer till Sverige från outvecklade länder så får man allt gratis och många gånger mer än personer födda i Sverige.

Ingenting krävs och knappast att man går till SFI (Svenska för invandrare) för att lära sig svenska, som ändå är gratis. Många har bott i Sverige i flera år utan att ha lärt sig språket eller jobbat, då det sällan ställts några krav på dem. Socialen står för uppehälle och ett nog så frikostigt bidrag som inte inspirerar till att söka arbete. Barnen tar efter sina föräldrar och flera av dem hamnar också i bidragsberoende och i kriminalitet. Vilket leder till enorma kostnader för samhället.

”I den samhälleliga experimentverkstaden” Som Lars så träffsäkert kallar Sverige för får de invandrande från MENA-länderna diktera villkoren. Vi ska tycka synd om dem som om de var handikappade. De vänsterblivna verkar se dem som mindre vetande så vi måste ta hand om dem som barn och acceptera alla deras nycker, som oftast är strängt religiösa och som inte passar in i ett modernt och sekulärt samhälle. Även vår sjukvård tar stryk från dessa personer som ofta ockuperar våra akutmottagningar och gärna med hela släkten. Detta har lett till vakter och stängda dörrar. Läkare och anställda bär numera på alarm och kamera. Vem hade trott detta om Sverige?

Lars Åberg, ”Sverige är som ett ovanligt generöst alternativ till Hotel California: man kan checka in när som helst, och man behöver aldrig ge sig av”.

I Sverige har den utomeuropeiska invandringen ökat med cirka två miljoner och i vissa städer är svenskar i minoritet. Våldet eskalerar och blir hårdare och grymmare. Från regeringshåll vill man framhålla att flera arbetar inom vården men där är det övervägande svenskar och européer. De från muslimska länder arbetar enbart på sina egna villkor, med islamistisk klädsel, vilket skrämmer barn och gamla. Men till de tas ingen som helst hänsyn. De får finna sig i vad man kallar religionsfrihet. Frihet för vem? Ungefär lika tandlöst som lagen, hets mot folkgrupp, den gäller inte för svenskar!

Lars Åberg är vass i sin kritik och i hans levande språk blir boken till en bladvändare. Men samtidigt blir man rejält upprörd över hur samhällsinstutioner och politiker helt verkar strunta i att Sverige kapsejsar. 

all-inclusive-valkommen-till-det-nya-landet

Ystadrevyn/Bättre sent än aldrig


MM
Lokalt och småkul

Förfriskade Ystadbor klappade och tjoade så det stod härliga till, men för oss ditresta är där inte så mycket vi kan identifiera oss med.

Fast det börjar kul med att en i ensemblen fattas och det frågas om någon i publiken vill hoppa in, men plötsligt får vi reda på att Lars-Åke Kristensson sitter på krogen, ovetande om att det är föreställning. Det är väldigt kul gjort hur han sedan tar sig till teatern.

Som alltid i lokalrevyer gäller att man känner till vad som hänt i staden och vem som är vem. Men här fanns även en hel del helt allmängiltiga frågor som dryftades, som numret om sjukvården där kvinnan fick gå från lasarett till lasarett. Där fastnar skrattet i halsen. Det gestaltades bra av de medverkande. Likadant är det med sketchen, Hos Pensionsmyndigheten. Däremot så upplevde jag Siw & Rut för grov.
Nils-Gunnar Snygg och Marcus Hadriz är träffsäkra som de gamla damerna men språket blir mestadels plumpt. Något som däremot var riktigt kul är Gravöl med Lars-Åke, Maria Gunnarsson, Christoffer Almqvist och Rebecca Erlandsson. Skrattfest rakt igenom!
Kul är även Hingstarna med Lars-Åke, Christoffer och Marcus.
Revyn avslutas putslustigt då Nils Gunnar kommer in med sitt Gubbgnäll. Men innan dess en hel del sångnummer som visar på flera fina sångare.

Som helhet är flera nummer alldeles för långa och utdragna och en del kunde tas bort helt. Ett mer rappare tempo krävs för att man ska hålla humöret och intresset vid liv. Jag saknar det icke politiskt korrekta som utlovades. Sketcherna om Trump och Boris är alldeles för självklara och samma kritik som man hör från de politiskt korrekta. 

E31C4332

Thailandssvenskarna/Bok av Joakim Medin


Avslöjande och obehagligt!

En bok som tar stryptag på alla de Thailandssvenskar som reser dit för att ha sex, men sanningen att säga så gör inte de flesta det, men denna bok har fokus på sexköparna. 

Journalisten Joakim Medin har gjort nerslag i Phuket och Pattaya som är känt för sina sexbarer och vilda nattliv. Efter att ha varit i Pattaya vid flera tillfällen kan jag hålla med om det som Joakim beskriver, men han glömmer framhålla att det finns mycket annat i Pattaya. Med det menar jag att du kan bo så att du inte ser någon prostituerad eller tror att du befinner dig i denna sexköparnas stad. Jag vet flera svenskar som bosatt sig där och lever helt vanliga familjeliv. De är som det beskrivs i boken, trötta på Sveriges invandrarpolitik, extremfeminism och importerade våld.

Joakim hamrar in att dessa sexköpare är alla Sverigedemokrater som är främlingsfientliga men jag uppfattar det mer som personer med sunt förnuft. De ser åt vilket håll det barkar i Sverige och därför sett sig nödgade att lämna landet. Eller bor i Thailand under flera månader varje år för att fly eländet i Sverige. Det säger utlandssvenskarna själva till Joakim. De har fått nog av Sveriges nedförsbacke.

Joakim Medin har gjort ett fuljobb genom att inte nämna för de män han pratar med att han ska skriva en bok om dem. Istället gjorde han sig till vän med dem och fick på så sätt männen att berätta om sina sexköp och om vad de tycker om Sveriges politik. Något som är ok om man ska skriva en bok med politiskt sprängstoff, men inte när man ska hänga med svenskar som är trötta på att vara andra klassens medborgare i sitt eget land. Som tur är använder Joakim inte deras namn. Skam vore det annars.

Joakim Medin verkar helt okunnig om vad som hänt i Sverige sedan den kraftiga invandringen började med personer från MENA-länderna. Kanske beroende på att Joakim bor i ett skyddat område och är så ung. Då glömmer man lätt de svenskar som är fast i ytterområden där arabiska blivit modersmålet och våldet det haglar, samt att islamiseringen breder ut sig över hela landet. Inte konstigt om svenskar flyger till Thailand så ofta de kan.

Visst frodas det en extrem sexturism i Thailand och stundtals är det skrämmande och motbjudande. Men mestadels sker det inne på sexklubbarna där Thaikvinnorna kan strippa på det mest makabra vis. Det är inte lockande att se eller besöka. Men flertalet kvinnor är outbildade och ser detta som sin chans att få ihop en lön som är dräglig att leva på. De har kanske börjat på en 7/11-butik men blir sedan lockade till prostitution och strippklubbar.
En del svenska män har en mycket nedlåtande syn på de Thailändska kvinnorna och det är vidrigt. De smörar för dem i Thailand och lovar dem guld och gröna skogar, men när de väl kommer till Sverige utnyttjar de dem på alla sätt och vis. Fast vi får inte glömma alla de thailändska kvinnor som ser oss män som vandrande bankomater. Eller de svenska män som ger thailändska kvinnor ett nytt liv, som de bara kunde drömma om tidigare. 

Joakim Medins bok är insiktsfull och förhoppningsvis en tankeställare, för de som har som mål att åka till Phuket eller Pattaya för att enbart ha sex. 

thailandssvenskarna-press

Tosca av Puccini på Malmö Opera


Storartat och lättillgängligt

Väldigt bra sångmässigt men jag blir inte lika rörd över skådespelandet. Det håller inte samma höga nivå som solisterna och kören.

En riktig opera med lättillgänglig musik och härliga arior. Därtill en säker regi, strålande scenografi och en ljussättning som ger en känsla av en katedral i Rom.

Huvudrollsinnehavarna ger allt och lite till då det gäller att prestera sångligt.
Lianna Haroutounian som Tosca spelar ut hela sitt känsloregister men jag blir ändå inte riktigt tagen. Hon känns inte helt rätt som typ även om sången imponerar. Då är Dimitris Paksoglou mer övertygande som Cavaradossi. Liksom Vladislav Sulimsky som Scarpia. Fast inga av dem ger prov på god skådespelarkonst, men det gör Conny Timander som Spoletta. En lismande och otäck figur som vänder kappan efter vinden och gör allt som Scarpia begär. Härligt att se hans skådespeleri även om han är slemmig och obehaglig. Dessutom har han en dramatisk tenor som man lägger märke till. Inte ofta man ser operasångare som kan agera så här bra. 

Dirigenten Steven Sloane bör nämnas för sitt förtjänstfulla arbete och inlevelse.

Se operan för dess underbara musik och grymma handling. Den kan återföras till vår tid med dess oroliga hot från islamister och andra vettvillingar. 

tosca_-_malmo_opera_-_13_dec_19fixTosca – Lianna Haroutounian; Cavaradossi – Dimitris Paksoglou; Scarpia (sittande) – Vladislav Sulimsky. I bakgrunden: Fångvaktare – Andreas Paulsson; Fångvaktare – Tobias Nilsson; Sciarrone – Eric Roos Fotograf Jonas Persson
Musik Giacomo Puccini. Medverkande Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, m fl. Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym, Maria Geber, Ljus, Ellen Ruge. Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och Malmö Operas barnkör. Dirigent Steven Sloane.

 

Änglaljus/Julkonsert på Palladium i Malmö


MMM
Trivsamt i julens tecken

För 26 året kör sångaren John Kluge sin jultradition med Änglaljus. En riktig nostaligiafton med julsånger som vi minns från vår barndom. 

Med sig har han eminenta violinisten, Linda Lampenius och sångaren och låtskrivaren, Py Bäckman, samt pianisten, Carina E Nilsson. Tillsammans underhöll de med en lokal Malmökör.

Py Bäckman sjöng sin Stad i ljus och Leonard Cohens Hallelujah. Båda blev riktigt pampiga tillsammans med kören och Py fick kvällens längsta applåder.

Linda Lampenius filade på sin fiol och berättade om sina ätstörningar, som präglat en stor del av hennes liv. Men nu är de över och med god hjälp av pianisten Carina E NilssonCarina är alltid en klippa musikaliskt och så även denna afton. Förresten så liknar Carina och Linda varandra. Jag hade velat ha några klassiska stycken och mer virtuost spel, som Linda är så känd för. Nu blev det lite småkul men aldrig tillräckligt intressant musikaliskt. Linda blev mer som ett vackert blickfång. 

John Kluge fick briljera med sin sångröst. Hans kraftiga och fylliga röst blev för starkt med mikrofonen. Sångare bör skippa mikrofonen i lokaler där det är en bra akustik, om de har operaröster. Men annars njutbar sång från John. Härligt med en man som vågar stå upp för våra traditioner. De vårdade han ömt i såväl sångval som i sitt mellansnack. 

057F65A9-E44D-4FE5-A956-75B354DC8087_1_201_a
Foto Johnny Månsson ©
Carina E Nilsson, Py Bäckman, Linda Lampenius och John Kluge, samt delar av kören.

Porträtt av en kvinna i brand/Film


MMM
Drama om kvinnor i uppbrott

En film som ligger helt rätt i tiden och speciellt om man är feminist och lesbisk.

En kvinna anländer med roddbåt från ett fartyg. Med full packning tar hon sig iland i ett grått och blåsigt Bretagne i Frankrike. Året är 1760.
Konstnären Marianne sliter på sin tunga trälåda där hon 
förvarar sina målningar. Nu är hon på väg till den rika kvinnan som vill att Marianne målar av hennes dotter, Héloïse, som ska giftas bort till en rik man.

Marianne får i uppdrag att enbart måla Héloïse i smyg. Det visar sig vara svårare än Marianne trott, så hon tar till alla knep med Héloïse. Efter en prövotid resulterar det i att ljuv musik uppstår mellan de båda. 

I detta vackra kostymdrama känner man sig helt utanför som Man och ingen man är i sikte. Förutom en som kommer på ett kort besök för att hämta en tavla.

Hela filmen är oerhört vacker och estetiskt tilltalande. Man känner det karga och dragiga slottet, landskapets kyla och enslighet i naturen. Ingen plats som man vill vistas på under en längre period. Såvida man inte har en vacker kvinna i sin närhet, vilket Marianne har.

Hennes känslor för Héloïse blir så starka att hon håller på att sprängas i bitar. Det samma är det för Héloïse. 

Adèle Haenel och Noémie Merlant gestaltar med en innerlighet deras attraktion och intimitet. Men jag tror många män känner sig exkluderade, som det heter i vårt moderna politiska korrektas språkbruk. Fast filmen tävlade om Guldpalmen i Cannes 2019.

Regi Céline Sciamma
Medv Noémie Merlant, Adèle Haenel, Luàna Bajrami, Valeria Golino m fl

CajsaStina Åkerström/En jul i gemenskap


MM
CajsaStina Åkerström drog fullt i Sankt Johanneskyrkan

Klädd i svart långklänning och till tonerna av både kända och mer udda julvisor trollband CajsaStina åhörarna. Med musikerna Backa Hans Eriksson på bas och Patrik Svedberg på klaviatur fick CajsaStina det stöd hon behövde i sitt komp. Men tyvärr fick vi inte höra något från nya plattan ”Äventyret börjar här”.

Det är mest julsånger och psalmer som försiktigt blandas upp med CajsaStinas egna. Det gör att hela konserten lätt blir såsig och sömnig.
Här hade CajsaStina världens chans att marknadsföra sin nya platta men av det blev det intet. Även om det handlade om en En jul i gemenskap så hade hennes egna låtar kunnat få större utrymme. Det är alltid mer intressant att få höra artistens låtar än andras. Fast publiken uppskattade mycket detta julprogram. Applåderna smattrade efter varje nummer.

CajsaStina Åkerströms tolkningar av Leonard Cohens, Hallelujah och Ulf Lundells, Snart kommer änglarna att landa blev de minnesvärda inslagen. Där medverkade också kören från Sankt Johanneskyrkan. De inledde med sina julsånger. 

IMG_0385.jpegFoto Johnny Månsson ©