Pig/Film


MMMM

En fantastisk film med Nicolas Cage i toppform!

Det är med glädje man kan konstatera att Nicolas Cage har gjort en av sina bästa rollprestationer i sin filmkarriär. Här som den eftertänksamme krögaren som flytt livet i storstaden för det stilla skogslivet.

Rob lever ett enstöringsliv utan tillgång till vare sig dusch eller varmvatten. Han är nöjd med livet tillsammans med sitt tryffelsvin. Borta från all stress och moderniteter tar han dagen som den kommer. Till det lilla han behöver för att överleva säljer han tryffel till en bekants son. Amir kommer flott klädd med en tjusig bil och med en matkorg till Rob för att hämta den så eftertraktade tryffeln som säljs dyrt på innekrogar i New York.

Plötsligt så rubbas lugnet i skogen då Robs gris blir stulen. Det startar en stark känsloreaktion hos Rob, som älskar sin gris. Rob tvingas till att ta drastiska belsut för att återfå sin gris. Han tar sig till New York för att finna den skyldige. Detta medför besök hos icke önskade personer, vilket till slut leder till den skyldige. Där konfronteras Rob med en gammal affärsbekant som inte alls har Robs buddistiska tankar.

Istället för handgemäng hamnar de i tidigare känslomässiga upplevelser. Detta leder till ett mer filosofiskt samtal om vad vi lever för och vad som är väsentligt i världen.

Det gör filmen till en tankeväckande och mycket sevärd film.

Regi Michael Sarnoski. Medv Nicolas Cage, Alex Wolff, Adam Arkin m fl.

Lena/FILM


MM

Att göra ett porträtt av Lena Nyman verkar inte det lättaste, om man ska döma efter denna dokumentär. Här saknas både spänst och spänning.


Vi som varit med ett tag minns när Lena började agera på film i den då så chockerande, 491. Hon fortsatte i de personliga, Jag är nyfiken Gul och senare Blå. Filmer som handlade om Lena som person och regisserades av den egensinnige Vilgot Sjöman. Idag totalt ointressanta, men då ansågs som vågade och provocerande. På grund av nakenscenerna drog de storpublik och främst i USA. Fast miljonerna rullade in så fick Lena Nyman enbart sitt gage på 35000 kronor.

Lena hade en förkärlek för sin försupne pappa. Senare i livet blir också Lena beroende av alkoholen. Jag gjorde en intervju med henne -85 på krogen där notan blev ovanligt hög.
Det är tragiskt att hennes liv slutade så illa men hennes sjukliga behov av pappan påverkade säkert hennes alkoholbehov. Sin mamma visade Lena inget vidare intresse av. Även om det var hon som drog in pengarna till familjen.

Lena växte upp i en typisk arbetarfamilj på -40-talet i Stockholm. Hennes söderslang följde henne in på scenen, vilket också blev hennes unikum. Lena blev samma scenpersonlighet som Ernst Hugo Järegård var med sin skånska dialekt. Men att geniförklara Lena Nyman för att hon var en bra skådis är verkligen att ta i, även om det var bland annat Ingmar Bergman, som sa det.

Det märks att det är en ung kvinna som har gjort dokumentären då hon inte var med när Lena levde och verkade. Filmen kunde då ha gjorts på ett helt annat sätt och därmed blivit mer levande och intressant.

Regi: Isabel Andersson.

Atlantis/Musikal i Köpenhamn


MMMM

Rappt och underhållande!

Musikalen öppnar starkt med fullt ös av de medverkande till den medryckande musiken av kompositören Peter Spies. Vi kastas direkt in i handligen om den högtstående kulturen på den sjunkna och mytomspunna ön, Atlantis.

Det här är som Robin Hood eller någon annan riddarsaga. Här är inte en död minut. Allting sker i ett rungande tempo. Men det är just så det ska göras för att få publiken entusistisk.

Alla medverkande är på topp, både sångmässigt och i sitt agerande. Det är starka körpartier blandat med vidunderliga soloprestationer. Till det väldansade och koreografiskt snygga partier. Man häpnar hur välsjunget och inlevelsefullt det görs. Det får publiken att agera kraftfullt med applåder och visslingar.

Musiken ligger i linje med Andrew Lloyd Webber. Jag kommer att tänka på både Jesus Christ Superstar och Phantom of the Opera. Peter Spies referenser är väldigt tydliga, men ändå har Peter skapat helt egna melodislingor. Här finns inga örhängen men musiken och sången är njutbar rakt igenom.

Peter Spies har verkligen uträttat stordåd med sin musikskapelse. Det här är femte gången som musikalen sätts upp. Första premiären var redan 1993 på Bellevue Teatret i Klampenborg. Efter stor press-och publiksuccé fortsatte de till Østre Gasværk Teater. Här gick den 173 utsålda föreställningar mellan 1994-95.

Premiär den 10 september på Tivolis koncertsal i Köpenhamn.

BodyGuard/Musikal i Köpenhamn


MM

Tveksam uppsättning !

Bodyguard sätter igång med ett våldsamt muller. Som om man befinner sig på en hårdrockkonsert där basen dominerar. Fruktansvärt högt och olidligt att ta till sig.

Som om ljudmixaren var berusad eller har tappat all sans och vett för hur ett musikalljud ska låta. Detta gör att man har svårt att ta till sig föreställningen.

Allt är mediokert och ganska så ointressant. Här finns inte en en enda stjärna som lyfter upp föreställningen. Sången blir inte hörvärd förrän mot slutet av andra akten. Där glimmar det till bitvis och speciellt då Andrea Lykke Oehlenschlæger sjunger Dolly Partons, I Will Always Love You. Det är först här hennes sångröst blir märkbar då hon acckompanjeras av piano. Annars dränks hennes röst av den starka volymen. Fast mest är det Lea Thiim Harders sång som man minns.

Johannes Lassen som Frank Farmer känns inte rätt i den här rollen. Det är ingen direkt kemi mellan honom och Rachel Marron. Han är alldeles för träig och ointressant.

Hela uppsättningen präglas av detta. En landsortsuppsättning som inte har den kvalitet som en riktig Köpenhamnsmusikal bör ha. Volymen på det studioinspelade ljudet med de fyra musikerna drar ner helheten. Däremot så jobbar dansarna på så svetten den lackar. Men det räcker inte för att kunna rekommendera Bodyguard.

Foto  Miklos Szabo Bodyguard på Falkoner den 8 sep 2021

Supernova/Film


MMM

Två homosexuella mäns våndor

Ännu en film som går i Alzheimers tecken, men en bra sådan. Det är svårt att misslyckas med två så duktiga skådespelare som Colin Firth och Stanley Tucci.

De båda har bestämt sig för att ge sig ut på sin återkommande sommarsemester i deras gemensamma husvagn. Författaren Tusker (Stanley Tucci) kan inte skriva längre då hans sjukdom gör sig påmind alldeles för ofta. Hans livspartner, pianisten Sam (Colin Firth) gör vad han kan för att lindra Tuskers lidande genom mycket omsorg och värme. Men det är inte nog för Tusker som hamnar i tankar om att ta sitt eget liv.

Vi får en odyssé av de bådas liv som är en riktig rollercoaster. Det beskrivs känsligt och med inlevelse av alla medverkande. En film som lämnar en fadd efersmak där man hoppas att man inte drabbas av denna hemska sjukdom.


Regi Harry Macqueen. Medv Colin Firth, Stanley Tucci, Pippa Haywood, Peter Macqueen, Sarah Woodward.

Reminiscence/Film


M

Ännu en onödig film.

Helt otroligt att man gör sådant här skräp, som inte har det minsta underhållningsvärde. Det är enbart uttjatad skåpmat om världens förestående undergång. Denna gång (så klart) med miljön som huvudtema. Miami har fyllts med vatten och människorna lider i denna dystopi.

Hugh Jackman spelar en man som hjälper folk att återfå minnet om sådant som är väsentligt för dem. Hans malande röst försätter dem i ett hypnotiskt tillstånd. Till sin hjälp har han en kvinna, Thandie Newton, som senare räddar livet på honom i ett avgörande skede.

Filmen för tankarna till gamla Noir-filmer men inte med dess elegans och intressanta innehåll. Snarare Blade Runner, Waterworld och liknade dystopiska och uttråkade science fiction-filmer.

Rebecca Fergusons karaktär Mae är en femme fatale som haft ett förhållande med Nick Bannister (Hugh Jackman). Nicks vakna tid går mestadels åt till att ligga i ett vattenbad i en minneskapsel, för att se deras förflutna. Eller att leta efter Mae i Miamis vattenfylla stad. Tråkigt så klockorna stannar. Så är hela filmen. Ingenting som fängslar eller överraskar. Enbart depp rakt igenom. Undvik, som pesten!

Regi Lisa Joy. Medv Hugh Jackman, Rebecca Ferguson, Thandie Newton, m fl

The Father/Film


MMMM

En modern rysare!

Sir Anthony Hopkins briljerar! Det var inte mer än rätt att han fick en Oscarstatyett för den här tolkningen. Han är makalöst trovärdig som den dementa fadern. Man får en verklig känsla av hur obehagligt det kan vara att inte kunna skilja på personer och blanda ihop vad som sker i tillvaron.

Detta kammarspel utspelar sig mestadels i Anthonys lägenhet. Den är härligt ombonand och så stor att han kan röra sig obehindrat mellan rummen och alla möblerna. Där njuter Anthony sitt 80-åriga liv, tillsammans med sin dotter Anne. Känsligt spelad av Olivia Colman.
Anne uppfattas plötsligt som en person som ska flytta till Paris, en kvinna som har skilt sig och ska gifta om sig. Hennes dåvarande man tror Anthony är både läkare på ett sjukhem och Annes man i deras lägenhet. Men plötsligt så kommer en annan man in i hennes liv och i Anthonys lägenhet. Så uppfattar Anthony det. Vi får en känsla av att han har rätt, men det är fel. Anthony tycker att hans klocka stjäls, då han har en hemhjälp. Så håller det på för Anthony, dag ut och dag in.

Missuppfattningarna är många men Anthony inser det inte själv. Annes tålamod tryter. Det leder till slitningar för dem båda. Anne vill placera Anthony på ett hem vilket Anthony motsätter sig starkt. Likaså att ha en hemhjälp, då Anne arbetar. Inget är bra nog för Anthony. Han vill sköta sig själv men inser inte hur förvirrad och hjälplös han är.

Fast det kan se rörigt ut så fängslar filmen från början till slut. Hopkins visar än en gång vilken fantastisk skådespelare han är i alla sina känsloyttringar. Detta drama har förvandlats till en rysare med åldrandet som bas.

Regi Florian Zeller. Medv Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poos, Rufus Sewell.

Respect/Film


MMMM

Det är både överraskande och träffsäkert hur bra Jennifer Hudson är som Aretha Franklin. Det här är i Oscarklass. Hennes inlevelse och utlevelse är närmast total i båda musik och upplevelser.

Filmen är ett stycke musikhistoria. Vi får följa med till den legendariska Famestudion i Muscle Shoals. Där lika kända producenten Jerry Wexler, tillsammans med de berömda musikerna får Aretha till att sjunga det hon verkligen ska. Soul Music!

Innan dess har producenten John Hammond spelat in flera album med Aretha på Columbia Records. Utan att få en enda hit. Som närmast kom hon på 69 plats på Billboardlistan. Men med demonproducenten Jerry Wexler och hans band så vänder allting.

Nu staplas hitlåtarna på raken, Respect, (You make me feel like) A natural woman med flera storsäljare. Aretha blir stor både i USA och Europa. Men det finns ett stort problem, hennes man! En psykopat som inte bara misshandlar henne utan är även en dålig rådgivare och Manager.

Aretha börjar dricka kraftigt och hennes dagar verkar räknade som artist och människa. En skugga över uppväxten med två för tidigt oönskade graviditeter och en dominant baptistpastor till pappa gör inte hennes liv lättare att leva. Till slut inser Aretha att hon måste söka hjälp för sitt missbruk.

Det har blivit till en storslagen film om The Queen of Soul. En av de största rösterna som kom fram under -60- och -70-talet.

Regi Liesl Tommy. Medv Jennifer Hudson, Forest Whitaker, Marc Maron, Marlon Wayans.

The Green Knight/Film


M

Inte ofta jag ger en etta i betyg men här är det verkligen befogat. Här finns inget av intresse att ta del av.

Det hela ter sig så obegripligt att man undrar om regissören tagit LSD eller hur har han tänkt?

Det finns ingen substans eller tanke bakom som förklarar vad som sker på duken.

Det ska föreställa en romantiserad riddarsaga men istället hånar den alla de klassiska berättelserna i den genren. Det är så dumt och ett rent slöseri att bänka sig framför detta elände, som klockar in på över två timmar.

Det är mest synd om Alicia Vikander som här har hamnat i sin sämsta film någonsin. Hon gör vad hon kan i sina små dubbla roller. Men hur har hon kunnat tacka ja till detta spektakel?

Detta måste bli årets kalkon! Att man fått pengar till denna film är en gåta, som man nog aldrig kan lösa. Undvik filmen helt!

Regi David Lowery. Medv Dev Patel, Alicia Vikander, Sean Harris, m fl.

The Courier/Film


MMM

Spionthriller på hög nivå

Det handlar om den berömda Kubakrisen i oktober 1962, som kunde mynnat ut i ett kärnvapenkrig. I sista minuten lyckades president John F Kennedy få stopp på ryska Nikita Chrusjtjovs vansinniga kuppförsök, i maskopi med Kubas diktator, Fidel Castro.

Berättelsens början tar sin fart 1960 då CIA tar kontakt med den brittiska maskinförsäljaren Wynne, genom brittiska MI6. Wynne är helt ointresserad men faller till slut till föga. Han går med på att smuggla ut mikrofilmer om ryssarnas kapprustning. Tillsammans med en väl dekorerad GRU-officer skrider de till verket.

Vi får följa dessa båda män på deras träffar där de utväxlar hemliga dokument, men det leder också till en stor vänskap mellan de båda männen. Wynne lyckas med konstycket att han ska sälja maskiner till ryssarna. Ingen misstänker något förrän långt senare. Då får de båda spionerna erfara hur det är i Rysslands hemska fängelse.

Filmen som är baserad på en sann historia får oss att bli påminda om de orosfyllda dagar då J F Kennedy stod emot Chrusjtjovs aggresiva angrepp mot USA.

En lågmäld men väl så spännande film, som innehar väl valda skådespelare. Det ger trovärdigheten en extra skjuts.

Regi Dominic Cooke. Medv Benedict Cumberbatch, Merab Ninitze, Rachel Brosnahan, Jessie Buckley m fl.