Mer sånguppvisning än dramatiskt drama
Urpremiären i Åsa Melldals idé var betydligt starkare än den här nya uppsättningen.
Melldals uppsättning 2008 var omedelbart drabbande och höll en i ett järngrepp tills föreställningen var över. På Tobias Theorells föreställning sitter jag mest och tänker på annat.
Längst fram på scenen har vi en trist scenografi med en modell av en lägenhet, den snurrar runt på vridscenen och visar i genomskärning var i lägenheten dramat utspelar sig. Musiken tar sin början men ingenting händer på scenen förrän efter en lång stund.
Det är dödsdömt att öppna en föreställning på det viset, speciellt eftersom det inte finns något av intresse att se på scenen. Därefter får sångartrion dominera – som den också ska – med kören i bakgrunden; fast ingen spänning byggs upp av detta krutstoff till text från Ariel Dorfmans pjäs, som även filmatiserats av Roman Polanski 1994.
Kören är för anonym; de agerar som chilenska försvunna från militärdiktaturen i Chile som tog sin början 1973. De står mot inomhusarenan där flera från den chilenska befolkningen hölls som fångar. Där fanns även vissångaren Victor Jara – som blev världsberömd på ett fruktansvärt sätt – ; militärerna slog sönder hans händer, avrättade honom med kulspruteskott och kastade honom på gatan.
De tre sångarna Julia Sporsén, Fredrik Zetterström och Dimitris Paksoglou briljerar med sin sångteknik; kanske mest Julia, som har det tyngsta lasset med sin imponerande sopranröst. Sufflösen var på topp och hjälpte till vid ett par tillfällen. Det kan inte vara lätt med en sådan mängd text att sjunga. Julia är på scen nästan hela tiden, fast hon får god hjälp av Fredrik och Dimitris, baryton och tenor, båda med väldigt fina stämmor. Zetterström var med i urpremiären i samma roll. Här utagerar han med samma kraft.
Själva berättelsen om kvinnan Paulina Salas som blivit torterad och våldtagen får plötsligt höra sin sadistiske plågoande Doktor Roberto Miranda röst då hennes man Gerardo Escobar kommer hem med en ny bekant. Hon blir desperat och letar upp sin revolver. Om detta nervdrama kretsar hela operan. Fast det når inte ut till publiken.
Regissören Tobias Theorell bemästrar inte materialet, många satt och skruvade på sig och såg i sin mobil under första akten, efter paus gapade flera stolar tomma.
Synd och skam på ett så angeläget drama, men fångar man inte sin publik så blir det så här.
Patrik Ringborg som dirigent gjorde (som så ofta) ett magnifikt jobb och ledde orkestern till att framföra Jonas Forsell‘s musik. Personligen fann jag de instrumentala delarna mest intressanta. Detta var inte musik som gjorde ett stort intryck, vilket ofta är fallet med moderna svenska opera-kompositörer.
Som helhet en besvikelse i jämförelse med den mästerliga urpremiären - som var en av det årets mest minnesvärda uppsättningar. Nyuppsättningen har blivit en blek kopia där skönsjungande blir behållningen.
Foto Jonas Persson
MUSIK Jonas Forsell, LIBRETTO Ariel Dorfman, DIRIGENT Patrik Ringborg, REGI Tobias Theorell, SCENOGRAFI, KOSTYM- & MASKDESIGN Maja Ravn, Sångare Julia Sporsén,
Fredrik Zetterström & Dimitris Paksoglou, Malmö Operakör/Malmö Operaorkester