Sundown/Film


MMMM

Starkt om utanförskap

Den här filmen är svår att förklara, mer än att det är ett måste för den filosofiskt sinnande.

Tim Roth spelar en alienerad person som med sin syster (Charlotte Gainsbourg) och hennes barn är på en semester i Acapulco. Han är helt frånvarande då de möts av budet att deras moder dött. Systern med barn flyger hem men Neil väljer att stanna kvar.

Sundown är en film om existentiella frågor vilket gör den verkligt intressant. Vad är det Neil vill med sitt liv och varför väljer han att stanna kvar i Acapulco ? Har han kommit till insikt om att livet kan bara levas en dag i taget och att pengar inte spelar någon roll längre? Neil är nämligen på väg att ge upp en stor förmögenhet som kommer i hans väg.

Att ha en kvinna att ha sex med, sitta i solskenet vid havet och dricka öl kan låta torftigt, men man förstår att för Neil är det frågan om så mycket mer. Han vill inte bli besvärad av sin omgivning utan bara göra det som känns rätt för dagen.

En mycket tankfull film som är värd att se flera gånger. Både för huvudrollsinnehavarens superba prestation om frågorna, Vem är jag, vad har jag gjort med mitt liv och vad vill jag göra resten av mitt liv. Se den och förundras!

Regi Michel Franco, Skådespelare Tim Roth, Charlotte Gainsbourg, Samuel Bottomley, Monica Del Carmen, Iazua Larios m fl.

Dag för dag/Film


MM

Denna Sven Wollters sista film blev tyvärr inte hans bästa, men nog så bra karaktärsmässigt, då han sällan misslyckades med de roller han levererade.

Det är en ganska så ordinär berättelse som inte gör mycket väsen av sig, även om Marianne Mörck som Rut försöker, på alla tänkbara sätt, att få uppmärksamhet.

Svens karaktär Malte har bestämt sig för att åka till Schweiz för att ta livet av sig. Hans vänner på äldreboendet vill absolut följa med på Maltes sista resa. En städare får vara deras uppasserska och hjälpreda.

Färden går i en husbil som körs av vårdaren Katrin, här spelad av Martina Haag, som också medverkat till det tunna manuset.

Visst är det lite småkul här och där men det mesta dras i långbänk och autopiloten är inkopplad. Thomas von Brömsens dementa proggare är träffsäker, men det blir lite för mycket med hans ålderdomliga vänsterrepliker.

Det är inte svårt att lista ut vad som ska hända och detta går säkert hem i stugorna. Underhållande för stunden, men glömd imorgon.

Regi Felix Herngren, I rollerna Martina Haag, William Spetz, Marianne Mörck, Peter Magnusson, Tomas von Brömssen och Sven Wollter.

Systrarna & På andra sidan havet/Malmö Opera


Då Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller är i farten så vet man på förhand att det kommer att bli nattsvart både på scenen och i pjäsvalen. Så är det även denna gång.

Att Systrarna av Puccini är sällan spelad förstår man direkt då man både ser och hör detta verk. Ett gäng nunnor sitter uppradade framför en grå fond med en Jesusbild högst upp. Det är höjden av tristess att visa upp endast en scenbild under hela operan. Liksom att en scen snurrar runt, runt och runt genom hela föreställningen som i På andra sidan havet.

Eller som en kritikerkollega sa efter föreställningarna, ”Det är en ren förolämpning mot publiken att visa något sådant!”

Ingen av de båda operorna har något nämnvärt att ge oss mer än lidande och att invänta tills det bittra slutet. Här finns inget underhållningsvärde eller konstnärligt försvarbart. Varför visa dessa operor idag när vi har så mycket elände omkring oss?

Musiken till det nyskrivna verket På andra sidan havet, tonsatt av Catharina Backman och libretto av Maria Sundqvist efter Birgitta Trotzig upplever jag enbart sökt och tonfattig. Ingen musik som lämnar något efter sig mer än, vad var det?

Däremot en stor eloge till sångarna som gjorde ett fantastiskt jobb i båda operorna. Välsjunget och på en hög musikalisk nivå rakt igenom. Så var även orkestern och dirigent Patrik Ringborg.

Två operor i en ”Suor Angelica”, med musik av Giacomo Puccini och libretto av Giovacchino Forzano; ”På andra sidan havet”, med musik av Catharina Backman och libretto av Maria Sundqvist efter en berättelse av Birgitta Trotzig. På scen Elin Rombo, Elisabeth Jansson, Anna Larsson, Anton Ljungqvist, Katarina Lundborg m fl. Malmö operakör, orkester och barnkör. Dirigent Patrik Ringborg. Regi Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym Bente Lykke Møller. Ljus Torben Lendorph. Premiär på Malmö opera 26/3.

She Loves You/Musikal/Världspremiär på Tivoli i Köpenhamn


MM

Sångarna räddar föreställningen

Detta är den tredje uppsättningen av Beatles låtskatt. Tyvärr håller den inte lika hög kvalitet som de två övriga, Come Together och Hey Jude .

Det kämpas och det sjunges men hela första akten är ett enda stort sömnpiller. Man vill bara komma ut från Tivolis konsertsal.

Väl efter pausen lyfter det en smula men det är de underbara solisternas förtjänst. De sjunger vackert och med inlevelse.

Det finns nästan ingen tillstymmelse till regi. Föreställningen är mer som en ren solouppvisning från de medverkande, med en ointressant scenografi. Man skulle kunna kalla det en fattigmansuppsättning.

Jag hade förstått det om det var en ren amatöruppsättning. Men som en professionell föreställning är det en katastrof, rent regi- och scenografimässigt!

Dansnummerna gör att sångerna sprakar till ibland, men det är svårt att erinra sig att det handlar om Beatles sånger. Arrangemangen är för det mesta bleka och mesiga.

Det är trist då de två tidigare musikalerna hade allt det som She Loves You saknar, fantasi, kreativitet och lustfyllda upplevelser, som lyfte Lennon & McCartneys låtar till en helt ny dimension.

Man har förlagt handlingen till en familj där två lesbiska kvinnors giftermål med en inseminerad baby står i centrum. Heltokigt, då det inte alls ligger i linje med hur det var på -60-talet, då Beatles låtar skrevs och spelades.

2022

Foto Søren Malmose

Världspremiär den 25 mars 2022

Regi Thom Southerland, Scenografi & kostumer Morgan Large
Medverkande Maria Lucia – Birgitte Raaberg – Rikke Hvidbjerg – Karsten Jansfort – Mikkel Hoé Knudsen – Johanne Milland – Nicoline Siff Møller – Martin Loft – Christina Marie Skodborg – Christine Astrid Nielsen – Emilie Groth Christensen – Katrine Schmidt Nørgaard – Kirstine Emilie Moses-Jacobsen – Kirsty McDonald – Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen – Nynne Holmen – Jaime Cox – Jeff Schjerlund – Kristoffer Sass – Morten Lindemann Olsen – Oliver Lundqvist – Rasmus Faartoft – Rasmus Grandt – Steffen Hulehøj Frederiksen.

Nelly & Nadine/Film


MM

Magnus Gertten fortsätter oförtrutet att berätta sina historier från andra världskrigets skräckvälde. Här om två kvinnor som fann varandra i Hitlers koncentrationsläger.

Tyvärr går berättelsen på rundgång och blir sömnig och oengagerad i längden. En kortare version hade säkert kunnat rädda filmen.

Här blir det brev och dagboksanteckningar om de två lesbiska kvinnorna då de nu är döda, men det finns efterlevande som kan berätta och gör det med både smärta och skuldkänslor.

På den tiden fick man viska om någon var homosexuell. Det var en skam stor som någon. Idag när det nästan blivit en norm ter sig denna tid som filmen utspelar sig nästan onormal.

Magnus vann queerpriset Teddy på Berlinfestivalen för denna sin berättelse. Inte oväntat då en sådan här dokumentär ligger helt rätt i tiden. Men det kräver sin man eller kvinna att ta sig igenom den.

Regi Magnus Gertten. Med Sylvie Bianchi mfl.

Åke Hodell-Motstånd/Malmö Konsthall


Det är en märklig utställning som egentligen inte är något speciellt. Det ser daterat och ointressant ut idag.

Det är ett hopplock av Åke Hodells livsgärning där han börjar som stridspilot och senare blir anarkist. Åke skrev poesi, författade och förlägger böcker. Han skrev teaterpjäser och arbetade med barnteater i Malmö. Som konstnär får vi ta del av hans ganska så utflippade idéer.

Utställningen har fem tema, MotståndAutomatisering, Black PowerIdentifikation och Döden.

Fast inga av dessa teman tar tag i mig eller väcker något om vad Hodell har velat säga.

Licorice Pizza/Film


MMM

Nostalgikick från 70-talet.

Paul Thomas Anderson är bra på att föra fram det lite udda och inte så självklara i sina filmer. Han lyckas alltid fånga den tidsanda han vill gestalta. Här om det udda paret som dras till varandra.

Cooper Hoffman, son till tragiskt bortgångna Philip Seymour spelar barnskådespelaren Gary Goetzman. Gary visar prov på att kunna bli en lika god skådespelare som sin far, som han är kusligt lik. I rollen gestaltar han en 15-årig med en stor självsäkerhet, fast att han har de yttre mot sig. Han blir förtjust i den långbenta Alana.

Alana Kane spelas av Alana Haim. Även hon en bra uttolkare av sin rollfigur som den överlägsna kvinnan som stöter bort Gary. Hon är ju 25 eller kanske 28 år.

Bekantskapen mellan de båda ter sig smått komisk men ju längre in i filmen vi kommer, desto mer realistiskt blir deras äventyr tillsammans, i det glittrande och varma Los Angeles.

Sean Penn som William Holden och Tom Waits som den skränige Rex Blau är ett avsnitt som man kunde utelämna. Det finns flera sådana scener som man inte förstår varför Paul Thomas Anderson har dem med. Regissören hör till mina favoriter men här har man gått på en nit. Vad är det egentligen han vill berätta som har ett värde i slutändan mer än det rent nostalgiska? Visst, här finns många roliga scener som den med Barbra Streisands frisör och mannen som försöker prata med japansk brytning. Men det räcker inte för två och en halv timme.

När jag tänker på filmer som Boogie Nights, Magnolia, There Will Be Blood och Phantom Thread så ligger inte Licorice Pizza i närheten av de upplevelserna.

Fast jag får verkligen en de ja vu känsla från då det begav sig. Även om jag inte var i Los Angels vid den tidpunkten. Men jag minns väl David Bowies, Life on Mars, som jag älskade direkt när den kom. Videon visades på svensk TV då jag gick på teaterskola. Att få se den korta videon då 1973, var som en hisnande upplevelse. Som det Bowiefan jag var fanns det bara jag på skolan som gick i platåskor och hade hennafärgat hår.

Regi Paul Thomas Anderson. Medv Cooper Hoffman, Alana Haim, Sean Penn, Bradley Cooper, m fl.

Jag är Zlatan/Film


MMM

Det är en självförhärligande och en riktig buse som Zlatan här tonar fram. Om han inte blivit fotbollsspelare så fanns det nog risk att han blivit förbrytare.

Det som gör filmen intressant är valet av skådespelare. De är perfekta, från då Zlatan var liten och fram till idag. Vad som däremot är lite välpolerat är miljön från Rosengård. Här kunde man varit betydligt tuffare och visat fram den invandrardominerande brottsligheten.

Vad vi får se är Zlatans cykelstölder och nattliga bus med hans polare. Hans mamma framvisas som att vara inblandad i en häleriaffär med klockor. Även hon spelas trovärdigt. Liksom pappan, som mest är intresserad av att se till att det finns öl i kylskåpet. Scenen där Zlatan som liten – då han bor hos sin pappa – häller ut pappans öl i vasken är mycket talande. Det fanns ofta för dåligt med mat hemma, till det blivande fotbollsproffset.

Redan från början då Zlatan är barn är han mer än lovligt kaxig. Får han inte som han vill blir det raseriutbrott. Skolan är inte så viktig eller att komma i tid för sin fotbollsträning. Zlatan tycker han är så duktig att han kan komma när han vill.
Det går så långt att hela MFF-laget skriver en protestlista om att Zlatan inte ska vara kvar. De tycker inte han förstår vad lagspel går ut på.

Tack vare sin talang får Zlatan chans på chans. Han är farligt nära att försvinna från fotbollsvärlden då de flesta lag och tränare inte gillar hans nonchalanta och dryga stil.

Se filmen för de duktiga amatörskådespelarna och för att få bakgrunden till om hur Zlatan blev den han är idag.

Regi Jens Sjögren. Medv Dominic Andersson Bajraktati, Granit Rushiti, Cedomir Glisovic, Merima Dizdarevic m fl.

Lamm/Film


MMM

Märkligt äventyr på Island!

Lamm som redan blivit mycket omtalad fann jag mestadels sömning och långsam, men så plötsligt händer något som fyller mig både med äckel och avsky. En fabel från det karga klimatet som också väcker förvåning och ett visst mått av förståelse.

Filmen saluförs som skräckfilm och det kan man i och för sig kalla den. Varför ska inte avslöjas här. Men det smygs sakta på oss och blir som ovan beskrivits.

Noomi Rapace är lysande i sin roll som den isländska kvinnan som bor ödsligt med sin man på den isländska slätten. Till dem kommer mannens broder som blivit utkastad i den isländska vildmarken. Ett triangeldrama utspelar sig som gör brodern villrådig.

Sakta makar sig handlingen framåt men där finns något som gör att man blir fångad av berättelsen och sitter kvar till det bittra slutet. De isländska skådespelarna är imponerande att se på. Även Noomi tar isländska, men hon lär ha bott på Island.

Regi Valdimar Jóhannsson. Medv Noomi Rapace, Hilmir Snaer Gudnason, Björn Hlynur. 

Barberaren i Sevilla/Malmö Opera


Skrattfest med sångare i världsklass !

Det är så här opera ska spelas och visas. Då kan knappast den mest motsträviga mot operakonsten stå emot. Allt samverkar till punkt och pricka och njutningen är total!

Dirigenten Alexander Joel slår an tonen på ett sådant sätt att man anar att det här kommer att bli underhållande. Underhållande är bara förnamnet. Det här är en fest för både öga och öra. Här finns sprittande melodier och allt är så lättsamt att ta till sig.

Innan spelet kan börja nås vi av beskedet att Rafael Fingerlos som ska spela Figaro har fått Covid, barytonen Modestas Sedlevičius får hoppa in. Det gör han med en sådan bravur att jag sällan hört eller sett en sådan förmåga. Han intar scenen med kvällens längsta applåder. Hela emsemblen är lika strålande!

Historien är briljant berättad och skriven av Cesare Sterbini. Till Gioacchino Rossinis musik blir den fulländad. Men det blev en flopp då den hade sin urpremiär 1816 på Teatro Argentina i Rom. Fast den lär vara skriven på bara 19 dagar räknas den numera som en klassiker. Berättelsen om den unga mannen som vill ha flickan, men som stoppas av hennes förmyndare, som vill gifta sig med henne.
Stycket har så många förvecklingar att man roas på alla sätt och vis. Det är en finurlig historia som tar alla med överraskning. Skratten staplas på varandra.
Mycket för att dessa sångare lever ut totalt och är även skickliga skådespelare.
Men så är det en uppsättning från operahuset Glyndebourne i Storbritannien.
Därifrån kan man bara förvänta sig de bästa föreställningarna.

Runt solisterna finns tre mycket skojiga herrar som med sin plastik förstärker det som pågår på scenen. Även Malmö operas herrkör gör ett bejublat framträdande som soldater, som ska fängsla Greve Almaviva. Han är fenomenalt spelad och sjungen av den sydafrikanska tenoren Levy Sekgapane.

Tyskitalienska mezzosopranen Theresa Kronthaler som Rosina blommar ut som den komedianne hon är. Hennes konster då hon lurar Daniel Giulianini som doktor Bartolo är härligt underhållande och roliga. Även Daniel briljerar med sitt skådespeleri och sångkonst. De andra solisterna kommer till undsättning för att hålla skrattfesten igång.

Till detta en udda men väl fungerande scenografi, där ljuset ändrar sig efter de stämningar som scenerna innehåller. Kostymerna är helt rätt och regin sanslöst välgjord av engelska Annabel Arden. Med en sådan högklassisk kvalitet rakt igenom är det härligt att se och höra opera.

Foto Jonas Persson

Barberaren i Sevilla med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini.
På scen Modestas Sedlevičius, Levy Sekgapane, Theresa Kronthaler, Christophoros Stamboglis, Daniel Giulianini, Elin Eriksson, Eric Lavoipierre, Stefano Olcese, Maxime Nourissat, Joaquin Cozzetti, Pelle Ask och Jacob Danielsson. 
Malmö operas herrkör och Malmö operaorkester. Dirigent Alexander Joel, Regi Annabel Arden, Scenografi och kostym Joanna Parker, Koreografi Toby Sedgwick, Maxime Nourissat, Ljus Simon Corder. Premiär på Malmö opera 12/2 2022.