Kärleksbevis/Film


MMMM

Kammardrama i Ingmar Bergmans anda

Richard Hobert har gjort det igen, skapat ett drama på en hög vuxennivå. Senast var i Fågelfångarens son.

Jag imponeras av hur Hobert fått fram en regi där man är ständigt närvarande hos de medverkande. Man hör varje andetag och känner de känslor som spelas fram.

Det är gripande, storartat och drabbande.

Urvalet av skådespelare är perfekt, från Rolf Lassgårds självmordskandidat till den besvikna hustrun, spelad av Livia Millhagen och hennes nya utlevande partner, gestaltad av Hedda Rehnberg.

Alla tre presterar på topp då det gäller skådespeleri. De förmår föra över känslor och ett sådant agerande att vi i biosalongen försätts i en känslochock, av detta triangeldrama, med plötsliga och oväntade vändningar.

Urvalet av biroller är väl besatt, som utmärkta Fredrik Gunnarsson. Han spelar en jägare som barrikaderar sig utanför parets hus, i jakten på vildsvin, som verkligen är grymma, i ordets bemärkelse. Dajana Lööf, som den flörtiga servitrisen, är både sexig och trovärdig.

Det enda som inte fungerar i filmen är valet av musik, där Richards dotter Nina har fått stå för ledmotivet. Den sången hade passat bättre i en ungdomsfilm än ett drama, där fokus ligger på två äldre människor.

Det hela utspelas på Österlen där paret ska sälja sitt hus inför sin skilsmässa. Vid ett sista möte kommer en annan kvinna in i bilden. Detta gör att Thomas och Marie hamnar i en katt och råttalek, som Marie har svårt att ta sig ur. Lögner och besvikelser staplas på varandra. Som mycket i livet består av. Alla vill rädda sitt eget anseende.

Regi Richard Hobert
Skådespelare Rolf Lassgård, Livia Millhagen, Hedda Rehnberg m fl

I staden växer ett fält/ Malmö Konsthall


50 Malmökonstnärer tar upp hela Konsthallens yta. Det är en spännande tanke, där en del verk är mer intressanta än andra. Som så brukligt är.

Sigrid Holmwoods verk, En förskräcklig och sann historia, översköljer en med dess stora röda sjok. Hennes vidhängande tavlor om häxbränning, gör mig direkt nyfiken. Tygerna ger ett mäktigt intryck med dess böljande ut över golvet.
Sigrid har använt avkok från växter i sina målningar. Allt är baserat på en historia från slutet av 1500-talet, om ett giftermål mellan kung Jakob VI av Skottland och Anna av Danmark. Kungen beskyllde kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst för att vara häxor. Detta ledde fram till häxprocesser i Malmö, Köpenhamn och Edinburgh, där kvinnor miste livet.

Astrid Göransson har tillsammans med kompositören Carin Blom, skapat den mycket tänkvärda videoanimationen, ” Ja, det är mycket man får höra och se, ett helt nytt liv har börjat ”, om hennes moder, Anna-Helén. Om kvinnans arbetssamma vardag som piga i Stockholm på -30-talet, hemma hos operasångaren Siebel. Filmen är så fantastisk att jag själv skulle vilja ha ett exemplar.

Det textila och imponerade cylinderformade verket av Samaneh Roghani, där konstnären själv är med på bilderna och sjunger, Sången om jämlikhet, som är förbjuden i Iran, är ett viktigt klargörande om kvinnans rätt till sin egen kropp. Något som behövs i kvinnoförtryckarlandet Iran, där Islam härskar. Samaneh kämpar för kvinnans rätt till sin egen kropp. Kvinnorna i Iran bränner sina slöjor för att slippa bära dem. När får vi se det i Sverige?

I Kön till passmyndigheten av Petter Dahlström Persson finns bl a en skickligt och kul skulpterad tax, i genuint trä.

Ett lovvärt initiativ av Malmö Konsthall, fast curatorerna kunde ha haft bättre urskiljningsförmåga. Av 50 utställare, fann jag inte många att bli överraskad av.

Samaneh Roghani

Foto Johnny Månsson

Bob Dylan/Live på Royal Arena i Köpenhamn


MM

På ett nästintill fullsatt Royal Arena håller Bob Dylan hov, med sin senaste platta, Rough and Rowdy Days. Han sällar sig till dem som valt att spela igenom ett helt album. Där andra artister har valt något av sitt bästa, gör Dylan tvärtom, han spelar ett av hans sämsta.

Där jag satt var det svårt att avskilja vem som stod på scenen, själv befann sig Bob sittande bakom ett piano, som var draperat, så att det var ännu svårare att se honom. Den sparsamma belysningen gjorde inte saken bättre, eller av vi alla i publiken fick lämna våra mobiler i vars ett fodral, tills showen var över. Även pressfotografer var bannlysta.

En mumlande och annorlunda tolkning av Watching the River Flow inledde scenen, där hela orkestern stod längst bak vid ett draperi, framför ett upplyst rutigt golv, som om vi befann oss på en klubb, där showen hade passat bäst, inte på en jättearena.
Ljussättningen och musikerna gjorde allt för att synas så lite som möjligt. Men kanske allra mest Dylan där i mörkret, hukande över pianot.

Det släcktes ner efter varje låt, ändå smattrade applåderna rejält. Oavsett hur sömnigt och trist det var att se på scenbilden. Musikerna räddade flera av låtarna genom deras proffessionalitet. Men jag nickade till vid flera tillfällen, av Bobs rasslande stämma.

Dylan pratsunger sig igenom I´ll Be Your Baby tonight, vi får en uppspeedad Gotta Serve Somebody, äntligen tänker jag, nu börjar det hända något, men inte ens hela vägen blir det här en bra version. Samma är det med Every Grain of Sand, som är slutnumret.

Det hela känns som en stor luftballong, där luften gått ur.

Om Bob Dylan inte haft sina musiker som lunkade på så att man stundtals stampade med i takten, hade det här varit en av de tråkigaste konserter jag bevittnat. Då är ändå Dylan en av mina favoritartister. Fast vid 81 års ålder kan man nog inte begära för mycket. Eller kanske, om man betänker att Willie Nelson är 89!

Den 30 oktober 2022

Skinny Dyck med Band/LiveMusik på Medley


MMM

Ett fantastiskt tillfälle att få se Skinny Dyck från Alberta i Kanada. Detta var enda spelningen i Sverige!

Unikt är också att hans senaste minialbum är släppt på svenska Jerker Emanuelsons Sound Asleep Records. Producerat har Billy Horton gjort, som även står för Charlie Crocketts plattor.

Spelningen gav mersmak för mig som nyligen upptäckt Skinny Dyck. Hans senaste minialbum, Palace Waiting, är fantastiskt bra, vilket fick mig att vilja gå och se honom live. Därifrån fick vi höra TV Blue.

Detta är en form av country med tidlösa och traditionella melodier, som man bara vill ha mer av. Fast det händer inte så mycket på scenen, vilket drar ner betyget.

Skinny Dyck spelar både Pedal Steel, Telecastergitarr, samt sjunger. En bedrift i sig. Han fick god hjälp av sina medmusiker, som alla bidrog till en stark kompgrupp.

Foto Johnny Månsson

Skinny Dyck med band på Medley i Malmö, den 28 sep, 2022

Nick Lowe & Los Straitjackets/LiveMusik på KB


MMM

Nick Lowe har för mig varit en favorit sedan hans första platta släpptes. Här tillsammans med Los Straitjackets får hans låtar ett nytt liv.

På söndagskvällen visade Nick och bandet återigen, vid sitt andra besök på KB, att de bemästrar både publiken och sättet de framför sina låtar på.

Nick Lowe intar scenen med en självklar och avslappnande attityd, som bara en musiker kan göra, som varit verksam så länge.

Los Straitjackets med sina mexikanska brottarmasker kan skrämma slaget på en vid en första anblick, men så fort man hör deras ljuvliga instrumentalmusik, så blir man på gott humör. De kommer från Nashville, Tennessee. Där bildades de 1988. Med Nick Lowe har de spelat sedan 2016.

När de kör ett eget set finns där ekon från Ventures surfmusik och annan instrumentalmusik. De gjorde bl a en härlig version av Shocking Blues, Venus.

Nick Lowe gav oss den ypperliga, Half a Boy, Half a Man, som jag tyckte var kvällens höjdpunkt, men även klassikern (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding flöt fram på ett fint sätt tillsammans med Los Straitjackets. Liksom I Live on a Battlefield och I Knew the Bride (When She Used to Rock ‘n’ Roll).

En kväll att minnas, fast jag tycker nog att hans förra besök var en större höjdpunkt.

Foto Johnny Månsson

Kulturbolaget i Malmö den 25 september 2022

Mitt om natten/Musikal på Nöjesteatern


MMM

Det är ett risktagande att ge sig på något så danskt som Kim Larsen och Gasolin i Sverige. Det är nästan heligt även för oss svenskar, då både bandet och mannen var stora även här.

Men den här musikalen går säkert hem i stugorna att döma av premiärpubliken. Det tjoades och gapades som på den värsta rockkonsert. Kanske för att en del stärkt sig i baren innan.

Den minimala handlingen flyter på bra och själv ser jag min hippietid sväva förbi. Vi befinner oss hos husockupanter, hippies och danska motorcykelligister. Fast den mer positiva delen betonas och tur är det.

Anders Albien har med god hjälp av koreografen Siân Playsted och originalkoreografin av Sofie Akerø & Peter Friis skapat en föreställning som inte har en död minut. Här händer något ständigt och publiken är hela tiden med på noterna. Sen kan man fråga sig om det är något direkt värde av det här spektaklet.

Rollbesättningen är väl sammansatt men främst vill jag nämna Cornelius Löfmark, rent skådespelarmässigt. Han är mycket trovärdig i rollen som Arnold och man är ständigt nyfiken på vad han ska ta sig till. Nic Schröder som Benny har fått in den danska flummiga jargongen från Christiania, som då var gångbar. Den har även Janne Åström som Tusinfrynd. Tommy Juth som skrothandlaren gör en säker och träffsäker figur, liksom Eva Westerling, som den pilska och överförfriskade älskarinnan.

Orkestern gör ett bra jobb och speciellt efter föreställningen då de kör flera av låtarna i sin helhet. Publiken får en chans att sjunga med då hela ensemblen medverkar till allsång.

Baserad på Erik Ballings film ”Midt om natten” och med låtar av Kim Larsen och Gasolin. I rollerna Nic Schröder, Cornelius Löfmark, Jennie Rosengren, Simon Laufer, Ralf Gyllenhammar, Tommy Juth m fl. Regi Anders Albien. Koreografi Siân Playsted, baserat på originalkoreografi av Sofie Akerø & Peter Friis. Nöjesteatern, Malmö 23/9.

Bränn alla mina brev/Film


MM

Vidunderligt filmad, fast tristess på duken.

Jag har inte läst boken, men att döma av Alex Schulmans ointressanta krönikor, så blir jag inte lockad.

Här sackar tempot framåt och handlingen är inte vidare intressant. Allt försegår i kampen mellan skribenterna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den senare en favorit hos mig, då det gäller att kunna skriva, rent stilistiskt var han en av våra främsta. Själv håller jag boken, Om konsten att läsa och skriva som en måstebok. I alla fall för oss som skriver. Sven Stolpe hade jag ofta svårt för i hans stockkonservativa och kyrkliga retorik.

I filmen är det Stolpes kvinna Karin, som de båda männen konkurrerar om. Hon är väl spelad av Asta Kamma August. I samma liga befinner sig Bill Skarsgård som Stolpe och Gustav Lindh som Lagercrantz. Men de verkliga giganterna inom skådespelarkonsten är Marika Lindström och Sten Ljunggren som paret Stolpe. Det är här det bränner till rejält, då det blir ordväxlingar.

Scenografi, dekor och kostym är imponerande, liksom klippningen, där allt flätas samman, utan en skarv. Man känner verkligen att man är i Stockholms 1930-tal.
Filmen väcker dock inte det intresse som tidigare Björn Rungefilmer.

Regi Björn L Runge. Medverknde Asta Kamma August, Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Marika Lindström, Sten Ljunggren, Sverrir Gudnason, Ossian Skarsgård m fl.

På nära håll/Film


MMM

Otäckt om Stasityskland

Östtyskland var synonymt med förtryck och spionage på varandra. Det visar denna film tydligt. Så pass väl att man mår nästan illa av den grå och dystra stämningen.

Lars Eidinger spelar personen som blir värvad till att spionera på sina närmaste. I början är han naiv och förstår inte riktigt vad hans uppdrag innebär. Senare inser han den hemska sanningen.

Jag har själv besökt Stasifängelserna som man får se i filmen, minns hur otäckt det var efter den dagen som jag hade tillbringat i cellerna och dess omgivning.

När man ser filmen får man en ännu värre känsla av hur vidrigt det var för de stackarna som blev placerade där.

Den här sanna berättelsen visar på den sista avrättningen i Östtyskland. När jag ser den tänker jag på de människor som fortfarande kan svärmas av kommunismen. Helt ofattbart!

Regi Franziska Stünkel. Medv Lars Eidinger, Luise Heyer, Devid Striesow, Moritz Jahn, m fl.

Viva/Wallmans i Köpenhamn


MMM

Det är en färgglad och imponerande föreställning som Wallmans levererar. Just så, som traditionen bjuder. Varken mer eller mindre. Härligt Wallmans är tillbaka, senast var det 2019, innan pandemin.

Det är en jämngod kvalitet och ingen direkt stjärna i årets show, men så är det kanske också tänkt. Alla arbetar väldigt bra tillsammans.

Megan Moore (Thomas Rosendal, är kvällens Dragqueen & konferencier, utklädd i diverse peruker och uppträder även som Dolly Parton.

En superb orkester drar på så högt att hörselskydd rekommenderas. Då de spelar från Abbas katalog och Megan går runt med mikrofonen till publiken, blir jag mycket imponerad, vilka sångare det finns, som sjunger minst lika bra som solisterna på scenen.

De bästa inslagen i årets show är ett potpurri av Elvis och den svenska producenten och låtskrivaren Max Martin, makalöst framfört med dess koreografi, scenografi, solister och dansare. Där var det svårt att sitta still.

Lägg därtill akrobaterna Jamie & Beata med sina halsbrytande nummer. Även Jonathan Young, på en sex meterhög polstång, var magisk att se på. Då höll varmrätten på att kallna.

På tal om mat så är det hela ett ”Dinnerparty”. Fyra rätter serveras under showen. Maten håller en hög klass och njutningen var total.

Som en familjeföreställning fungerar det väldigt väl. Då musiken är igenkännande kan alla åldrar få sitt lystmäte. En kväll som kan rekommenderas, nog så nära från Köpenhamns station, mitt emot Tivoli.

Foto Johnny Månsson

Sven Holm/Skådespelat färdigt


Skådespelaren och regissören Sven S Holm har lämnat oss. Det kändes som att medverka i en surrealistisk film då jag förra veckan fick veta att Sven hade somnat in den 11 september. Jag kunde inte förstå det, då Sven alltid var den spralliga och glada mannen som man inte förknippade med att han endast 68 år gammal helt plötsligt skulle lämna jordelivet. 

Då jag inte kunnat nå hans två brödrar Bo och Christer för att få det bekräftat var jag tvungen att ringa Skatteverket. Mycket riktigt, Sven Strömerstén Holm finns inte längre bland oss. Sven la till namnet Strömerstén då han gifte sig med vår gemensamma vän, Åsa Strömerstén. Åsa gick tragiskt bort för ett antal år sedan. 

Sven och jag lärde känna varandra då vi båda sökte till scenskolan i Malmö på -70-talet. 1979 utexaminerades Sven från Statens scenskola i Malmö. Direkt efteråt fick han jobb på Stockholms stadsteater, där gjorde han flera tongivande roller. Under de åren spelade han en kritikerrosad Mercutio i Romeo och Julia som blev ett slags genombrott. Dessförinnan hade han spelat Demetrius i En Midsommarnattsdröm, även den av Shakespeare. Under åren 1979-85 medverkade Sven i det Elisabetanska Projektet på Stadsteatern, under ledning av översättaren och regissören Göran O Eriksson. Men han spelade även andra framträdande roller, där han blev beskriven som en ung Jarl Kulle. Sven var även med i den första TV-såpan, Varuhuset. Där som Boutiqueägaren Carsten. Med sin klasskamrat Philip Zandén från scenskolan medverkade han i Amadeus, som blev en formidabel succé, med Philip som Mozart. 

Även om detta borde lockat Sven att vara kvar i Stockholm så ville hans fru Åsa att de skulle flytta ner till Malmö, där de båda kommer ifrån. Så blev det och Sven började då att regissera TV-serier i Köpenhamn. Det blev ett hektiskt farande mellan Malmö och Köpenhamn och vi sågs sällan under flera år. Sven bildade även gruppen Teater Foajé i Malmö där han bl a regisserade Strindbergs Paria. Samt antog även andra regiuppdrag.

Sven var en generös och snäll man, som ett bevis på detta erbjöd han mig att medverka som hans stand in i Pildammsparkens buskisspel, Kusinerna från Syremöllan, där han spelade emot Ingvar Andersson, som då var det stora dragplåstret på denna Sommarteater. Så här skrev Sven då till mig, ”Även om gycklarna är borta, finns det en liten gycklare inom oss alla, och den gycklaren den har Du! ”

Både Sven och jag älskade att basta och under flera år besökte vi Ribersborgs kallbadhus, där vi läste och diskuterade olika projekt, jag som operasångare och Nöjesjournalist, han som skådespelare och regissör. 

Mitt sista långa och innerliga samtal med den alltid ivriga och ständigt uppbokade Sven var i Juli, direkt efter hans premiär då han regisserat Chess på Helsingsborgs Arena, med bl a Anders Ekborg, Loa Falkman och Gunilla Backman

Min fina vän, vila i frid efter ett hektiskt och kreativt liv. 

Detta var publicerat i Sydsvenskan den 21 september 2022