Åke Hodell-Motstånd/Malmö Konsthall


Det är en märklig utställning som egentligen inte är något speciellt. Det ser daterat och ointressant ut idag.

Det är ett hopplock av Åke Hodells livsgärning där han börjar som stridspilot och senare blir anarkist. Åke skrev poesi, författade och förlägger böcker. Han skrev teaterpjäser och arbetade med barnteater i Malmö. Som konstnär får vi ta del av hans ganska så utflippade idéer.

Utställningen har fem tema, MotståndAutomatisering, Black PowerIdentifikation och Döden.

Fast inga av dessa teman tar tag i mig eller väcker något om vad Hodell har velat säga.

ANN BÖTTCHER: Verk 2000–2021/Malmö Konsthall


Malmökonstnären Ann Böttcher har fått hela konsthallen till sitt förfogande. Men det behövs då det är stora verk som dominerar.

Hennes stora och tunga bokhyllor från Tyskland balanseras upp av tunna trasmattor som pryder en hel vägg. De har hon fått av kvinnor som alla hade en historia att berätta för Ann.

Från sin pappas jobb fick hon de tidstypiska -60-talsdraperierier som då var fullt av mögel. Men nu som nytt fast blekt av solens sken under alla de år som de hängde framme. Något som Ann minns väl från alla hennes besök hos sin far.

Hennes far förekommer ofta i denna utställning. Han fick fly från Tyskland som barn med sin familj efter andra världskriget, då de hamnade i Polen, när kartan ritades om.

Gå in ta en tur och läs om de olika installationerna.

Sun & Sea/Malmö Konsthall


En låtsasstrand inne på konsthallen där besökarna svettas unde de stekheta lamporna. Till sjungande operasångare som ligger på sanden.

Efter att ha klättrat upp på byggnadsställningen och kikat ner på de solande människorna kändes det svårt att stå kvar i hettan med kläderna på. Det blev också för mycket av voyeurism.

Trots skönsjungandet fann jag mig tvingad att klättra ner och avsluta mitt tittande, på dessa människor som ställt upp för konstens skull.  

Det är en litauisk opera-performance som vann Guldlejonet på 2019 års Venedigbiennal. Malmö Konsthall är först med att visa verket i Sverige.

Sun & Sea. Operaperformance av Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė på Malmö Konsthall 2021.Foto: Emmalisa Pauly

Rolf Hepp/Dansat till himlen


Sista måltiden på Smak i Konsthallen.

Min vitala och godmodiga vän, dansaren och koreografen Rolf Hepp har somnat in.
En känd Malmöprofil som ofta tog sig tid att besöka konstutställningar, operor, musikaler och teateruppsättningar. Eller att bara njuta av en god middag. Det var något som Rolf ofta prioriterade. Många är de måltider vi avnjutit tillsammans.

Rolf var i högsta grad en social människa. Han älskade att träffa människor och få uppleva nya saker. Han ringde mig ofta och frågade om jag visste något kul vi kunde hitta på tillsammans. Jag tog honom med på flera av de premärer jag recenserade. Det uppskattade han mycket.

Tyvärr var det sent i livet som vi fick en nära vänskap, men de åren blev desto mer livgivande.

Teatermuseet var en plats som Rolf älskade att gå till. Där lyssnade vi på många högintressanta föredrag av skådespelare, regissörer, dansare och filmare som Rolf hade arbetat tillsamans med. Själv medverkade Rolf i en stor dansutställning om Malmö Stadsteater på Teatermuseet.

Vårt första möte var 1982 då jag sjöng i Silversjön av Kurt Weill på Ystadoperan. Rolf gjorde koreografin och hans dansgrupp Expression medverkade. Rolf höll även i våra morgonövningar så våra kroppar kom igång. Föreställningen blev en stor succe med utsålda hus. Rolf fortsatte i flera år att göra koreografin åt Ystadoperan och sitt arbete med regissören Richard Bark. Efter Ystadoperan fortsatte deras samarbete i Lund med konsertanta operaföreställningar.

Rolf hade sin egen dansstudio på Värnhem. Han tog över Studio Bellatrix, där bl a Kal P Dals första LP, Till Mossan spelades in. På den körade jag. Minns att Rolf var så glad för att han på köpet fick ett par rejäla studiohögtalare, som han hade stor glädje av i sin undervisning.

Rolf dansade och gjorde koreografi åt flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar. Innan det blev Malmö Opera. Där gjorde han sitt sista uppträdande 2019, som en åldrande dansare. Han fick pryda affischen och uppsättningen Mozarts Requiem spelades för fulla hus. Rolf var även en uppskattad koreograf för andra teatrar.

Vi hade många givande möten hemma hos varandra. Vi diskuterade Rolfs dans, hans uppsättningar och den konst han målat. Vi såg mycket film hemma hos mig. De började alltid med en middag för att sedan se något som föll Rolf i smaken. Han lät mig välja då han litade på min filmsmak som kritiker.

Rolfs ärliga uppskattning för vad jag tillförde då det gällde film, musik och teater gjorde att besöken mellan oss blev tätare. På vårt sista restaurangbesök på SMAK, som var en av Rolfs favoritresatauranger, trodde jag aldrig att Rolf så snart skulle lämna jordelivet. Han var glad som oftast, även om han oroade sig för sin hälsa då han hade fått svårt att gå, minnet blivit sämre och att han inte vågade cykla längre. Det förbannade han, denna man som varit så sprallig och rörlig.

Rolf fick 89 magiska år. Jag kommer för alltid att bevara minnena från alla de fina stunder vi haft tillsammans. Vila i frid, du fina dansmästare!

Ps Denna minneskrönika har även varit publicerad i Sydsvenskan

Hassan Sharif – en pionjär inom experimentell samtidskonst i Mellanöstern/Malmö konsthall


Hassan Sharif från Mellanöstern protesterade mot en ¨elitistisk konstvärld. Det har han gjort med besked! Vandringsutställningen Hassan Sharif: I Am The Single Work Artist med hans skräp, som han samlat, framstår som vad det är, gammalt skräp.

Hassan Sharif ville att konsten skulle nå alla människor, inte bara konstexperter och samlare. Nu har jag svårt att se att någon skulle vilja samla eller uppskatta detta som här visas fram. Det är gjort av loppmarknadsprylar och sådant som vi ser i vår vardag. Speciellt om man bor i Mellanöstern. Det är vardagsmaterial eller massproducerade föremål från marknader. Som plastmuggar, strandskor och leksaker.

Hassan Sharif gjorde även satiriska teckningar om vardagsliv och politik. Inget som man förstår om man inte kommer från arabvärlden. Hassan kallas ”den moderna konstens fader” i Mellanöstern. Han var också lärare, kritiker och översättare. Där påstod man att han bidrog till att skapa en ny förståelse för konst i arabvärlden. Det tog dock många år innan hans konst blev erkänd av den samtida konstvärlden både i öst och väst. Det förstår jag mycket väl.

Enda anledningen att den visas i Malmö konsthall borde vara för alla de som bor i Malmö och som kommer från Mellanöstern.

Hassan Sharif verk på Malmö Konsthall . Foto Johnny Månsson©

Hilma af Klint/Moderna Museet i Malmö


Det är en omfattande utställning som Moderna museet nu kan stoltsera med, men så krävdes också flera sponsorer och entréavgift. Fast jag finner Hilma af Klint mer intressant som människa än hennes verk. Hon var mycket andligt intresserad och medial.

Allt detta andliga sökande genomsyras i hennes många gånger gigantiska målningar.
På Moderna i Malmö får vi ta del av hennes samtliga verk plus alla hennes tusentals anteckningar. En mindre utställning har tidigare visats på Moderna i Stockholm.

Då jag ägnat mig åt liknande andliga övningar som Hilma i mitt liv så har jag ingen svårighet att ta till mig hennes tankar och verk, men blir ändå inte riktigt berörd.
Det är som om de är för privata och talar mer till hennes vänner och ”De Fem”, den konstnärsgrupp som Hilma verkade genom. I deras meditationsstunder upplevde de en gudomlig och kosmisk närvaro. De övade på att kunna ”kanalisera” sina budskap genom andliga ledare, som de kallade, De Höga. Hilmas uppdrag blev, Målningarna till templet. Om dem har hon sagt, ”Bilderna målades direkt genom mig, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa, och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett penseldrag.¨

Just så upplever jag Hilma af Klints bilder. Därför känns flera av verken som något Hilma gjort för stunden och inte velat gå tillbaka och finslipa. Mestadels är målningarna som något flyktigt och har många gånger ett förenklat bildspråk.
Som om ett barn har gett sig på jättestora dukar med penslar och färg. Det gör att målningarna inte stannar kvar efter att jag lämnat utställningen. Däremot rekommenderar jag den stora och inbundna katalogen med dess intressanta texter. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Luca Frei – Från dag till dag/Malmö Konsthall


Man blir lika förvånad varje gång man besöker Malmö konsthall. Aldrig den där riktigt överraskande eller spännande utställningen. Mestadels ointressant. Detsamma är det med Luca Frei från Lugano, Schweiz, numera Malmöbo sedan 2000.

Det som visas fram är vad Luca arbetat med under drygt tjugo års tid. En del har han ställt ut på andra konsthallar, men mycket är nytt.

Här finns färgglada kuber utslängda och något som ser ut som exklusiva varuhusdekorationer. En hop svartvita negativ och foton påminner mig om då jag  kopierade mina egna foton. Det minner om en svunnen tid att se dessa foton och är även nostalgiskt. Men som helhet så förstår jag inte vad det är Luca Frei vill visa med sin gedigna utställning.

Något som väckte mitt intresse förutom att det var vackert att se på fann jag inte!
Den är den första pressvisningen sedan Coronan bröt ut. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

RAGNA BLEY & INGER EKDAHL på Malmö Konsthall


Det är en explosion av färger på stora dukar både inom- som utomhus.
Ragna Bley har gjort dem i sin ateljé i Norge och några helt med Malmö konsthall i tankarna. Hennes tavlor är preparerade med kaffe, te, gurkmeja och annat. Det skapar ett intresse, men gör dem inte automatiskt intressanta. 

Ragnas arbeten tar upp den större delen av konsthallen och Inger Ekdahls verk finns i de mindre rummen. Det är helt riktigt då Ingers tavlor kommer mer till sin rätt då.

Ragnas verk är helt utelämnade till ens fantasi men för min del blir jag inte vidare imponerad av de gigantiska tavlorna. Likadant är det med Inger Ekdahls verk. De väcker inget inom mig.

Intressant var däremot Åsa-Maria Bengtssons föredrag om hennes skulpturer som Åsa-Maria presenterade i sin nya bok, Varje människa är en trädgård. Åsa-Maria har gjort en resa genom Sverige där hennes intresseväckande skulpturer är placerade. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Michael Rakowitz, The Invisible Enemy Should Not Exist/Malmö Konsthall


Givande och intressant utställning

Konsthallen har i  Michael Rakowitz fått något som kan bli publikdragande. Kanske också för de irakiska medborgarna i Malmö.

Vad vi får se är Michaels rekonstruktion av stulna konstskatter från Irak under gulfkriget. Mycket gedigna arbeten. Vackra och imponerande och alla med en intressant historia.

Under pressvisningen fick vi höra spännande anekdoter om dess ursprung, som var både tragiskt och fascinerande.

En utställning som jag rekommenderar för dess autencitet och historiska värde.

THREE MORAL TALES/Malmö Konsthall


Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen. 

Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant. 

Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.

Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?

Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara.