I staden växer ett fält/ Malmö Konsthall


50 Malmökonstnärer tar upp hela Konsthallens yta. Det är en spännande tanke, där en del verk är mer intressanta än andra. Som så brukligt är.

Sigrid Holmwoods verk, En förskräcklig och sann historia, översköljer en med dess stora röda sjok. Hennes vidhängande tavlor om häxbränning, gör mig direkt nyfiken. Tygerna ger ett mäktigt intryck med dess böljande ut över golvet.
Sigrid har använt avkok från växter i sina målningar. Allt är baserat på en historia från slutet av 1500-talet, om ett giftermål mellan kung Jakob VI av Skottland och Anna av Danmark. Kungen beskyllde kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst för att vara häxor. Detta ledde fram till häxprocesser i Malmö, Köpenhamn och Edinburgh, där kvinnor miste livet.

Astrid Göransson har tillsammans med kompositören Carin Blom, skapat den mycket tänkvärda videoanimationen, ” Ja, det är mycket man får höra och se, ett helt nytt liv har börjat ”, om hennes moder, Anna-Helén. Om kvinnans arbetssamma vardag som piga i Stockholm på -30-talet, hemma hos operasångaren Siebel. Filmen är så fantastisk att jag själv skulle vilja ha ett exemplar.

Det textila och imponerade cylinderformade verket av Samaneh Roghani, där konstnären själv är med på bilderna och sjunger, Sången om jämlikhet, som är förbjuden i Iran, är ett viktigt klargörande om kvinnans rätt till sin egen kropp. Något som behövs i kvinnoförtryckarlandet Iran, där Islam härskar. Samaneh kämpar för kvinnans rätt till sin egen kropp. Kvinnorna i Iran bränner sina slöjor för att slippa bära dem. När får vi se det i Sverige?

I Kön till passmyndigheten av Petter Dahlström Persson finns bl a en skickligt och kul skulpterad tax, i genuint trä.

Ett lovvärt initiativ av Malmö Konsthall, fast curatorerna kunde ha haft bättre urskiljningsförmåga. Av 50 utställare, fann jag inte många att bli överraskad av.

Samaneh Roghani

Foto Johnny Månsson

Sven Holm/Skådespelat färdigt


Skådespelaren och regissören Sven S Holm har lämnat oss. Det kändes som att medverka i en surrealistisk film då jag förra veckan fick veta att Sven hade somnat in den 11 september. Jag kunde inte förstå det, då Sven alltid var den spralliga och glada mannen som man inte förknippade med att han endast 68 år gammal helt plötsligt skulle lämna jordelivet. 

Då jag inte kunnat nå hans två brödrar Bo och Christer för att få det bekräftat var jag tvungen att ringa Skatteverket. Mycket riktigt, Sven Strömerstén Holm finns inte längre bland oss. Sven la till namnet Strömerstén då han gifte sig med vår gemensamma vän, Åsa Strömerstén. Åsa gick tragiskt bort för ett antal år sedan. 

Sven och jag lärde känna varandra då vi båda sökte till scenskolan i Malmö på -70-talet. 1979 utexaminerades Sven från Statens scenskola i Malmö. Direkt efteråt fick han jobb på Stockholms stadsteater, där gjorde han flera tongivande roller. Under de åren spelade han en kritikerrosad Mercutio i Romeo och Julia som blev ett slags genombrott. Dessförinnan hade han spelat Demetrius i En Midsommarnattsdröm, även den av Shakespeare. Under åren 1979-85 medverkade Sven i det Elisabetanska Projektet på Stadsteatern, under ledning av översättaren och regissören Göran O Eriksson. Men han spelade även andra framträdande roller, där han blev beskriven som en ung Jarl Kulle. Sven var även med i den första TV-såpan, Varuhuset. Där som Boutiqueägaren Carsten. Med sin klasskamrat Philip Zandén från scenskolan medverkade han i Amadeus, som blev en formidabel succé, med Philip som Mozart. 

Även om detta borde lockat Sven att vara kvar i Stockholm så ville hans fru Åsa att de skulle flytta ner till Malmö, där de båda kommer ifrån. Så blev det och Sven började då att regissera TV-serier i Köpenhamn. Det blev ett hektiskt farande mellan Malmö och Köpenhamn och vi sågs sällan under flera år. Sven bildade även gruppen Teater Foajé i Malmö där han bl a regisserade Strindbergs Paria. Samt antog även andra regiuppdrag.

Sven var en generös och snäll man, som ett bevis på detta erbjöd han mig att medverka som hans stand in i Pildammsparkens buskisspel, Kusinerna från Syremöllan, där han spelade emot Ingvar Andersson, som då var det stora dragplåstret på denna Sommarteater. Så här skrev Sven då till mig, ”Även om gycklarna är borta, finns det en liten gycklare inom oss alla, och den gycklaren den har Du! ”

Både Sven och jag älskade att basta och under flera år besökte vi Ribersborgs kallbadhus, där vi läste och diskuterade olika projekt, jag som operasångare och Nöjesjournalist, han som skådespelare och regissör. 

Mitt sista långa och innerliga samtal med den alltid ivriga och ständigt uppbokade Sven var i Juli, direkt efter hans premiär då han regisserat Chess på Helsingsborgs Arena, med bl a Anders Ekborg, Loa Falkman och Gunilla Backman

Min fina vän, vila i frid efter ett hektiskt och kreativt liv. 

Detta var publicerat i Sydsvenskan den 21 september 2022

William Scott & Sandra Mujinga/Malmö Konsthall


Mycket intressant om William Scotts konstnärsskap då han genom sitt handikapp, schizofreni lyckats åstadkomma dessa verk, eller kanske just därför.

William, som tyvärr inte kunde närvara vid pressvisningen berättade genom en tv-sänd intervju att han älskar flera svarta personligheter och artister. Han vill gärna återuppstå som någon av dem och helst då Michael Jackson.

William skapar en utopisk värld där han kan se alla människor leva i harmoni. Nog så fint och man kan känna med honom genom hans tavlor.

Scotts bilder har något väldigt naivt och oerhört charmigt, plus att de är väldigt kul att se på, här i denna stora och ljusa konsthall.

William Scotts bilder är väl värda ett besök. Då det gäller Sandra Mujingas videoverk var jag inte så imponerad. Här kändes som om jag var tillbaka till min hippietid, med alla de psykedeliska mönstren, som gjorde mig mer yr än intresserad.

Åke Hodell-Motstånd/Malmö Konsthall


Det är en märklig utställning som egentligen inte är något speciellt. Det ser daterat och ointressant ut idag.

Det är ett hopplock av Åke Hodells livsgärning där han börjar som stridspilot och senare blir anarkist. Åke skrev poesi, författade och förlägger böcker. Han skrev teaterpjäser och arbetade med barnteater i Malmö. Som konstnär får vi ta del av hans ganska så utflippade idéer.

Utställningen har fem tema, MotståndAutomatisering, Black PowerIdentifikation och Döden.

Fast inga av dessa teman tar tag i mig eller väcker något om vad Hodell har velat säga.

ANN BÖTTCHER: Verk 2000–2021/Malmö Konsthall


Malmökonstnären Ann Böttcher har fått hela konsthallen till sitt förfogande. Men det behövs då det är stora verk som dominerar.

Hennes stora och tunga bokhyllor från Tyskland balanseras upp av tunna trasmattor som pryder en hel vägg. De har hon fått av kvinnor som alla hade en historia att berätta för Ann.

Från sin pappas jobb fick hon de tidstypiska -60-talsdraperierier som då var fullt av mögel. Men nu som nytt fast blekt av solens sken under alla de år som de hängde framme. Något som Ann minns väl från alla hennes besök hos sin far.

Hennes far förekommer ofta i denna utställning. Han fick fly från Tyskland som barn med sin familj efter andra världskriget, då de hamnade i Polen, när kartan ritades om.

Gå in ta en tur och läs om de olika installationerna.

Sun & Sea/Malmö Konsthall


En låtsasstrand inne på konsthallen där besökarna svettas unde de stekheta lamporna. Till sjungande operasångare som ligger på sanden.

Efter att ha klättrat upp på byggnadsställningen och kikat ner på de solande människorna kändes det svårt att stå kvar i hettan med kläderna på. Det blev också för mycket av voyeurism.

Trots skönsjungandet fann jag mig tvingad att klättra ner och avsluta mitt tittande, på dessa människor som ställt upp för konstens skull.  

Det är en litauisk opera-performance som vann Guldlejonet på 2019 års Venedigbiennal. Malmö Konsthall är först med att visa verket i Sverige.

Sun & Sea. Operaperformance av Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė på Malmö Konsthall 2021.Foto: Emmalisa Pauly

Rolf Hepp/Dansat till himlen


Sista måltiden på Smak i Konsthallen.

Min vitala och godmodiga vän, dansaren och koreografen Rolf Hepp har somnat in.
En känd Malmöprofil som ofta tog sig tid att besöka konstutställningar, operor, musikaler och teateruppsättningar. Eller att bara njuta av en god middag. Det var något som Rolf ofta prioriterade. Många är de måltider vi avnjutit tillsammans.

Rolf var i högsta grad en social människa. Han älskade att träffa människor och få uppleva nya saker. Han ringde mig ofta och frågade om jag visste något kul vi kunde hitta på tillsammans. Jag tog honom med på flera av de premärer jag recenserade. Det uppskattade han mycket.

Tyvärr var det sent i livet som vi fick en nära vänskap, men de åren blev desto mer livgivande.

Teatermuseet var en plats som Rolf älskade att gå till. Där lyssnade vi på många högintressanta föredrag av skådespelare, regissörer, dansare och filmare som Rolf hade arbetat tillsamans med. Själv medverkade Rolf i en stor dansutställning om Malmö Stadsteater på Teatermuseet.

Vårt första möte var 1982 då jag sjöng i Silversjön av Kurt Weill på Ystadoperan. Rolf gjorde koreografin och hans dansgrupp Expression medverkade. Rolf höll även i våra morgonövningar så våra kroppar kom igång. Föreställningen blev en stor succe med utsålda hus. Rolf fortsatte i flera år att göra koreografin åt Ystadoperan och sitt arbete med regissören Richard Bark. Efter Ystadoperan fortsatte deras samarbete i Lund med konsertanta operaföreställningar.

Rolf hade sin egen dansstudio på Värnhem. Han tog över Studio Bellatrix, där bl a Kal P Dals första LP, Till Mossan spelades in. På den körade jag. Minns att Rolf var så glad för att han på köpet fick ett par rejäla studiohögtalare, som han hade stor glädje av i sin undervisning.

Rolf dansade och gjorde koreografi åt flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar. Innan det blev Malmö Opera. Där gjorde han sitt sista uppträdande 2019, som en åldrande dansare. Han fick pryda affischen och uppsättningen Mozarts Requiem spelades för fulla hus. Rolf var även en uppskattad koreograf för andra teatrar.

Vi hade många givande möten hemma hos varandra. Vi diskuterade Rolfs dans, hans uppsättningar och den konst han målat. Vi såg mycket film hemma hos mig. De började alltid med en middag för att sedan se något som föll Rolf i smaken. Han lät mig välja då han litade på min filmsmak som kritiker.

Rolfs ärliga uppskattning för vad jag tillförde då det gällde film, musik och teater gjorde att besöken mellan oss blev tätare. På vårt sista restaurangbesök på SMAK, som var en av Rolfs favoritresatauranger, trodde jag aldrig att Rolf så snart skulle lämna jordelivet. Han var glad som oftast, även om han oroade sig för sin hälsa då han hade fått svårt att gå, minnet blivit sämre och att han inte vågade cykla längre. Det förbannade han, denna man som varit så sprallig och rörlig.

Rolf fick 89 magiska år. Jag kommer för alltid att bevara minnena från alla de fina stunder vi haft tillsammans. Vila i frid, du fina dansmästare!

Ps Denna minneskrönika har även varit publicerad i Sydsvenskan

Hassan Sharif – en pionjär inom experimentell samtidskonst i Mellanöstern/Malmö konsthall


Hassan Sharif från Mellanöstern protesterade mot en ¨elitistisk konstvärld. Det har han gjort med besked! Vandringsutställningen Hassan Sharif: I Am The Single Work Artist med hans skräp, som han samlat, framstår som vad det är, gammalt skräp.

Hassan Sharif ville att konsten skulle nå alla människor, inte bara konstexperter och samlare. Nu har jag svårt att se att någon skulle vilja samla eller uppskatta detta som här visas fram. Det är gjort av loppmarknadsprylar och sådant som vi ser i vår vardag. Speciellt om man bor i Mellanöstern. Det är vardagsmaterial eller massproducerade föremål från marknader. Som plastmuggar, strandskor och leksaker.

Hassan Sharif gjorde även satiriska teckningar om vardagsliv och politik. Inget som man förstår om man inte kommer från arabvärlden. Hassan kallas ”den moderna konstens fader” i Mellanöstern. Han var också lärare, kritiker och översättare. Där påstod man att han bidrog till att skapa en ny förståelse för konst i arabvärlden. Det tog dock många år innan hans konst blev erkänd av den samtida konstvärlden både i öst och väst. Det förstår jag mycket väl.

Enda anledningen att den visas i Malmö konsthall borde vara för alla de som bor i Malmö och som kommer från Mellanöstern.

Hassan Sharif verk på Malmö Konsthall . Foto Johnny Månsson©

Hilma af Klint/Moderna Museet i Malmö


Det är en omfattande utställning som Moderna museet nu kan stoltsera med, men så krävdes också flera sponsorer och entréavgift. Fast jag finner Hilma af Klint mer intressant som människa än hennes verk. Hon var mycket andligt intresserad och medial.

Allt detta andliga sökande genomsyras i hennes många gånger gigantiska målningar.
På Moderna i Malmö får vi ta del av hennes samtliga verk plus alla hennes tusentals anteckningar. En mindre utställning har tidigare visats på Moderna i Stockholm.

Då jag ägnat mig åt liknande andliga övningar som Hilma i mitt liv så har jag ingen svårighet att ta till mig hennes tankar och verk, men blir ändå inte riktigt berörd.
Det är som om de är för privata och talar mer till hennes vänner och ”De Fem”, den konstnärsgrupp som Hilma verkade genom. I deras meditationsstunder upplevde de en gudomlig och kosmisk närvaro. De övade på att kunna ”kanalisera” sina budskap genom andliga ledare, som de kallade, De Höga. Hilmas uppdrag blev, Målningarna till templet. Om dem har hon sagt, ”Bilderna målades direkt genom mig, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa, och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett penseldrag.¨

Just så upplever jag Hilma af Klints bilder. Därför känns flera av verken som något Hilma gjort för stunden och inte velat gå tillbaka och finslipa. Mestadels är målningarna som något flyktigt och har många gånger ett förenklat bildspråk.
Som om ett barn har gett sig på jättestora dukar med penslar och färg. Det gör att målningarna inte stannar kvar efter att jag lämnat utställningen. Däremot rekommenderar jag den stora och inbundna katalogen med dess intressanta texter. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Luca Frei – Från dag till dag/Malmö Konsthall


Man blir lika förvånad varje gång man besöker Malmö konsthall. Aldrig den där riktigt överraskande eller spännande utställningen. Mestadels ointressant. Detsamma är det med Luca Frei från Lugano, Schweiz, numera Malmöbo sedan 2000.

Det som visas fram är vad Luca arbetat med under drygt tjugo års tid. En del har han ställt ut på andra konsthallar, men mycket är nytt.

Här finns färgglada kuber utslängda och något som ser ut som exklusiva varuhusdekorationer. En hop svartvita negativ och foton påminner mig om då jag  kopierade mina egna foton. Det minner om en svunnen tid att se dessa foton och är även nostalgiskt. Men som helhet så förstår jag inte vad det är Luca Frei vill visa med sin gedigna utställning.

Något som väckte mitt intresse förutom att det var vackert att se på fann jag inte!
Den är den första pressvisningen sedan Coronan bröt ut. 

Detta bildspel kräver JavaScript.