Kategori: Övrigt

Det är svårt att bedöma den här utställningen. Den ger ett sken av en ändlös video där flera av de mest kända tavlorna av Van Gogh fladdrar förbi.

Visst är det häftigt gjort på digitalt vis där väggar och golv fylls av tavlorna med bevingade ord, som alla har en filosofisk prägel.

Jag har sett dessa tavlor på Vincent Van Gogh-utställningen 1975 på Malmö Konsthall. Det var på den tiden då konsthallen höll sig med exklusiva utställningar på en hög nivå.

Denna visning bleknar i jämförelse men är kanske kul för yngre människor eller de som inte har någon kännedom om Van Goghs liv och leverne. För min del hade jag hellre sett visningen i en biosalong eller som pausprogram på TV. Hela visningen tar 40 minuter och går som en loop.

Det är en speciell utställning som nu presenteras där Ingela Ihrman ikläder sig olika figurer från naturen. En performance där även barnen kan ha kul.

Ögonblicksteatern kommer hit för att uppföra ett skådespel i Ingelas kostymer. Där är det tänkt att publiken ska vara medskapande. Själv tar Ingela gärna på sig sin stora grodpaddeutstyrsel, vilket finns filmat i den gymnastiksal som är uppbyggd. Flera av oss kan känna igen då vi var yngre och tvingades stångas med alla dessa redskap, som inte alltid var så kul. Att hoppa över en hög bock kunde ofta känns oöverstigligt. Detta illustrerar Ingela träffsäkert i hennes video som finns till beskådan. Ingela kommer under utställningstiden att ha olika performance med sina dräkter. Se under Konsthallen tider och dagar.

Jättelokan är en växt som fascinerar Ingela och den finns att beskåda liksom andra skulpturala verk i stora format.

Ingela har genom de olika verken försökt få fram vad det är att vara människa och hur vi kan förhålla oss till naturen och dess djur.

En utställning som väcker till eftertanke men samtidigt visar på en lekfullhet och kreativitet, mitt i allt allvar om naturens kraft, som lätt kan exploateras.

Foton MånssonsKultur.se

Intresseväckande konstnär

När man först ser denna installation så är det lätt att man som så oftast på Malmö konsthall tänker, inte ännu en installation, men genom en rundvandring med konstnären Roman Signer, får man en helhetsbild som imponerar.

Roman berättar på ett lågmält vis på tyska, som översätts av hans dotter, på denna pressvisning. Besökarna får nöja sig med Romans text, som finns sidan om hans verk.

Roman som är uppvuxen i Schweiziska alperna sysslade mycket och ofta med att paddla kanot, men efter att hans vän dog i en paddling, så slutade han med denna sport. Istället blev kanoterna konst. De som finns på konsthallen bär Signers namn och är specialgjorda för honom.

Något annat som fascinerat Roman är raketer. Här finns en låda som han själv suttit i där det exploderade färg, under visningen på Venedigbiennalen -99. Ett stort foto visar ett mindre hus som Roman sköt upp med raketer.

Men det finns även tid till mer stillsam reflektion, då får man ta sig till Pildammsparken, där det finns fler verk av Roman Signer.

Om man ger sig tid att ta del av hur de här konstverken kommit till, så är det en givande utställning som Malmö konsthall visar upp, nu under sommaren.

Den stora utställningen om gatukonstnären Banksy har nu nått Malmö.

Utställningen har tidigare visats i München med över en miljon besökare. Men även Berlin, Wien och Hamburg har fått ta del av The Mystery of Banksy ”A Genius Mind”. Det återstår att se hur många det kommer till Malmö då utställningen sträcker sig in i maj.

Jag är ingen vän av gatukonst då den ofta förfular mer än den förskönar, men det var intressant att höra vilka dumskallar som betalar miljontals dollar för hans verk. Det enda positiva är att Banksy har godheten att skänka bort överflödet till välgörande ändamål. Som nyligen till ett sjukhem i Ukraina.

Det vi ser på utställningen är replikor som sex konstnärer har återskapat, då Banksys verk skapas på väggar.

Banksy är samhällskritisk i sina verk där slagsidan är åt vänster, han finansierar en rosafärgad yacht, som välkomnar flyktingar, som flyr till västvärlden, företrädesvis muslimer. Det är tydligt i flera av hans verk och han stödjer Palestina. Som klippt och skuren för Malmös vänsterblivna.

50 Malmökonstnärer tar upp hela Konsthallens yta. Det är en spännande tanke, där en del verk är mer intressanta än andra. Som så brukligt är.

Sigrid Holmwoods verk, En förskräcklig och sann historia, översköljer en med dess stora röda sjok. Hennes vidhängande tavlor om häxbränning, gör mig direkt nyfiken. Tygerna ger ett mäktigt intryck med dess böljande ut över golvet.
Sigrid har använt avkok från växter i sina målningar. Allt är baserat på en historia från slutet av 1500-talet, om ett giftermål mellan kung Jakob VI av Skottland och Anna av Danmark. Kungen beskyllde kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst för att vara häxor. Detta ledde fram till häxprocesser i Malmö, Köpenhamn och Edinburgh, där kvinnor miste livet.

Astrid Göransson har tillsammans med kompositören Carin Blom, skapat den mycket tänkvärda videoanimationen, ” Ja, det är mycket man får höra och se, ett helt nytt liv har börjat ”, om hennes moder, Anna-Helén. Om kvinnans arbetssamma vardag som piga i Stockholm på -30-talet, hemma hos operasångaren Siebel. Filmen är så fantastisk att jag själv skulle vilja ha ett exemplar.

Det textila och imponerade cylinderformade verket av Samaneh Roghani, där konstnären själv är med på bilderna och sjunger, Sången om jämlikhet, som är förbjuden i Iran, är ett viktigt klargörande om kvinnans rätt till sin egen kropp. Något som behövs i kvinnoförtryckarlandet Iran, där Islam härskar. Samaneh kämpar för kvinnans rätt till sin egen kropp. Kvinnorna i Iran bränner sina slöjor för att slippa bära dem. När får vi se det i Sverige?

I Kön till passmyndigheten av Petter Dahlström Persson finns bl a en skickligt och kul skulpterad tax, i genuint trä.

Ett lovvärt initiativ av Malmö Konsthall, fast curatorerna kunde ha haft bättre urskiljningsförmåga. Av 50 utställare, fann jag inte många att bli överraskad av.

Mycket intressant om William Scotts konstnärsskap då han genom sitt handikapp, schizofreni lyckats åstadkomma dessa verk, eller kanske just därför.

William, som tyvärr inte kunde närvara vid pressvisningen berättade genom en tv-sänd intervju att han älskar flera svarta personligheter och artister. Han vill gärna återuppstå som någon av dem och helst då Michael Jackson.

William skapar en utopisk värld där han kan se alla människor leva i harmoni. Nog så fint och man kan känna med honom genom hans tavlor.

Scotts bilder har något väldigt naivt och oerhört charmigt, plus att de är väldigt kul att se på, här i denna stora och ljusa konsthall.

William Scotts bilder är väl värda ett besök. Då det gäller Sandra Mujingas videoverk var jag inte så imponerad. Här kändes som om jag var tillbaka till min hippietid, med alla de psykedeliska mönstren, som gjorde mig mer yr än intresserad.