Philip Glass fyra/Malmö Live


Oerhört spännande 

Philip Glass tolkning av David Bowies Berlintrilogi är verkligen intressant musikaliskt. Ikväll fick vi höra från Bowies album Heroes. Mycket givande på alla sätt och vis. 

Det är sex låtar från Heroes som Glass gör till sina egna. Det är svävande, meditativt och virvlande. Som det ofta är när Philip Glass skapar sin musik.

Glass komponerade denna symfoni 1996 och Philips minimalistiska och entoniga musik kommer verkligen till sin rätt här. Även om det är Bowies musik så är det svårt att höra att det är Davids låtar. Det vittnar om Philip Glass sätt att komponera.

David Bowies Sense of doubt, Sons of the Silent Age, Abdulmajid, Neuköln ochV-2 Schneider framfördes inspirerande från orkestern och dirigent Karen Kamensek. Hon är från Chicago och har haft ett nära samarbete med Philip Glass. Bowie och Glass var nära vänner under 45 år. Då förstår man mer varför Philip skrivit tre symfonier från Bowie och Brian Enos kompositioner.

Innan paus fick vi fem satser på vardera två minuter av Pépins Vajrayana. Det är de fem elementen, jord, vatten, eld, luft och rum som på tio minuter förvandlades till ett eget tonspråk. Klart hörbart som ger mersmak. Pépin är född 1990.

Mozart Flöjtkonsert nr 2 där Chloë Vincent på flöjt briljerade. Kanske inte en av Mozarts mer lätttillgänliga stycken och den är egentligen skriven för en oboekonsert. Men Chloë Vincent visade framfötterna och publiken applåderade länge och väl.

Fast för mig var den stora behållningen Philip Glass fyra. Nu väntar vi bara på att få höra ettan och tolvan som bygger på Davis Bowies plattor Low och Lodger. 

fullsizeoutput_359c
Medverkande Malmö SymfoniOrkester Karen Kamensek dirigent Chloë Vincent flöjt

Michael Rakowitz, The Invisible Enemy Should Not Exist/Malmö Konsthall


Givande och intressant utställning

Konsthallen har i  Michael Rakowitz fått något som kan bli publikdragande. Kanske också för de irakiska medborgarna i Malmö.

Vad vi får se är Michaels rekonstruktion av stulna konstskatter från Irak under gulfkriget. Mycket gedigna arbeten. Vackra och imponerande och alla med en intressant historia.

Under pressvisningen fick vi höra spännande anekdoter om dess ursprung, som var både tragiskt och fascinerande.

En utställning som jag rekommenderar för dess autencitet och historiska värde.

THREE MORAL TALES/Malmö Konsthall


Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen. 

Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant. 

Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.

Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?

Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara. 

Tommy Hansson/Namelosers sångare


fullsizeoutput_1cefEn Malmöprofil har lämnat oss!

Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband då jag växte upp i Limhamn på -60-talet.
Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där.
Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning.
För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerrade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och engelska band som Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var även förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.

2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det är Rolling Stones besök på en efterfest som var publikdragare. Det var Stones första spelning i Malmö på Baltiska hallen, 1965.

I filmen får vi följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv då han flyttade till Stockholm, gifte sig och adopterade två barn. En skilsmässa förde honom senare åter till Malmö

I dokumentären kan man lätt ana en besviken man och Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.

1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte skriva låtar sa Tommy skrattande, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”

Hemma hos Tommy då vi lyssnade på låtarna signerade han innerfordralet med sitt alltid avslutande ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll som efterlämnar en stor tomhet. Samt att jag glömde bort att ringa Tommy då han sist sökte mig…bara veckor innan han somnade in.

Namelosers spelade in flera singlar. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN.

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

 

fullsizeoutput_1c49

Tommy Hansson till vänster.

IMG_0045.jpeg

DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg

IMG_0014
Tommy Hansson på Jan Olofssons fotoutställning från -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.

IMG_2332
En av de sista bilder jag tog av Tommy

Mattias Nilsson/ DREAMS OF BELONGING – The Songs -/CD


En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean MartinHär en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson. 

Dreams_Of_Belonging_Album_Cover

Warhol 1968/Moderna Museet i Malmö


Moderna slår på stort med sin Warholutställning men tyvärr inte så intressant som den kunde ha blivit. 

Mycket av det som visas har man sett förut om man är det minsta intresserad av Andys konst. Det finns så mycket mer som man kunde ha visat. Bland annat de beryktade ”pisstavlorna” som Rooseum tidigare har haft en utställning om. Men här vill man fokusera på året 1968.

Det enda som tillför utställningen något nytt är alla skivomslagen fast Brillokuberna vinner på dess historia bakom och hur Malmö blev delaktig genom att producera nya boxar.

Marilyn Monroeporträtten är alltid kul att se och hur de är reproducerade. Även en Malmökvinna har fått sitt porträtt målat av Andy Warhol. Liksom Mao.

Några filmer och flera porträttfoton visas men jag tycker nog att det var bra mycket roligare då Rooseum upplät ett helt rum åt filmvisning med ett flertal sängar. Då visades bl a Sleep som varar i flera timmar. Men har man aldrig sett något av Andy Warholl så ska man absolut bege sig till Moderna Museet i Malmö. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

SPEED 2 på Malmö Konsthall


Svårförståeligt utan guidning

Fatima Hellberg, curator och chef för Künstlerhaus Stuttgart gjorde ett beundransvärt arbete genom sin förklaring av denna kluriga utställning. 

På pressvisningen fick vi en intellektuell förståelse om hur saker och ting förhöll sig.
Tillsammans med konsthallschef Mats Stjernstedt och konstnären James Richards blev plötsligt denna utställning mycket intressant och tankeväckande.

Annars uppfattas den som svårförståelig och märklig på ett oförklarligt vis.

Från pressmeddelandet beskrivs utställningen så här.

”Utställningen SPEED 2 rymmer som helhet en atmosfär fylld av manisk energi, en återkommande fascination för fenomen som röntgen och radioaktivitet, av ritualer som förmår förändra medvetandet, samt systematisk arkivering och dokumentering med paralleller till vetenskaplig forskning. Fokus i utställningen ligger till viss del på samtidskulturens beundran och fascination av vetenskap, en fascination som hänger samman med vår önskan att förstå världen. Utställningstiteln syftar både på partikelfysik och på den has­tighet vetenskapen har utvecklats med: en hastighet som förblindar och i vars efterföljd en rad existentiella frågor nu tornar upp sig.”

Foton Johnny Månsson ©