THREE MORAL TALES/Malmö Konsthall


Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen. 

Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant. 

Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.

Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?

Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara. 

Tommy Hansson/Namelosers sångare


fullsizeoutput_1cefEn Malmöprofil har lämnat oss!

Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband då jag växte upp i Limhamn på -60-talet.
Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där.
Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning.
För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerrade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och engelska band som Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var även förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.

2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det handlar om Rolling Stones besök på en privat fest, efter deras spelning på Baltiska hallen i Malmö, 1965.
Vi får följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv då han flyttade till Stockholm och gifte sig och fick två barn. En skilsmässa förde honom åter till Malmö

I dokumentären kan man lätt ana en besviken man och Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.

1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte skriva låtar sa Tommy skrattande, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”

Vid ett av våra sammanträffande då vi lyssnade på låtarna signerade Tommy innerfordralet med sitt alltid avslutande ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll som efterlämnar en stor tomhet. Samt att jag glömde ringa upp Tommy då han sist sökte mig på telefon…

Namelosers spelade in flera singlar och de håller än idag. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN.

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

 

fullsizeoutput_1c49

Tommy Hansson till vänster.

IMG_0045.jpeg

IMG_0014
Tommy Hansson på Jan Olofssons fotoutställning från -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.
DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg
IMG_2332
En av de sista bilder jag tog av Tommy

Mattias Nilsson/ DREAMS OF BELONGING – The Songs -/CD


En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean MartinHär en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson. 

Dreams_Of_Belonging_Album_Cover

Warhol 1968/Moderna Museet i Malmö


Moderna slår på stort med sin Warholutställning men tyvärr inte så intressant som den kunde ha blivit. 

Mycket av det som visas har man sett förut om man är det minsta intresserad av Andys konst. Det finns så mycket mer som man kunde ha visat. Bland annat de beryktade ”pisstavlorna” som Rooseum tidigare har haft en utställning om. Men här vill man fokusera på året 1968.

Det enda som tillför utställningen något nytt är alla skivomslagen fast Brillokuberna vinner på dess historia bakom och hur Malmö blev delaktig genom att producera nya boxar.

Marilyn Monroeporträtten är alltid kul att se och hur de är reproducerade. Även en Malmökvinna har fått sitt porträtt målat av Andy Warhol. Liksom Mao.

Några filmer och flera porträttfoton visas men jag tycker nog att det var bra mycket roligare då Rooseum upplät ett helt rum åt filmvisning med ett flertal sängar. Då visades bl a Sleep som varar i flera timmar. Men har man aldrig sett något av Andy Warholl så ska man absolut bege sig till Moderna Museet i Malmö. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

SPEED 2 på Malmö Konsthall


Svårförståeligt utan guidning

Fatima Hellberg, curator och chef för Künstlerhaus Stuttgart gjorde ett beundransvärt arbete genom sin förklaring av denna kluriga utställning. 

På pressvisningen fick vi en intellektuell förståelse om hur saker och ting förhöll sig.
Tillsammans med konsthallschef Mats Stjernstedt och konstnären James Richards blev plötsligt denna utställning mycket intressant och tankeväckande.

Annars uppfattas den som svårförståelig och märklig på ett oförklarligt vis.

Från pressmeddelandet beskrivs utställningen så här.

”Utställningen SPEED 2 rymmer som helhet en atmosfär fylld av manisk energi, en återkommande fascination för fenomen som röntgen och radioaktivitet, av ritualer som förmår förändra medvetandet, samt systematisk arkivering och dokumentering med paralleller till vetenskaplig forskning. Fokus i utställningen ligger till viss del på samtidskulturens beundran och fascination av vetenskap, en fascination som hänger samman med vår önskan att förstå världen. Utställningstiteln syftar både på partikelfysik och på den has­tighet vetenskapen har utvecklats med: en hastighet som förblindar och i vars efterföljd en rad existentiella frågor nu tornar upp sig.”

Foton Johnny Månsson ©

Ladyboys in Thailand


En gigantisk festival där alla ”kvinnorna” är män och kallas Ladyboys. Eller Katye som det heter på thailändska.

Det är vad som visas upp på Miss International Queen 2019 på Festival Center i Pattaya, Thailand.

Hele jippot drar en storpublik då detta är en uppmärksammad händelse varje år i Pattaya. Tv-bolag bevakar liksom övrig media och många stora bolag sponsrar festivalen. Fullsatt på Festival Center vittnar om vilka publikmagneter dessa Ladyboys är.

Musiken dånade över torget då dessa vackra varelser struttade runt till musiken i sina fantastiska kreationer. Till slut korades en vinnare och i år blev det Miss America.

Många ville fotograferas med de olika ländernas Ladyboys fast sanningen är att alla kommer från Thailand. Här Kanplu Pharakho som nästan blev för närgången med sin hand. Kanske för att försäkra sig om det är en kvinna eller en man.

Foto Johnny Månsson

SIRI AURDAL Continuum/Malmö Konsthall


Ännu en onödig utställning på Konsthallen

Vad är det som gör att man gång på gång visar fram installationer som flertalet av Malmös befolkning är ointresserade av? Beror det på att curatorerna har så dålig smak eller har de helt tappat sitt sinne för det estetiska och sköna i tillvaron?

Här får vi ta del av gigantiskt stora skulpturor som egentligen inte säger någonting, förutom att de är just oerhört stora.

Plexiglas svävar i olika färger och former som är sprugna ur -60-talets experimentlusta.

Man har velat återskapa den norska konstnären Siri Aurdals lekfullhet med former och färger. Mycket riktigt hamnade en del på dagis och lekplatser. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Foto Johnny Månsson©