Hyllning till Sven S Holm: En skådespelare och vän

Det var som att delta i en surrealistisk film. Jag fick veta förra veckan att Sven hade somnat in den 11 september. Jag kunde inte förstå det. Sven var alltid den spralliga och glada mannen. Man förknippade honom inte med att han vid endast 68 års ålder helt plötsligt skulle lämna jordelivet.

Jag kunde inte nå hans två bröder Bo och Christer. Jag behövde deras bekräftelse, så jag var tvungen att ringa Skatteverket. Mycket riktigt, Sven Strömerstén Holm finns inte längre bland oss. Sven la till namnet Strömerstén då han gifte sig med vår gemensamma vän, Åsa Strömerstén. Åsa gick tragiskt bort för ett antal år sedan.

Sven och jag lärde känna varandra då vi båda sökte till scenskolan i Malmö på -70-talet. Det var en tid då drömmen om scenkonst lockade många unga talanger. 1979 utexaminerades Sven från Statens scenskola i Malmö. Hans tid på skolan formade honom till den begåvade skådespelare vi kom att känna. Efter en kort sejour på Uppsala stadsteater fick han jobb på Stockholms stadsteater, där han gjorde flera tongivande roller.

Under de åren spelade han en kritikerrosad Mercutio i Romeo och Julia, som blev ett slags genombrott. Dessförinnan hade han spelat Demetrius i En Midsommarnattsdröm, även den av Shakespeare. Det var här han verkligen började glänsa och vinna publikens hjärtan.

Under åren 1979-85 medverkade Sven i det Elisabetanska Projektet på Stadsteatern, under ledning av översättaren och regissören Göran O Eriksson. Där kunde han utforska sin kreativitet ytterligare och bli en del av en stor teatertradition. Sven spelade även andra framträdande roller, där han blev beskriven som en ung Jarl Kulle, vilket är ett stort beröm.

Sven var också med i den första TV-såpan, Varuhuset, som lanserade en ny era för svensk television. Där som butikägaren Carsten skapade han oförglömliga minnen både för sig själv och för sina tittare. Med sin klasskamrat Philip Zandén från scenskolan medverkade han även i Amadeus på Stockholms stadsteater. Föreställningen blev en formidabel succé, och Philip spelade en lysande Mozart.

Sven trivdes bra i Stockholm och på Stadsteatern. Det var i denna puls av konst och kultur han kände sig levande. Han borde ha stannat där. Men hans fru Åsa ville att de skulle flytta hem till Malmö, där de båda kommer ifrån. Så blev det, och Sven började då att regissera TV-serier i Köpenhamn, vilket ledde till ett liv mellan städerna.

Det blev ett hektiskt farande mellan Malmö och Köpenhamn, och vi sågs sällan under flera år. Sven bildade gruppen Teater Foajé i Malmö, där han bland annat regisserade Strindbergs Paria; han antog även andra regiuppdrag och fortsatte att sätta sin prägel på den svenska teaterscenen.

Sven var en generös och snäll man. Som ett bevis på detta erbjöd han mig att medverka som hans stand-in i Pildammsparkens buskisspel, Kusinerna från Syremöllan. Där spelade han emot Ingvar Andersson, som då var det stora dragplåstret på denna sommarteater. Så här skrev Sven då till mig: ”Även om gycklarna är borta, finns det en liten gycklare inom oss alla. Du har den gycklaren!” Hans ord var alltid upplyftande och vi hade många gemensamma beröringspunkter.

Vi älskade båda att basta. Under flera år besökte Sven och jag Ribersborgs kallbadhus. Där läste vi och diskuterade olika projekt, alltifrån teatrar till livsval. Jag medverkade då som sångare i Opera Semplice och var nöjesjournalist. Han var skådespelare och regissör, alltid full av idéer och energi.

Mitt sista långa och innerliga samtal med den alltid ivriga och ständigt uppbokade Sven var i juli.
Det skedde direkt efter hans premiär då han regisserade Chess på Helsingborgs Arena, en produktion som fångade både hjärtan och sinnen. I produktionen medverkade bland annat Anders Ekborg, Loa Falkman och Gunilla Backman.

Mitt foto visar på den alltid alerta och humoristiska Sven. Ständigt på språng, alltid med ett skratt i beredskap. Sven spred glädje och kreativitet omkring sig.

Min fina vän, vila i frid efter ett hektiskt och kreativt liv. Ditt arv lever vidare genom alla vi som kände dig och genom de verk du skapade. Du kommer alltid att vara saknad men aldrig glömd.

Detta publicerades först i Sydsvenskan den 21 september 2022, därefter uppdaterat.

Fotot tog jag i Malmö, 2020. På vimmelbild som nybakad skådis på Club Trocadero i Malmö 1979. I buskispjäs där jag (stående i bakgrunden) var Svens ersättare. På Sthlms stadsteater i Shakespearprojektet i Så tuktas en argbigga och Romeo och Julia, 1984/85.