BONGO, Berättelsen om Malmös första popklubb/Bok


Så var det då äntligen dax för boksläppet av årets mest efterlängtade bok, för oss som gick på denna klubb 1966/68, samt såg flera av de artister som spelade där och på gamla MFF-stadion.

Det är ett rikt utbud av bilder, så många som man nu kunnat få tag i, då sällan någon hade med sin kamera på den tiden. Desto mer flödar minnena från de som var med på Klubb Bongo & New Orleans, och som senare gick under namnet Logen, då det funnits en nykterhetsloge i huset, som IOGT använde för sin mötesverksamhet.

Hela verksamheten som drevs av Bosse Johnsson, Per Falck och Dan Walterström varade bara i fyra år. De två första åren 1964/65 huserade de på Ungdomens hus på Skolgatan, där det numera finns Malmö Amatörteater Forum (MAF). Där regisserade jag en opera 1999.

Det är först då de flyttar till Friisgatan 1966 som det verkligen börjar hända saker. På tredje våningen högst upp fanns Bosse med sitt jazzställe, New Orleans, dit kom den tidens stora jazzmusiker. Chris Barber var en av dem, men Bosse hade de allra största jazzevenemangen på Malmö stadsteater. Där kunde man se Supremes, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Count Basie, Mahalia Jackson och Donovan. Till gamla MFF-stadion kom James Brown. Där hölls det även popgalor, jag var på de flesta.

Som ung tonåring hade man sällan några pengar utan jag och mina kompisar vi plankade in. Det kunde ibland vara förknippat med fara, då man kunde få en schäferhund efter sig eller att de oljat planken så man kasade ner. Det hände på Logen där vi såg båda föreställningarna med John Mayall & The Bluesbreakers. I den konstellationen ingick en ung Mick Taylor, som sedermera värvades till Rolling Stones. Ett annat värdefullt minne var Ten Years After med Alvin Lee.
När Jimi Hendrix Experience spelade var det fullsatt. Jag som 16-åring fick då stå utanför med min kompis Lennart och lyssna. Nära, men ändå så långt borta, kändes det som. Utanför stod jag även när Rolling Stones spelade i Malmö första gången, 1965, det var på Baltiska hallen. På Baltiska 1970 inledde Stones sin Europaturné i Malmö. Då var jag på plats! Bo Johnson arrangerade två föreställningar, men ingen var utsåld!

Small Faces, Kinks, Who, Walker Brothers, Lollipops, James Brown var några band och artister som jag såg på gamla MFF-stadion. Plus alla de svenska stora banden som Slam Creepers, Ola & The Janglers, Shakers, Shanes, Tages och Hep Stars, samt Malmös tuffingar, Taste of Blues, Bread, Namelosers och de mer snälla Troublemakers och Gonks. Flera av dessa spelade även på Malmös ungdomsgårdar och i Folkets Park.

Logen blev som ett andra hem för oss tonåringar och även äldre. Varje helg var man där för att träffa tjejer och lyssna på de bästa banden. På tre våningar kunde man trängas, fast jag var mest på andra våningen där banden spelade. Längst ner kunde man spela flipperspel, lyssna på Jukebox och bara umgås. En söndag gick jag och en hippiekompis förbi och hörde Mothers of Inventions nya singel, Big Leg Emma. Vi trodde då att Mothers spelade och plankade in. När vi kom in var det fri entré och musiken kom från jukeboxen. Så dumma vi kände oss.

Det var en ledsam dag lördagen den 27 april 1968. Det blev den sista kvällen Logen hade öppet. Vi som var där var så frustrerande så vi började slå isönder inredningen och glasrutorna den kvällen i det rivningsfärdiga huset. Här skulle byggas ett äldrehem. Den 1 maj demonstrerade vi mot att man river för ungdomen men bygger för de äldre. I demonstrationsledet fanns en flakmoppe med byggstenar från Logen.

Ett bättre liv/Bok


Årets julbok, alla kategorier!

Kay Pollak har slagit oss med häpnad, igen! Detta är så underbart och så viktigt. Här ryms allt det som varje människa behöver, för sin vandring på jorden, för att må bra, bli lycklig, och trivas bland sina medmänniskor.

Kay skriver utifrån sin egen livserfarenhet, samt alla de kurser och de livsstilsböcker som har format honom till den han är idag. Det handlar om hans egen rädsla för att inte vara bra nog, till att våga lyckas som människa och filmregissör.

Då KayPollak inte fick förtroende för att göra fler filmer sökte han sig inåt och fick svar på frågor om varför. Det har han förmedlat i sina tidigare böcker och här sammanfattas allt. Mer behöver inte sägas!

Allt handlar om att ändra våra tankar och att inse att allting handlar om oss själva, vi kan inte skylla något på någon annan. Vi skapar själva vår egen verklighet, vare sig vi vill tro det eller inte.

Vi gör oss ständigt till offer och skyller lätt på den andre, om varför saker och ting blir och är som de är, istället för att själva ta ansvar och se att vi ständigt väljer våra egna tankar. Det är inte alltid lätt, men det är Kays budskap, boken igenom.

Detta är en bok för dig som har ett seriöst intresse och en vilja till förändring.
Kay har delat upp boken i sju delar. Tanken är att man ska ta det lugnt och verkligen ta in de övningar och tankesätt som Kay här lär ut. Det är både enkelt och effektivt. Fast all utveckling kräver sin tid i anspråk. Det här är inget undantag. Men ”Belöningen är enorm”, som Kay skriver.

Funkisregi/Ingmar Bergman Malmö stadsteater 1952-1958/Bok


En bok för fanatiska Bergmanbeundrare

Rikard Loman beskriver systematiskt om den tid då Ingmar Bergman var verksam i Malmö och i Skåne, där han var oerhört produktiv. Under dessa år skapade Bergman tidlösa klassiker, både på scenen och i filmens värld.

Boken har blivet mer för universitetens värld än för gemene man. Här finns så mycket fakta och fotnoter så det gäller att ha både tålamod och intresse, för att orka ta sig igenom denna tegelsten.

Rikard har blandat in arkitektur med regi och har en poäng här, men tyvärr blir han lite väl upprepande och omständig, då uppsättningarna på teatern nämns lite väl mycket. Detsamma är det med recensionerna om Bergmans pjäser.

Det är intressant med vilka skådespelare som Ingmar omgav sig med under de här gyllene åren och vad de skapade tillsammans. Att Bergman både hann med att regissera flera föreställningar och att sedan göra film på somrarna. Beundransvärt är bara förnamnet och beundrad blev Ingmar av fler och fler. Till och med utländska kritiker hörde talas om denna unge regissör, som skapade teaterhistoria. Populariteten ökade när även filmerna uppskattades utanför Sveriges gränser.

För den som vill fördjupa sig i Ingmar Bergmans kreativa år på Malmö stadsteater är boken en guldgruva. Rikard Loman har inte lämnat något åt slumpen. Här finns med alla detaljer och allt som kan tänkas inrymmas i Bergmans liv, under de här åren. Det är gediget och kunnigt, på alla sätt och vis.

Upplandsgatan/Historien om en gata i Malmö och dess omgivningar/Bok


Det här är en gedigen bok om Malmös historia, som tar oss hela vägen fram till där -70-talet tar vid. Jag fann den mycket givande, även om jag är uppväxt i Limhamn på -50/60-talet. Den omgivning som beskrivs i boken var för mig då helt främmande och kändes mycket långt borta, men nu har jag fått veta oerhört mycket mer om denna stadsdel och Malmö.

Boken är koncentrerad till området runt Upplandsgatan med omnejd. Författarna tar sitt avstamp redan på 1500-talet då platsen Södervärn fanns, fast då under namnet Söndre/Södra Värn.

Om hur vår stad har förändrats beskriver Bertil Wilhelmsson på ett noggrant och informerande vis. Här finns mycket att hämta för den historiskt intresserade.
Bertil tar oss med ända in på 1950 och -60-talet, där jag börjar känna igen min egen uppväxt. Minnenas kavalkad beskrivs på ett mycket underhållande vis.

Jag minns väl mina dagar med diverse spännande sällskapsspel, där hela familjen deltog eller bara ens kompisar. Alla de serietidningar jag köpte (Illustrerade Klassiker/Prärieserier/Fantomen, m fl) och sparade, samt de böcker jag lånade på ungdomsbiblioteket i Limhamn. Jag lånade så mycket att jag fick be min mor om ett intyg för att få låna på Vuxenbiblioteket.

Stycket ”Om att läsa utdömda böcker” är mycket talande för vår märkliga tid. Att ta bort och varna för den tidens tyckande och tänkanden är en farlig väg som kan komma att utplåna vår historia. Själv älskade jag Enid Blytons Fem-böckerna och dess filmer, liksom Hemliga Sjuan.
Astrid Lingren var en annan favorit. Då jag var 11 år sökte jag till uppsättningen av pjäsen Mästerdetektiven Blomkvist Malmö Stadsteater. Kom tyvärr inte med då man skulle vara 12 år och inte prata skånska.
Stellan Skarsgård och en del andra idag namnkunniga skådespelare medverkade till en föreställning som blev mycket sevärd. Joakim Ollén, som senare blev en tongivande Malmömoderat var också med i Vita eller Röda rosen.

När vi kommer in på -50/60-tal så tar Peo Gertsson vid i boken. Då blir det minnen om bl a vår fina simhall, men Peo glömmer att nämna simklubben, Limhamns simsällskap (LSS), där jag själv var med och tränade.
Däremot har Peo med så mycket annat som var väsentligt för mig som liten påg och som snart skulle bli tonåring. Som ”Årets singlar & hits 1964”. Där finns inte Dean Martin med, vilket jag helt klart förstår för oss popälskande ungdomar. Men Dean är filmkritikern Roland Klintebergs musikfavorit. Det för oss in på gästskribenten Rolands avsnitt om ”Malmös biografer på 50 & 60-talet”. Här har Roland fått med om hur väsentlig Malmö var som filmstad. Man kunde vandra längs Södra Förstadsgatan fram till Stortorget och därigenom ha passerat upp till tio biografer, det var ändå inte alla i Malmö och i Limhamn. Ett sådant rikt utbud hade vi på kvällarna, för att inte tala om alla matinéer, som vi såg på söndagarna.

Detta är inte bara en bok för Malmöbor utan för alla som vill veta mer om en del av Sverige och om hur femtio- och sextiotalet säkert var för de flesta pågar på den tiden. Här finns även vilka mopeder vi körde och hur livet tedde sig i stort. Boken är en värdefull kulturgärning.

Dagsvärst/Bok


Rasmus Dahlstedt beskriver sig själv så här, ”Skådespelare, skribent och spektakelmakare. Programledare för Antipodden.” Det är nog så sant och själv har jag tidigare sett honom agera i Visselblåsaren.

Nu har jag tagit mig an hans bok Dagsvärst, med limerickar och dagens dikt.

Det är aktuella händelser där Rasmus på sitt säregna vis fyller i vad som fattas av en händelsebeskrivning i våra medier. Ofta med en avväpnande humor och sunt förnuft.

Det rimmas på vers och så som det tidigare kunde vara på trycksvärta i diverse tidningar. Fränt, fräckt och roligt. Rasmus formulerar det själv så här, ”På dagsvärsta vis ska jag peta i karbunklar, med allvar och humor skildra vad jag sett. Det uppvägs av att de andra fördunklar….Mitt stoff är alltså verklighetens lera”

Det är i den traditionen som Dahlstedt skriver och med blandat resultat. Det blir både ris och ros, genom att det är krävande så som dessa funderingar är skrivna. Fast tänkvärt och träffsäkert, om vad som hände i Sverige, 2021.

Konsten med publiken/Bok


Under drygt 20 år presenterade Skånska teatern i Landskrona högstående teater. Hela Teatersverige vallfärdade dit för att se deras pjäser. Jag var en av dem!

Tyvärr har det inte blivit den bok jag hade önskat mig med de medverkande där de berättar om sina erfarenheter om de olika föreställningarna. Det är bara små korta nedslag med vissa medverkande och en alldeles för kort intervju med den konstnärlige ledaren och regissören Peter Oskarsson. Han som var så väsentlig för Skånska Teaterns utveckling.

Istället har man fokuserat på hur Skånska teatern kom till Landskrona och deras arbete med att komma in i staden och nå Lanskronaborna. Det gör man genom att besöka deras arbetsplatser och att bilda amatörföreningen Harlekin. Detta får en stor genomslagskraft och bildar ett kitt i Landskrona där Skånska teatern blir en av dem. Det bidrar mycket att alla som jobbar på Skånska Teatern måste bosätta sig i Landskrona.

1982 lämnar Peter Oskarsson och hälften av styrkan Landskrona för att slå sig ner i Gävle. Politikerna vägrade att ge det kapital som behövdes för att fortsätta den konstnärliga banan i Landskrona. Den andra hälften forsätter med Skånska Teatern där de lyckas vända skutan till ytterligare succéföreställningar.

För min egen del tror jag mig aldrig sett så välspelad och genomtänkt teater som Skånska teatern presenterade. Då jag själv på -70-talet gick på teaterutbildningar så var Skånska Teatern drömmen att få arbeta på.

De visade på en fantasi och nyfikenhet i sina uppsättningar som jag inte sett sedan dess. Helt makalöst genomförda föreställningar där flera av skådespelarna idag hör till eliten i Sverige. Jag är glad att jag fick var med om denna teaterrevolution.

Kungen av Luftslottet/Bok


Stefan Berg slår till med en ny Malmöbok. Hans debut Kärlek & Rock´n´Roll gav mersmak. Nu är det en kärlekshistoria i Stalkermiljö. Både hemskt och intressant.

Stefans alter ego Max Hartman har hamnat i en personlig kris med sin kvinna och träffar då en yngre kvinna. Det blir upptakten till en dramatiskt otäck historia där antagonisten Kent börja förfölja Max på de mest vidriga sätt. En psykopats sätt att hävda sig i underläge.

Är man Malmöbo och umgåtts i dess kulturkretsar så känner man ingen flera namn, om än fingerade, samt platser där Max med bihang rör sig. Även det som berättas kan härledas till Stefan Berg.

Jag tackar min Gud att jag inte fått uppleva det som Max får gå igenom med Kent, men här finns även positiva saker som Max genomgår. Som hans stunder med Bella.

Stefans språk flyter på bra men stundtals lite stillastående i berättelsen. Jag hade önskat mig lite mer spänning och handling där det går på tomgång, och inget nämnvärt händer. Fast som helhet så håller boken en jämn kvalitet.

I slutet stegras spänningen och då uppgörelsen kommer mellan Max och Kent blev jag helt matt. Ett så oväntat slut väger upp allt det elände som de båda fått genomlida. En slags försoning i något som skulle kunnat sluta mycket illa, för de båda dokumentärfilmarna.

En spark rätt i Skallen/Bok


Det här är en bok som innefattar mycket nostalgi för mig. Jag var med då Fiendens Musiks plattor kom ut och deras spelningar tog fart.

Skivorna spelades in i Dan Tillbergs studio Bellatrix vid stadsdelen Värnhem i Malmö. Där tillbringade jag mycket tid då Dan var en av mina närmaste vänner. Som närmast att medverka i studion var då Dan bad mig sjunga på Kal P Dals debut, Till Mossan. Efter att ha varit med som studiopublik under två lördagar då LPn spelades in Live tyckte Kalle att Pågarna sjöng för dåligt i kören, så han bad Dan om sånghjälp. Dan var med som tekniker. Vi båda kallas på plattan för Re-Bellorna. Nog så kul då 1977. Bowies, In The Heat Of The Morning, skulle blivit min första singel på Bellatrixetiketten. Det lovade Dan mig, som hans bästa vän, men av det blev det intet. Däremot såg jag till att en annan vän, Thomas Wiehe, invigde studion med att spela in sin platta, Tårta och Raketer, som blev geniförklarad i Dagens Nyhter.

Fiendens Musik spelade under den här tiden in singlar och sin första LP i Bellatrix Studio.

Karl G Jönsson som var medlem i bandet har skrivet en omfattande bok om Fienden, som de kallades i folkmun. Detta kom senare att även stå på deras affischer. Sångaren Mats Zetterberg var duktig på att se till så att ingen kunde missa var de spelade och när deras nästa platta kommit ut.

Boken präglas av att få med så mycket fakta som möjligt från de år då Fiendens Musik var aktiva. Även den minsta lilla annons eller notis visas.

Politiska pamfletter var viktiga under -70-talet och det var stora motsättningar mellan proggen och punken.

Jag vill nog kalla Fiendens Musik för punk med vänstertexter, som jag minns dem. Skräniga så det förslog. Själv hade jag svårt för det och hade inte mycket till övers för punken. Jag låg mer åt Bowiehållet med glamour och teatrala uttryck. Kanske för att jag då försökte mig på en skådespelarekarriär.

Denna bok är intressant att läsa då Karl G Jönsson fångat så mycket av tidsandan och de musikströmningar som var förhärskade då.

Jag kommer på mig själv att bli förvånad hur jag kunde gilla en tidning som Musikens Makt och flera av proggrupperna. Där borde Fiendens Musik vara givna, men istället sparkades de ut från kylan, genom att inte längre få vara med i Musikens Makt som skribenter och fotograf.

Tommy Rander, tidigare rocksångare, var förhärskande på Musikens Makt och Göteborgsbolaget Nacksving. Han ville bara ha kvar de i extremvänstern, samt satsa mer på kulturmaterial. Rockmusik var inte längre aktuellt att ha i tidningen.

Kul i Fiendeboken är ”Mest sålda singlar i Sverige”. Tanken svindlar och man minns med behag och rysning vilka som sålde mest, under de här åren 1977-81 då Fiendens Musik höll på.

Vill man ha insikt i hur det var i MusikSverige under de här åren så ska man absolut köpa den här boken.

Islam/Bok


Eli Göndör är väl bevandrad inom Islam som religionsvetare. Han förklarar här på ett initierat vis vad Islam är och hur Koranen kan tolkas.

Det är intressant hur Eli i denna lilla bok lyckats förmedla så mycket fakta så att man får en övergripande bild om Islams ursprung och hur den utövas.

Ett avsnitt som är extra aktuellt är detta om Kvinnor och huvuddukar.

Eli skriver att det inte står någonstans i Koranen att kvinnan ska ha en slöja på sig, det står att kvinnan ska skyla sig för att inte väcka uppmärksamhet. Nog så fel, men ännu värre är att imamerna har tolkat det så tokigt, att de tvingar kvinnan att dölja sitt hår och resten av kroppen. Det hade varit intressant att höra vad männen tyckt om de tvingats gå klädda så när de bor i Väst. Här ser vi dem promenera med sin kvinna iförd en svart heltäckande klädsel mitt i sommaren, medan männen går klädda i shorts och T-shirt. Oerhört kvinnoförtryck och ett bakåtsträvande som inte hör hemma i Väst!

Hela Koranen är ett virrvarr av diverse tolkningar och därför kan inte ens muslimer hålla sams. Dess olika begrepp belyser Eli Göndör på ett tydligt och lättförklarligt vis. Läs Islam för att förstå den komplicerade religionen, som även är en politisk våldsideologi.

Innan liket kallnar/Bok


Ännu en ny bok av Michael Segerström men med hjälp av Jan Detlef.
Det märks då den här är betydligt mer välskriven och begriplig än hans deckardebut, Trellehonda – ondare än ont.

Här finns en stringens och det skapas ett intresse för vad som ska hända härnäst.
Fast Epilogen kunde man tagit bort. Den blir enbart övertydlig och är onödigt beskrivande.

Eller som Michael själv skriver, ”Finns det någon mening med den här berättelsen?”

Det är frågan, men själv fann jag den smålustig och det gjorde att jag jag kunde läsa den till slut utan problem.

Undertiteln, Bittra tårar på Söderslätt är mycket talande för hur berättelsen utvecklar sig. Dess olika karaktärer som passerar revy och letandet efter personen med Panamahatten ger en sorglustig känsla som lägger sordin på de olika stämningarna.

En lättläst sommarbok där jag fann de insprängda tankeintervallerna mellan flera kapitel som mest intressanta.