Nick Lowe & Los Straitjackets/Musik


MMM

Nick Lowe har för mig varit en favorit sedan hans första platta släpptes. Här tillsammans med Los Straitjackets får hans låtar ett nytt liv.

På söndagskvällen visade Nick och bandet återigen, vid sitt andra besök på KB, att de bemästrar både publiken och sättet de framför sina låtar på.

Nick Lowe intar scenen med en självklar och avslappnande attityd, som bara en musiker kan göra, som varit verksam så länge.

Los Straitjackets med sina mexikanska brottarmasker kan skrämma slaget på en vid en första anblick, men så fort man hör deras ljuvliga instrumentalmusik, så blir man på gott humör. De kommer från Nashville, Tennessee. Där bildades de 1988. Med Nick Lowe har de spelat sedan 2016.

När de kör ett eget set finns där ekon från Ventures surfmusik och annan instrumentalmusik. De gjorde bl a en härlig version av Shocking Blues, Venus.

Nick Lowe gav oss den ypperliga, Half a Boy, Half a Man, som jag tyckte var kvällens höjdpunkt, men även klassikern (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding flöt fram på ett fint sätt tillsammans med Los Straitjackets. Liksom I Live on a Battlefield och I Knew the Bride (When She Used to Rock ‘n’ Roll).

En kväll att minnas, fast jag tycker nog att hans förra besök var en större höjdpunkt.

Foto Johnny Månsson

Kulturbolaget i Malmö den 25 september 2022

Bränn alla mina brev/Film


MM

Vidunderligt filmad, fast tristess på duken.

Jag har inte läst boken, men att döma av Alex Schulmans ointressanta krönikor, så blir jag inte lockad.

Här sackar tempot framåt och handlingen är inte vidare intressant. Allt försegår i kampen mellan skribenterna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den senare en favorit hos mig, då det gäller att kunna skriva, rent stilistiskt var han en av våra främsta. Själv håller jag boken, Om konsten att läsa och skriva som en måstebok. I alla fall för oss som skriver. Sven Stolpe hade jag ofta svårt för i hans stockkonservativa och kyrkliga retorik.

I filmen är det Stolpes kvinna Karin, som de båda männen konkurrerar om. Hon är väl spelad av Asta Kamma August. I samma liga befinner sig Bill Skarsgård som Stolpe och Gustav Lindh som Lagercrantz. Men de verkliga giganterna inom skådespelarkonsten är Marika Lindström och Sten Ljunggren som paret Stolpe. Det är här det bränner till rejält, då det blir ordväxlingar.

Scenografi, dekor och kostym är imponerande, liksom klippningen, där allt flätas samman, utan en skarv. Man känner verkligen att man är i Stockholms 1930-tal.
Filmen väcker dock inte det intresse som tidigare Björn Rungefilmer.

Regi Björn L Runge. Medverknde Asta Kamma August, Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Marika Lindström, Sten Ljunggren, Sverrir Gudnason, Ossian Skarsgård m fl.

Joyce Carol Oates: A body in the service of mind/Film


MMM

Vi får en gedigen inblick i Oates liv genom Stig Björkmans sätt att närma sig Joyce.

Carol är verkligen produktiv, hon skriver cirka två böcker om året och har nu kommit upp i ett hundratal. Hennes språk är på en hög nivå, rent stilistiskt. När jag läste hennes bok Blonde så var det som en dröm, språket bara flyter på. Även om boken är tjock som en tegelsten, så tröttnar man aldrig.

Det har tagit åtta år för Stig Björkman att få göra den här filmen. Joyce har tidigare sagt nej men hennes dåvarande man tyckte att nu var det dax för Carol att säga ja. I ett brev till Stig skriver Joyce hur mycket hon beundrar Stig. Vilket kan te sig märkligt, i jämförelse med henne.

Det har blivit till ett intimt och öppet samtal med de båda fast där man inte hör Stigs röst. Det är helt rätt förfarande av Björkman. Oates svarar lika väl som i sina böcker.

Däremot har jag svårt för hennes politiska korrekthet. Jag får en känsla av att när det gäller politik är hon väldigt omedveten, nästintill naiv. Det förvånar mig mycket då hon ger ett så moget intryck i sina böcker. Där faller filmen för mig. Ännu en vänsterintellektuell som vill visa hur hon godhjärtad hon är, fast på fel vis.

Är man intresserad av Oates författarliv så är filmen en godbit. Likaså för att förstå vem människan Joyce Carol Oates är. På gott och ont.

Regi Stig Björkman

Moonage Daydream/Film


MM

Även om jag är ett stort Bowiefan sedan Ziggy Stardust, så är den här ihopklippta filmen, inget vidare att se på. Det mesta har vi sett och känner till sedan innan.

Det enda som fängslade mig var Bowies existentiella tankar om livet och vad han ansåg som var väsentligt, ju äldre han blev. Det är tänkvärt och värt att lyssna på.

Filmen vevar fram och tillbaka en Londonkonsert då Bowie slog igenom som Ziggy Stardust, men den har så dålig film och ljudkvalitet, att man blir trött av se på konserten.

Trött blir man av det mesta i detta hopkok, som pendlar fram och tillbaka i tiden istället för att köra det kronologiskt. Det mesta är av inget värde, ändå klockar dokumentären in på över två timmar.

Jag minns hellre min första konsert med David Bowie -76, i Köpenhamn. Då hade han just släppt Station To Station. Det var en stor upplevelse att se honom då, fast med ett så bombastiskt ljud att konserten var svår att njuta av, rent volymmässigt.

Regi Brett Morgen

Där kräftorna sjunger/Film


MMM

Gripande berättelse fallerar

Det här kunde ha blivit mycket bra, men något gick fel på vägen, då man ville överföra den bästsäljande boken till en filmatisering.

Vi får följa en familj som bor i träskmarkerna i North Carolina. Vardagen präglas av en försupen man som slår både hustrun och barnen. De rymmer så småningom och plötsligt så står ena dottern Kya kvar. Hon väljer att bo kvar då även fadern försvinner.

I byn blir hon kallad Träskflickan där hon kommer i sina trasiga kläder och barfota. Skolan struntar hon i då hon blir mobbad och utstött. Hemma börjar hon studera djur och växter och är så begåvad att hon kan teckna av dem. Kya möter en ung kille som hon blir förtjust i och som uppmuntrar henne att försöka sälja sina teckningar till något förlag. Innan dess råkar hon ut för två stora besvikelser och en slutar på ett brådstörtat vis.

Under filmens gång känner jag att något fattas i denna hjärtskärande historia. Då jag inte läst boken så kan jag inte säga vad, mer än att jag lämnar salongen med en otillfredsställande känsla om hur filmens manus och regi är konstruerat.

Regi Olivia Newman Medv Daisy Edgar-Jones, David Strathairn, Taylor John-Smith, Michael Hyatt, Sterling Macer Jr m fl.

Dreaming Walls – De sista gästerna på Chelsea Hotel/Film


MMM

Det är som man ser på resterna av ett legendariskt hotell, en tidsepok som smulas sönder, för att senare uppstå, som Fågel Fenix i vår nutid.

Vi får möta några hyresgäster som bitit sig fast, även om det renoveras för fullt.
Jag har svårt att förstå att de kan bo kvar i den röran med skramlande jobbhissar utanför deras fönster, samt arbetare som måste fram mellan deras lägenheter.
Men de har lyckas få tillstånd att få bo kvar genom advokathjälp, fast renoveringen har pågått under nio år.

Det är exentriska människor som bor kvar, bland annat en danserska och en pianist med sin man som umgås och bjuder danserskan på middag. Flera har bott här sedan sextiotalet då storheter som Leonard Cohen, Janis Joplin, Bob Dylan, Dylan Thomas och andra berömda artister levde och verkade här.

Nu är de personer som bor kvar som spöken i en förlorad tid, men de lever alltjämt som i en försvunnen tid. Det blir både kusligt och intressant att se hur danserskan hasar sig fram på en rollator, även om hon verkar klar i huvudet.

Regi Amélie van Elmbt och Maya Duverdier.

Bullet Train/Film


MM

Man flörtar vilt med flera kända filmer som Kill Bill, Staying Alive, Pulp Fiction och andra. Men det gör inte detta till någon sevärd film. Dessutom är den alldeles för lång.

Här är det en vild tågjakt som är så orealistisk att den stundtals blir både kul och underhållande, men det grova våldet gör den samtidigt osmaklig.

Brad Pitt spelar en disträ urban hippie som ska ta sig an ett uppdrag på ett snabbgående tåg. På tåget finns kontraktsmördare med dödliga uppdrag. Ladybug är Pitts kodnamn. Det tror han ska föra lycka med sig, men redan i inledningsscenerna snubblar han rejält. Han talar mycket och ofta om karmalagen då han måste hantera dessa yrkesmördare. Men ingen fattar vad han pratar om och frågan är om han själv gör det.

Filmens två timmar ruskar om en rejält på detta tåg på väg mot Osaka från Tokyo. På höghastighetståget hinner flera personer bli både slaktade och stympade. Vissa scener är så äckliga att jag var tvungen att titta ner. Men där fanns även viss komik i replikföringen och på sättet som våldet hanteras. Det går att man småskrattar emellanåt.

Regi David Leitch. Medv Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Sandra Bullock, Brian Tyree-Henry, Hiroyuki Sanada, Michael Shannon, m fl.

Elvis/Film


MMMM

En sällsynt välgjord film om Elvis, men så är det också mannen bakom Moulin Rouge. Filmen som hade så lekfulla videor med de då hetaste artisterna.

Här fokuseras det på samarbetet mellan Elvis mentor och manager, Översten, som han kallades. Oerhört välspelat av Tom Hanks, som har en förmåga att alltid tillföra något speciellt till sina rolltolkningar.

Man får en övertygande bild av hur det kunde ha varit från Elvis stapplande steg och fram till berömmelsen. Vi förs snabbt in i hysterin som omgärdade Elvis var han än uppträdde.

Fotografiskt är filmen enastående, med dess nyfikna kamera och klippningen som är suveränt genomförd.

Austin Butler som Elvis är helt rätt val, även om han inte är porträttlik. Det är hans framtoning och energi som ger oss känslan av Elvis.

En film som sprakar av livsglädje och har fångat tiden i USA, med dess ikoniska platser och hur det tedde sig under de årtionde då Elvis var King, i det stora landet i väster.

Reg: Baz Luhrman
Skådespelare Austin Butler, Tom Hanks, Olivia DeJonge, Dacre Montgomery, Luke Bracey m fl

Top Gun:Maverick/Film


MMM
Spännande och engagerande men når inte upp till originalet.

Här finns inte den musik som så starkt i ettan signalerade att här har vi en storfilm, där musiken spelar en stor roll. Fast en storfilm är det som ska ses på bio.

Det är 40 år sedan Top Gun gjorde storsuccé över världen och Tom Crusie blev det stora filmnamnet. Nu när man ser honom ser han nästan lika ung ut, fast han snart ska fylla 60 år!

Det är samma producent, Jerry Bruckheimer som har väntat på denna uppföljare sedan den första hade premiär, regissören – Joe Kosinski – är ny då den förra, Tony Scott är död, filmen tillägnas honom.

Handlingen är densamma med den skillnaden att piloten som Cruises karaktär flög med och som dog, har nu en son som blivit flygare. Mellan dem blir det en intern strid som inte ska avslöjas här.

Vilken tur att Tom Cruice bromsade att filmen inte släpptes under pandemin. Då hade de som ser den på bio nu inte förstått vad de gick miste om.

Detta är en riktig biofilm med fartfyllda flygscener och en spänning där man stundtals håller andan. Att se den på TV skulle vara förödande. Bor ni i Malmö så är Nordisk films biopalats att rekommendera, med dess utfällbara stolar så man även kan ligga ner. Helt underbara stolar och njutningen är total.

Operation Mincemeat/Film


MMM

Spionthriller med verklighetsbakgrund

Det är 1943 och man måste lura Hitler att man ska landstiga i Grekland istället för Sicilien, vilket är målet för de allierade.

Det börjar som ett pratsamt drama där platsen är mer på kontor än på några andra mer intressanta platser. Men då operationen ska tas i bruk på allvar så startar också både spänningen och handlingen på allvar.

Själva landstigningen på Sicilien måste planers minutiöst om man inte ska väcka nazisternas uppmärksamhet. En död man får spela huvudrollen som en budbärare med hemliga falska dokument.

Med skådespelare som Colin Firth i täten så borgar detta för ett drama som höjer sig över flera krigsberättelser genom sin snillrika dramaturgi. Man är fängslad filmen igenom. Att detta har hänt i verkligheten gör säkert sitt till för att intresset är på topp.

Regi John Madden, I rollerna: Colin Firth, Matthew Macfadyen, Kelly Macdonald m fl