Kategori: Film

Scapegoat/Film av Marcus Ovnell

Publicerad den av Johnny M Månsson

M

Konsten om hur man inte gör film

Denna film har alla fel i hur man misslyckas med att berätta en historia.

Till min förvåning ser jag att regissören Marcus Ovnell regisserat film tidigare; jag var helt övertygad om att detta är en debutant.

Så här dålig film kan jag inte minnas när jag senast såg. Det är så amatöristiskt; ungefär som om vi är hemma hos någon som vill visa sitt första försök att göra ett utkast för en långfilm.
Att man inte redan på manusstadiet insåg att det här håller inte; det måste bearbetas: här finns så många logiska luckor; och var är klipparen: Han verkar helt frånvarande! Här hade behövt klippas och tätas så att berättelsen accelererade.

Att öppna en film med en barnkör i en kyrka – med en alldeles för lång sång – där det redan är en longör och därefter inte händer någonting av värde i berättelsen; det är ett karaktärsmord som är förbjudet i filmberättande. Visst kan en film berättas långsamt men inte sövande där man sitter med flera frågor i huvudet om vad det egentligen handlar om.

Premissen är god där man vill visa vad ett gäng ”danskar” som kommer till Sverige kan orsaka med destruktiva krafter. Fast då måste man ha ett starkt manus och trovärdiga skådespelare som kan bära upp rollerna. Tobias Hjelm som spelar prästen har en central roll men gör inte mycket väsen av sig. Han stirrar mest i tomma luften. Här borde regissören direkt se att det här håller inte och ändrat.

Den enda som man kan kalla skådespelare och som agerade trovärdigt var Dejan Čukić som gängledaren. Det hjälpte inte att Marika Lagercrantz var med; hon tillförde ingenting!

Allting utspelas i Skåne och i min uppväxtstad Limhamn med omnejd, mycket inne i kyrkan i Tygelsjö. Där har prästen sin flock av unga människor, fast en del lämnat och övergått till det danska gänget som sysslar med kriminalitet och droger.

Vid kvällens galapremiär hörde jag inte en enda applåd efter filmen: tystnaden var kompakt; vid kvällens korta frågor och svar kom det några artiga frågor.
Det är synd om alla som medverkat till den här filmen, jag lider med dem.

Att det här har kunnat gå upp på en biosalong är för mig obegripligt. Hela filmen som ska föreställa en thriller har inte ett uns av spänning. Jag längtade ut från biosalongen.

Regi Marcus Ovnell, med Tobias Hjelm, Dejan Čukić, Jenny Lampa, Marika Lagercratz, Mikhail Fedorchenko, Linus James Nilsson.

Stormskärs Maja/Film av Tiina Lymi

Publicerad den av Johnny M Månsson

MM

Finlandssvenskt epos med brister

Ännu en onödig film som inte tillför oss någonting mer än en medioker kärlekshistoria, byggd på åländska Anni Blomqvist fem romaner som tidigare filmatiserats av YLE som tv-serie på -70-talet. Nu har man stuvat ihop alla böckerna till en nästan tre timmar alldeles för lång film. Den har ändå blivit en stor succé på biograferna i Finland. En halv miljon har sett om Stormskärs Majas liv.

Amanda Jansson, som slog igenom som polis i tv-serien Den tunna blå linjen gör huvudrollen som Maja. Med hennes stora ögon förstår vi och känner med hennes lidande och glädje i vardagens göranden. Maja vill själv bestämma vilket liv hon vill leva, men det är svårt i 1800-talet med alla dess stränga religiösa regler och påbud.

Maja tvingas gifta sig med en man som hon inte vill vara med, hon har i sina drömmar valt en annan man i hennes närhet som hon vill leva med. Men Maja måste rätta sig efter sina dominanta föräldrar. De har tillsammans med Janne och hans föräldrar valt Maja: Janne spelas uttrycksfullt av Linus Troedsson. Han framstår i början som en butter och trögtänkt person men växer genom filmen till en stabil och trogen familjefar, med mycket kärlek till hans Maja.

Paret flyttar till den ensligt åländska ön Stormskär, där kommer de att bo ensamma och få kämpa med naturens hårda leverne. Krimkriget kommer emellan och då paret hunnit få flera barn får Maja ensam kämpa med barnen då Janne måste fly stormskär: det blir ockuperat av engelska soldater. Under Jannes frånvaro har Maja bara tid till att serva soldaterna, men barnens far finns där hela tiden i hennes tankar. Hon är helt klar över att Janne en dag ska komma tillbaka.

En del dramatiska händelser ger filmen liv men longörerna är många och filmmusiken alldeles för romantiserad och opersonlig. En scen med Maja och Janne får mig att tänka på den gamla hårschamporeklamen Timotej: fotot är softat och paret har inte en rynka i sina ansikten, fast de slitet på land och hav med fiske och annat i det karga landskapet. Så är också filmen: storslagna naturbilder står i fokus där skådespelarna är medagerande.

Regi Tiina Lymi, Medv Amanda Jansson, Linus Troedsson, Jonna Järnefelt, Tobias Zilliacus m fl.

Jakt/Film av Sarah Gyllenstierna

Publicerad den av Johnny M Månsson

MM

Sömnig och ointressant

Vad vill egentligen regissören med denna film?

Tre män träffas i en stuga på landet för att jaga, men jagande förbytts i att jaga varandra. Fast från början fram till det bittra slutet är det en lång uppförsbacke.

Vi har sett det förut, personer som helt förändras av grupptryck eller starka individers påverkan. Det är det mest väsentliga i den här filmen.

Två nyfunna vänner Greger (Magnus Krepper) och Alex (Ardalan Esmaili) åker till en vän till Greger, Henrik (Jens Hultén) som har fastnat i ett gammeldags mansideal. Alex blir förvirrad och försöker blidka Greger med en bukett ljung så han ska sova lugnt. Det ger inte så bra utslag då Greger och speciellt Henrik vill framstå som karlakarlar. Alex är den kloka och förståndiga av de tre, men snart dras han med i de andra männens dårskap.

Henrik och Greger ska lära Alex hur han ska jaga, det blir till ett både känslomässigt och oroväckande jagande. Efter att den första älgen är skjuten väller det upp både moraliska och estetiska frågor, om det är rätt att ta livet av dessa ståtliga djur som att äta dem, när det kommer till ätandet av hjärtat på djuret klarar inte Alex det, då väller det ut känslor och spyor. Alla tre skådespelarna levererar vad de ska men det haltar i manuset.

Filmen är en moralisk kompass om hur långt vi kan gå i att jaga djur eller människor till döds. Fast tonen i filmen ger inte det obehag eller den väckarklocka som det hade kunnat vara. Till det är regin alldeles för slapp och utan stringens. Man låter kameran gå utan någon tanke om att kunna fånga oss åskådare. Här får vi även skylla på klipparen.

REGI Sarah Gyllenstierna, SKÅDESPELARE Jens Hultén, Ardalan Esmaili, Magnus Krepper

One Life/Film av James Hawes

Publicerad den av Johnny M Månsson

Tankeväckande drama

MMM

Anthony Hopkins ger oss ett gripande porträtt av Nicholas Winton som räddade 636 judiska barn från nazisternas förföljelser i Tjeckoslovakien 1938/39.

Vi har sett det förr om människor som räddas från nazismens klor, men här framkommer en icke så känd händelse om börsmäklaren Nicholas Winton. Hans fru Grete görs av vår svenska Lena Olin. Hon var svår att känna igen, bra jobbat som skådespelare.

Filmen tar sin början 1987 där Nicholas Winton en dag ser sin gamla portfölj, då blir han påmind om sina heroiska insatser i början av andra världskriget, även om han själv ser sig som en antihjälte.

Genom att gå igenom gamla saker i sin villa där frun vill han ska röja upp – då hon ger sig ut på en resa till deras gravida dotter – får vi se tillbakablickar om hur den unge Winton: – väl spelad av Johnny Flynn – med livet som insats skaffar engelska pass åt barnen i Prag, så de slipper gaskamrarna. Flera av dem har tidigare flytt från Tyskland och Österrike, nu är det dax igen men hos fosterföräldrar i London.

Tillbaka i nutid får en stor tidning reda på Wintons hjälteinsats, vilket även leder till TV-programet That´s Life! där en del av de överlevande finns med. Hjärtskärande att se men ock så viktigt att igen bli påminda om helvetet som många judar genomled.

Denna berättelse som är baserad på en bok är både gripande och intressant, främst för Hopkins insats, när hans tårar kommer, så kom mina. Själva ramberättelsen är ganska så ordinärt uppbyggd så därför blir det enbart vissa scener som griper tag i en. Men de är desto starkare. En långsamt fin och berörande film.

REGI James Hawes, SKÅDESPELARE Anthony Hopkins, Helena Bonham Carter, Jonathan Pryce, Lena Olin m fl

Nalle Havsöga/Malmö Opera/Verkstan

Publicerad den av Johnny M Månsson

Ovanför barnens huvud

Att skriva musik och libretto för barn är inte det lättaste, det visas tydligt i denna nyskrivna opera. Här med en historia som barnen svårligen förstår eller kan skratta åt, det var tyst som på natten då dramat spelades upp.

Det är svårt att tänka sig att regin har gjorts av barn genom Hillevi Björnsson.
Barnen hade säkert velat ha mer glädje och underhållning än det här triviala framförandet.

Innan föreställningen börjar går musikerna och sopar i himmelsblå overaller i en sagoliknande scenografi av Elin Adler. Det ger känslan av att det är något spännande som vi ska få se. Men då sångarna kommer in så blir det en sjörövarröra. Det är svårt att få grepp om vad man vill med berättelsen, ännu svårare måste det vara för barnen.

Får man inte barnen att förstå handlingen och bli engagerade, då har man misslyckats med sitt uppdrag. Oavsett hur goda intentioner man har haft, jag talar av egen erfarenhet då jag tidigare uppträtt med musikteater på Malmös förskolor. Om barnen inte skrattade då visste vi att vi misslyckades, nu skrek de desto mer efter oss, därför kallade vi oss Gaphalsarna.

Musiken av Tania Naranjo är alldeles för svår för barn och inte tillräckligt lekfull. Där borde musikkonsulten Jonas Forsell ingripit. Även om det är opera så kan man skriva musik som får igång barnens fantasi, detsamma gäller med librettot. Sofia Westerlund verkar tänkt vuxet istället för barnsligt.

Denna halvtimme kändes som en timme, sångmässigt gavs det inte mycket utrymme till varken utspel eller komik. Synd för sångarna med dess fina kostym- och maskdesign av Elin Adler.

Foto: Emmalisa Pauly
MUSIK Tania Naranjo, LIBRETTO Sofia Westerlund, MUSIKALISK KONSULT Jonas Forsell, REGI av barn genom Hillevi Björnsson, SCENOGRAFI, KOSTYM- & MASKDESIGN Elin Adler, Medverkande Francine Vis, Alexandra Frid Giertz, Alaá Rashid och Liza Fry. Orkester VIBRAFON Lars Ljungberg, CELLO Viktor Nordliden, VIOLIN Lovisa Kowalczyk, FAGOTT Olivia Brisvall Rydqvist. Från premiären den 6 april 2023

 

Möte i Rom/Film av Niclas Bendixen

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMM

Härligt underhållande

Det danska paret Gerda och Kristoffer ska fira sin 40-åriga bröllopsdag i Rom. Allt börjar med komik i taxibilen på väg till hotellet och därifrån ut på en restaurang. Då kommer plötsligt Gerdas gamla ex Johannes in på restaurangen.

Det danska skådespelarparet – Bodil Jørgensen och Kristian Halken – fungerar mycket väl. De agerar trovärdigt med en genuin känsla i allt som de gör. Deras kärleksgnabb som Gerda och Kristoffer väcker säkert tankar hos flera par med liknande erfarenheter, om deras olikheter och varför de varit gifta i 40 år.

Rolf Lassgård som ungdomsförälskelsen och konstnärsvännen flimrar mest förbi här och där i korta scener som Johannes. Fast han gör det han ska, som den professionella aktör han är.
Mest fokus är på paret. Fast det blir lite väl mycket då Gerda är berusad och ska gå på disco samt sjunga med de inhemska italienarna. För stereotypt och dumt. Man förstår verkligen Kristoffer och hans vånda inför Gerdas fylleriupptåg, men å andra sidan så hamnar även Kristoffer i märkliga situationer då han blir berusad.

Allt är skildrat med igenkänning och tidstypiska ämnen, kryddat med skämt som gör att man ständigt drar på munnen. Det har blivit lite av en snubbel/må bra-film med dråpliga repliker. Filmen har blivit en storsuccé på bio i Danmark med över 250 000 besökare.

Vad mer som händer i detta triangeldrama ska inte avslöjas här, mer än en rekommendation till att se filmen. Här väcks minnen över hur det skulle vara att möta en ungdomsförälskelse, men även en tankeställare om sitt liv och hur annorlunda det skulle kunnat gestaltat sig.

Regi Niclas Bendixen, Manus Niclas Bendixen, Kristian Halken, Christian Torpe, Medverkande Bodil Jørgensen, Kristian Halken, Rolf Lassgård m fl.

Urinetown:The Musical/Østre Gasværk Teater/Köpenhamn

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMM

Uppsluppet och överraskande musikaläventyr

Vad skulle du tycka om en musikal där du fick böter om du kissade utanför en urinoar? Hörs tokigt, men upplägget på denna Broadwayhit från 2001 och belönad med flera Tony-statyer är inte så tokigt, som man kan tro. Här står komiken i centrum med härliga ensemblenummer.

En fantasifull och kul öppning där man med ljustexter på den välvda hallen skojar om olika musikalegenheter, som Silas Holst medverkar inte i denna musikalen, genom det har man satt ribban på humorn. Den underhållande och spralliga polisen Lockstock berättar om handlingen och varför musikalen heter Urinetown. Mads Rømer Brolin-Tani (Lockstock) agerar som ur en Brechtpjäs, med den berömda Verffremdungeffekten, du ska inte bli berörd av vad som händer, utan bara ta in handlingen. Här mycket komiskt!

En fängelseliknande och nersliten privattoalett är bemannad av en bestämd kvinna, Penelope Pennywise, – kul gestaltad av Maria Skuladottir – där kommer man inte in utan att betala, folk vrider sig utanför så kissnödiga de är. Kissar du utanför blir du tagen av polisen och placerad i Urinetown. Här är det Urine Good Company som bestämmer, under ledning av den hårdföra Caldwell B. Cladwell. För mig som aldrig sett Kurt Ravn, – som Röde från den fantastiska TV-serien Matador -, läs min recension här av musikalen, var det en överraskning att se hur övertygande han både agerade och sjöng som Caldwell B. Cladwell. En triumf för en man på 75 år.

Hela musikalen är en hyllning till olika musikalgenrer, man hör toner som påminner om Les Miserables, Cabaret, Fame, West Side Story, A Chorus Line med flera. Det är njutbart samt en påminnelse om hur bra de här musikalerna är.

Kim Ace Schjerlund som medverkar i föreställningen debuterar som regissör och har även gjort koreografin, mycket imponerande! Han har fått stycket till att hålla ihop väl, alla de medverkande aktörerna är fenomenala och oerhört underhållande att se på. Flera av dem gestaltar mer än en karaktär, då de är enbart tio skådespelare på scen.

Men frågan blir varför man sätter upp den här musikalen efter en sådan fullträff som The Wall. Den här musikalen skulle gjort sig bättre på en mindre scen, jag kan tänka mig hur den var 2019 på framgångsrika Fredericia Teater, deras scen är mer lämplig. De hade också den goda smaken att kalla pjäsen Tissebyen, roligare och lika danskt som den gamla Pisserännan, bakom Ströget i Köpenhamn.

Spelet flyter på utomordentligt väl men här finns några scener som borde kortats, som den alldeles för långa kärleksscenen mellan direktörens dotter Hope (Katrine Schmidt Nørgaard) och upprorsledaren Strong (Thor Vestergaard) i första akten. Även om deras agerande är välspelat så blir det för upprepande och handlingen sackar ner där.

I andra akten återkommer Lockstock med den nya handlingen med samma härliga humor. Han lockar till skratt och glädje, även om musikalen har en galghumor med dess stränga kapitalistiska syn på stadens invånare, där ingen ska få gå på toaletten gratis eller kunna dricka vatten utan att betala. Kan ses som ett inlägg i debatten om jordens resurser då det kommer till det vatte som vi alla är beroende av och använder ibland alldeles för mycket av. Påpassligt har teatern vid baren satt upp en stor vattencistern där man kan fylla på sin medhavda vattenflaska. Jag hade min med, omedveten om teaterns fina gest.

Scenograf Nevena Prodanovic har tänkt som om vi befinner oss i underjorden, det gigantiska gasverket får här formen av en enda stor kloak, vilket blir sensationellt enastående i scenen då vattnet forsar fram. Till detta ett perfekt ljud med en välljudande orkester på 6 man under ledning av Kapellmästare Thomas Möller. Det är hör och sevärt!

Pressfoto av  Miklos Szabo
Musik og tekster Mark Hollmann, Manuskript og tekster Grey Kotis

INSTRUKTØR OG KOREOGRAF KIM ACE SCHJERLUND, KAPELMESTER THOMAS MØLLER, SCENOGRAF NEVENA PRODANOVIC, KOSTUMEDESIGNERE, ANNA JUUL HOLM & MULLE SEISTRUP, LYSDESIGNER BRIAN NJIE, LYDDESIGNER TIM HØYER

Medverkande Mads Rømer Brolin-Tani, Julie Steincke, Kurt Ravn, Maria Skuladottir, Kim Ace Schjerlund, Katrine Schmidt Nørgaard, Thor Vestergaard, Sicilia Gadborg, Max-Emil Nissen og Mads Æbeløe Nielsen

Orkester Thomas Møller på keys og samtidig kapelmester, Allan Nagel på bas, Steen Nikolaj Hansen på trombone, Frederik Larsen på trommer, Kristoffer Nybye på reed og Henrik Hou på trompet.
Premiär den 22 mars 2023

Drive-Away Dolls/Film av Ethan Coen

Publicerad den av Johnny M Månsson

M

Jag är ytterst restriktiv med att ge en etta i betyg, men här är det verkligen befogat. Något dummare har jag inte sett på länge.

Jag gick till pressvisningen då jag trodde det skulle vara en kvalitetsfilm eftersom det var en av bröderna Cohen, tillsammans har de gjort flera sevärda filmer, men här visar det tydligt att Ethan inte klarar sig utan sin bror. Varken regi eller manus har blivit rätt. Kanske beror det på hans hustru Tricia Cooke, som varit medförfattare, klippare och producent, dessutom stolt för att vara lesbisk och att paret har flera partners. De hotar med att detta är del ett i en trilogi, hemska tanke!

Här är det politiskt korrekt så det stänker om det. Att Matt Damon medverkar är ett riktigt nerköp för honom. Som om han var en före detta skådis som inte kan få fler jobb.

Det hela handlar om två lesbiska tjejer som av misstag (då de hyr en bil) får med sig en väska som någon annan ska ha. Det visar sig vara ett gangsterpar som de får efter sig på sin bilväg från Philadelpia till Tallahassee i Florida. 

Margaret Qualley som Jamie är så utagerande och tröttsam om sin sexualitet att man storknar. Geraldine Viswanathan som Marian och flickvän är motsatsen, men det ska tryckas ner i halsen på oss hur viktigt det är med att kvinnor ska bejaka sin lust till att älska med kvinnor. Det illustreras med överdrivet många och avtändande lesbiska sexscener.

Allting går på autopilten med noll intressanta överraskningar, förutom vad som finns i väskan i bilen. Det härrör till groupies från hippietiden. Fast inte speciellt kul. Dessutom finns i bilens bagage en blinkning till en västernfilm. Mer obehagligt än roligt.

Detta är ett försök till en udda roadmovie, men blir bara till ett inlägg om de förvirrade woke-människorna inom USAs vänster. Jag var glad då filmen var över.

Regi Ethan Coen, Medv Margaret Qualley, Geraldine Viswanathan, Beanie Feldstein, Pedro Pascal, Matt Damon m fl

Beekeeper/Film av David Ayer

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMM

Action med viktigt ämne

Biodlaren Adam Clay får nog av skrupelfria människor som exploaterar de svagaste i samhället, pensionärerna. Därför bestämmer Adam sig för att ta upp sitt gamla uppdrag som Beekeeper. Ett specialuppdrag när lagarna inte fungerar som de ska.

Det är hans pensionärsvän som blivit plundrad på alla sina besparingar genom någon som har till yrke att plundra pensionärer. Dagligen tömmer de deras besparingar och pensioner.

Adam som numera är biodlare blir en annan sorts biodlare där han tar lagen i egna händer, han vill ha rättvisa för sin vän och alla andra stackare som nu står på bar backe.

Då Adam Clay ger sig ut på sin hämndturné visar det sig att skurkarna sitter högt uppe i maktens hierarki. Men Adam kommer inte att ge sig, förövarna ska få sitt straff.

Filmen börjar mycket bra och tar tag i en direkt, hänvisningen till bina kontra hur vi människor lever är härligt underhållande och tänkvärd, men tyvärr blir det för mycket en våldsorgie, även om den är befogad.

Filmen kantrar på att den är för overklig om hur en man skulle kunna ta kål på så många människor och samtidigt. Men som en stunds underhållning om man gillar hämnarfilm är den helt ok.

Regi David Ayer, Medv, Jason Statman, Josh Hutcherson, Jeremy Irons, Emmy Raver-Lampman, Minnie Driver m fl

Filmen om Kal P Dal/Rockumentär av Dag Ösgård och Stefan Källstigen

Publicerad den av Johnny M Månsson

MMMM
En film med hjärta och värme

Äntligen släpps filmen om K P Dal till en större publik. Stefan Källstigen och Dag Ösgård har fått ihop ett mycket bra material som speglar väl hur Carl Ljunggren, alias Kal P Dal var och levde.

Carl avled ledsamt nog redan 1985, knappt 36 år gammal. Jag föddes mellan bommarna i Arlöv och Lund, brukade han säga då han pratade så fort och högt, ett pågatåg är uppkallat efter Kal P Dals minne.

Jag hade förmånen att få se filmen redan för ett år sedan då jag skulle ingå som intervjuobjekt, eftersom jag sjöng i kören på Kalles första LP, Till Mossan! och var med i Live-publiken. Nu blev intervjun inställd på grund av pandemin.

I dokumentären intervjuas flera vänner och mediapersoner som hade en nära vän till Kalle. Nöjesjournalisten Olle Berggren får stort utrymme men han var också den journalist som skrev mycket och ofta om Kal P Dal, Olle höll även ett tal då man döpte Pågatåget till Kal P Dal. Pågarna som Kalles kompband kallade sig och gör än idag har fortsatt med en ny sångare.

Någon som fattas i filmen är artisten Dan Tillberg, då hela inspelningen av Till Mossan! är inspelad i Dans Studio Bellatrix vid Värnhemstorget i Malmö. Peps Persson producerade och rattade ljudet, tillsammans med gitarristen Peter Berge som agerade ljudtekniker.
Två lördagskvällar tog denna live-inspelning. Vi som medverkade som studiopublik dansade som galningar och fick dricka hur mycket öl vi ville från skivbolaget Sonet i Stockholm. Senare fick Dan och jag göra körpålägg då Pågarna var för dåliga, allt enligt Kalle. Carl var en glad och ärlig person som ville leva livet fullt ut med häftiga brudar, öl och rock n roll.
Läs mer här om Raka Rör – Historien om Kal P Dal/Bok av Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren samt Kal P Dal – En rockmusikal.

Här finns så mycket i denna dokumentär som gör en glad åt minnena de år då Kalle rockade runt. Då var han Sveriges okrönta rockkung på skånska. Se den och rocka och rulla.

Regi Dag Ösgård och Stefan Källstigen, Medverkande Kal P Dal, Göran Söderqvist, Per Stoltz, Hasse Andersson m fl.