Världens vackraste pojke/Film


MMMM

En fantastisk dokumentär om en fantastisk film

Det är höga berg och djupa dalar då det handlar om skådespelaren Björn Andrésen. Man får en chock då man får se hur han lever idag. I en lägenhet där det är skitigt och överbelamrat med smuts, där ingen verkar ha städat på åratal. Björn i långt hår och skägg som en uteliggare. Långt från den vackra och glamorösa tonåringen som tog världen med storm.

Filmen tar oss bakåt till hur det en gång började då Björn som 15-åring blev utttagen till filmen Döden i Venedig, av den italienska mästerregissören, Luchino Visconti. Efter premiären 1971 satte karusellen igång runt Björn. Då filmen vann flera priser blev intresset för Björn enormt. Han säger idag att han inte kunde handskas med all den uppståndelse och kult som det blev kring honom som person.

Det resulterade i för mycket sprit och att inte kunna ta hand om sig själv. Än idag ger Björn ett intryck av en vilsen och känslig kedjerökande man.

Då Björn gick på scenskolan i Malmö 1986 intervjuade jag honom. Då var han en seriös man på 31 år. Åren därefter har inte alltid varit så snälla mot honom, fast han är en vis och intelligent man.

Kristina Lindström och Kristian Petri har gått på djupet med vem Björn är och vad det blev av honom. Det är inget insmickrande porträtt, utan rått och naket. Björn ger ett ärligt och rakt intryck då han ger sin version av vad som hände under de uppseendeväckande åren, då Döden i Venedig var het. Samt vad som hände med honom efteråt och hur han har det idag.

Det har blivit till en berörande dokumentär som tar tag i en från det att filmen börjar till den slutar. Helt klart en av de mer intressanta dokumentärer som gjorts i Sverige. Gå och se och bli förundrad.

Regi Kristina Lindström, Kristian Petri. Med Björn Andrésen, Annike Andrésen, Robine Román, Jessica Vennberg. 

Pleasure/Film


MMM

Svenska  20-åriga Linnéa är trött på Svergie och dess stelhet. Nu flyger hon till Los Angeles för att medverka i porrfilm. Så hon kan få tillräckligt med kuk, som hon själv säger.

Vistelsen i porrbranschen blir inte riktigt så enkel som hon trott. Det krävs mycket innan Linnéa kan komma upp i de höjder dit hon vill hamna.
Med sin beslutsamhet tar hon sig fram och gör de grövsta porrscener där det ingår analsex med två kukar och förnedringssex, men det resulterar också i att Linnéa bryter samman.

Efter att fått smaka på ”det ljuva livet” från porrbranchens innersta och mest exklusiva liv börjar Linnéa vakna upp och reflektera över vad hon håller på med.

Hon vill hem till mamma och Sverige och det trygga livet, långt ifrån var hon befinner sig nu, där hon ofta får dela rum med andra porrbrudar i någon sunkig lägenhet.

Regissör Ninja Thyberg har velat gå på djupet om vad porrbrachen gör och hur den fungerar inifrån. Det skildras på ett ärligt och rättvist sätt. Den är inte så mycket märkligare än andra branscher. Flickorna behandlas väl och gör bara det som de verkligen vill.

Visst finns det rovdjur även där, som i de flesta andra branscher. Fast vi reagerar så mycket starkare då det handlar om porr och dess avarter.

Regi Ninja Thyberg. Med Sofia Kappel, Revika Anne Reustle, Evelyn Claire, Mark Spiegler, m fl. 

The Sparks Brothers/Film


MMM

Sparks hörde till artisterna i mina skivbackar på -70-talet. Nu har det gjorts en dokumentär om hela deras karriär. Den är minst sagt omtumlande och intressant.

Det är verkligen en musikalisk odyssé. I fem årtionden har de lyckats hålla sig kvar trots att de var på väg att bli bortglömda under en tid. De lyckades överleva tack vare att de varit sparsamma under sina guldår och ingen av dem har missbrukat droger eller alkohol.

Bröderna Ron och Russell Mael har envist jobbat på med att skapa nya låtar där de skiftat i genre och stil men ändå alltid låtit som Sparks. Det var musikern Todd Rundgren som först gav dem ett skivkontrakt då han såg deras originalitet på en audition.

Det är både underhållande och tänkvärt att se hur allt började till hur de arbetar och tänker då de skapar sina lustfyllda och mycket udda låtar. Att bara komma på idén att åka på turné och spela igenom alla sina tjugoen plattor på 21 dagar. Visserligen bara en LP per kväll men ändå, vilket hästjobb. De tog också på deras och bandets krafter.

Ron och Russell Mael växte upp i L A, fast med en stark längtan till England, vilket senare förde dem dit, då Sparks inte vann framgång i USA. 1974 slog de igenom stort i Europa med LPn, Kimono My House och deras hit, This Town Ain’t Big Enough for Both of Us. Efterföljande Propaganda besfäste dem som en grupp att räkna med. 2009 skrev de musiken till musikalen, The Seduction of Ingmar Bergman. 2021 är de bioaktuella med musiken till Cannesaktuella, Annette.

Det är en dokumentär att rekommendera om man vill ha en överdos av Sparks Brothers. Filmen är på två och en halv timme.

Regi Edgar Wright. Animationer: Joseph Wallace. Medv Ron och Russell Mael, Alex Kapranos, Beck, Jane Wiedlin, Christi Haydon, Flea, Fred Armisen, Giorgio Moroder, Vince Clarke, Tosh Berman, Weird Al Yankovic. 

Bergman Island/Film


MM
En Arty Fartyfilm som knappast tillför Bergmankännare något extra.

Varför väljer man att göra en sådan här film? Där det enbart handlar om ens egen fascination av fenomenet Ingmar Bergman. Men där det inte tillför någon utomstående någonting av värde.

Detta egotrippade projekt är skapat av franska regissören Mia Hansen-Løve. Med vördnad beträder hennes karaktär Chris Fårö och de platser där Ingmar arbetat och skapat flera av sina filmer. Chris, spelad av Vicky Krieps, är så full av respekt att hennes egen kreativitet hämmas. Hennes man Tony, spelad av Tim Roth försöker få henne att framhäva sin skaparlust.

Till slut berättar Chris om sin manuside´som är så torftig och andefattig att jag har svårt att sitta kvar i biosalongen.

Det har blivit som ett färgglatt vykort från Fårö med vinklar och vrår från Bergmans hus och platser. Men det räcker inte för att en långfilm ska bli intressant. Här krävs mer tankearbete för att fånga en publiks intresse.

Manus & regi Mia Hansen-Løve, Medv Vicky Krieps, Tim Roth, Mia Wasikowska, Anders Danielsen Lie, Joel Spira, Hampus Nordenson, Stig Björkman m fl.

No Time To Die/Film


MM

En besvikelse!

Mina höga förväntningar grusades ganska så snabbt av denna sista film med Daniel Craig. En handling på tomgång och en rulle som är lång som ett ösregn.

Filmen klockar in på 2,45 utan paus! Det är alldeles för långt, även om jag inte hade tråkigt.

Själva storyn hör till de sämsta i Bondhistorien. Bond ska rädda världen från ett smittosamt virus där vår svenska David Dencik gör den otäcka vetenskapsmannen Valdo, som är lierad med Spectre. Blofeld spelas av Christoph Waltz. Han sitter inlåst sedan senaste filmen men kan ändå få ut sitt ”giftiga” budskap till sina underhuggare.

Det är hög action som vanligt i Bondfilmerna men här finns inte så mycket av de riktigt raffinerade jakterna. Förutom då James kör motorcykel på steniga byvägar och räcken. Då häpnar man. Annars inget att bli förvånad över. Det är mest som vilken billig actionfilm som helst. Förutom att det har funnits ett större kapital.

Regissören Cary Joji Fukunaga är fel man för att kunna överraska på ett elegant och sofistikerat vis. Här är det mer tuta och kör. Fast Bond kör sin Aston Martin med specialutrustning.

Den enda film med Daniel Craig där han är James Bond är Casino Royale, med Mads Mikkelsen som skurken. Den är fenomenalt bra. Annars är det fortfarande Sean Connery för min del. Alla hans Bondfilmer finns restaurerade på Blu Ray. Som att se dem på nytt. Helt underbara!

Regi Cary Joji Fukunaga, Medv Daniel Craig, Léa Seydoux, Lashana Lynch, Ben Whishaw, Naomi Harris, Ana de Armas m fl.


Pig/Film


MMMM

En fantastisk film med Nicolas Cage i toppform!

Det är med glädje man kan konstatera att Nicolas Cage har gjort en av sina bästa rollprestationer i sin filmkarriär. Här som den eftertänksamme krögaren, som flytt livet i storstaden, för det stilla skogslivet.

Rob lever ett enstöringsliv utan tillgång till vare sig dusch eller varmvatten. Han är nöjd med livet tillsammans med sitt tryffelsvin. Borta från all stress och moderniteter tar han dagen som den kommer. Till det lilla han behöver för att överleva säljer han tryffel till en bekants son. Amir kommer flott klädd med en tjusig bil och med en matkorg till Rob för att hämta den så eftertraktade tryffeln, som säljs dyrt på innekrogar i New York.

Plötsligt så rubbas lugnet i skogen då Robs gris blir stulen. Det startar en stark känsloreaktion hos Rob, som älskar sin gris. Rob tvingas till att ta drastiska belsut för att återfå sin gris. Han tar sig till New York för att finna den skyldige. Detta medför besök hos icke önskade personer, vilket till slut leder till den skyldige. Där konfronteras Rob med en gammal affärsbekant som inte alls har Robs buddistiska tankar.

Istället för handgemäng hamnar de i tidigare gemensama känslomässiga upplevelser. Detta leder till ett filosofiskt samtal om vad vi lever för och vad som är väsentligt i världen. Det gör filmen till en tankeväckande och mycket sevärd film.

En moralisk och idéhistorisk frågeställning ställs på sin spets. Vill vi andra väl eller ska vi bara froda vårt ego och låta kapitalet råda.

Regi Michael Sarnoski. Medv Nicolas Cage, Alex Wolff, Adam Arkin m fl.

Lena/Film


MM

Att göra ett porträtt av Lena Nyman verkar inte det lättaste, om man ska döma efter denna dokumentär. Här saknas både spänst och spänning.


Vi som varit med ett tag minns när Lena började agera på film i den då så chockerande, 491. Hon fortsatte i de personliga, Jag är nyfiken Gul och senare Blå. Filmer som handlade om Lena som person och regisserades av den egensinnige Vilgot Sjöman. Idag totalt ointressanta, men då ansågs som vågade och provocerande. På grund av nakenscenerna drog de storpublik och främst i USA. Fast miljonerna rullade in så fick Lena Nyman enbart sitt gage på 35000 kronor.

Lena hade en förkärlek för sin försupne pappa. Senare i livet blir också Lena beroende av alkoholen. Jag gjorde en intervju med henne -85 på krogen där notan blev ovanligt hög.
Det är tragiskt att hennes liv slutade så illa men hennes sjukliga behov av pappan påverkade säkert hennes alkoholbehov. Sin mamma visade Lena inget vidare intresse av. Även om det var hon som drog in pengarna till familjen.

Lena växte upp i en typisk arbetarfamilj på -40-talet i Stockholm. Hennes söderslang följde henne in på scenen, vilket också blev hennes unikum. Lena blev samma scenpersonlighet som Ernst Hugo Järegård var med sin skånska dialekt. Men att geniförklara Lena Nyman för att hon var en bra skådis är verkligen att ta i, även om det var bland annat Ingmar Bergman, som sa det.

Det märks att det är en ung kvinna som har gjort dokumentären då hon inte var med när Lena levde och verkade. Filmen kunde då ha gjorts på ett helt annat sätt och därmed blivit mer levande och intressant.

Regi: Isabel Andersson.

Supernova/Film


MMM

Två homosexuella mäns våndor

Ännu en film som går i Alzheimers tecken, men en bra sådan. Det är svårt att misslyckas med två så duktiga skådespelare som Colin Firth och Stanley Tucci.

De båda har bestämt sig för att ge sig ut på sin återkommande sommarsemester i deras gemensamma husvagn. Författaren Tusker (Stanley Tucci) kan inte skriva längre då hans sjukdom gör sig påmind alldeles för ofta. Hans livspartner, pianisten Sam (Colin Firth) gör vad han kan för att lindra Tuskers lidande genom mycket omsorg och värme. Men det är inte nog för Tusker som hamnar i tankar om att ta sitt eget liv.

Vi får en odyssé av de bådas liv som är en riktig rollercoaster. Det beskrivs känsligt och med inlevelse av alla medverkande. En film som lämnar en fadd efersmak där man hoppas att man inte drabbas av denna hemska sjukdom.


Regi Harry Macqueen. Medv Colin Firth, Stanley Tucci, Pippa Haywood, Peter Macqueen, Sarah Woodward.

Reminiscence/Film


M

Ännu en onödig film.

Helt otroligt att man gör sådant här skräp, som inte har det minsta underhållningsvärde. Det är enbart uttjatad skåpmat om världens förestående undergång. Denna gång (så klart) med miljön som huvudtema. Miami har fyllts med vatten och människorna lider i denna dystopi.

Hugh Jackman spelar en man som hjälper folk att återfå minnet om sådant som är väsentligt för dem. Hans malande röst försätter dem i ett hypnotiskt tillstånd. Till sin hjälp har han en kvinna, Thandie Newton, som senare räddar livet på honom i ett avgörande skede.

Filmen för tankarna till gamla Noir-filmer men inte med dess elegans och intressanta innehåll. Snarare Blade Runner, Waterworld och liknade dystopiska och uttråkade science fiction-filmer.

Rebecca Fergusons karaktär Mae är en femme fatale som haft ett förhållande med Nick Bannister (Hugh Jackman). Nicks vakna tid går mestadels åt till att ligga i ett vattenbad i en minneskapsel, för att se deras förflutna. Eller att leta efter Mae i Miamis vattenfylla stad. Tråkigt så klockorna stannar. Så är hela filmen. Ingenting som fängslar eller överraskar. Enbart depp rakt igenom. Undvik, som pesten!

Regi Lisa Joy. Medv Hugh Jackman, Rebecca Ferguson, Thandie Newton, m fl

The Father/Film


MMMM

En modern rysare!

Sir Anthony Hopkins briljerar! Det var inte mer än rätt att han fick en Oscarstatyett för den här tolkningen. Han är makalöst trovärdig som den dementa fadern. Man får en verklig känsla av hur obehagligt det kan vara att inte kunna skilja på personer och blanda ihop vad som sker i tillvaron.

Detta kammarspel utspelar sig mestadels i Anthonys lägenhet. Den är härligt ombonand och så stor att han kan röra sig obehindrat mellan rummen och alla möblerna. Där njuter Anthony sitt 80-åriga liv, tillsammans med sin dotter Anne. Känsligt spelad av Olivia Colman.
Anne uppfattas plötsligt som en person som ska flytta till Paris, en kvinna som har skilt sig och ska gifta om sig. Hennes dåvarande man tror Anthony är både läkare på ett sjukhem och Annes man i deras lägenhet. Men plötsligt så kommer en annan man in i hennes liv och i Anthonys lägenhet. Så uppfattar Anthony det. Vi får en känsla av att han har rätt, men det är fel. Anthony tycker att hans klocka stjäls, då han har en hemhjälp. Så håller det på för Anthony, dag ut och dag in.

Missuppfattningarna är många men Anthony inser det inte själv. Annes tålamod tryter. Det leder till slitningar för dem båda. Anne vill placera Anthony på ett hem vilket Anthony motsätter sig starkt. Likaså att ha en hemhjälp, då Anne arbetar. Inget är bra nog för Anthony. Han vill sköta sig själv men inser inte hur förvirrad och hjälplös han är.

Fast det kan se rörigt ut så fängslar filmen från början till slut. Hopkins visar än en gång vilken fantastisk skådespelare han är i alla sina känsloyttringar. Detta drama har förvandlats till en rysare med åldrandet som bas.

Regi Florian Zeller. Medv Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poos, Rufus Sewell.