Kategori: Film

MMM

Dokumentär som skakar om medicinvärlden

Sacklersfamiljen har levt gott på läkemedlet Oxycontin, som sägs ha lett till döden för 900 000 amerikaners liv. Nan Goldin som filmen handlar om, blev starkt beroende av detta. Hennes kamp mot Sacklers är filmens tema.

Det börjar med en aktion inne på det berömda konstmuseet The Met i New York.
Nan och hennes vänner kastar flygblad och tomma tablettburkar av Oxycontin. Detta då Sacklers har fått sitt namn på museet där de bidragit med donationer.
Det leder till stor uppståndelse då Nan Goldin är en känd konstnärsfotograf.

Nan och hennes aktivistgrupp PAIN (Prescription Addiction Intervention Now) fortsätter sina aktioner på fler kända museum där Sacklers har fått sitt namn. Sacklers utger sig för att vara filantroper, då de bidrar med stora summor till västvärldens museum. Så kan de dölja sin smutsiga handel med det beroendeframkallande läkemedlet.

Nan Goldin har en bakgrund utanför Boston där hon växte upp med sin familj. Hennes syster tog sitt liv efter att föräldrarna lämnade bort henne till ett mentalsjukhus. Efter sin konstskoleexamen ger sig Nan iväg till New York -78. Där hamnar hon bland punkare, bögar, transpersoner och prostituerade. Hon bor väldigt sjabbigt. Det är i New York som Nan börjar experimentera med foto och ofta på sina vänner och älskare. Hennes bisexualitet drar henne till olika subkulturer där hon experimenterar med både droger och alkohol.

Hennes fotosamling gör succé, vilka man knappast kan kalla proffsfoto, men dess utsatthet av människor som skildras i dess negativitet i undergroundmiljöer lockar utställare.

Nan Goldins aktivistgrupp lyckas så väl med sina aktioner att de får flera världsberömda museum till att plocka bort Sacklers namn från museums väggar och vrår. Bland annat för att Nan Goldin vägrar att man ställer ut hennes bilder ifall Sacklers namn finns kvar. Just nu har Nan en fotoutställning på Moderna Museet i Stockholm

Regi Laura Poitras. Medv Nan Goldin, David Armstrong, Marina Berio, Noemi Bonazzi, Harry Cullen, m fl. 

MMMMM

En suverän tolkning av den svenska succéfilmen!

Tom Hanks gör det igen, gestaltar en trovärdig och gripande roll, så intet öga är torrt.

Det här är så välspelat av alla inblandade att jag inte kan ge dem mindre än högsta betyg.

Berättelsen känner vi sedan den svenska versionen, En man som heter Ove.

Tom Hanks tar den till en annan nivå och höjer ribban ytterligare.

Det är så känslomässigt starkt vad Otto går igenom. Tårarna stockade sig i halsen hos mig vid flera tillfällen. Som tur är fanns humorn där som lättade upp stämningen.

Det är så många människor som går omkring med en djup sorg, så därför ska man aldrig döma ut en människa. Man vet inte vem personen är eller vad han har gått igenom. Prata med varandra glömmer många. De flesta är bättre på att skrika åt varandra, än våga närma sig varandra.

Mariana Treviño, som Marisol, gör Ottos granne lysande i sin godhet och förståelse för Otto. Hon gör så att Otto vaknar från sina dimmor hos sin förra och döda fru. Sakta men säkert kommer han tillbaka till livet och kan se annat än fel och brister hos sina medmänniskor. Lyckan vänder åter och han ser sig älskad av grannskapet, som han tidigare hunsat med glåpord.

Skådespelarna som Hanks omger sig med är helt i synk med honom. Det gör det till en perfekt film i godhetens tecken.

Regi Marc Forster, Medv Mariana Trevino, Manuel Garcia-Rulfo, Rachel Keller, Truman Hanks, Mack Bayda, Cameron Britton, Juanita Jennings, Mike Birbiglia.

MM

Att rida på UFO-vågen

Filmkollektivet Crazy Pictures tar steget fullt ut och gör en kolossal film om UFOs vara eller icke vara. Resultat blir så där.

Med häftiga biljakter och ett enormt bioljud dundrar de sig igenom stratosfären.

Denise har förlorat sin pappa i vad hon tror kan vara i ett UFO. Hon ger sig fan på att hon ska hitta honom. Genom diverse spår finner hon pappans gamla bil som han försvann i. Det gör henne övertygad om att hon är på rätt spår.

Med ett gäng nördar från UFO Sweden, som kände hennes far, drar de ut på uppdrag, finna pappa. Det blir både märkligt och förvirrande innan de når slutdestinationen. Året är 1996 och då fanns det inga svarta poliser i Sverige, vad jag kan minnas.

Det hela blir till en fartfylld och smått komisk historia. Typ Jönssonligan. Man får gratulera Norrköpingsgänget som lyckats få ihop det till en så pass töntig story. Tidigare har de gjort Den blomstertid nu kommer.

Regi Crazy pictures. Medv Inez Dahl Torhaug, Jesper Barkselius, Oscar Töringe m fl.

MMM

Hyllad film ger huvudbry

En form av modern Hitchcock-thriller fast ur asiatisk synvinkel.

Den börjar med ett grymt fall från ett högt berg som ska se ut som ett självmord.
Detektiven som ska utreda fallet klättrar upp på berget tillsammans med sin medarbetare. Bara det är ett ovanligt sätt för att försöka lösa gåtan.

Det blir ännu märkligare då Jang Hae-jun, spelad av Park Hae-il ska förhöra den misstänkta Song Seo-rae (Tang Wei). Hon har nu blivit änka då hennes man dog under bergsklättringen. I Kina är hon misstänkt för mord på sin mor.

Jang Hae-jun lider av insomnia och blir sjukligt besatt av att lösa mordet, hela hans vakna tid kretsar kring hans fall. Samtidigt är han fascinerad av Song Seo-rae. Deras möten övergår till en stark vänskap och blir till en kvinna han längtar att träffa.

Hela berättelsen är mycket krävande, långsam och mystisk. Inte är man klokare då man lämnat bioslongen.

Regi Park Chan-wook. Medv Tang Wei, Park Hae-il, Lee Jung-hyun, Park Yong-woo.

MMM

Underhållande för stunden.

Det här är en gripande verklighetsberättelse men den berör inte på samma vis i det här Hollywooddramat. Naomi Ackie är strålande som Whitney Houston, men här fattas något i filmen, som gör att man inte blir riktigt berörd.

Vi får hela berättelsen om Whitneys stormiga och innehållsrika liv, ner till knarkträsket och hennes alldeles för tidiga död.

Det som räddar filmen är skådespelarna. De är alla trovärdiga och spelar på toppen av sin förmåga. Fast Whitneys lesbiska förhållande blir lite väl utdraget och fjantigt. De scenerna sänker filmen då de är så barnsliga i sin självupptagenhet.

Stanley Tucci spelar skivbolagsbossen som upptäcker henne på en mindre scen, han inser hennes storhet och Whitney får ett kontrakt som är få förunnat. Whitneys familj är inte sen att utnyttja de miljoner som ganska så snabbt börjar komma in på kontot. Speciellt Whitneys pappa förser sig och ger alla sina medarbetare ett kreditkort. Då Whitney påpekar att de tagit alldeles för mycket pengar så ser pappan det som en förebråelse. Detta får ett drastiskt och olycksbådande slut.

Vill ni se en riktigt berörande film så se dokumentären Whitney, som kom 2018. Det är en fempoängare.

Regi Kasi Lemmons. Medv Naomi Ackie, Stanley Tucci, Ashton Sanders, Tamara Tunie, Nafessa Williams, Clarke Peters m fl.

MM

Outhärdligt våld med en gnutta humor

Den finska regissören Tommy Wirkola har använt hela batteriet av köttsliga våldsscener för att skapa en våldsam jul hos den superrika familjen, som blir överfallna av ett gäng grymma och skrupelfria våldspersoner.

David Harbour som spelar Jultomten är behållningen i filmen, han är säker i sin rolltolkning som ”the real Santa Claus”. Det gör att man får småle då och då i alla hemskheterna. När han inte dricker och spyr delar han ut julklappar till de fattiga, men även de rika.

Det hela utspelar sig hos en dysfunktionell familj som ska fira jul tillsammans. Värst skadad av dem alla är deras mamma. Riktigt obehagligt att se hur störd hon är och helt i avsaknad av empati. Hennes rikedom har gjort henne totalt känsloförstörd. Det får hennes barn och barnbarn en rejäl dos av.

Hela berättelsen präglas av ett hat mot julen och jag hoppas verkligen att inga familjer tar del av denna otäcka film. Själv fick jag titta ner flera gånger, då Jultomten svingar sin köttyxa, mot gangstrarna.

 Regi Tommy Wirkola. Medv David Harbour, Beverly D’Angelo, John Leguizamo m fl

MM

Klarar sig på välkända skådespelare

Man kan fråga sig vad det här är bra för? Jag ser ingen mening i att man gjort den här filmen. Man ha valt att konstruera olika välkända personer och händelser i Sverige, med hur det kunde ha varit idag.

Som, hur gick det för Pippi Långstrump när hon växte upp, vem var Alfons Åberg och vad hände med Karlsson på taket.

Ann Petrén är säker som Pippi. Då hon besöker Tommy och Annika blir det ett slags antiklimax.

Även underhållande med Reine Brynolfsson som Karlsson på taket då Reine är så övertygande och besviken på att han inte får flyga längre.

Johan Hedenberg som ledaren för Palmegruppen som inte verkar göra stort mer än att spela bordtennis. Det blir trovärdigt med Johans seriösa utspel. Men annars tråkigt att följa dessa scener nere i deras källarbunker.

Peter Andersson som Alfons Åberg är även han säkert övertygande i sin rolltolkning där Alfons blivit en businessman, långt ifrån Alfons.

Hela filmen är en enda låååång gäspning och man kan förstå detta då jag var den enda på pressvisningen i Malmö.

MM

Lasse Hallström är en regissör, som gjort många bra filmer. Fast här blir det knappast godkänt.

Lasse har valt att ta sig an ämnet spiritism och om konstnären Hilma af Klint. Hon var verksam i Sverige i slutet av 1800-talet fram till 1944. Tillsammans med andra andligt sökande kvinnliga konstnärer bildade hon, De fem. Hilma var också teosof och mycket intresserad av Rudolf Steiners färglära. Tyvärr fick hon aldrig något erkännande av honom. Det grämde henne mycket, vilket visas i filmen. Där svärmar hon enormt för Rudolf Steiner. Rudolf var otroligt populär i Sverige.

Hilma spelas som ung av Lasses dotter, Tora Hallström, hon gör en mycket bra debut och är självklar som filmskådespelare. Hennes framställning av Hilma sjuder av liv och aktivitet.

Senare i livet är det Lena Olin som spelar Hilma, även en fin och trovärdig gestaltning, men Lena är med så lite, så märkligt att hon står som affischnamn.

Här är det fokus på Tora och hennes grupp, De fem, där intriger spelas upp mellan Anna Cassel (Catherine Chalk) som Hilma är tillsammans med, men Annas hushållerska kommer emellan. Tyvärr har filmen för mycket fokus på triangeldramat. Det sackar filmen en aning och man tappar fokus på det väsentliga.

Det verkar som Hallström fallit för tidens nyck att det måste finnas lesbiska scener och att Hilmas förhållande är det viktigaste i filmen. Istället borde det vara Hilmas andliga sökande. Det berörs mer på ytan än på djupet. Därför fungerar inte filmen fullt ut. Hilma är mer lekfullt gjort än en film om Hilmas stora intresse för spiritismen och teosofins djupare innebörd.

Hilma är ingen svenskspråkig film fast den spelats in i Sverige. Här är det en blandning av internationella skådespelare, där alla talar engelska. Synd, då det blivit mer realistiskt med enbart svenska skådespelare.

Läs även min recension av Hilma af Klint/Moderna Museet i Malmö

Regi Lasse Hallström. Medv Lena Olin, Tora Hallström, Catherine Chalk, Jazzy de Lisser, Lily Cole, Anna Björk, Adam Lundgren, Tom Wlaschiha, m fl.

MMM

Lättsamt och underhållande

Det här är roligt på ett avväpnande sätt, den engelska hjälpredan får plötsligt för sig, att hon ska inhandla en haute coutureklänning, från Christian Dior i Paris.

Med sina hopsparande slantar från flera jobb hos överklassen i London (som städerska) och en penningvinst, lyckas hon ta sig till Paris. Redan vid ankomsten börjar kaoset och förvirringen för Mrs Harris. Just att hon kallar sig Mrs Harris får också sin förklaring.

Lesley Manville är underbar i sin roll som den vänlige och förstående städerskan Ada Harris, som vill alla väl. Väl i Paris förstår hon varken etiketter eller hur man uppför sig inför noblessen, men det lockar till komiska poäng, och hon vinner på sin charm.

Isabelle Huppert, som den stränga chefen hos Christian Dior, får inte Ada att krympa, utan tvärt om, hon får till ett upprop om hur man kan förändra Diors kollektion och arbetsmöjligheter.

På köpet träffar hon på en markis, Lambert Wilson, som visar henne respekt, fast hon inte tillhör eliten.

Det har blivit till en film som är kul för stunden. Se den och förundras.

Regi Anthony Fabian
Skådespelare Jason Isaacs, Lambert Wilson, Lesley Manville, Anna Chancellor m fl.