Den Komiska Tragedin/Skillinge Teater/Salongen

Mer teaterverkstad än en färdig föreställning.

Att ta sig an denna monolog kräver sin man med så mycket textmassa och svårförståelig innebörd. Detta har tyvärr inte lyckats från skådespelaren Vincent Grahl och regissören Karin Johansson-Mex.

Som bäst kan man se det som en studie i scenframställning där regissören släpper lös sin skådespelare på grönbete. Men där regissören senare glömmer att skådespelaren har varit borta för länge och nu är vilsen i sin gestaltning.

I ett ambitiöst projekt som detta finns det en förväntan på att både skådespelaren och regissören ska kunna utforska textens djup och komplexitet. Vi, som publik, hoppas alltid på att få uppleva det som gör teater magisk – där ord, känsla och kroppsspråk smälter samman och lämnar oss med en känsla av meningsfullhet, skönhet, eller till och med sorgsenhet.

Det här stycket minns jag som minnesvärt då jag såg det på Skånska Teatern där rollen spelades lysande av Anders Beckman. Han fick fram allt det som Vincent saknar i kraft av utstrålning och komik. Beckman besatt en förmåga att fånga publiken, att göra oss delaktiga i hans känslor och tankar. Det krävs en skådespelare med stark närvaro som kan pendla skickligt mellan olika rollgestaltningar. Vi i publiken måste bli så berörda att vi båda får skratta och tänka till över det absurda som finns inom oss människor och i tillvaron.

Tyvärr saknar denna uppsättning den magin. Här väcks istället en stark längtan över att lämna teatern, då inget överraskande eller unikt visas fram. Det är en känsla av att varje minut som går utan förnyelse, intellektuell stimulans eller kreativt uttryck känns som en evighet. Som regissör borde Karin Johansson-Mex insett att vi får välja något annat.

Manuset är under all kritik då det bara är en massa nonsens som rapas fram utan någon som helst substans eller intellektuell skärpa. Det är en monolog i dialogform som knappt kan tituleras som komisk eller dramatisk. Att släppa fram Vincent Grahl till ett sådant här jättearbete har varit en otjänst som inte gagnar hans karriär. Möjligtvis kunde det passerat som uppspel då han gick på scenskolan i Malmö. Men även det är tveksamt.

Detta är något av det mest ointressanta jag sett under mina år som kritiker. Det känns inte kul att skriva, men en ärlig analys måste fram då detta ska föreställa en professionell uppsättning.

Teatern har potentialen att förmedla tankar och känslor som påverkar oss. Ge er själva och era vänner bättre teaterupplevelser. Teater ska engagera, provocera och helst få oss att skratta eller gråta, inte att titta på klockan i förtvivlan.

Foto Johnny M
Originalmanus – Yves Hunstad och Eve Bonfanti, Ljus och Ljuddesign Andrew Christensen.
På scen Vincent Grahl, Regi Karin Johansson-Mex