MMm – vass koreografi men svag helhet
Denna uppsättning av Spamalot är tyvärr inte lika fascinerande och fängslande som den som teamet, regissören Anders Albien och koreografen Siân Playsted satte upp i Köpenhamn 2017.
Här upplever jag mer av en ytlig och lättsam framtoning. Man har även valt att ”skriva in” ett politiskt korrekt queertema som jag finner helt onödigt och trist att se på. Det är som ett påtvingat inslag som inte tillför något till föreställningen. I alla fall minns jag inget av detta på Tivolis konsertsal, där uppsättningen kändes mer levande och engagerande.
Det som man dock kan berömma föreställningen för är att den är väldigt proffsigt framförd, med en koreografi som imponerar stort och som verkligen sätter sin prägel på scenen. Siân Playsted demonstrerade sin skicklighet och kreativitet på ett övertygande vis senast i Rocky Horror Show här på Nöjesteatern, där hon även regidebuterade med den äran. Hennes koreografi i Spamalot är både energisk och underhållande, och den bidrar till att skapa en dynamisk och fartfylld föreställning.
Man har lyckats få med några kända namn till denna uppsättning, men tyvärr är det ingen som sticker ut särskilt mycket – förutom Anki Albertsson, som överraskade med en underbar och härlig röst. Hennes prestation här är imponerande; hon bidrar med en välbehövlig dos av energi och glädje till föreställningen.
Spelet flyter på i ett jämnt tempo, men jag finner tyvärr inget vidare nöje i att se denna föreställning. Den känns mestadels ointressant, med fadda skämt som inte riktigt landar. Den överraskning och glädje som Köpenhamnsföreställningen presenterade, infinner sig inte här. Kanske beror det på att man valt fel aktörer till denna uppsättning? För regin är det inget fel på, Anders Albien har gjort ett bra jobb med att binda ihop historien. Men varför sätta upp denna pjäs igen? Den känns tidsbunden till då Monty Python hade sin storhetstid, och den resonerar inte riktigt med dagens publik.
Den enda riktigt roliga scenen, som verkligen lyfter hela föreställningen, är när den råbarkade Yorkshiremannen (här fryntligt spelad av Morgan Alling) ska övertyga den tröga vakt 1 (Anders ”Ankan” Johansson) om att han inte får släppa ut hans son, prins Herbert. ”Ankan” är suveränt rolig med sin munvighet, men samtidigt totalt förvirrad, vilket lockar till många skratt. Tillsammans med Vakt 2 (Kim Sulocki) som sekunderar skojigt och Joel Wisti som är en sprallig, skönsjungande och lustig Prins Herbert. Denna scen skapar en livad och underhållande stund. Det är så här kul som hela uppsättningen borde vara. Joel Wisti, som är debutant som musikalartist, är även övertygande som Fransk vakt. Den klassiska scenen där vakten förlorar både armar och ben, men fortsätter ändå att slåss mot Kung Arthur (Samuel Fröler), är hysteriskt dråplig.
Ett överraskande men träffsäkert inslag i föreställningen är Simon Laufer som den legendariska mimaren Marcel Marceau. Simons prestation är både skicklig och underhållande, han bidrar med en unik och intressant dimension till föreställningen.
Att man vågar skoja så kraftfullt mot judarna på Broadway blir lite väl mycket, och skratten fastnar i halsen. Det är inte politiskt korrekt, men mer underhållande och roligt än de utdragna Queerscenerna. Det verkar mer som ett måste för dagens underhållning, snarare än ett kreativt val.
Som helhet är detta ett stycke underhållning med härligt vackra damer men en ganska så intetsägande historia. Trots detta älskade publiken den på premiärkvällen, med alla dess applåder och tjoande.
Manus Eric Idle. Musik John Du Prez och Eric Idle. Regi Anders Albien. Koreografi Siân Playsted. I rollerna Anders ”Ankan” Johansson, Samuel Fröler, Kim Sulocki, Morgan Alling, Anki Albertsson, Fredrik Lexfors, David Sigfridsson m fl
Upptäck mer från MånssonsKultur.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
