Det var en mäktig, kraftfull och vida imponerande femte symfoni som Anders Nilsson hade världspremiär med, ett sådant där verk som redan efter de första takterna får en att räta på ryggen i stolen och instinktivt spetsa öronen.
Jag undrade just hur Anders Nilssons femma skulle låta, särskilt eftersom jag inte var så förtjust i hans förra stycke här på Malmö Live.
Förväntningarna var därför både försiktiga och aningen skeptiska – jag tänkte att det här kanske skulle bli ännu en afton där jag mest satt och jämförde med andra samtida tonsättare. Men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad, ja nästan tagen på sängen, och mäkta imponerad av vad Anders hade skapat denna gång.
Det här är ett verk som tydligt visar en konstnärlig utveckling, en djupare mognad i uttrycket och en större trygghet i det symfoniska hantverket. Det är ett stycke som bär sin egen röst och sitt eget uttryck, och som utan tvekan borde uppföras i fler konserthus, både i Sverige och internationellt.
Hela stycket börjar måttligt i en lagom, nästan trevande takt, som om orkestern försiktigt öppnar dörren till en ny värld. Det finns en känsla av förväntan i de första fraserna, som om musiken letar sig fram och prövar marken innan den tar ordentlig sats. Därefter går det in i ett sprittande och lekfullt tempo, snabbt men aldrig hetsigt, där olika stämmor får kasta bollen mellan sig som i ett musikaliskt samtal. Här glimmar det till av humor och livsglädje, små rytmiska överraskningar och melodiska vändningar som håller lyssnaren alert. Sedan saktar allting ner, och musiken övergår i något långsamt, varmt och behagligt – nästan som en stilla meditation, där tiden tycks stanna upp och där klangerna får klinga ut ordentligt. I de partierna är det lätt att bara luta sig tillbaka, andas djupt och låta sig omslutas av ljudbilden. Mot slutet återvänder verket till ett medelsnabbt tempo, som påminner om inledningen men nu med en känsla av att vi har varit med om något, att vi har genomgått en resa. Det hela rundas av på ett sätt som knyter ihop början och slut, utan att det för den skull känns förutsägbart eller schematiskt.
Det var underbart att se hur dirigenten Martyn Brabbins med säker hand förde musikerna till en nivå som var njutningsfull och koncentrerad hela verket igenom. Han höll ihop de många skiftningarna i tempo och karaktär utan att det någon gång kändes splittrat eller rapsodiskt, han vågade också låta musiken andas i de stillsammare partierna. Både harpan, blåset och fiolerna, liksom pukorna, trummorna och det skimrande klockspelet, harmonierade på ett närmast perfekt sätt. Varje sektion fick sina ögonblick i rampljuset utan att helhetsintrycket tappades bort. Särskilt imponeras jag av samspelet mellan stråkar och slagverk, där de rytmiska accenterna förstärkte de melodiska linjerna utan att dominera.
Det märktes att orkestern hade arbetat noggrant med dynamik och fraser, och att man tog verket på stort allvar – något som verkligen förhöjde upplevelsen för oss i publiken.
Anders Nilssons symfoni är inspirerad av Thomas Manns roman ”Doktor Faustus”, där en tonsättare säljer sin själ till Djävulen i utbyte mot genialitet och konstnärlig storhet. Med den bakgrunden i åtanke blir det lätt att höra de mörkare underströmmarna i musiken, de där små harmoniska förskjutningarna och melodiska brotten som antyder något hotfullt under ytan. Det är som om symfonin hela tiden pendlar mellan ljus och mörker, mellan mänsklig sårbarhet och en nästan demonisk kraft.
Jag tycker att Nilsson lyckas fånga något av romanens existentiella allvar utan att förlora sin egen musikaliska identitet; han skriver ingen programmusik som slaviskt följer berättelsen, utan snarare ett fristående verk som lånar stämningar och idéer. För den som känner till romanen ger det ett extra tolkningslager, men även den som aldrig hört talas om ”Doktor Faustus” kan ta till sig den känslomässiga intensiteten i symfonin.
Efter paus fick vi så höra mästerverket Beethovens femma, denna ikoniska symfoni vars inledningsmotiv nästan alla känner igen, även de som sällan sätter sin fot i en konserthall. Här hörde man verkligen hur en symfoni kan låta när allt sitter på plats – från de första ödesmättade slagen till den triumferande finalen. Även om jag har hört den flera gånger tidigare, både live och på inspelning, blev jag helt hänförd vid kvällens uppvisning.
Det var som att höra verket på nytt; nyanserna i fraseringen, den omsorgsfullt uppbyggda dramatiken och det precisa samspelet gjorde att varje sats kändes levande och angelägen. Den här symfonin kan man verkligen inte få nog av, liksom flera andra verk av Beethoven, som ständigt tycks ha något nytt att säga oss trots alla åren som gått.
Det var säkert också därför konserthuset var fullsatt denna kväll: kombinationen av en världspremiär av Anders Nilsson och ett älskat stycke av Beethoven är svårslagen. Man fick både upptäcka något nytt och återvända till en klassiker, och det är just den mixen som gör en konsertupplevelse riktigt minnesvärd.
Det är svårt att slå en sådan kväll, där både nutid och dåtid möts på samma scen och berikar varandra. Jag hoppas verkligen att Anders Nilsson får möjligheten att komma tillbaka med sina andra symfonier, så att vi kan följa hans fortsatta resa som symfoniker och kanske så småningom få se hans musik ta plats bredvid just dessa odödliga verk i repertoaren.
Upptäck mer från MånssonsKultur.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
