MMMM – Underbar familjär stämning
En glädjefylld kväll med dessa klassiska och komiska Torssonsånger.
Teatern bubblade av förväntan när Torsson körde igång med sina välkända skånska melodier. Nu förstärkt med skådespelaren, Per Lasson, också skåning och känd från sin polisroll i tv-serien Tunna blå linjen samt i Där solen alltid skiner, som snart kommer med en andra säsong.
Detta hobbyband, som bildades i Lund 1976, firar i år sitt 50-årsjubileum. Bandet leds av gitarristen och sångaren Bo Åkerström. Det är också Bo som är ansiktet utåt och som skriver låtarna. Han har också skrivit kvällens föreställning om Gunnar. En riktig skånsk historia där komiken ständigt är närvarande. Bo medverkar med en del stickrepliker som blir komiska till Per Lassons uppläsning; där han sitter på en parkbänk och dricker sin starköl. Per blir en naturlig länk till gruppen med sin skånska läsning, som då och då avbryts av Bo när han tycker att Per överdriver med olika betoningar i historien om Gunnar.
Vid nästan varje låt så är publiken med på noterna och klappar och sjunger med. Det blir som en stor familjefest där alla kan texterna. Fast föreställningen är över 2 timmar med paus så känns det inte långt eftersom trevnaden stod i centrum.
Alla fem musikerna är på topp och Bo skiftar mellan elektrisk och akustisk gitarr. Liksom Thomas Holst skiftar mellan keyboard och elgitarr. Michael Sellers på gitarr och sång, Dan Persson på bas och sång samt Rikard “Bure” Swärdh på trummor. Tillsammans bildar de det musikaliska universum som ger låtarna, den tyngd och musikalitet som de behöver. De finurliga texterna, lockar till skratt och glädje och igenkänning hördes i publiken. Det kommenterades i publiken vid ett flertal tillfällen.
Vilt jubel blev det när Klippans centrum, Det spelades bättre boll, Jag minns en gammal bil, Danmark, Volleyboll-Molly, Blodomloppet, och Lena Green spelades. Men i stort sett alla låtarna framkallade, mycket applåder och medsjungning.
En trevlig kväll där man kände att det var kul att vara skåning och cykla hem i småregnet, genom stilla kvarter där gatlyktorna speglade sig i de blanka gatstenarna. Luften var mild och fuktig, och man hörde bara ett svagt brus från stan långt borta medan regndropparna slog mjukt mot jackan. Hjulet snurrade jämnt, benen rullade på av sig själva och någonstans där i mörkret kändes det plötsligt självklart att just här hörde man hemma.
Upptäck mer från MånssonsKultur.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
