Nick Lowe & Los Straitjackets/Musik


MMM

Nick Lowe har för mig varit en favorit sedan hans första platta släpptes. Här tillsammans med Los Straitjackets får hans låtar ett nytt liv.

På söndagskvällen visade Nick och bandet återigen, vid sitt andra besök på KB, att de bemästrar både publiken och sättet de framför sina låtar på.

Nick Lowe intar scenen med en självklar och avslappnande attityd, som bara en musiker kan göra, som varit verksam så länge.

Los Straitjackets med sina mexikanska brottarmasker kan skrämma slaget på en vid en första anblick, men så fort man hör deras ljuvliga instrumentalmusik, så blir man på gott humör. De kommer från Nashville, Tennessee. Där bildades de 1988. Med Nick Lowe har de spelat sedan 2016.

När de kör ett eget set finns där ekon från Ventures surfmusik och annan instrumentalmusik. De gjorde bl a en härlig version av Shocking Blues, Venus.

Nick Lowe gav oss den ypperliga, Half a Boy, Half a Man, som jag tyckte var kvällens höjdpunkt, men även klassikern (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding flöt fram på ett fint sätt tillsammans med Los Straitjackets. Liksom I Live on a Battlefield och I Knew the Bride (When She Used to Rock ‘n’ Roll).

En kväll att minnas, fast jag tycker nog att hans förra besök var en större höjdpunkt.

Foto Johnny Månsson

Kulturbolaget i Malmö den 25 september 2022

Mitt om natten/Musikal


MMM

Det är ett risktagande att ge sig på något så danskt som Kim Larsen och Gasolin i Sverige. Det är nästan heligt även för oss svenskar, då både bandet och mannen var stora även här.

Men den här musikalen går säkert hem i stugorna att döma av premiärpubliken. Det tjoades och gapades som på den värsta rockkonsert. Kanske för att en del stärkt sig i baren innan.

Den minimala handlingen flyter på bra och själv ser jag min hippietid sväva förbi. Vi befinner oss hos husockupanter, hippies och danska motorcykelligister. Fast den mer positiva delen betonas och tur är det.

Anders Albien har med god hjälp av koreografen Siân Playsted och originalkoreografin av Sofie Akerø & Peter Friis skapat en föreställning som inte har en död minut. Här händer något ständigt och publiken är hela tiden med på noterna. Sen kan man fråga sig om det är något direkt värde av det här spektaklet.

Rollbesättningen är väl sammansatt men främst vill jag nämna Cornelius Löfmark, rent skådespelarmässigt. Han är mycket trovärdig i rollen som Arnold och man är ständigt nyfiken på vad han ska ta sig till. Nic Schröder som Benny har fått in den danska flummiga jargongen från Christiania, som då var gångbar. Den har även Janne Åström som Tusinfrynd. Tommy Juth som skrothandlaren gör en säker och träffsäker figur, liksom Eva Westerling, som den pilska och överförfriskade älskarinnan.

Orkestern gör ett bra jobb och speciellt efter föreställningen då de kör flera av låtarna i sin helhet. Publiken får en chans att sjunga med då hela ensemblen medverkar till allsång.

Baserad på Erik Ballings film ”Midt om natten” och med låtar av Kim Larsen och Gasolin. I rollerna Nic Schröder, Cornelius Löfmark, Jennie Rosengren, Simon Laufer, Ralf Gyllenhammar, Tommy Juth m fl. Regi Anders Albien. Koreografi Siân Playsted, baserat på originalkoreografi av Sofie Akerø & Peter Friis. Nöjesteatern, Malmö 23/9.

Bränn alla mina brev/Film


MM

Vidunderligt filmad, fast tristess på duken.

Jag har inte läst boken, men att döma av Alex Schulmans ointressanta krönikor, så blir jag inte lockad.

Här sackar tempot framåt och handlingen är inte vidare intressant. Allt försegår i kampen mellan skribenterna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den senare en favorit hos mig, då det gäller att kunna skriva, rent stilistiskt var han en av våra främsta. Själv håller jag boken, Om konsten att läsa och skriva som en måstebok. I alla fall för oss som skriver. Sven Stolpe hade jag ofta svårt för i hans stockkonservativa och kyrkliga retorik.

I filmen är det Stolpes kvinna Karin, som de båda männen konkurrerar om. Hon är väl spelad av Asta Kamma August. I samma liga befinner sig Bill Skarsgård som Stolpe och Gustav Lindh som Lagercrantz. Men de verkliga giganterna inom skådespelarkonsten är Marika Lindström och Sten Ljunggren som paret Stolpe. Det är här det bränner till rejält, då det blir ordväxlingar.

Scenografi, dekor och kostym är imponerande, liksom klippningen, där allt flätas samman, utan en skarv. Man känner verkligen att man är i Stockholms 1930-tal.
Filmen väcker dock inte det intresse som tidigare Björn Rungefilmer.

Regi Björn L Runge. Medverknde Asta Kamma August, Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Marika Lindström, Sten Ljunggren, Sverrir Gudnason, Ossian Skarsgård m fl.

Viva/Wallmans i Köpenhamn


MMM

Det är en färgglad och imponerande föreställning som Wallmans levererar. Just så, som traditionen bjuder. Varken mer eller mindre. Härligt Wallmans är tillbaka, senast var det 2019, innan pandemin.

Det är en jämngod kvalitet och ingen direkt stjärna i årets show, men så är det kanske också tänkt. Alla arbetar väldigt bra tillsammans.

Megan Moore (Thomas Rosendal, är kvällens Dragqueen & konferencier, utklädd i diverse peruker och uppträder även som Dolly Parton.

En superb orkester drar på så högt att hörselskydd rekommenderas. Då de spelar från Abbas katalog och Megan går runt med mikrofonen till publiken, blir jag mycket imponerad, vilka sångare det finns, som sjunger minst lika bra som solisterna på scenen.

De bästa inslagen i årets show är ett potpurri av Elvis och den svenska producenten och låtskrivaren Max Martin, makalöst framfört med dess koreografi, scenografi, solister och dansare. Där var det svårt att sitta still.

Lägg därtill akrobaterna Jamie & Beata med sina halsbrytande nummer. Även Jonathan Young, på en sex meterhög polstång, var magisk att se på. Då höll varmrätten på att kallna.

På tal om mat så är det hela ett ”Dinnerparty”. Fyra rätter serveras under showen. Maten håller en hög klass och njutningen var total.

Som en familjeföreställning fungerar det väldigt väl. Då musiken är igenkännande kan alla åldrar få sitt lystmäte. En kväll som kan rekommenderas, nog så nära från Köpenhamns station, mitt emot Tivoli.

Foto Johnny Månsson

Joyce Carol Oates: A body in the service of mind/Film


MMM

Vi får en gedigen inblick i Oates liv genom Stig Björkmans sätt att närma sig Joyce.

Carol är verkligen produktiv, hon skriver cirka två böcker om året och har nu kommit upp i ett hundratal. Hennes språk är på en hög nivå, rent stilistiskt. När jag läste hennes bok Blonde så var det som en dröm, språket bara flyter på. Även om boken är tjock som en tegelsten, så tröttnar man aldrig.

Det har tagit åtta år för Stig Björkman att få göra den här filmen. Joyce har tidigare sagt nej men hennes dåvarande man tyckte att nu var det dax för Carol att säga ja. I ett brev till Stig skriver Joyce hur mycket hon beundrar Stig. Vilket kan te sig märkligt, i jämförelse med henne.

Det har blivit till ett intimt och öppet samtal med de båda fast där man inte hör Stigs röst. Det är helt rätt förfarande av Björkman. Oates svarar lika väl som i sina böcker.

Däremot har jag svårt för hennes politiska korrekthet. Jag får en känsla av att när det gäller politik är hon väldigt omedveten, nästintill naiv. Det förvånar mig mycket då hon ger ett så moget intryck i sina böcker. Där faller filmen för mig. Ännu en vänsterintellektuell som vill visa hur hon godhjärtad hon är, fast på fel vis.

Är man intresserad av Oates författarliv så är filmen en godbit. Likaså för att förstå vem människan Joyce Carol Oates är. På gott och ont.

Regi Stig Björkman

Moonage Daydream/Film


MM

Även om jag är ett stort Bowiefan sedan Ziggy Stardust, så är den här ihopklippta filmen, inget vidare att se på. Det mesta har vi sett och känner till sedan innan.

Det enda som fängslade mig var Bowies existentiella tankar om livet och vad han ansåg som var väsentligt, ju äldre han blev. Det är tänkvärt och värt att lyssna på.

Filmen vevar fram och tillbaka en Londonkonsert då Bowie slog igenom som Ziggy Stardust, men den har så dålig film och ljudkvalitet, att man blir trött av se på konserten.

Trött blir man av det mesta i detta hopkok, som pendlar fram och tillbaka i tiden istället för att köra det kronologiskt. Det mesta är av inget värde, ändå klockar dokumentären in på över två timmar.

Jag minns hellre min första konsert med David Bowie -76, i Köpenhamn. Då hade han just släppt Station To Station. Det var en stor upplevelse att se honom då, fast med ett så bombastiskt ljud att konserten var svår att njuta av, rent volymmässigt.

Regi Brett Morgen

Anastasia/Musikal på Malmö Opera


Härligt underhållande!

MMMM

Det är en bländade föreställning som Malmö Opera levererar. Den enkla scenografin fullständigt översvämmar scenen med stora böljande draperier, som inte bara är estetiskt tilltalande i all sin färgprakt, de fyller även sin funktion på ett magiskt vis, i den äventyrliga handlingen.

I andra akten i Paris blir det vackert med böljande dans. Olika miniatyrer av kända ikoniska platser bidrar till en skrattfest.

De flesta känner säkert till historien om Anastasia, kvinnan som påstår sig vara dotter till den mördade tsarfamiljen. Här spelas hon övertygande av det nya stjärnskottet, Tuva B Larsen, men det är främst hennes ljuvliga stämma som är så minnesvärd. Fast hon får god hjälp av de andra solisterna, för att inte tala om Malmö operaorkester och kör, med dess dirigent Joakim Hallin. Tillsammans bildar de en helhet som imponerar.

Vi får inte glömma bort koreografin av Miles Hoare, och nämnda scenografi av Benjamin la Cour. Lägg därtill kostymerna och maskerna av Nina Sandström, ljuset av Ulrik Gad samt regin av Johanna Hybinette. Däremot var ljudet i kraftigaste laget.
Men det blev en framstående föreställning som trollbinder, fram till slutet.

Fast Lill Lindfors borde spelats av en riktig skådespelare med en bättre sångröst. Lill läser upp texterna och hennes spel är väldigt teatralt. Dock textar hon mycket bra! Fast på denna föreställning tappade hon texten vid flera tillfällen och improvisationen var ett faktum.

De övriga medverkande gick in för dramat med liv och lust. Alla solisterna är fantastiskt bra. En njutning, varken mer eller mindre.

Foto Jonas Persson
Regi Johanna Hybinette. Koreografi Miles Hoare. Scenografi Benjamin la Cour. Kostym och mask Nina Sandström. Ljus Ulrik Gad. Ljud Avgoustos Psillas. I rollerna Tuva B Larsen, Andreas Weise, Michael Jansson, Philip Jalmelid, Lill Lindfors m fl. Malmö operaorkester och kör. Dirigent Joakim Hallin. Malmö Opera den 7 september 2022.

Upplandsgatan/Historien om en gata i Malmö och dess omgivningar/Bok


Det här är en gedigen bok om Malmös historia, som tar oss hela vägen fram till där -70-talet tar vid. Jag fann den mycket givande, även om jag är uppväxt i Limhamn på -50/60-talet. Den omgivning som beskrivs i boken var för mig då helt främmande och kändes mycket långt borta, men nu har jag fått veta oerhört mycket mer om denna stadsdel och Malmö.

Boken är koncentrerad till området runt Upplandsgatan med omnejd. Författarna tar sitt avstamp redan på 1500-talet då platsen Södervärn fanns, fast då under namnet Söndre/Södra Värn.

Om hur vår stad har förändrats beskriver Bertil Wilhelmsson på ett noggrant och informerande vis. Här finns mycket att hämta för den historiskt intresserade.
Bertil tar oss med ända in på 1950 och -60-talet, där jag börjar känna igen min egen uppväxt. Minnenas kavalkad beskrivs på ett mycket underhållande vis.

Jag minns väl mina dagar med diverse spännande sällskapsspel, där hela familjen deltog eller bara ens kompisar. Alla de serietidningar jag köpte (Illustrerade Klassiker/Prärieserier/Fantomen, m fl) och sparade, samt de böcker jag lånade på ungdomsbiblioteket i Limhamn. Jag lånade så mycket att jag fick be min mor om ett intyg för att få låna på Vuxenbiblioteket.

Stycket ”Om att läsa utdömda böcker” är mycket talande för vår märkliga tid. Att ta bort och varna för den tidens tyckande och tänkanden är en farlig väg som kan komma att utplåna vår historia. Själv älskade jag Enid Blytons Fem-böckerna och dess filmer, liksom Hemliga Sjuan.
Astrid Lingren var en annan favorit. Då jag var 11 år sökte jag till uppsättningen av pjäsen Mästerdetektiven Blomkvist Malmö Stadsteater. Kom tyvärr inte med då man skulle vara 12 år och inte prata skånska.
Stellan Skarsgård och en del andra idag namnkunniga skådespelare medverkade till en föreställning som blev mycket sevärd. Joakim Ollén, som senare blev en tongivande Malmömoderat var också med i Vita eller Röda rosen.

När vi kommer in på -50/60-tal så tar Peo Gertsson vid i boken. Då blir det minnen om bl a vår fina simhall, men Peo glömmer att nämna simklubben, Limhamns simsällskap (LSS), där jag själv var med och tränade.
Däremot har Peo med så mycket annat som var väsentligt för mig som liten påg och som snart skulle bli tonåring. Som ”Årets singlar & hits 1964”. Där finns inte Dean Martin med, vilket jag helt klart förstår för oss popälskande ungdomar. Men Dean är filmkritikern Roland Klintebergs musikfavorit. Det för oss in på gästskribenten Rolands avsnitt om ”Malmös biografer på 50 & 60-talet”. Här har Roland fått med om hur väsentlig Malmö var som filmstad. Man kunde vandra längs Södra Förstadsgatan fram till Stortorget och därigenom ha passerat upp till tio biografer, det var ändå inte alla i Malmö och i Limhamn. Ett sådant rikt utbud hade vi på kvällarna, för att inte tala om alla matinéer, som vi såg på söndagarna.

Detta är inte bara en bok för Malmöbor utan för alla som vill veta mer om en del av Sverige och om hur femtio- och sextiotalet säkert var för de flesta pågar på den tiden. Här finns även vilka mopeder vi körde och hur livet tedde sig i stort. Boken är en värdefull kulturgärning.

Dagsvärst/Bok


Rasmus Dahlstedt beskriver sig själv så här, ”Skådespelare, skribent och spektakelmakare. Programledare för Antipodden.” Det är nog så sant och själv har jag tidigare sett honom agera i Visselblåsaren.

Nu har jag tagit mig an hans bok Dagsvärst, med limerickar och dagens dikt.

Det är aktuella händelser där Rasmus på sitt säregna vis fyller i vad som fattas av en händelsebeskrivning i våra medier. Ofta med en avväpnande humor och sunt förnuft.

Det rimmas på vers och så som det tidigare kunde vara på trycksvärta i diverse tidningar. Fränt, fräckt och roligt. Rasmus formulerar det själv så här, ”På dagsvärsta vis ska jag peta i karbunklar, med allvar och humor skildra vad jag sett. Det uppvägs av att de andra fördunklar….Mitt stoff är alltså verklighetens lera”

Det är i den traditionen som Dahlstedt skriver och med blandat resultat. Det blir både ris och ros, genom att det är krävande så som dessa funderingar är skrivna. Fast tänkvärt och träffsäkert, om vad som hände i Sverige, 2021.

Där kräftorna sjunger/Film


MMM

Gripande berättelse fallerar

Det här kunde ha blivit mycket bra, men något gick fel på vägen, då man ville överföra den bästsäljande boken till en filmatisering.

Vi får följa en familj som bor i träskmarkerna i North Carolina. Vardagen präglas av en försupen man som slår både hustrun och barnen. De rymmer så småningom och plötsligt så står ena dottern Kya kvar. Hon väljer att bo kvar då även fadern försvinner.

I byn blir hon kallad Träskflickan där hon kommer i sina trasiga kläder och barfota. Skolan struntar hon i då hon blir mobbad och utstött. Hemma börjar hon studera djur och växter och är så begåvad att hon kan teckna av dem. Kya möter en ung kille som hon blir förtjust i och som uppmuntrar henne att försöka sälja sina teckningar till något förlag. Innan dess råkar hon ut för två stora besvikelser och en slutar på ett brådstörtat vis.

Under filmens gång känner jag att något fattas i denna hjärtskärande historia. Då jag inte läst boken så kan jag inte säga vad, mer än att jag lämnar salongen med en otillfredsställande känsla om hur filmens manus och regi är konstruerat.

Regi Olivia Newman Medv Daisy Edgar-Jones, David Strathairn, Taylor John-Smith, Michael Hyatt, Sterling Macer Jr m fl.