… har du sett världen/En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe/Malmö Live


Från dansk ”skidderöv” till uppburen folkhjälte 

Det är ett klart vänsterperspektiv i denna ojämna uppsättning och varför låta en kvinna spela Mikael som barn och vuxen? Det framställs inte tankfullt. Istället kunde en Man säkert gjort Mikaels uppväxt mer trovärdig och levande. 

Sissela Benn kämpar på med keps och kortbyxor, fast nedtonad i sin komik, vilket stämmer bra med rollerna. Bäst är hon som Mikaels dotter och då Sissela minns när hon fick Mikaels autograf.

Edda Magnason 
sjunger och spelar piano klanderfritt men gör inte så mycket av Mikaels sånger. Likadant med Mikael Wiehe som bara står rakt upp och ner och mer eller mindre deklamerar sina låtar. Här undrar jag hur regissören Philip Zandén har tänkt? Allt är upplagt som en vanlig konsert med Mikael. Inget fel i det men kunde man inte lagt in mer dramatik och nerv i föreställningen? Nu sitter man mest och väntar på att något ska hända.

Dramaturgiskt är det ointressant. Förutom nostalgiska filmsnuttar av gamla Malmö är det stiltje på scenen och varför visas Malmöfilmer när det talas om Mikaels så entusiastiska författartripp till Paris?

Filminslaget av Malmödemonstrationen då vänsteraktivisten Showan blev knivhuggen ger ett felaktigt sken av att Malmö och resten av Sverige är nerlusat med nazister. Enligt SÄPO finns det ett hundratal i hela Sverige. SÄPO fastslår att det största hotet idag är våldsvänstern och de radikala islamisterna. Men inte ett ord om detta i denna så vänstervridna uppsättning. 

Då Mikael talar om sin förlust av sina föräldrar och Björn Afzelius blir det föreställningens känsligaste scen och en av höjdpunkterna. 

Fast det allra bästa är när Malmö SymfoniOrkester under ledning av dirigenten Marit Strindlund får Mikales sånger att blomma ut i starka och kraftfulla arrangemang. Till sin hjälp har de Jonas Nydesjö, Anna-Lena Laurin, Calle Rasmusson, Olov Helge och Ann-Sofie Söderqvist arrangemang och bearbetningar. Där fick jag en flashback till 1984. Då var jag med i Husets kör i Malmö. Tillsammans med Mikael sjöng vi hans sånger inför en entusiastisk publik. 

MEDVERKANDE Malmö SymfoniOrkester, Mikael Wiehe, Sissela Benn, Edda Magnason, REGI Philip Zandén, DIRIGENT Marit Strindlund, MANUS Fredrik Ekelund, BILD- OCH FILMPRODUCENT Magnus Gertten, ARRANGÖR/MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Nydesjö, ARRANGÖRER Anna-Lena Laurin, Ann-Sofie Söderqvist och Calle Rasmusson.

Tommy Hansson/Namelosers sångare


En rockikon har lämnat oss!

Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband då jag växte upp i Limhamn på -60-talet.
Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där.
Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning.
För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerrade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och engelska band som Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var även förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.

2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det handlar om Rolling Stones besök på en privat fest, efter deras spelning på Baltiska hallen i Malmö, 1965.
Vi får följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv då han flyttade till Stockholm och gifte sig och fick två barn. En skilsmässa förde honom åter till Malmö

I dokumentären kan man lätt ana en besviken man och Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.

1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte skriva låtar sa Tommy skrattande, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”

Vid ett av våra sammanträffande då vi lyssnade på låtarna signerade Tommy innerfordralet med sitt alltid avslutande ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll som efterlämnar en stor tomhet. Samt att jag glömde ringa upp Tommy då han sist sökte mig på telefon…

Namelosers spelade in flera singlar och de håller än idag. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN.

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

 

fullsizeoutput_1c49
Tommy Hansson till vänster.

IMG_0045.jpeg

IMG_0014
Tommy Hansson på Jan Olofssons fotoutställning från -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.
DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg
IMG_2332
En av de sista bilder jag tog av Tommy

The Hustle/Film


MM
Klumpig remake på komediklassiker

Vad skriver man om en ganska så töntig och ointressant film, som dessutom försöker sig på att göra en ny variant av en film som redan gjorts två gånger, med bra resultat.

Här är det Anne Hathaway som spelar den lyxiga svindlerskan som snart får konkurrens av Rebel Wilson. Båda aktörerna är småroliga då och då och kanske mest Rebel Wilson i sina olika uppenbarelser. Fast det blir skrikigt och hysteriskt i längden. 

Som en stunds underhållning i hur smarta kvinnor kan lura oss män på våra ägodelar är den kul. Men som helhet håller den inte! Jag sitter mest och längtar till att se om Rivierans guldgossar, med Steve Martin och Michael Caine i rollerna.

Regi Chris Addison
Skådespelare Anne Hathaway, Rebel Wilson, Tim Blake Nelson m fl

Schlagt sie tot!/Om reformatorn Martin Luther/Urpremiär på Malmö Opera.


Få ljusglimtar om Martin Luther! 

När parhästarna, regissören Peter Oskarsson och scenografen Peter Holm, är igång brukar det vankas stordåd, men här har de gått bet!  

På papperet låter det spännande. En nyskriven opera om reformatorn och munken Martin Luther. Av det dansksvenska paret Bo Holten och Eva Sommestad Holten. Intressant ämne men faller inte i så god jord. Här fattas den dramatiska nerv som måste till för att hålla operan levande. Varken texten eller musiken uppbådar ett sådant intresse, för att hålla en fängslad i tre timmar. Även om vi får delar av Martin Luthers eget komponerande.

Hela första akten är mörk och tung. Här finns för många personer att hålla reda på samt en för komplex text. Den svaga ljussättningen gör att man har svårt att hålla huvudet uppe och bli riktigt engagerad. Därtill sångare som knappt hörs över rampen.

Dirigenten Patrik Ringborg blir mer intressant att se på då han mästerligt och med full inlevelse dirigerar sina musiker och sångare. 

Musiken är mestadels lika tung som dramat men där finns ljusglimtar. Som när bleckblåset och körerna kommer in. Körerna lyfter operan och det blir mer luftigt och hörvärt. Annars är det en ganska så tråkig musik som Bo Holten komponerat. Fast det blir nog så om man ska skriva musik till Martin Luthers koraler. 

Bland solisterna gör basbarytonen Dietrich Henschel som Martin Luther ett gediget arbete. Hans röst hörs också för det mesta. Även tenoren Thomas Volles som Melanchton gör en berömvärd insats.

Koreografen och butohdansaren Caroline Lundblad/Frauke har gjort en annorlunda koreografi som man reagerar och blir nyfiken på. Det är fascinerande att se hur dansarna virvlar fram på scenen och blir ett med dramat.

Peter Oskarson skapade teaterhistoria under sin period som regissör för Skånska Teatern, i Landskrona. Liksom scenografen Peter Holm. Fast här blir jag inte så imponerad av de båda. Jag saknar de snillrika scenlösningarna och den fantasifulla scenografin.

En liten flicka längst fram på rampen slår igång dirigenten i andra akten.
Hon figurerar även i andra scener som någon slags övervakare av händelseförloppet.
Jag slås direkt av likheten med Greta Thunberg, där man helgonförklarar ett barn. Här gör sig vår tid påmind, lika farligt och dumdristigt, nu som då. Vi är fortfarande fast i stela tankebanor, utan vilja till förändring.  

malmo_opera_-_schlagt_sie_tot_59
Fotograf:Jonas Persson Musik: Bo Holten
Libretto: Eva Sommestad Holten
Översättning till tyska: Jana Hallberg
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Peter Oskarson
Scenografi & kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jakob Högström, Reinhard Hagen m fl, Malmö Operakör och barnkör, Malmö Operaorkester

Mattias Nilsson/ DREAMS OF BELONGING – The Songs -/CD


En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean MartinHär en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson. 

Dreams_Of_Belonging_Album_Cover

Red Joan/Film


MMM
En anmärkningsvärd historia

Trevor Nunn är en begåvad teaterregissör men inte lika säker på att göra film. Det märks tydligt i denna berättelse. 

Då regissören för fram historien verkar han vara mer på teatern än i filmens värld. Trevor Nunn arbetar inte med kamerans effektivitet och spänningsmoment, som en modern publik förväntar sig. 

Det är upplagt för en thrillerstämning i denna sanna filmatisering om KGB-spionen Melita Norwood, här fantastiskt porträtterad av Judi Dench.

När Melita Norwood är 87 år finer man henne boende i London. Hon arresteras i sitt hem och blir förd till polisstationen. Melita nekar till allt och förstår inte varför polis hämtat henne. 

Hennes son som är advokat är lika oförstående till hur man kan misstänka hans moder för spionuppdrag. Hon är ju bara en obetydlig pensionerad bibliotekarie. 

Det är en ganska så släpigt berättad historia och den tappar i intresse gång på gång. Det är svårt att förstå att en så begåvad regissör som Trevor Nunn inte insett att filmen kantrar. Fast Judi Dench medverkan gör filmen sevärd. 

Regi Sir Trevor Nunn
Skådespelare  Judi Dench, Sophie Cookson, Tom Hughes, Stephen Campbell m fl

Q/Bok av Fredrik Ekelund


Skör och uppriktig

Malmöförfattaren Fredrik Ekelund väljer att komma ut som transvestit i sin senaste bok, Q. Det är ett modigt och utmanande sätt som visar på att Fredrik inte skäms för att han är transvestit. Något han identifierat sig med länge men burit på som en gömd hemlighet.

Fredrik kan man lätt förknippa med en typisk man som älskar fotboll, öl och kvinnor. Därför kom detta som en rejäl överraskning. Jag skulle ha svårt att tro på det om inte denna bok fanns.

Fredrik är utlämnande med sina känslor och utsvävningar. Han pendlar mellan den heterogena världen och livet som transa i Köpenhamn. Det är där som Marisol (som Fredrik heter som transvestit) vistas då hans förvandling trätt i kraft. Nattens äventyr får Marisol att leva ut och att känna att hon är fri i kropp och själ. Att ha sex med män är nu inte främmande för Marisol.
När dagen randas så återvänder Marisol till sitt kära Malmö. Fast då som Fredrik.
Att visa sig som Marisol i sin hemstad känns för svårt för Fredrik. Där slits han mellan sina båda roller som man och kvinna. Det är också i Malmö som Fredrik måste konfronteras med sin familj om sin hemliga läggning. Det blir till en kamp som slutar i skilsmässa, hans fru kan inte acceptera hans liv som transvestit.
Fredrik finner tröst i en transvestit från Bolivia som senare övergår till en brevkontakt. Men även andra kvinnor och transor kommer in i Fredriks hedonistiska uteliv i Köpenhamn.

Fredrik hånas av muslimska män. Han konfronterar dem på öppen gata men väljer mestadels  att tankemässigt se igenom deras hat mot oliktänkande. Dessa machomän från Mellanöstern. 

Min nyfikenhet på vad som ska hända härnäst gör att det är svårt att lägga ifrån mig denna bok om livet som transvestit. Fredrik beskriver tydligt och klart varför han väljer att klä sig som kvinna och varför det är så viktigt för honom. Det är en mycket välskriven bok och jag hoppas att flera tar sig an den intressanta förvandlingsberättelsen. 

Foto Emelie Asplund
Fredrik Ekelund som Marisol
Foto Emelie Asplund