Explosiv kväll med Maksim – filmmusik och virtuost piano
Maksim inleder med klassikern Speak Softly Love från filmen Gudfadern. Det är mycket filmmusik i hans repertoar som han blandar med sina egna kompositioner.
Den världsberömde crossover‑pianisten MAKSIM gästade Malmö konserthus med en spektakulär och överväldigande show. Maksim tog i för kung och fosterland och verkade helt slut efter varje pianostycke som han levererade.
Han var inte klädd som en traditionell pianist i kostym och slips, utan han kom in i en röd kort jacka; senare bytte han om till träningsbyxor med väst på sin bara överkropp, så vi kunde se hans vältränade och tatuerade kropp. En näsduk att torka sig med och att dricka från sin vattenflaska använde han efter varje nummer under sin repertoar.
Kvällen bestod av mycket filmmusik så som ”Exodus”, ”Pirates of the Caribbean” och ”Game of Thrones”. Men även klassisk musik av Chopin och Tjajkovskij samt Maksims egna verk från sitt 12:e studioalbum, SEGMENTI. Från den framförde han ”Prokofiev’s Fantasy”. Verket sammanförde tre av Sergej Prokofjevs mest ikoniska kompositioner: Toccatan, teman ur Romeo och Julia samt codan ur Pianokonsert nr 3, en av de mest tekniskt krävande passager som någonsin skrivits för piano. Maksim spelade även en egen tolkning av Abbas Dancing Queen, till publikens förtjusning. Men vi ska inte glömma hans förnämliga medmusiker, tre violinister, en på cello och en slagverkare. De presterade minst lika bra som Maksim.
Maksim har sålt över 5 miljoner album världen över och mottagit ett flertal guld- och platinaskivor
I bakgrunden visades spännande och uttrycksfulla bilder där bland annat Maxims händer tydligt visade vilken virtuos han är vid pianot. Ofta gick det väldigt fort, men han verkade inte missa en enda ton. Det var oerhört imponerande och storslaget.
På Malmö Live fanns det flera tomma rader, men jag tror inte många känner till honom ännu. Fast Maksim har gjort tolv studioalbum och fått MTV Music Awards.
Den här konserten rockade så mycket så jag blev tillsagd av personen vid sidan om mig att jag skulle sitta stilla, men det var nästan omöjligt på så medryckande pianospel.
Vi som hade förmånen att få uppleva en av dessa fem konserter i Sverige vandrade lyckliga hem den kvällen, fyllda av intryck, värme och en känsla av att ha varit med om något alldeles särskilt som vi sent kommer att glömma.
Detta är för mig en helt onödig bok som är fylld av sådant vi redan vet, om vi hängt med under tiden som Erik Helmersson beskriver. Från 2011 och framåt.
Erik har varit ledarskribent på en av de mest vänstervridna tidningarna, Dagens Nyheter. Numera detsamma på tidningen Dagen.
Om detta skildrar han sina tolv år då DN vreds mer och mer åt vänster och det som kallas Woke. Precis som de flesta dagstidningar i Sverige. Skribenter som tidigare varit liberala med sunda åsikter blev plötsligt åsiktsmaskiner för att tycka rätt, alltså de som vänstern propagerade för. Man lät exempelvis Greta Thunberg inte bara medverka i tidningen utan till och med vara symbolisk gästchefredaktör under en dag på DN, vilket användes som ett tydligt ställningstagande i klimatfrågan och som ett sätt att markera vilken världsbild tidningen ville förmedla. I förlängningen fastnade man också i ett allt mer utpräglat identitetstänkande, där fokus lades på hudfärg och grupptillhörighet i stället för individers avsikter och verk, och där flera snabbt stämplades som rasister enbart för att de gestaltade eller beskrev en person av annan hudfärg i texter, bilder eller kulturella uttryck.
Eriks bok är i viss mån, en avbön för hans eget dravel där han drogs in i Wokerörelsen. Bokens titel är missvisande då den bara är ett upprepande i hur tokigt det blev då journalisterna gick vänsterns ärenden.
Jag fick faktiskt tvinga mig att läsa ut den här boken. Den upplevdes som både förutsägbar och ytlig, och den gav mig varken nya insikter eller fördjupad kunskap. De resonemang som förs bekräftar sådant som redan länge diskuterats i den offentliga debatten, utan att tillföra vare sig skärpa, analytisk tyngd eller ett nytt perspektiv.
När Erik Helmersson dessutom påstår att det pågår en tydlig högervridning i samhället i dag blir det, i mina ögon, rent struntprat. Visst finns en retorik om att sakfrågor skiftat tonläge över tid, men om man tittar på vilka värderingar, vilka normer och vilken historiesyn som dominerar i kultursektorn, media, akademi och myndigheter, så är det fortfarande vänstern som sätter ramarna.
Detta märks inte bara i vilka frågor som lyfts fram, utan också i hur de vinklas och vilka begrepp som tas för givna. Den som ifrågasätter dessa utgångspunkter riskerar snabbt att avfärdas som ”reaktionär” eller ”högerpopulist”, vilket i praktiken gör det svårare att föra en öppen och nyanserad diskussion. På så sätt upprätthålls en vänsterdominerad tolkningsram, trots påståenden om motsatsen.
När boken på allvar försöker övertyga läsaren om en pågående högervridning, utan att övertygande granska den etablerade makten i institutioner och opinionsbildning, blir resultatet mest en bekräftelse av den rådande berättelsen snarare än en självständig analys.
Istället för att problematisera den starka ställning som vänsterperspektiv fortfarande har, reproducerar essän samma gamla tankefigurer. Sammantaget lämnar boken därför ett intryck av intellektuell slentrian, snarare än modig samhällskritik.
Från dödsdom till hopp: boken om kost, cancer och överlevnad
Detta är en oumbärlig bok för oss alla, inte bara om vi får cancer utan hur vi kan förebygga det med en kost som får oss att leva längre utan cancerrisk.
Det är en oerhört dramatisk bild som Sven-Erik Nordin beskriver för oss. 2014 fick han besked att han hade en så aggressiv cancer att de bör operera bort hans penis. Annars har han inte lång tid kvar att leva. Efter en viss betänketid tackar Sven Erik nej till operationen och bestämmer sig för att själv ta reda på hur hans cancer kan botas. Han börjar lusläsa allt han kommer över på internet om alternativa cancerbehandlingar. Han har tidigare gått igenom en canceroperation som han fann mycket svår och som orsakade honom långt lidande.
Tolv år senare är han friskförklarad och hans cancer botad. Detta genom att sven-Erik lägger om sin kost, vilken beskrivs i boken; det är ingen märkvärdig kostomställning. Till detta tar Sven-Erik olika vitaminer och motionerar.
De läkare som dödsdömde honom kan inte förklara varför det inte syns några cancerceller längre i hans kropp. Efter att Sven-Erik började med sin Ketogena kost har han inspirerat flera andra; både bekanta och okända med svår cancer till att göra samma resa som han själv. Alla har blivit botade från svåra lidanden som den traditionella cancerbehandlingen innebär med cellgifter och strålning. Flera av deras berättelser ingår i boken. Där betonar Sven-Erik att han är ingen läkare utan var en för göra det efter sin egna övertygelse. Men hittills efter alla dessa år är det ingen som har dött av den kostmetod som Sven-Erik använder. Däremot har flera dödförklarade patienter överlevt.
Det upprörande i sammanhanget är att de läkare och experter som Sven-Erik har varit i kontakt med kan inte se sambandet mellan kost och cancer. Detta då det inte ingår i deras utbildning som läkare. Dock finns det en del som kontaktat Sven-Erik och är inne på samma linjeTidigare ingick detta i läkareutbildningen, men det togs bort då man såg att man tjänade mer på att enbart ge folk tabletter.
Det är en skrämmande läsning men samtidigt väldigt intressant där jag tror de flesta får ett uppvaknande om vad de äter och hur de sköter sin hälsa.
Det här är tredje upplagan av denna bok, som så många cancersjuka människor har tagit till sig och funnit tröst, vägledning och inspiration i. Själv fann jag den oerhört givande och viktig, vad det faktiskt innebär att ta hand om sin kropp och sitt liv på ett mer medvetet sätt.
Boken hjälpte mig att se samband mellan livsstil, kost, stress och hur vi mår, både fysiskt och psykiskt. Den fick mig också att fundera över vilka val jag gör i vardagen och hur små förändringar kan få stor betydelse på sikt. På ett personligt plan har läsningen gjort mig mer uppmärksam, men också mer ödmjuk inför hur skört livet är.
Det som berörde mig mest var hur författaren lyckades förena kunskap med ett varmt, mänskligt perspektiv. Det gör att boken inte bara känns informativ utan också djupt nära. Jag hoppas att fler ska upptäcka den och kanske, precis som jag, inspireras till att ta sitt välmående på större allvar.
Ett måste för alla cancerdrabbade. Det kostar så lite att ändra sin kost, men man vinner desto mer. Det handlar om våra liv. Vill vi leva som innan eller få en chans till att få en friskare kropp? Det kan bara du själv avgöra.
En glädjefylld kväll med dessa klassiska och komiska Torssonsånger.
Teatern bubblade av förväntan när Torsson körde igång med sina välkända skånska melodier. Nu förstärkt med skådespelaren, Per Lasson, också skåning och känd från sin polisroll i tv-serien Tunna blå linjen samt i Där solen alltid skiner, som snart kommer med en andra säsong.
Detta hobbyband, som bildades i Lund 1976, firar i år sitt 50-årsjubileum. Bandet leds av gitarristen och sångaren Bo Åkerström. Det är också Bo som är ansiktet utåt och som skriver låtarna. Han har också skrivit kvällens föreställning om Gunnar, Axel och Lars-Erik Nyman. En riktig skånsk historia där komiken ständigt är närvarande. Bo medverkar med en del stickrepliker som blir komiska till Per Lassons uppläsning; där han sitter på en parkbänk och dricker sin starköl. Per blir en naturlig länk till gruppen med sin skånska läsning.
Vid nästan varje låt så är publiken med på noterna och klappar och sjunger med. Det blir som en stor familjefest där alla kan texterna. Fast föreställningen är över 2 timmar med paus så känns det inte långt eftersom trevnaden stod i centrum.
Alla fem musikerna är på topp och Bo skiftar mellan elektrisk och akustisk gitarr. Liksom Thomas Holst byter mellan keyboard och elgitarr, där han även imponerar med att spela slide. Michael Sellers på gitarr och sång, Dan Persson på bas och sång samt Rikard “Bure” Swärdh på trummor. Tillsammans bildar de det musikaliska universum som ger låtarna, den tyngd och musikalitet som de behöver. De finurliga texterna, lockar till skratt och glädje och igenkänning hördes i publiken. Det kommenterades i publiken vid ett flertal tillfällen.
Vilt jubel blev det när Klippans centrum, Det spelades bättre boll, Jag minns en gammal bil, Danmark, Volleyboll-Molly, Blodomloppet och Lena Green spelades. Men i stort sett alla låtarna framkallade, mycket applåder och medsjungning.
En trevlig kväll där man kände att det var kul att vara skåning och cykla hem i småregnet, genom stilla kvarter där gatlyktorna speglade sig i de blanka gatstenarna.
Luften var mild och fuktig, och man hörde bara ett svagt brus från stan långt borta medan regndropparna slog mjukt mot jackan. Hjulet snurrade jämnt, benen rullade på av sig själva och någonstans där i mörkret kändes det plötsligt självklart att just här hörde man hemma.
Det var en mäktig, kraftfull och vida imponerande femte symfoni som Anders Nilsson hade världspremiär med, ett sådant där verk som redan efter de första takterna får en att räta på ryggen i stolen och instinktivt spetsa öronen.
Jag undrade just hur Anders Nilssons femma skulle låta, särskilt eftersom jag inte var så förtjust i hans förrastycke här på Malmö Live.
Förväntningarna var därför både försiktiga och aningen skeptiska – jag tänkte att det här kanske skulle bli ännu en afton där jag mest satt och jämförde med andra samtida tonsättare. Men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad, ja nästan tagen på sängen, och mäkta imponerad av vad Anders hade skapat denna gång.
Det här är ett verk som tydligt visar en konstnärlig utveckling, en djupare mognad i uttrycket och en större trygghet i det symfoniska hantverket. Det är ett stycke som bär sin egen röst och sitt eget uttryck, och som utan tvekan borde uppföras i fler konserthus, både i Sverige och internationellt.
Hela stycket börjar måttligt i en lagom, nästan trevande takt, som om orkestern försiktigt öppnar dörren till en ny värld. Det finns en känsla av förväntan i de första fraserna, som om musiken letar sig fram och prövar marken innan den tar ordentlig sats. Därefter går det in i ett sprittande och lekfullt tempo, snabbt men aldrig hetsigt, där olika stämmor får kasta bollen mellan sig som i ett musikaliskt samtal. Här glimmar det till av humor och livsglädje, små rytmiska överraskningar och melodiska vändningar som håller lyssnaren alert. Sedan saktar allting ner, och musiken övergår i något långsamt, varmt och behagligt – nästan som en stilla meditation, där tiden tycks stanna upp och där klangerna får klinga ut ordentligt. I de partierna är det lätt att bara luta sig tillbaka, andas djupt och låta sig omslutas av ljudbilden. Mot slutet återvänder verket till ett medelsnabbt tempo, som påminner om inledningen men nu med en känsla av att vi har varit med om något, att vi har genomgått en resa. Det hela rundas av på ett sätt som knyter ihop början och slut, utan att det för den skull känns förutsägbart eller schematiskt.
Det var underbart att se hur dirigenten Martyn Brabbins med säker hand förde musikerna till en nivå som var njutningsfull och koncentrerad hela verket igenom. Han höll ihop de många skiftningarna i tempo och karaktär utan att det någon gång kändes splittrat eller rapsodiskt, han vågade också låta musiken andas i de stillsammare partierna. Både harpan, blåset och fiolerna, liksom pukorna, trummorna och det skimrande klockspelet, harmonierade på ett närmast perfekt sätt. Varje sektion fick sina ögonblick i rampljuset utan att helhetsintrycket tappades bort. Särskilt imponeras jag av samspelet mellan stråkar och slagverk, där de rytmiska accenterna förstärkte de melodiska linjerna utan att dominera.
Det märktes att orkestern hade arbetat noggrant med dynamik och fraser, och att man tog verket på stort allvar – något som verkligen förhöjde upplevelsen för oss i publiken.
Anders Nilssons symfoni är inspirerad av Thomas Manns roman ”Doktor Faustus”, där en tonsättare säljer sin själ till Djävulen i utbyte mot genialitet och konstnärlig storhet. Med den bakgrunden i åtanke blir det lätt att höra de mörkare underströmmarna i musiken, de där små harmoniska förskjutningarna och melodiska brotten som antyder något hotfullt under ytan. Det är som om symfonin hela tiden pendlar mellan ljus och mörker, mellan mänsklig sårbarhet och en nästan demonisk kraft.
Jag tycker att Nilsson lyckas fånga något av romanens existentiella allvar utan att förlora sin egen musikaliska identitet; han skriver ingen programmusik som slaviskt följer berättelsen, utan snarare ett fristående verk som lånar stämningar och idéer. För den som känner till romanen ger det ett extra tolkningslager, men även den som aldrig hört talas om ”Doktor Faustus” kan ta till sig den känslomässiga intensiteten i symfonin.
Efter paus fick vi så höra mästerverket Beethovens femma, denna ikoniska symfoni vars inledningsmotiv nästan alla känner igen, även de som sällan sätter sin fot i en konserthall. Här hörde man verkligen hur en symfoni kan låta när allt sitter på plats – från de första ödesmättade slagen till den triumferande finalen. Även om jag har hört den flera gånger tidigare, både live och på inspelning, blev jag helt hänförd vid kvällens uppvisning.
Det var som att höra verket på nytt; nyanserna i fraseringen, den omsorgsfullt uppbyggda dramatiken och det precisa samspelet gjorde att varje sats kändes levande och angelägen. Den här symfonin kan man verkligen inte få nog av, liksom flera andra verk av Beethoven, som ständigt tycks ha något nytt att säga oss trots alla åren som gått.
Det var säkert också därför konserthuset var fullsatt denna kväll: kombinationen av en världspremiär av Anders Nilsson och ett älskat stycke av Beethoven är svårslagen. Man fick både upptäcka något nytt och återvända till en klassiker, och det är just den mixen som gör en konsertupplevelse riktigt minnesvärd.
Det är svårt att slå en sådan kväll, där både nutid och dåtid möts på samma scen och berikar varandra. Jag hoppas verkligen att Anders Nilsson får möjligheten att komma tillbaka med sina andra symfonier, så att vi kan följa hans fortsatta resa som symfoniker och kanske så småningom få se hans musik ta plats bredvid just dessa odödliga verk i repertoaren.
Anders Nilsson tillsammans med dirigenten Martyn Brabbins
MMMm – Tre timmar med Peter Stormare: musik, minnen och Amerika
Peter Stormare och hans gäng kör igång direkt med Hep Stars versioner av Cadillac & Farmer John. Det signalerar att Peter är samma generation som vi som växte upp på femtiotalet och hade Hep Stars som idoler.
Peter är en person som tycker mycket om att prata och dela med sig av sina minnen; när han väl kommer igång med en berättelse lever han sig in i den så starkt att tiden lätt rinner i väg och bandet ibland får vänta en bra stund på att kunna spela nästa låt. Samtidigt är det just dessa mellansnack som gör hans framträdanden speciella, för de ger publiken en tydligare bild av vem han är och var han kommer ifrån.
Särskilt fängslande är när Peter berättar om sin uppväxt i Arbrå, den lilla orten där han redan som pojke upplevde Guds närvaro som något påtagligt och verkligt i vardagen. Han beskriver hur han kunde gå omkring med Bibeln under armen, läsa i den och fundera över vad som stod där, medan andra barn kanske hade fullt upp med lek och bus. Ganska tidigt bar han på en röst från ovan av att hans liv inte bara skulle utspela sig i Sverige, utan att han en dag skulle lämna landet för att göra något längre bort, någonstans på andra sidan Atlanten. Det var som om han redan då anade att hans väg skulle leda till en större scen, både bildligt och bokstavligt. Musik var också viktigt och Peter satt ständigt vid radion hemma i Arbrå och rattade in Radio Luxemburg och andra musikkanaler.
Hans skådespelarkarriär på Dramaten, tillsammans med bland andra Ingmar Bergman, blev sedan den språngbräda som faktiskt tog honom till USA. Under ett gästspel med Bergmans uppsättning av Hamlet i New York mötte Peter en publik och en kritikerkår som tog emot honom med öppna armar. Responsen var så stark och berömmet så samstämmigt att han efter en tid bestämde sig för att stanna kvar i staden i stället för att återvända till Sverige. Det beslutet väckte förstås viss irritation på Dramaten, som reagerade kraftfullt och till och med valde att stämma honom, något som skapade rubriker men också markerade hur viktig han hade varit för teatern.
Trots den konflikten blev flytten till USA startskottet för en betydligt mer omfattande teater- och filmkarriär där borta. Steg för steg byggde han upp sitt namn och fick allt större roller, både på scenen och framför kameran. Många minns idag Peter från TV-serien Prison Break, där hans intensiva närvaro gjorde starkt intryck, och från storfilmen Armageddon, där han medverkade i en internationell stjärnensemble. På film spelar han ofta hårdföra, kantiga och ibland hotfulla typer, roller där han får använda sin kraftfulla utstrålning och sitt tydliga kroppsspråk.
Under kvällen här visade han dock upp en annan sida av sig själv, en mer mjuk, eftertänksam och varm sida som annars lätt döljs bakom de tuffa rollfigurerna på bioduken. I berättelserna om barndomen, tron, uppbrottet från Sverige och åren i USA fanns både humor, självdistans och en öppenhet som gjorde att man kom honom närmare som människa. Det gjorde det ovanligt intressant; när det väl var dags att avrunda kände jag att jag mer än gärna hade suttit kvar och lyssnat ännu längre på honom och hans skildringar av livet i Amerika.
Ändå är showen 3 timmar lång, men den känns inte så då de har så roligt på scenen, vilket smittar av sig till oss i publiken. Fast jag skulle önska mer struktur och stringens och gärna en regissör som kunde strama åt Peters utsvävningar.
Det är en ren nostalgitripp för oss femtiotalister men Peter och bandet Whispering Pines är nästan som ett coverband då de betar av många av de låtar som vi växte upp med. Både då det gäller svenska och engelska hitlåtar. Men vi får även höra en del av Peters egenkomponerade.
Mikael ”Nord” Andersson på gitarr var helt fenomenal på sin elektriska gura då han levde ut totalt vilket gav oss minnesbilder från hur RollingStones, Who och Jimi Hendrix lät. Ola Hjelm, även han på gitarr var också en fena på flera olika gitarrer. En njutning att ta del av de bådas kunnande. Dessutom bidrog de båda på sång där det lyfte Peters ord till nya höjder. Johnny Griparic var stabil på bas & sång, liksom danska Jakob Rønlov på trummor där vi fick höra originalet på Vi ska gå hand i hand, där publiken brast ut i allsång. Allsången fortsatte med Lyckliga gatan och Min gitarr. Mikael har tidigare ingått bland originalmedlemmarna i Sven Ingvars. Det blev också hans röst som dominerade den låten. Mikael var också bra på munspel i 15-åriga Lena Anderssons skivdebut i countrysången av Buffy Sainte-Marie, Är det konstigt att man längtar bort nån gång där Mikael och Ola delade på sången. Som avslutande nummer fick vi ett rejält sväng i Creedence Clearwater Rivivals Green River, där Mikael igen glänste på att gnida på sin elgitarr.
Som allt en trivsam kväll där skratten och glädjen inte var långt borta. Fast med en åtstramning av showen så hade den höjt sig till ett ännu högre betyg.
Det är långsamt och meditativt och stundtals vackert, med ett slags dovt skimmer som lägger sig över både melodierna och tystnaden däremellan.
Musiken rör sig framåt utan brådska, nästan som om varje ton måste andas färdigt innan nästa får ta plats, vilket skapar en hypnotisk känsla som både lockar och tröttar. Fast mer än 1 timme orkar jag inte med detta stämningsfulla band – efter ett tag blir den stillsamma, lågmälda intensiteten mer dränerande än upplyftande, hur fint det än låter i sina bästa stunder.
Den talangfulla sångerskan Amy Boone sjunger känslofyllt till de fyra musikerna, med en röst som bär både livserfarenhet och ett slags skör styrka. Hon fraserar texterna varsamt, nästan berättande, vilket gör att varje rad får tyngd och landar hos lyssnaren.
Låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin (som även är en hyllad författare) berättade att när Amy kom till bandet för att sjunga förstod han att de hade hittat sin sångerska och att det nu var ett riktigt band. Det märks också i samspelet: hennes röst blir navet kring vilket de andra rör sig, som om all musik har en självklar mittpunkt att cirkla runt.
2012 bildades Delines i Portland, Oregeon och de har släppt sex album som alla blivit uppmärksammade för sin säregna Americanamusik. De rör sig i ett gränsland mellan country, soul, soft rock och berättande singer-songwriter-tradition, där melodierna ofta är nedtonade men ändå bär på en tydlig känslomässig laddning.
Det är musik som mer viskar än ropar, där atmosfären och de små nyanserna i arrangemangen får ta lika stor plats som själva melodierna, vilket gjort att de hittat en publik som uppskattar just det här eftertänksamma uttrycket.
När jag sitter hemma och lyssnar på Delines kan jag tycka att det är behagligt och ofta meditativt, även om de har en del ruffa texter som skildrar trasiga relationer, vardaglig misär och människor på marginalen. Den kontrasten – mellan de lågmälda, mjuka arrangemangen och de hårdare, mer råa berättelserna i texterna – gör att musiken känns djupare och mer komplex än den först verkar.
Men att se dem på en scen där det inte händer mycket är mer tålamodsprövande än intressant; det långsamma tempot och de små gesterna som fungerar så bra i hemmastereon blir här lätt statiska.
Jag reagerar mest då Cory Gray på keyboard blåser i sin trumpet. Då blir det plötsligt mer liv och händelser i deras så mörka låtar, som om någon öppnar ett fönster och släpper in lite frisk luft i den tunga stämningen. Även om det finns en del romantiska låtar på deras plattor är det ändå mörkret och melankolin som är mest framträdande. Sean Oldham på slagverk och sång samt Freddy Trujillo på bas och sång ser ut som två bröder i sina gubbutstyrslar, vilket nästan förstärker känslan av ett band som bär på lång erfarenhet snarare än scenshow – mer vardagsrealism än rockstjärneglans.
Det är mest stämningsfulla och atmosfäriska låtar som präglar deras ljudlandskap, där varje instrument tycks ha sin egen plats i ett varsamt uppbyggt rum av klanger. Musiken breder ut sig som ett nattligt stadslandskap med glest utspridda ljuspunkter, mer kontemplativt än konfrontativt.
Perfekt för hemmiljön, där man i lugn och ro kan sjunka in i historierna, upptäcka detaljer i arrangemangen och låta låtarna växa fram i sin egen takt, men inte på scenen där samma återhållsamma uttryck snarare gör att konserten känns stillastående och kräver mer tålamod än jag förmår uppbåda.
MMMM – En av de vildaste rockkvällar jag upplevt på Medley
Det blev både Los Angeles och New York blandat då Kate Clover, inledde energiskt och frenetiskt med sin rykande punkrock.
Kate Clover var en ny bekant för mig men hennes L A-rock påminde en hel del om Johnny Thunders, Iggy Pop och Patti Smith. En kaxig liten kvinna som gav allt av sin energi och sångröst för att vi skulle hänga på i hennes textrader.
Fleshtones firar femtioårsjubileum då deras första platta kom 1976. De kommer från Queens i New York. Bandet kallar sin musik för ”Super Rock”– en blandning av deras garagerock, soul och psykedeliska influenser. De började spela på New York-klubben CBGB, där många andra legendariska band höll till.
På Medley var det en av de vildaste rockkvällarna som jag upplevt och en av de bättre då det gäller musiken. Efter att Kate Clover hade manglat oss med sin punkrock tog Fleshtones över på ett både underhållande och humoristiskt vis med sina medryckande låtar.
Det var en fröjd att njuta av att alla bandmedlemmarna levde sig så totalt in i sin musik. Sångaren Peter Zaremba som även trakterade, munspel och ett litet keyboard ledde bandet till stordåd. Han var även ute bland publiken med sin uttrycksfulla sång.
Keith Streng gitarrist och sångare var helt vild med sina höga sparkar och sprang ut bland publiken ett flertal gånger med sin gitarr. Ken Fox basist och sångare gjorde likadant och båda levde ut fullständigt på scenen. Bill Milhizer trummis och sångare trummade för glatta livet och imponerade med sitt spel. Det gjorde hela bandet på sina respektive instrument.
Det här var så bra att jag lyckligt cyklade hem i snålblåsten, med ett fånigt leende på läpparna, som om hela kvällen plötsligt hade blivit lite ljusare trots vädret.
Nästan så att man tappar andan när man kliver in genom entrén och möts av alla färger, ljus och den där magiska stämningen som bara finns här. Det är som att varje liten detalj har planerats med omsorg för att skapa en varm och välkomnande känsla för både barn och vuxna.
Jag rekommenderar att alla tar en heldag i Tivoli och njuter av de fantastiska dekorationerna inför Halloween. Avsätt gott om tid, så att du i lugn takt kan promenera runt, upptäcka nya vyer och verkligen hinna ta in helheten. När skymningen faller och mörkret sakta lägger sig förstärks alla ljus, pumpor och installationer, och stämningen blir ännu mer sagolik och stämningsfull. Här finns även den största pumpan som odlats fram för Halloween i Tivoli. Den väger 1198 kg. Det är både danskt och nordiskt rekord.
Man kan knappast önska sig något bättre än dessa fantasirika och kreativa skapelser som just nu finns överallt i tivoli. Vart man än vänder blicken dyker det upp nya kombinationer av färger, former och uttryck som överraskar och lockar fram ett leende. Det känns som att vandra genom en levande höstsaga, där varje hörn bjuder på en ny scen och där både små och stora besökare blir inspirerade att drömma och fantisera.
Till detta kan barnen glädjas åt Rasmus Nalle på pantomimteatern och häxor som på ett medryckande vis får med sig barnen på den stora scenen på planen. De blir delaktiga, uppmuntrade att följa med i rörelser, musik och berättelse, vilket skapar fina gemensamma minnen för hela familjen. Det är lätt att märka hur barnens ögon börjar glittra när figurerna kommer till liv och stämningen blir både lekfull och trygg.
Ett riktigt familjeäventyr att bara strosa omkring på tivolis vackra plats. Här kan alla i sällskapet hitta sitt eget favoritställe, vare sig det är en rofylld bänk med utsikt över ljusen eller en livligare del med mer rörelse och musik.
Tillsammans bildar allt detta en helhetsupplevelse där tid och vardagsstress får träda åt sidan för en stund, och där man i lugn och ro kan njuta av att bara vara tillsammans.
MMM – superproffsig underhållning som genast satte tonen för en färgsprakande och påkostad upplevelse för hela familjen.
Denna annorlunda version av Alice i Underlandet förvånade nog flera barn, men förhoppningsvis tyckte de om denna dans- och cirkusföreställning som var underhållning på en hög nivå. Här blandades välkända figurer och en sagolik stämning med ett modernt, mer lekfullt uttryck som gjorde att publiken fick använda sin fantasi.
Även om föreställningen ibland kunde upplevas som lite upprepande och förutsägbar, fanns det hela tiden nya visuella intryck, rytmer och rörelser som höll intresset vid liv och gjorde upplevelsen både tillgänglig och medryckande för barn och vuxna.
30 artister visade på fenomenala akrobatkonster blandat med dansare som behärskade den klassiska stilen med tåspetsdans och vigt svingade sig i lianer och åkte rullskridskor med livet som insats. Kombinationen av styrka, smidighet och precision skapade ett flöde på scenen där varje nummer tycktes stegra stämningen ytterligare, och där samspelet mellan artisterna gav en känsla av trygghet mitt i det halsbrytande.
Det var inte bara framträdanden som var så slagkraftiga, utan även de fantastiska kostymerna i olika kulörta färger. Fantasifulla kreationer satte säkert barnens fantasi i gungning och förstärkte känslan av att befinna sig i en drömlik värld där allt kunde hända.
När artisterna kastade ut stora bollar som publiken fick studsa mellan sig blev det en glädje för alla, men kanske speciellt för barnen som fick vara en aktiv del av showen. Liksom vid avslutningen där alla artisterna sprang ut till publiken och hälsade på dem, då skapades en varm och inkluderande känsla som suddade ut gränsen mellan scen och salong.
En riktig familjeföreställning där fantasi, glädje och kreativitet stod i centrum, fast kanske inte den Alice i Underlandet som många hade förväntat sig. I stället erbjöds en friare tolkning som betonade rörelse, färg och gemenskap framför en tydlig berättelse, och som lämnade publiken med en känsla av att ha delat en fantasifull upplevelse snarare än att ha följt en klassisk saga steg för steg.
Foto Kultur för Folket
Föreställningen skapades av Wings Production, regissör och koreograf var Yulia Sakharova, producent och organisatör av den skandinaviska turnén är Kultur för Folket.
MMMm – Välgord och charmig musikal baserad på Roxettes klassiska musik.
Jag finner ingen större skillnad på uppsättningen 2024 och den här nypremiären. Det finns visserligen flera nya ansikten i ensemblen och lite annorlunda regi som sätter sina egna spår, men som helhet förblir det grundläggande konceptet intakt och igenkännligt.
Det är en kontinuitet som faktiskt fungerar väl – den dramatiska kärnan är densamma, men med små nyanseringar som håller produktionen frisk och engagerande.
Roxettes omfattande hitkatalog binder på ett briljant sätt samman handlingen, som är baserad på romanen Got You Back av Jane Fallon. Berättelsen kretsar kring en familj som plötsligt bryts itu när mannen begår otrohet – ett klassiskt tema som väcker igenkänning. Det som gör musikalen så underhållande är dock hur denna potentiellt tragiska händelse hanteras med både humor och överraskningsmoment mellan de två kvinnorna som blivit bedragna. Deras möte och den osannolika vänskap som växer fram mellan dem utgör hjärtat i denna produktion.
Här framträder några otroligt proffsiga och välkoreograferade ensemblenummer där Per Gessles musik tillsammans med Malmö Operaorkester skapar en magisk helhet. Orkesterns arrangemang är både överraskande och medryckande – varje nummer lyfts av instrumenteringen på ett sätt som tydligt visar stor omsorg om detaljer.
Dirigenten Joakim Hallin håller en säker hand över orkestern och får den att glida perfekt med scenhandlingen. Även koreografen Miles Hoare förtjänar beröm för att skapa nummer som är både visuellt imponerande och emotionellt träffande.
Alla de medverkande artisterna ger sitt yttersta och gör sitt arbete med uppenbar dedikation – det är en genuin fröjd att se sådan professionell nivå på scenen.
När det gäller solisterna måste jag särskilt hylla Oscar Pierrou Lindén, som spelar chefen Gary på stylistfirman. Han är finurlig i sin skicklighet och levererar en underhållande tolkning av denna rollfigur, med perfekt timing för både de roliga och de mer rörande stunderna.
Jenny Holmgren och Caroline Gustafsson, som spelar Stephanie respektive Katie, sjunger båda med en sådan säkerhet och värme att man omedelbart blir indragen i deras karaktärers relationskris. Deras röster bär de känslor som ligger under handlingen på ett övertygande sätt. Anna-Maria Hallgarn som Meredith bör också särskilt berömmas för sin färgrika röst, som kommer väl fram i de större numren. Detsamma kan man säga om Sofia Ljung som den temperamentsfulla Natasha. Även Christel Nilsen lyste med sin klara scennärvaro och uttrycksfulla dans.
Men det är när alla dessa röster samlas i dansnumren som något riktigt magiskt händer. Varje sångare har en väl identifierbar klang och färg, tillsammans bildar de en homogen helhet där varje röst bidrar till en rik och full klang. Detta blir utan tvekan föreställningens största tillgång – dessa välljudande pipor som tillsammans skapar den emotionella tyngden som gör att varje musikalnummer blir ett stort överraskningsnummer.
Sammanfattningsvis är detta en musikal som definitivt är värd att se, inte minst för alla som älskar Roxettes underbara katalog av hits. Musikens tidlösa melodier och emotionella styrka bildar en perfekt bas för denna väl genomförda scenproduktion som lyckas både roa och röra publiken på ett balanserat sätt.
Fotograf: Pamela Raith
Oscar Pierrou Lindén, Anna-Maria Hallgarn och Sofia Ljung
Musik och sångtexter Per Gessle, Originalmanus Klas Abrahamsson, Manus/Regi Guy Unsworth, Musikaliskt ansvarig/Arrangemang & tilläggsmusik & Dirigent Joakim Hallin, Medarrangör Clarence Öfwerman & Christoffer Lundquist, Översättning Tor Billgren, Bearbetning svensk dialog för scenen/Medregi Johanna Hybinette, Scenografi David Woodhead, Kostym & maskdesign Torbjörn Bergström, Ljusdesign Ulrik Gad, Koreografi, Miles Hoare. Medverkande Jenny Holmgren, Caroline Gustafsson, Hani Arrabi, Anna-Maria Hallgarn, Elsa Zetterqvist Thunström, Reuben Sallmander, Sofia Ljung, Oscar Pierrou Lindén, Andreas Eldeen plus ensemble.
Denna uppsättning av Spamalot är tyvärr inte lika fascinerande och fängslande som den som teamet, regissören Anders Albien och koreografen Siân Playsted satte upp i Köpenhamn 2017.
Här upplever jag mer av en ytlig och lättsam framtoning. Man har även valt att ”skriva in” ett politiskt korrekt queertema som jag finner helt onödigt och trist att se på. Det är som ett påtvingat inslag som inte tillför något till föreställningen. I alla fall minns jag inget av detta på Tivolis konsertsal, där uppsättningen kändes mer levande och engagerande.
Det som man dock kan berömma föreställningen för är att den är väldigt proffsigt framförd, med en koreografi som imponerar stort och som verkligen sätter sin prägel på scenen. Siân Playsted demonstrerade sin skicklighet och kreativitet på ett övertygande vis senast i Rocky Horror Show här på Nöjesteatern, där hon även regidebuterade med den äran. Hennes koreografi i Spamalot är både energisk och underhållande, och den bidrar till att skapa en dynamisk och fartfylld föreställning.
Man har lyckats få med några kända namn till denna uppsättning, men tyvärr är det ingen som sticker ut särskilt mycket – förutom Anki Albertsson, som överraskade med en underbar och härlig röst. Hennes prestation här är imponerande; hon bidrar med en välbehövlig dos av energi och glädje till föreställningen.
Spelet flyter på i ett jämnt tempo, men jag finner tyvärr inget vidare nöje i att se denna föreställning. Den känns mestadels ointressant, med fadda skämt som inte riktigt landar. Den överraskning och glädje som Köpenhamnsföreställningen presenterade, infinner sig inte här. Kanske beror det på att man valt fel aktörer till denna uppsättning? För regin är det inget fel på, Anders Albien har gjort ett bra jobb med att binda ihop historien. Men varför sätta upp denna pjäs igen? Den känns tidsbunden till då Monty Python hade sin storhetstid, och den resonerar inte riktigt med dagens publik. Men det är 50-årsjubileum för filmen och 20-årsjubileum för musikalen, så det är kanske det man vill rida på? Eller bara detta att Anders Albien älskar Monty Python. Själv har jag aldrig förstått deras storhet. Men jag uppskattade mycket TV-serien Pang i bygget. Samt hur den gjordes på Nöjesteatern.
Den enda riktigt roliga scenen, som verkligen lyfter hela föreställningen, är när den råbarkade Yorkshiremannen (här fryntligt spelad av Morgan Alling) ska övertyga den tröga vakt 1 (Anders ”Ankan” Johansson) om att han inte får släppa ut hans son, prins Herbert. ”Ankan” är suveränt rolig med sin munvighet, men samtidigt totalt förvirrad, vilket lockar till många skratt. Tillsammans med Vakt 2 (Kim Sulocki) som sekunderar skojigt och Joel Wisti som är en sprallig, skönsjungande och lustig Prins Herbert. Denna scen skapar en livad och underhållande stund. Det är så här kul som hela uppsättningen borde vara. Joel Wisti, som är debutant som musikalartist, är även övertygande som Fransk vakt. Den klassiska scenen där vakten förlorar både armar och ben, men fortsätter ändå att slåss mot Kung Arthur (Samuel Fröler), är hysteriskt dråplig.
Ett överraskande men träffsäkert inslag i föreställningen är Simon Laufer som den legendariska mimaren Marcel Marceau. Simons prestation är både skicklig och underhållande, han bidrar med en unik och intressant dimension till föreställningen.
Att man vågar skoja så kraftfullt mot judarna på Broadway blir lite väl mycket, och skratten fastnar i halsen. Det är inte politiskt korrekt, men det är underhållande och roligt.
Som helhet är detta ett stycke underhållning med härligt vackra och dansande damer, men en ganska så intetsägande historia.Trots detta älskade publiken den på premiärkvällen, med alla dess applåder och tjoande.
Kim Sulocki, Morgan Alling, Samuel Fröler och Anders ”Ankan” Johansson.
Anki Albertsson
Anki Albertsson
Manus Eric Idle. Musik John Du Prez och Eric Idle. Regi Anders Albien. Koreografi Siân Playsted. I rollerna Anders ”Ankan” Johansson, Samuel Fröler, Kim Sulocki, Morgan Alling, Anki Albertsson, Fredrik Lexfors, David Sigfridsson m fl
Den klassiska pantomimen inbjuder till skratt och förlustelse på den fullsmockade och vackra pantomimscenen, där publikens förväntan nästan går att ta på redan innan ridån går upp.
Tivoli har en gammal och god tradition av att visa traditionell balett varje sommar, denna föreställning bär verkligen vidare arvet. ”Den bedragna skräddaren” är ett stycke som man tror skrevs redan 1841. Den gick också under namnet ”Harlekin som danslärare”, men den sista delen kommer ifrån ”Invaliden”. Verket är av Philippo Pettoletti och har därefter bearbetats av Niels Henrik Volkersen och Peter Busholm, med premiär på Pantomimteatern 1847.
I denna uppsättning är det Tori Cooper som har regisserat det komiska verket och gett det en fräsch, men respektfull, tolkning. Musiken är inspelad av Prag Filharmoniska orkester med dirigent Martin Åkervall, vars tolkning ger både tyngd, känsla och en lekfull lätthet åt dansen och scenbilderna.
Idag handlar det om Harlekin som måste förklä sig för att komma nära sin älskade Columbine, en klassisk kärlekshistoria där förväxlingar, missförstånd och snabba scenbyten driver handlingen framåt och håller publiken på tårna.
Uppfinningsrikedomen är stor och han får klä sig som danslärare och söker arbete hos Columbines far, som är skräddare, bara för att få vara så nära Columbine som möjligt utan att avslöja sin sanna identitet.
Scenografin förstärker farsens karaktär med färgglada kulisser, tydliga miljöskiften mellan skrädderiet, salongen och de mer drömska partierna, där ljus och skuggor används för att understryka både komiken och romantiken.
Med hjälp av den goda fen blir de till slut också förenade, i en avslutande scen där dansen nästan upplevs som en dialog utan ord. Pjerrot spelar en viktig roll i historien, både som komisk figur och som en stilla kommentator, vars rörelser och minspel bidrar till att publiken hela tiden hänger med i berättelsen.
Det är underbart och skojigt att se på detta lustspel, där humorn växer fram ur kroppsspråk, blickar, överraskande koreografi och skickligt timing i varje entré och sorti. Dansarna visar prov på både komisk precision och stor musikalitet, de använder hela scenrummet för att förstärka de tydliga karaktärerna. Särskilt imponerande är hur de växlar mellan sprudlande ensemblescener och mer stillsamma, poetiska ögonblick.
Med så begåvade dansare som verkligen behärskar sin teknik och tåspetsdans blir varje steg betydelsebärande, och detaljerna i deras rörelser gör föreställningen rik att följa. Inte ofta man får se detta idag, vilket gör upplevelsen både unik och minnesvärd.
Regi Tori Cooper. Dansare Tommy Edvardsen, Claire Gillard Lestan, Robert Thomsen, Allan Nielsen m fl. Föreställning den 16 september 2026.
Här vill man framställa en känd kock, men vad vi istället får serverad är en otrevlig och otacksam person som vi tvingas uthärda genom större delen av filmen.
Det handlar om den amerikanske stjärnkocken Anthony Bourdain, som dog 2018 och som senare skulle komma att bli en världsberömd författare och tv-personlighet. Här är det dock fortfarande 1975, långt innan berömmelsen, och en tid som jag själv hade glädjen att få vara med om och minns som omvälvande, både kulturellt och socialt. Stämningen är präglad av efterdyningarna av 60-talets ideal, samtidigt som en ny, mer desillusionerad generation försöker hitta sin plats i tillvaron.
Nu utspelas berättelsen i Massachusetts, i en ganska anonym miljö där vardagens tristess blandas med drömmar om något större. Där har den 19-årige Tony (Dominic Sessa) högtflygande drömmar och är fast övertygad om att han ska bli en uppburen författare, beundrad och erkänd. Han ser sig själv som någon som är ämnad för något större än den enkla, slitiga tillvaro han befinner sig i.
I stället blir det mest en massa supande, planlöst och självdestruktivt, där alkoholen blir ett sätt att fly undan osäkerhet och misslyckanden. Tony försöker samtidigt vinna den jämnåriga skolkamraten Nancy (Emilia Jones), som han ser som både en möjlig kärlek och ett slags bekräftelse på att han är på väg någonstans i livet. För att imponera på henne ljuger han om vad han gör och arbetar med, bygger upp en bild av sig själv som mer framgångsrik och målmedveten än han egentligen är.
Verkligheten är dock betydligt mer prosaisk: han är tvungen att jobba som diskare på en restaurang, instängd i kökets hetta och monotoni, långt från de litterära salonger han drömmer om. Krögaren (Antonio Banderas) har trots allt ett gott öga till Tony, ser kanske något i honom – en potential, en hunger eller ett temperament – som andra inte lägger märke till. Det är samtidigt svårt att förstå varför, eftersom Tony gång på gång bränner sina skepp, förstör möjligheter och stöter bort människor som försöker hjälpa honom. Den här spänningen mellan chans och självdestruktion blir en bärande nerv i skildringen av hans unga liv.
Det är en stor utmaning för en filmproduktion när huvudkaraktären saknar sympatiska egenskaper, då tittaren kan få svårt att engagera sig i berättelsen. Denna motsättning mellan vad publiken förväntar sig och vad filmen faktiskt levererar blir ett återkommande problem som påverkar hela upplevelsen negativt.
Det är svårt att förstå vad regissören egentligen avsåg med denna film, förutom att hans fokus verkar ligga på denna unge man som senare skulle bli en berömd kock i New York.
Regissören Matt Johnson verkar fascinerad av karaktären och hans utveckling, men denna fascination förmedlas inte särskilt väl till publiken.
Istället för att bygga en övertygande berättelse omkring denna transformation, pendlar filmen mellan olika narrativa spår utan att riktigt landa på något meningsfullt sätt.
Det saknas en tydlig röd tråd som binder ihop de olika delarna av historien till en sammanhängande och engagerande helhet.
Regi Matt Johnson. Medv Dominic Sessa, Antonio Banderas, Emilia Jones, Leo Woodall m fl
Jag har alltid tyckt att Shanti Roney är en imponerande och duktig skådespelare på film. Hans roll i flera svenska filmer visar en förmåga att väcka både empati och spänning på vita duken. Nu när jag ser honom första gången på scen så är jag inte lika övertygad. Eller beror det på den miserabla regin? Det är svårt att säga med säkerhet, men när jag lämnade teatern kände jag att något helt fundamentalt hade gått vilse i denna sceniska tolkning av Andrev Waldens skildring.
Ganska så fort, redan under de första minuterna, inser jag att det här kommer inte att bli någon kul upplevelse, varken skådespelare- eller innehållsmässigt. Det finns en känsla av resignation som bara växer när timmen går. Det är inte dramatisk resignation som ett val från rollens sida — det är helt enkelt en passiv, utmattad stämning som inte bjuder på någon motsats eller rörelse. En monolog på två timmar måste ha rytm, variation och en vilja att engagera publiken. Det här hade inget av det.
Pjäsen som är baserad på debutromanen av journalisten Andrev Walden, som tilldelades Augustpriset för ”Jävla karlar”, blev den mest sålda svenska romanen 2023. Likadant var det i Norge 2024 då den översattes. Boken är såld till över 30 länder och under 2026 ska den även bli film. Svårt att förstå den succén då vi har läst liknande berättelser så många gånger om barn som far illa och har dysfunktionella föräldrar. Här är det om en pojke på åttiotalet som hade sju pappor på sju år.
Det är faktiskt en kraftfull och originell premiss — en pojke som blir synonymt med förändring, med instabilitet, med en känsla av att aldrig kunna stanna någonstans eller bygga något varaktigt. Det skulle kunna vara starkt material för scenkonst.
Shanti Roney framstår mest som sig själv under de två timmar som den långa monologen framförs. Det känns som en evighet, även om det är paus inlagd. Inget spännande i dramatiseringen och det verkar som om regissören varit frånvarande — eller värre: att hon inte sett vad som faktiskt händer på scenen under repetitionerna. Då Shanti ska föreställa de olika papporna och sig själv som barn så blir det inte många utvikningar i hans rollskapande. Han är mest som en utsatt unge största delen av tiden. Man kan nästan föreställa sig vad detta skulle kunna vara med en annan regissör — en skarp växling mellan rollerna, en svart grotesk energi när han spelar de olika männen, en kontrast till det sårbara barnet. Men det här blir en enda grå, långsam vandring genom en barndom utan någon som helst färg eller dramatisk relief. Det blir som om Shanti står och berättar för en kompis om hans olika pappor. Att inte Eva Dahlman som regissör såg hur ointressant det tedde sig under repetitionerna är för mig en gåta. En regissör ska forma, hitta spänningen, vägleda skådespelaren mot något större än sitt eget naturliga läge. Det här är en föreställning som är så medioker att man är glad att man får gå hem när den är slut — men också något ledsam över vad det kunde ha varit.
Själva scenografin med flera olika dörrar som ska föreställa de olika hem som pojken hade mellan sju till fjorton år fyller ingen direkt funktion. Det blir mest som en dekorativ fond — en påminnelse om att vi är på en teaterscen, inte ett verkligt försök att skapa miljö eller atmosfär. Dörrarna kunde ha varit ett kraftfullt teatralt verktyg: ett visuellt språk för instabilitet, för att alla dessa miljöer är utbytbara, temporära, meningslösa för pojken. Men de bara står där. De används knappast. De skapar ingen känsla av något alls.
Med en annan skådespelare och regissör skulle det här kunna bli mer underhållande fast där även det mörka finns kvar. En sådan här berättelse behöver inte nedvärderas till sentimentalitet eller melodram för att fungera — det behövs bara en vilja att göra något av det. Shanti är fel val för en sådan här uppgift. Han må vara lysande på film, där kameran kan fånga subtila uttryck och regissören kan styra allt ned i minsta detalj, men på scen är jag väldigt tveksam till hans skådespeleri. En teaterroll av denna omfattning kräver en helt annan energi, en helt annan närvaro och en beredskap att fylla rummet. Det här blev bara tomt.
Foto Sören Vilks
Skådespelare Shanti Roney, Regissör och manusförfattare Eva Dahlman Författare Andrev Walden
Det är gripande, berörande och fantastiskt framfört på alla nivåer – en musikalupplevelse som förtjänar att ses och uppskatttas.
Den nya danska musikalen Olivia har fått premiär på Östra Gasverk Teater. Med sin fängslande handling, imponerande sågnummer och en fantastisk ensemble av talangfulla unga artister, fångar föreställningen publikens hjärta från första minut. Genom sin känsliga berättelse, praktfulla scenografi och mästerliga koreografi skapar denna musikalproduktion en minnesvärd upplevelse som lämnar publiken både rörd och inspirerad.
Berättelsen centrerar på Olivia, (Amanda Frederikke Traun) en ung kvinna som brottas intensivt med att hitta sin plats i en komplex värld fylld av förväntningar och osäkerhet. Med överlägsen skicklighet väver handlingen samman djupa teman av kärlek, vänskapsband och själva upptäckandets krafter på ett gripande och tankeväckande sätt.
Olivia är en ung kvinna som kämpar med omfattande rädsla för nästan allt omkring sig och blir plågad av återkommande mardrömmar som förhindrar henne från att få en lugn sömn. Detta psykiska tillstånd har utvecklats efter att hennes älskade mor avled på ett tragiskt sätt för flera år sedan – en sorg som fortfarande väger tungt på hennes hjärta. Hennes far klarar inte av när det gäller att diskutera omständigheterna kring hennes mammas död, vilket bara förstärker Olivias förvirring och oro. Denna tystnad skapar ett vakuum fyllt av frågor. Pappan Jacob (Mathias Flint) upplever att det finns alltför många smärtsamma minnen kvar i deras nuvarande bostad i Köpenhamn; därför beslutar han att de måste göra en nystart genom att flytta till småstaden Køge på Själland.
När Olivia och Jacob väl anländer till Køge och Olivia börjar sitt tredje år på gymnasiet, får de tillsammans reda på en mörk och fascinerande detalj om stadens historia – att omfattande häxprocesser härskade där under 1600-talet. Denna historiska bakgrund sätter en spännande och lite kuslig kontext för hela berättelsen. Det framkommer att detta grymma kapitel från historien fortfarande verkar spöka i staden för dess invånare på ett nästan övernaturligt sätt.
Olivia, som redan känner sig annorlunda och märkt på grund av sin historia, upptäcker att hon också bär på en underlig dragning till det ockulta och det övernaturliga. Denna fascination blir allt starkare och mer intensiv under hennes vistelse i Køge. Hennes intresse dras till sin spets under en ödesdigger natt då hon tillsammans med en Gabriel (Oscar Stahlfest) från gymnasiet beslutar sig för att genomföra ett farligt experiment – de utmanar helt enkelt ödet och försöker att flyga från en höjd, trogna på att något magiskt eller övernaturligt ska ske. En fruktansvärd olycka inträffar, vilket senare visar sig vara identiskt med det tragiska som hennes mamma råkade ut för år tidigare. Denna olycka orsakar att Olivia blir allvarligt skadad och förlamad från halsen och nedåt. Men i den mörkaste delen av hennes lidande, genom hennes överraskande och mystiska kontakt med andevärlden och övernaturtliga krafter, blir Olivia långsamt och underbart helad från hennes skador.
Hela denna spännande och tankeväckande historia presenteras för publiken med en lysande kombination av innovativ ljusdesign tillsammans med subtila och kraftfulla effekter med ariel dans och imponerande illusionsnummer som får publiken att andlöst häpna.
Det är väl värt att notera att denna produktion har uppnått något som många andra teatrar borde sträva efter – en ljud- och musikdesign som är helt perfekt. Här har man lyckats skapa ett ljud som är både omhuldande och kraftfullt, utan att vara för starkt, bullrande eller skadande för öronen. Denna balans mellan kraft och finess är sällsynt och ett föredöme.
Regi av den erfarne Thomas Agerholm, tillsammans med scenografin av den kreative Benjamin La Cour, samt en unik och medryckande koreografi av den talangfulla Nellie Bethel Rainey, samspelar på ett kongenialt och harmoniskt vis. De tre konstnärernas gemensamma vision skapar en totalteater. Dansnumren är så medryckande och fulla av passion att man som åskådare har mycket svårt att sitta still –kroppen vill bara röra på sig tillsammans med de på scenen. Detta förhöjs ytterligare av den fulländade musiken som skapats av tre av Danmarks mest framstående kompositörer: Rasmus Seebach, Andreas Sommer och Ankerstjerne. Dessa tre hitkomponister, som var för sig är välkända för sina framgångar, blommar här ut totalt och ger sitt bästa. Det här är absolut något helt annat och långt överlägset jämfört med den mediokra och ofta platta musiken som användes i den andra stora danska musikalen Askepot på Tivolis konsertsal i Köpenhamn 2024.
Man har verkligen bemödat sig noggrant om att finna en ensemble av skickliga och erfarna artister som gör verklig rättvisa för sina respektive roller och karaktärer. Framför allt förtjänar Maria Lucia Heiberg Rosenberg mycket beröm för sin mångfacetterade skildring av både den insmickrande och karismatiska skollärarinnan men också den hemska och hotande prästen Kristine. Hon skiftade mellan dessa två helt motsatta karaktärer med sådan skicklighet och autenticitet att jag blev helt övertygad. Hennes närvaro på scenen är både magnetisk och otäck – man kan inte slita blicken från henne. Hennes sceniska och sexiga utstrålning präglas av en imponerande intensitet och närvaro som starkt bidrar till föreställningens kraft.
Alla de unga aktörerna i denna produktion visar sig vara extraordinärt talangfulla när det gäller både sång, dans och dramatisk agerande. Var och en av dem levererar prestationer som väl matchar de högsta professionella standarder. Det är vackert och rörande att få se Kirstine Emilie Moses-Jacobsen skildra Olivias mor, frammanad som en förälskad men sorgsen illusion som bara Olivia kan se och känna. Dessa scener mellan mor och dotter är fyllda av en sådan ömhet och sårbarhet att det var svårt att hålla tillbaka sina tårar.
Det här är en uppsättning som jag verkligen och från hjärtat hoppas att Danmarks ungdomar i större antal går och ser och verkligen tar till sig. Det är ett så kritiskt viktigt ämne som behandlas här – ungdomarnas ofta överväldigande känsla av ångest, osäkerhet och känsla av att inte höra hemma.
Men denna produktion presenterar dessa tunga teman på ett sätt som är både upplyftande och uppmuntrande, utan att förminska de reella problemen. Genom Olivias resa lär vi oss att allt du ser, upplever och känner är absolut viktigt för dig – dina känslor och erfarenheter räknas. Detta framförs på ett genomgående positivt och helhjärtat sätt som efterlämnar publiken med ett känsla av hopp och möjlighet.
EMILIA THERESE PHOTOGRAPH
Musik och idé Rasmus Seebach och Ankerstjerne. Manus Adam Price. Kompositör och musikalisk producent Andreas Sommer. Regi Thomas Agerholm. Scenografi Benjamin La Cour. Koreograf Nellie Bethel Rainey. Kostumedesign Line Bech. Ljusdesign Ulrik Gad. Ljuddesign Tim Høyer. Aerial designer Sita Bhuller Otto. Illusionist John Bulleid. Kapelmästare Martin Konge. Medverkande Amanda Frederikke Traun, Nanna Rossen, Lui Trampedach Mortensen, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Mathias Flint, Sophia Ahlm Bircow, Oscar Stahlfest, Kirstine Emilie Moses-Jacobsen, Mary Jean Moore, Nicoline Markvard Hansen, Kirstine Rosenkilde, Vito Borggild Gram, Magnus Bruno, Frederikke Lønberg, Christian Lund, Trille Luna Dalgarrd Pedersen, Carmen Baron, Lukas Wilson, Nadja Cheblaoui, Malik Asidah With, Helene Minna Joyce Brink og Helene Høier.
MMM – lekfull koreografi, stark ensemble och vacker scenbild
Denna klassiska musikal som utspelar sig 1930 i USA är ständigt aktuell på scenerna. Här framförs den som då den skrevs 1950 och som om tiden har stått stilla. Det är både charmigt och förlegat.
Till tonerna av den härliga orkestern inleds musikalen med en härlig och komisk koreografi. Njutningen är på topp och aktörerna är kvicka och spralliga på ett underhållande sätt. Det är lätt att dras med i den festliga stämningen som skapas av den noggrant utformade koreografin. Varje danssteg känns som en hyllning till den tidens underhållning och påminner oss om vikten av att glädjas åt det även idag.
Hela uppsättningen präglas av en fantastisk scenografi som är en fröjd för ögat. Dekoren är rik och detaljerad, vilket verkligen tar publiken tillbaka till den tid då musikalen utspelar sig. Ljussättningen bidrar också till att skapa den rätta atmosfären, med mjuka färger som smälter samman för att accentuera händelserna på scenen. Det är uppenbart att det har lagts ner mycket tid och omtanke på att skapa en visuell upplevelse som matchar musiken och skådespelarnas prestationer.
Av musikalartisterna vill jag främst framhålla Isabel Schwartzbach som den trängtande frälsningssoldaten Sarah Brown. Hon är trovärdig och spelar väl ut sin oskuldsfullhet inför Nicolai Jandorf som Sky Masterson. Fast han är inte helt jämbördig för att man ska tro på att Sarah blir så förtjust som här framställs. Men Nicolai dansar och har en plastik som är beundransvärd. Deras interaktion på scen känns ofta som en dans för två, där både charm och spänning genomsyrar deras relation.
Alla artisterna gör bra ifrån sig och är väl valda för sina uppgifter. Preben Kristensen som den gamla frälsningssoldaten Arvide Abernsthy gör ett karakteristiskt intryck och sjunger fint sin sång till Sarah Brown. Hans röst är fyllig och varm, vilket verkligen får publiken att lyssna och engagera sig i hans känslor.
Karoline Brygmann gör en härligt fjollig Miss Adelaide. Hennes sprallighet är kul att bevittna; hon tillför en lekfullhet som lyfter stämningen ytterligare. Hennes komiska timing och karisma gör att publiken inte kan låta bli att skratta och njuta av varje scen hon är med i.
Hela uppsättningen är till för att roa och leva kvar i det förflutna. Då musikaler spelades så här. Inget fel i det men det gör att man inte blir vidare berörd. Vare sig av karaktärerna eller handlingen. Den nostalgiska känslan, även om den är förankrad i dåtiden, erbjuder en tillflykt från vardagen. Men en smula god underhållning är det allt. Till det, vackra och bedårande kostymer.
Det är en påminnelse om att ibland är det inte alltid djupet av karaktärer eller komplexitet i berättelsen som räknas, utan helt enkelt glädjen och underhållningen i att se duktiga skådespelare och musiker förverkliga ett tidlöst verk.
Fotograf Camilla Winther
Manus Jo Swerling och Abe Burrows. Musik och sångtexter Frank Loesser. Översättning Hans Christian Ægidius. Regi Heinrich Topp Christensen. Scenografi Simon Wells. Koreografi Heather Douglas. Kostymedesign Helle Damgaard. Ljusdesign Malte Hauge. Musikalsk indstudering Michael Webborn. Kapelmästare Jesper Frank Christensen. Medverkande Isabel Schwartzbach, Kim Hammelsvang, Nicolai Jandorf, Karoline Brygmann, Preben Kristensen, Søren Bech-Madsen, Ann Hjort, Nis Pedersen, Simon Nøiers, Kasper Leisner, Lauge Demant, James Leece, Frederik Espenhain, Jacob Prüser, Marie Gersholm Baktoft, Josephine Feit, Linnea Stenbeck, Fannie Johansson, Julia Åkesson, Cassandra Bækkel, Nils Boyer, Benjamin Windborg, Mikkel Hoé, Mark Lenskjær Fries, Cecilie Hedin Klagenberg og Rebecca Gusdal.
Det är en fröjd att se hur man har tagit hand om Thomas Helmigs sånger. Det kommer verkligen till sin rätt på det sättet som sångarna framför dem. Med mycket kraft och inlevelse får det hela konsertsalen att gunga. Om ljudet justeras och basen skruvas ner så är det perfekt.
Alla artisterna är valda med omsorg och var och en av dem presterar på sin höjdpunkt. Den tydliga passionen och engagemanget från varje sångare skapar en atmosfär av gemenskap och glädje; det är svårt att inte ryckas med i den medryckande musiken. Låtarna, som fångar essensen av både nostalgi och modernitet, tar publiken på en emotionell resa som verkligen berör.
Berättelsen om ett hus där man får följa grannarna är charmig och tilltalande. Speciellt den miljö som de bor i där allt kan hända. Scenografen Kirsten Brink har verkligen lyckats med att på ett kongenialt sätt skifta lägenheterna på ett skojigt vis. Hennes kreativa tankebanor är imponerande och bidrar starkt till att bygga en värld som är både realistisk och fantasieggande. Det är lätt att känna sig hemma i denna skådespelarvärld, där varje detalj är noggrant genomtänkt och där varje rum verkar ha sin egen historia att berätta. Här måste även den visuella designen nämnas av Simon Ternowitz, som gjort så man kan gå rakt igenom lägenheterna med imaginära dörrar.
Koreograf Peter Friis får aktörerna att blomma ut totalt i de medryckande dansnumren, som är både komiska och underhållande. Dansen är inte bara en föreställning av rörelser, utan även ett sätt att fördjupa publikens koppling till berättelsen. Varje steg och varje snurr samverkar med musiken på ett sätt som förhöjer känslan av fest och glädje i lokalen.
Det är mycket igenkänning om man bott i ett liknande hus, och det är också en viss nostalgikänsla som är härlig att ta del av. Många i publiken kan relatera till de situationer och karaktärer som utvecklas på scenen, vilket skapar en djupare koppling mellan dem och föreställningen. Det är som att se en spegel av ens eget liv, vilket förstärker den emotionella effekten av hela produktionen.
Regin av Joy-Maria Frederiksen flyter på bra och det händer ständigt någonting. Hennes förmåga att väva ihop olika teman och karaktärer bidrar till en dynamisk och engagerande upplevelse. Ingen scen känns överflödig, och allt samverkar för att skapa en helhetsupplevelse som lämnar ett bestående intryck.
Vill man ha en stunds underhållning ska man absolut se denna uppsättning. Jag kände mig glad och uppsluppen efteråt. Thomas Helmigs nostalgiska låtar resonerar med publiken och skapar en atmosfär av glädje och gemenskap.
Uppsättningen påminner oss om kraften i musik och berättande, och hur dessa konstformer kan föra människor samman på ett underbart sätt.
Foto Miklos Szabo
Manus Gabriel Bier Gislason.Musik og sångtexter Thomas Helmig.Regi Joy-Maria Frederiksen, Scenografi Kirsten Brink, Koreografi Peter Friis. Visuell designer Simon Ternowitz, Kostymedesigner Grith Deleuran. Ljusdesign Balder Nørskov, Ljuddesign Magnus Hansen. Kapelmästare & arrangör Joakim Pedersen. Medverkande Szhirley, Søren Torpegaard Lund, Trine Pallesen, Martin Greis-Rosenthal, Cristopher Schøllhammer Rørmose, Jacob Femerling Andersen, Amalie Husted Mørup, Malaika Berenth Mosendane och Monica Isa Andersen. Ensemble (og understudies) Rikke Buch Bendtsen, Anton Wammen, Maria Corydon Hellborn, Rasmus Grandt, Tobias Arentoft Gräs og Clara Dragsted Hansen. Executive producer Susanne Bier. Producent Hele Danmarks Musicalteater (One & Only Musicals, Vejle Musikteater och Holstebro Musikteater).
Upplev komedi och musik i La Serva Padrona och Pimpinone
Det är sällan jag upplevt så uppfriskande och kul uppsättningar som nu visas på Verkstan. Det säger jag inte för att jag själv en gång i tiden regisserat La Serva Padrona av Pergolesi. Utan för att den och Pimpinone av Telemann görs med så glatt humör där komiken är närvarande.
Dessa två kortoperor är så fantasirika med lättillgänglig och glad musik i Mozarts anda; med den förslagna pigan som flörtar med sin husbonde för att komma åt hemgiften. Till sin hjälp har hon den stumma betjänten Vespone, som även är musiker i Pimpinone.
Det är inte bara en historia om charmiga påhitt utan också en skildring av mänskliga relationer och de lekfulla maktspel som uppstår inom dem.
La Serva Padrona utspelar sig i rätt tidevarv medan Pimpinone av Telemann är förlagd till 1997. Den tidlösa kvaliteten i dessa verk, kombinerat med moderna inslag, fungerar utomordentligt väl. I Pimpinone får vi se Serpina som städerska i nutid, en kvinna med stora ambitioner som strävar efter att fånga Pimpinone som sin man.
Liksom i La Serva är komiken i förgrunden hos de båda aktörerna. Den sprudlande humorn, som är så central i dessa verk, lyser verkligen igenom när de två huvudkaraktärerna navigerar genom sina klumpiga, men ändå charmiga, misstag. Båda briljerar med sin timing och humoristiskt tafatta typer i sina karaktärer, vilket gör att publiken verkligen dras in i berättelsen.
Översättningen och arrangemanget av Carin Bartosch Edström är flyhänt skrivet med ett arrangemang som både bevarar verkets originalanda och gör det mer tillgängligt för dagens publik. Regin av Helena Röhr är fartfylld där sångarna får plocka fram sina komiska talanger. Helenas förmåga att balansera komedi och musik har verkligen skapat en atmosfär som engagerar och underhåller.
Liksom musikerna Annika Bjelk, Fredric Thurfjell och Elina Nygren, som alla bidrar med sin unika stil och expertis, skapar en magisk atmosfär som fördjupar publikens upplevelse. Ett piano, en saxofon samt såg och viola räcker väl till dessa små kortoperor, som med sina kompakta men uttrycksfulla arrangemang lyckas fånga essensen av berättelserna. Varje instrument tillför sin egen klang och nyans, vilket gör att musiken blir en integrerad del av den dramatiska framställningen. Genom att kombinera dessa instrument på ett innovativt sätt har de möjlighet att utforska och uttrycka djupare känslor och tankar som resonerar med publiken.
Evelina Johanssons scenografi, kostym- & maskdesign är helt underbar. Scenografin ihop med kläderna får en att dra på munnen direkt för att sedan brista ut i skratt. Den fantastiska visuella stilen, med drag av commedia dell’arte, gör att vi som publik kan känna den historiska kontexten samtidigt som vi njuter av de tidstypiska maskerna, som även de är fint gjorda och bidrar till den allmänna komiska känslan.
Sångmässigt är Kristine Nowlain som Serpina och Jakob Högström som Pimpinone perfekta tillsammans. Kristines höga sopran mot Jakobs låga baryton ger ett sångligt mycket välljudande intryck. De kompletterar varandra väl, och deras kemi på scenen är påtaglig. Deras sångprestationer fördjupar inte bara karaktärernas relationer utan lyfter också hela föreställningen till en ny nivå av musikalisk njutning.
Som helhet, två underbara Intermezzon, då de användes som pausunderhållning för större operauppsättningar. Det är ett mästerverk av både musik och teater, som bjuder in publiken till en sprudlande värld av humor och känslor.
Gå och se för den underbara musiken och den härliga handlingen. Med säkerhet kommer dessa uppsättningar att lämna ett bestående intryck och kanske till och med inspirera publiken att utforska mer av dessa klassiska verk.
Fotograf Jonas Persson
Akt 1: La serva padrona, Musik,Giovanni Battista Pergolesi, Libretto Gennaro Federico, Översättning & arrangemang Carin Bartosch Edström. Akt två: Pimpinone, Musik Georg Philipp Telemann, Libretto Johann Philipp Praetorius, Översättning & arrangemang Carin Bartosch Edström
På scen Kristine Nowlain som Serpina, Jakob Högström som Pimpinone, Fredric Thurfjell som Vespone. Musiker Annika Bjelk på piano, Fredric Thurfjell på saxofon, Elina Nygren på viola. Kapellmästare Annika Bjelk. Regi Helena Röhr, Scenografi, Kostym- & maskdesign Evelina Johansson, Ljusdesign Sofia Linde & Hannele Philipsson.
Total miss att sätta upp detta verk då både musik och libretto är väldigt ointressant skrivet. Även valet av regissör har gjort att det här är inte något spännande eller gastkramande att ta del av.
Det är svårt att tro på attraktionen mellan paret Wendy (Cornelia Beskow) och Jack (Peter Kajlinger) då sångarna är så omaka. Fast som sångare glänser de och framför allt Cornelia som den lyriskdramatiska sopran hon är. Det var en fröjd att höra hennes höga toner och se hennes inlevelse som den oroliga men omtänksamma modern. Parets son Danny Torrance spelad ikväll av Gotte Frid Giertz var mycket övertygande i sin gestaltning av att kunna se och höra döda människor.
Operan som bygger på Stephen Kings bästsäljande roman handlar om en familj som kommer till ett öde hus där de ska tillbringa vintern. Pappan med alkoholproblem ska skriva färdigt en pjäs men plötsligt så börjar deras son se människor som begått horribla mord; de börjar komma efter Danny och hans familj.
Hela första akten är väldigt såsig och musiken jämntjock utan någon direkt variation; jag fann det svårt att hålla mig vaken. Regimässigt hände det inte mycket på scenen som fångade mig. Liknande var det efter pausen. Det enda som riktigt imponerade på mig var sångarnas röster.
Det är talande hur viktigt det är med en dynamisk och fängslande musikalisk uppsättning. Publiken kan lätt tappa intresset när musiken inte står i proportion till scenens emotionella innehåll. Tyvärr lyckades inte detta verk att skapa någon form av spänning eller nyfikenhet.
Det är extra sorgligt när man ser potentialen hos artisterna, särskilt när de sjunger så vackert, men begränsningarna i manus och regi hindrar dem från att verkligen lysa. Man kan inte undgå att undra hur mycket mer kraftfullt verket skulle kunna vara med en annat libretto och mer varierad musik.
Även om sångarna var duktiga, hjälpte det inte helt att rädda en uppsättning som i sin helhet kändes platt och oinspirerande.
Om jag jämför med den klassiska filmen av Stanley Kubrik så faller operauppsättningen ihop som en pannkaka.
Fotograf: Jonas Persson och Emmalisa Pauly
Musik: Paul Moravec. Libretto: Mark Campbell. Baserad på ”The Shining” av Stephen King. Dirigent: Patrik Ringborg. Regi: Keith Warner. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Kostym- & maskdesign: Nicky Shaw. Medverkande: Peter Kajlinger, Cornelia Beskow, Gabriel von Platen, Gotte Frid Giertz, Luthando Qave, Per Lindström, Christian Damsgaard-Madsen m fl. Samproduktion med The Finnish National Opera and Ballet i Helsingfors.
