Streamad Vinterkonsert från Malmö Opera


Förhandsgranska(öppnas i en ny flik)

Dirigent David Niemann och Malmö Operaorkester imponerar, tillsammans med de båda sångsolisterna, Sehon Moon och Rebecca Nelsen. Operettmusik av Franz Lehár och Johan Strauss den älde och yngre, blir ljuvligt och igenkännande.

Det är operettklassiker som vi hört ett antal gånger. Likväl får de här nytt liv av Sehoon Moon och Rebecca Nelsen. Båda har förgyllt tillvaron på Malmö Opera i ett flertal uppsättningar. De medverkade i La Traviata, 2018 och senast var de med i Falstaff, som gick i höstas.

Vi fick bland annat höra deras tolkningar från Läderlappen, La Traviata och Glada änkan. En ljuvlig sopran och en hög tenor.

David Niemann fick orkestern att bölja på det sätt som operetter ska göra. Synd bara att det inte fanns någon publik, som kunde applådera kraftigt.
Boel Adler, som presentatör, lättade upp stämningen, för oss streamare.

Sehon Moon
Rebecca Nelsen

Se upp för Jönssonligan/Film


MMM

Klart sevärt äventyr

Detta är kul hela vägen fram till slutet. Mycket för att man har en bra regissör och väl valda skådespelare.

Intrigen är den vanliga, man ska göra en stöt där ”Sickan” är hjärnan. Här perfekt spelad av Henrik Dorsin. Han drar med sig de andra aktörerna så att dramat lever. Man sitter och småler filmen igenom. Dessutom är den så spännande man kan önska sig från denna typ av film.

Regissören Tomas Alfredson har dragit i trådarna och gjort det till den bästa Jönssonfilmen. Inte lika dumdryg och barnslig som jag minns de tidigare. Här blir man engagerad och nyfiken. Filmen är så välklippt att inte en minut känns för lång.

Regi Tomas Alfredson, I rollerna Henrik Dorsin, Hedda Stiernstedt, David Sundin, Anders Johansson, Lena Olin, Reine Brynolfsson m fl

Spring Uje Spring/Film


M

En helt onödig film

Detta är en sann historia och var först en scenversion, om den före detta popstjärnan Uje Brandelius, från proggbandet, Doktor Kosmus. Fast så som det berättas här gör att filmen hamnar i tristessens tecken.

Uje drabbas av Parkinsons och det är nog så tråkigt, men ska man göra en film om Parkinsons och Uje så bör det skildras med mer nerv och tempo, än denna sömngångaraktiga regi.

Henrik Schyffert regidebuterar, om han får fortsätta göra film så blir jag förvånad. Eller inte, då han tillhör det politiskt korrekta lägret i Stockholm. Hans pompösa och omogna skämt har även trängt sig in här. Speciellt i radioscenerna i Ring P1. Oerhört plumpt när man vill drämma till de som har sunt förnuft i sina kommentarer.

Det enda som är lite kul är inledningen. Därefter segar det sig fram som den sämsta amatörfilm. Att man fått pengar till detta projekt handlar nog mer om att man har de rätta kontakterna.

Regi Henrik Schyffert, Manus Uje Brandelius, Medverkande Uje Brandelius, Irma Schultz, Therese Hörnqvist, Bixi Brandelius, Vega Brandelius m fl

Falling/Film


MM
Om vreden och homosexualitetens våndor

Den förlorade sonen vill återförenas med sin barska och fördomsfulla fader.
Han bjuds hem till sonen och hans älskare. De klarar inte fadern som är drabbad av alzheimer och hatar homosexualitet. Tumult uppstår men sonen John Peterson väljer att inte gå in i pappans ilska. Istället tar han emot hans vrede med ett behärskat lugn och med stöd av sin Man. Väl spelat av Viggo Mortensen, som också skrivet och regisserat dramat.

Fadern Willis gestaltas suveränt av Lance Henriksen. Hans arga kamp mot sin son handlar om kärleken de aldrig haft tillsammans. Wills projicerar all sin ilska mot sonen, som han också vill ska få skuldkänslor för sin mammas död.

Berättelsen pendlar mellan då- och nutid och den unga Willis spelas av Sverrir Gudnason. Även han klarar sin roll galant.
Det är dessa skådespelare som bär upp att filmen blir sevärd, fast ämnet känns lite utslitet. Har vi inte sett nog av dysfunktionella personer och familjeproblem?

Jag kan tyvärr inte stämma in i hyllningskören då jag fann filmen tråkig och ganska så ointressant.

Regi och manus Viggo Mortensen
I rollerna  Viggo Mortensen, Sverrir Gudnason, Lance Henriksen, Laura Linney, David Cronenberg m fl.

Andrei Tarkovsky – A Cinema Prayer/Film


MMM

För mycket djuplodande

Andrei Tarkovsky var en mycket intressant filmskapare. Hans filmer är tankfulla och tålamodskrävande. Så är även denna dokumentär.

Vi får glimtar från alla Andrei Tarkovskys filmer, med kommentar från Andrei. Jag trodde det skulle bli givande att lyssna på, men Andrei Tarkovskys religiösa grubblerier blir lite väl mycket att höra på filmen igenom. Det verkar som om Tarkovsky var fast i det ortodoxa tänkandet, vilket gör mig förbryllad.

Hans ide om att det andliga är viktigt för oss för att växa och skapa kan jag stämma in i, men inte att religionen är ett måste.

Denna dokumentär är endast för de redan frälsta. De vetgiriga som vill ha allt med Andrei Tarkovsky.

Tiny Tim – King for a day/Film


MMM

En udda artist som fick folkets kärlek


1968 köpte jag en LP som hette,
God Bless Tiny Tim. Jag blev helt perplex av omslaget där Tim står med en liten ukulele och har en alldeles för trång kavaj.
Till detta slips och långt hår. Något som var riktigt knäppt under hippietiden. 


När jag lyssnade på plattan blev jag ännu mer förvånad. Med en röst som en kvinna. Han sjöng i falsett, och en sång hette, Tiptoe Through the Tulips. Detta var bara för mycket, men oerhört kul och unikt.

Vad jag inte visste då var att Tiny Tim var oerhört stor som artist i USA. Han fick spela på de mest prestigefyllda ställena och blev intervjuad i alla stora TV-shower.
Hur kunde det ha blivit så och i Sverige visste knappast någon vem han var. 

Filmregissören Johan von Sydow har lyckats nysta fram historien om Tiny Tims tragiska och framgångsrika liv. 

Det har blivit till en både spännande och mycket intressant resa. Tim blev plågad av sina båda föräldrar. Att ett skivbolag fick upp ögonen för honom, blev hans räddning att komma därifrån. Lustigt nog finns hans föräldrar med på omslaget av hans andra LP. Det måste han varit en hat och kärleksrelation som de hade.

En klart sevärd film för oss som var med på den tiden, men även för de som vill veta vem Tiny Tim var och hur han påverkade sin samtid. 

Falstaff/Streamad från Malmö Opera


Modern tolkning klarar tidsförskjutningen

Det är kul, underhållande och väldigt träffsäkert. Om hur vi lever idag. Med all den teknik vi alla gjort oss så beroende av. Detta sagt i positiv bemärkelse.

Duktiga sångare gör att upplevelsen hemma vid TV-apparaten blir levande och givande. Det är rappt och fyndigt med mail, webbkameror och extrema närbilder. Om hur folk beter sig när de inte vet hur man kommunicerar i bild. Så är det ofta i vardagslivet, när någon sätter sig framför sin webbkamera. Hemskt i många fall och så även här.

Operaregissören Lotte de Beer satsar djärvt på detta moderna stilgrepp. Hon går helskinnad ur det utan att hamna i för mycket teknik. Bra jobbat!

Sångarna med Misha Kiria i spetsen som Falstaff lyckas tyvärr inte få fram den komik som man kan önska i deras roller. De sliter sina hår och ruckar och vänder på sig, men det blir mer som de gör sig till än att spela sina karaktärer.

Koreografin av Gail Skrela Hetzer, i samspel med ljussättningen av Alex Brok, samt videodesign av Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey är det som stannar kvar efter föreställningen.

Falstaff – Misha Kiria
Fotograf: Jonas Persson

Av Giuseppe Verdi (musik) och Arrigo Boito (libretto)
Dirigent Steven Sloane, Regi Lotte de Beer, Scenografi och kostym Christof Hetzer och Agnes Hasun, Koreografi Gail Skrela Hetzer, Ljus Alex Brok, Videodesign Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey.
Medv Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, Jonas Duran, Nils Gustén och Niklas Björling Rygert
Malmö operaorkester, Malmö operakör
Premiär på Malmö opera den 7 nov 2020

Misbehaviour/Film


MM

Ett lovande försök som tyvärr faller pladask. Women’s Liberation Movement har precis börjat få fäste i London. De vänsterblivna kvinnorna ska attackera 1970 års Miss World-tävling.

Som TV-värd har man lyckats få Bob Hope, här spelad av Greg Kinnear. Tyvärr en felsatsning. Han ligger inte i närheten av hur Bob Hope såg ut eller var. Enbart en tråkmåns utan utstrålning och med tafatta skämt. Men samtidigt är det ett stycke underhållningshistoria, från en tid då det var tillåtet att skämta om kvinnors kroppar. Speciellt när det är en skönhetstävling.

Regissören Philippa Lowthorpe brassar på med en tidstypisk studie.
Jag minns hur tråkigt dessa kvinnor klädde sig. Alltid nerklädda med en mer manlig än kvinnlig stil. Men så var den tidens ideal, för de ”progressiva” tjejerna.

Man har fångat tidskänslan och miljön. Annars är filmen ganska tråkig.
Inte mycket händer, mer än att man vill störa denna Miss World-föreställning.

Regi Philippa Lowthorpe. Skådespelare Keira Knightley m fl

Honest Thief/Film


MMM
Liam wins again

Tom Carter (Liam Neeson) har träffat kvinnan i sitt liv (Kate Walsh). Det gör att han vill sluta med sitt kriminella liv. Han ringer polisen och erkänner sina bankkupper. Det vill inte polisen tro på.

Det blir en katt och råtta-lek mellan polisen och Tom Carter. FBI som handhar ärendet kör över Tom totalt och Tom får fly för sitt liv.

Som alltid när Liam Neeson är med så handlar det ofta om action i den högre skolan, d v s det blir intressant och spännande.

Jag är svag för Liams filmer och speciellt hans trilogi, Taken. Detta är i samma anda och om en man som blir oskyldigt jagad, fast han försöker göra rätt för sig.

Jag njöt av varenda minut och betyget är snubblande nära en fyra. Härligt att se att de korrumperade poliserna får vad de är värda.

Regi Mark Williams
I rollerna Liam Neeson, Kate Walsh, Jai Courtney, Jeffrey Donovan, Anthony Ramos m fl

Kenta lever/Film


MMM
Dokument från ett svunnet Sverige

Dom kallar oss Mods, Ettt anstädigt liv och Det sociala arvet. De filmerna ingår i den trilogi som dokumentärfilmaren Stefan Jarl gjorde, där Kenta medverkar.
Hela Modstrilogin är en svensk klassiker idag. Därför var mitt intresse för Kenta lever, högt. Tyvärr infrias det inte i denna indiedokumentär.

Det är mest spridda och ointressanta stumpar av gamla och nya intervjufilmer. Det har enbart ett nostalgiskt värde. Mest för oss som var med då det började på -60-talet med filmen, Dom kallas oss Mods. Den filmen gjorde Stefan Jarl tillsammans med Jan Lindqvist.

Det mest intressanta är att se och höra hur ärlig Kenta är. Det genomsyrar allt han gör. Även i den musik han skriver och sjunger så finns där ett sanningskrav. Så var det även på den tid då Kenta växte upp. Ofta räckte ett handslag, för att man skulle lita på varandra.

Regissör Tony Labidi började intervjua Kenta -97 då Kenta och bandet gjorde comeback i Kungsträdgården i Stockholm. Tony ingick i Kentas band som trummis.
Vi får följa repetioner och se premiären. Där är Kentas röst inte den bästa, men musikerna desto bättre.

Som helhet ett stycke dokumentär då Sverige var oskyldigt men på väg in i dimman av politisk korrekthet.

Kenta ska vara glad att han inte fick uppleva mer än tre år av 2000-talet. Han hade nog inte trivts med hur folkhemmet har försvunnit. Politikernas lögner och bedrägeri mot arbetarklassen är överväldigande. Kenta kom från arbetarklassen. Han blev 54 år.

Regi Tony Labidi, Dick Billborn och Johan Holtzberg