Violent night/Film


MM

Outhärdligt våld med en gnutta humor

Den finska regissören Tommy Wirkola har använt hela batteriet av köttsliga våldsscener för att skapa en våldsam jul hos den superrika familjen, som blir överfallna av ett gäng grymma och skrupelfria våldspersoner.

David Harbour som spelar Jultomten är behållningen i filmen, han är säker i sin rolltolkning som ”the real Santa Claus”. Det gör att man får småle då och då i alla hemskheterna. När han inte dricker och spyr delar han ut julklappar till de fattiga, men även de rika.

Det hela utspelar sig hos en dysfunktionell familj som ska fira jul tillsammans. Värst skadad av dem alla är deras mamma. Riktigt obehagligt att se hur störd hon är och helt i avsaknad av empati. Hennes rikedom har gjort henne totalt känsloförstörd. Det får hennes barn och barnbarn en rejäl dos av.

Hela berättelsen präglas av ett hat mot julen och jag hoppas verkligen att inga familjer tar del av denna otäcka film. Själv fick jag titta ner flera gånger, då Jultomten svingar sin köttyxa, mot gangstrarna.

 Regi Tommy Wirkola. Medv David Harbour, Beverly D’Angelo, John Leguizamo m fl

Cats/Musikal på Malmö Arena


MM

Fungerar inte på Malmö Arena

Cats ska man se på en teater med atmosfär och där man är nära skådespelarna. Här har man försökt det tricket med två stora videoskärmar på vardera sida om scenen. Tyvärr blir det bäst att se på dem, hellre än på scenen, som är ganska så mörk och där det är svårt att få ett helhetsgrepp om vad som händer.

Det har varit en lång vandring för katterna som fick sin första premiär på West End i London, 1981, gick i 21 år och gav cirka 9 000 föreställningar. Därmed den längst spelade musikalen i London. På Broadway hade Cats premiär samma år och spelades i 18 år. Deras Cats fick 1983 sju stycken Tony Awards, en som Bästa Musikal.

Texterna är baserade på T S Eliots bok, Cats – de knepiga katternas bok. Det är svårt att förstå och höra de medverkandes texter. Det hade behövts en textmaskin, även om det bara var på engelska. Nu blir det ett sammelsurium av meningar och man förstår inget om vad de berättar.

De medverkande är superbt duktiga på att dansa och sjunga, men det hela blir till en allmän röra i den första akten, inget får mig att bli engagerad i vad som sker där på scenen. – Särskilt då man sitter i denna trista arena på sin hårda plaststol. – Förutom att studera de fantasifulla dräkterna och katternas mjuka plastik.

I andra akten är det mer sammanfogat och karaktärerna får uttrycka sig fritt. De ger fina solonummer både i dans och i sång. Då väcks intresset naturligt för vad som sker på scenen. Som Mr Mistoffelees halsbrytande solonummer i akrobatik och dans. Helt makalöst och mycket imponerande. Likaså den gamla skådespelarekatten om hur det var förr på teatern. Han är bedårande och rörande att ta del av. Den vita katten hör också till dem jag imponeras av, men även flera andra katter, som jag önskade att jag visste namnen på. (Tyvärr har inte LiveNation försett mig med en produktions- eller rollista, så jag kan inte namnge alla som jag hade velat.)

Vår egen Gunilla Backman gör den gamla katten Grizabella. Tidigare glamourkatt och nu sjaskig, luggsliten och utstött av de unga katterna, fast hon får sin revansch. Hon kan fortfarande sjunga och gör det med bravur i hitlåten, Memory. Fast inte så bra som varken Elaine Page eller Barbra Streisand.

Regissören Trevor Nunn, Koreografen Gillian Lynne, med assistans av Chrissie Cartwright har snott ihop en färgsprakande karamell. Inte att förglömma den underbara liveorkestern som brassade på högt och ljuvligt.

De här är en internationell turné som gästar Stockholm, Göteborg och Malmö.

Cats har visats i över 30 länder och över 73 miljoner människor över hela världen har sett uppsättningen. Själv tycker jag videoinspelningen från 1998 är rysligt bra. Där är flera av artisterna från Londonshowen samlade, med delar av det kreativa teamet, från originaluppsättningen 1981.

Mr Mistoffelees

Malmö Arena den 1 december 2022, bilderna är från turnén utanför Sverige.

Av Andrew Lloyd Webber, Regi Trevor Nunn, Koreografi Gillian Lynne, Musikalisk ledare Peter McCarty, I rollerna Gunilla Backman m fl

Roméo & Juliette/Malmö Opera


Utan nerv och spänning

Ett försök till originell uppsättning som istället blir ointressant, då det fattas den nerv och spänning som ett sådant här drama bör ha. Även om det är opera så bör inte Shakespears drama förvandlas till ett glättigt cirkusnummer.

Rollbesättningen är tveksam och det gäller främst Romeo, visst har Sehoon Moon en njutbar höjd, men han är fel som typ, det väcks inga gnistor mellan Sehoon och Kseniia Proshina, som Juliette. Sehoon uppvisar en tafatthet gentemot Kseniia.

Kseniia Proshina är föreställningens höjdpunkt med sin fina koloratursopran och inlevelse. Romeo kämpar på, men når inte alls upp till samma känsloläge.

Den Stora scenen är för många ett problem att nå ut ifrån, och här var det sällan någon av sångarna hördes över orkesterdiket. Fast Alexander Roslavets som broder Laurent var en av dem. Förutom att han har en mäktig bas tolkade Alexander väl sin roll. I scenerna med Romeo och Juliette är han nog så närvarande.

Dirigenten Patrik Ringborgs lyhördhet mot musikerna och sångarna hjälpte inte att få den trögflytande musiken att lyfta i första akten. Likaså regin av Amy Lane, som velat få det att likna en film med överdådiga kostymscener. Det blir lika platt som filmduken. Inget som man minns, förutom avsaknad av intressant regi.

Efter pausen i akt tre börjar det sakta mullra i spänning men det är främst i akt fyra och fem som det blir något att tala om. Då kommer sångarna mer till sin rätt och den dramatiska handlingen stramas åt.

Där finns några vackra och stiliserade nummer från koreografen Michael Barr. Som när Juliette ska ta sin insomningsdryck i kryptan. Då fryser Barry dansarna. Tillsammans med ljussättningen av Charlie Morgan Jones framstår Juliette som den sköra flicka hon är, helt utlämnad till broder Laurents tillit.

Det är också i akt 4 och 5 som Charles Gounods musik blir mer märkbar, tempot ökar och man drar på för fullt på pukorna. Då skapas det dramatik. Annars har jag svårt att förstå storheten i detta verk.

Amy Lanes regi bjuder inte på överraskningar även om handlingen är förlagd till New York, med början på nyårsafton 1889. De hela har blivit en stunds förströelse som inte tar tag i en förrän i det bittra slutet, men det är Kseniia Proshinas förtjänst.

Sehoon Moon och Kseniia Proshina som Roméo et Juliette av Charles Gounod. 

Regi Amy Lane. Dirigent Patrik Ringborg. Scenografi kostym och mask Emma Ryott. Koreografi Michael Barry. Ljus Charlie Morgan Jones. I rollerna Kseniia Proshina, Sehoon Moon, Orhan Yildiz, Alexander Roslavets, Mark Stone, Thomas Volle, Emma Sventelius, Francine Vis, Stefano Olcese, Eric Lavoipierre, Darko Neshovski, Johan Bogren. Dansare Emma Ekelund, Angel Gabriel Gutierrez, Oliver Gramenius, Sofia Löfdahl, Johanna Primavera, Julia Svensson. Malmö operakör, Malmö operaorkester. Premiär den 5 november 2022.

Funkisregi/Ingmar Bergman Malmö stadsteater 1952-1958/Bok


En bok för fanatiska Bergmanbeundrare

Rikard Loman beskriver systematiskt om den tid då Ingmar Bergman var verksam i Malmö och i Skåne, där han var oerhört produktiv. Under dessa år skapade Bergman tidlösa klassiker, både på scenen och i filmens värld.

Boken har blivet mer för universitetens värld än för gemene man. Här finns så mycket fakta och fotnoter så det gäller att ha både tålamod och intresse, för att orka ta sig igenom denna tegelsten.

Rikard har blandat in arkitektur med regi och har en poäng här, men tyvärr blir han lite väl upprepande och omständig, då uppsättningarna på teatern nämns lite väl mycket. Detsamma är det med recensionerna om Bergmans pjäser.

Det är intressant med vilka skådespelare som Ingmar omgav sig med under de här gyllene åren och vad de skapade tillsammans. Att Bergman både hann med att regissera flera föreställningar och att sedan göra film på somrarna. Beundransvärt är bara förnamnet och beundrad blev Ingmar av fler och fler. Till och med utländska kritiker hörde talas om denna unge regissör, som skapade teaterhistoria. Populariteten ökade när även filmerna uppskattades utanför Sveriges gränser.

För den som vill fördjupa sig i Ingmar Bergmans kreativa år på Malmö stadsteater är boken en guldgruva. Rikard Loman har inte lämnat något åt slumpen. Här finns med alla detaljer och allt som kan tänkas inrymmas i Bergmans liv, under de här åren. Det är gediget och kunnigt, på alla sätt och vis.

Den Andre/Teater Dictat på Bastionen i Malmö


Det är dramatiskt, blodfyllt och lustfyllt. Så som ett engelskt kungadrama ska vara.

Skådespelarna går in och ut ur olika roller, då de bara är fyra till antalet. Men de klarar det galant. Humor blandas med blodigt allvar. Det är främst Jan Ericson som står för humorn. I sina olika roller får han oss att le och stundom skratta.

Att ge sig på ett sådant här tungt drama är en utmaning för de flesta skådespelare. Men då man här valt att göra en queer-föreställning av berättelsen så har gruppen tagit sig stora friheter, då själva dramat egentligen är på fyra timmar.

Att Edward II var homosexuell och hade en älskare vid namn Piers Gaveston, som var riddare, verkar de flesta historiker vara eniga om. Men det har spekulerats om vad för personliga tjänster som författaren Christopher Marlowe delgav drottningen och om han var hennes spion.

Hur som helst så fängslas man av berättelsen och även om pjäsen är två timmar så känns den aldrig lång. Det hela avbryts då och då av modern musik som blir riktigt underhållande. Kostymvalet är också i queer-stil, modernt, blandat med bisarrt medeltida. Det fungerar, hur tokigt det än låter.

Linus Nilsson som den unge älskaren spelar fritt ut sin homosexualitet när han förlustas med kungen. Kungen svarar villigt och är så förtjust att han lovar honom halva kungariket. Linus gestaltar även den grymma Roger Mortimer, Earl av March. Det är tur det för då får man se hur skicklig han är som skådespelare.

Cecilia Säverman gör också flera roller, där man får se hennes mångsidighet av de typer hon framställer.

Johan Svensson som både skapat conceptet och regin har tagit sig an uppgiften som Edward II. Det har blivit en lite tafatt och osäker kung som är mer intresserad av sin älskare än kungariket. Just så som man har beskrivet honom i historieböckerna. När Johan skiftar till att spela kronprinsen, så får han fram en vekhet och just den där barnsliga tonen som kronprinsen kan ha haft. Det blir både rörande och komiskt.

Det komiska drivs på av åldermannen i gruppen, Jan Ericsson, som är känd för sina komiska utspel. Som Drottningen blir han kvällens höjdpunkt.

Den Andre bör man se för det udda konceptet och för en stunds underhållning.

Foto Johnny Månsson, Bilderna gör sig bäst på en stor skärm då de är klickbara.

På scen Jan Ericson, Linus Nilsson, Cecilia Säverman, Johan Svensson, Text Christopher Marlowe, Översättning Johan Svensson, Dramaturgi, bearbetning, assisterande regi Matthew Short, Koncept & regi  Johan Svensson

Come From Away/Musikal på Fredericia Musicalteater


MMMM

Mycket imponerande!

Teatern i Fredericia är tillbaka, både från pandemin och senare dess nedläggning och stängning. Nu öppnar man upp med en mycket väl vald musikal, som gjort storsuccé på Broadway. Där spelades den i 5 år och har hittills spelats i 7 andra länder. Bland annat i London på West End och i Sverige på Östgötateatern. Här är den översatt till danska.

Hela uppsättningen börjar med ett hejdundrande stamp på scengolvet med kraftfull sång av hela ensemblen. Publiken är inte sen att följa med. Här är ribban satt för vad som komma skall. En musikal som överraskar och tar oss med på den ödesdigra flygdagen den 11 september 2001, då flera plan tvingas nödlanda i den lilla byn Gander, på ön Newfoundland, utanför Kanadas kust.

Väl där blir de 7000 passagerarna varmt välkomnade av ortsbefolkningen. Detta leder till en sammansvetsad tillvaro under den tid som människorna är tillsammans.

På scen ser vi 16 av de bästa danska musikalartisterna, dessa spelar 90 olika roller, de gör det så bra så att här finns ingen anledning att nämna någon före de andra.

En vridscen framkallar de olika scenerierna där de sitter i flygplan, checkar in till planen, är på bykrogen och andra platser. På ytan kan det låta trist men här samspelar regi, koreografi och scenografi så utmärkt att man tror på de olika platser där skådespelarna agerar.

Ett levande band under scenen förser oss med keltisk folkrock där skådespelarna levererar med den äran. Musikalartisterna dansar och sjunger så det står härliga till.

Mitt i all den tragedi som utspelar sig har det här blivit till en helt fantastisk uppsättning, där musikalnummerna översköljer oss från scenen med en sådan positivitet och livsglädje, att man kan inget annat än att applådera. En helt underbar musikal har öppnat upp för Fredericia Musicalteater.

Fotograf Rummel Skafte

Medverkande Anne Fuglsig, Christian Damsgaard, Jean Michel, Katrine Skovbo, Lars Mølsted, Mads Æbeløe Nielsen, Maria Skuladottir, Nicoline Siff Møller, Oliver Aagaard-Williams, Johanne Milland, Søren Bech-Madsen, Ulla Ankerstjerne, Aviaya Steinø, Mira Andrea Balloli, Rosa Kuhlmann Gehl og Tobias Arentoft Gräs.

Thomas Agerholm – Instruktør, Benjamin la Cour – Scenograf, Martin Konge – Kapelmester, Kim Ace – Koreograf, Thilde Jensen – Kostumedesigner, Martin Jensen – Lysdesigner, Martin Konge – Kapelmester.

COME FROM AWAY – A new musical, Book, Music and Lyrics by IRENE SANKOFF and DAVID HEIN, Premier på Fredericia Musicalteater den 21 oktober 2022

Fiktiv granskning/Film


MM

Klarar sig på välkända skådespelare

Man kan fråga sig vad det här är bra för? Jag ser ingen mening i att man gjort den här filmen. Man ha valt att konstruera olika välkända personer och händelser i Sverige, med hur det kunde ha varit idag.

Som, hur gick det för Pippi Långstrump när hon växte upp, vem var Alfons Åberg och vad hände med Karlsson på taket.

Ann Petrén är säker som Pippi. Då hon besöker Tommy och Annika blir det ett slags antiklimax.

Även underhållande med Reine Brynolfsson som Karlsson på taket då Reine är så övertygande och besviken på att han inte får flyga längre.

Johan Hedenberg som ledaren för Palmegruppen som inte verkar göra stort mer än att spela bordtennis. Det blir trovärdigt med Johans seriösa utspel. Men annars tråkigt att följa dessa scener nere i deras källarbunker.

Peter Andersson som Alfons Åberg är även han säkert övertygande i sin rolltolkning där Alfons blivit en businessman, långt ifrån Alfons.

Hela filmen är en enda låååång gäspning och man kan förstå detta då jag var den enda på pressvisningen i Malmö.

Hilma/Film


MM

Lasse Hallström är en regissör, som gjort många bra filmer. Fast här blir det knappast godkänt.

Lasse har valt att ta sig an ämnet spiritism och om konstnären Hilma af Klint. Hon var verksam i Sverige i slutet av 1800-talet fram till 1944. Tillsammans med andra andligt sökande kvinnliga konstnärer bildade hon, De fem. Hilma var också teosof och mycket intresserad av Rudolf Steiners färglära. Tyvärr fick hon aldrig något erkännande av honom. Det grämde henne mycket, vilket visas i filmen. Där svärmar hon enormt för Rudolf Steiner. Rudolf var otroligt populär i Sverige.

Hilma spelas som ung av Lasses dotter, Tora Hallström, hon gör en mycket bra debut och är självklar som filmskådespelare. Hennes framställning av Hilma sjuder av liv och aktivitet.

Senare i livet är det Lena Olin som spelar Hilma, även en fin och trovärdig gestaltning, men Lena är med så lite, så märkligt att hon står som affischnamn.

Här är det fokus på Tora och hennes grupp, De fem, där intriger spelas upp mellan Anna Cassel (Catherine Chalk) som Hilma är tillsammans med, men Annas hushållerska kommer emellan. Tyvärr har filmen för mycket fokus på triangeldramat. Det sackar filmen en aning och man tappar fokus på det väsentliga.

Det verkar som Hallström fallit för tidens nyck att det måste finnas lesbiska scener och att Hilmas förhållande är det viktigaste i filmen. Istället borde det vara Hilmas andliga sökande. Det berörs mer på ytan än på djupet. Därför fungerar inte filmen fullt ut. Hilma är mer lekfullt gjort än en film om Hilmas stora intresse för spiritismen och teosofins djupare innebörd.

Hilma är ingen svenskspråkig film fast den spelats in i Sverige. Här är det en blandning av internationella skådespelare, där alla talar engelska. Synd, då det blivit mer realistiskt med enbart svenska skådespelare.

Läs även min recension av Hilma af Klint/Moderna Museet i Malmö

Regi Lasse Hallström. Medv Lena Olin, Tora Hallström, Catherine Chalk, Jazzy de Lisser, Lily Cole, Anna Björk, Adam Lundgren, Tom Wlaschiha, m fl.

Mrs. Harris Goes to Paris/Film


MMM

Lättsamt och underhållande

Det här är roligt på ett avväpnande sätt, den engelska hjälpredan får plötsligt för sig, att hon ska inhandla en haute coutureklänning, från Christian Dior i Paris.

Med sina hopsparande slantar från flera jobb hos överklassen i London (som städerska) och en penningvinst, lyckas hon ta sig till Paris. Redan vid ankomsten börjar kaoset och förvirringen för Mrs Harris. Just att hon kallar sig Mrs Harris får också sin förklaring.

Lesley Manville är underbar i sin roll som den vänlige och förstående städerskan Ada Harris, som vill alla väl. Väl i Paris förstår hon varken etiketter eller hur man uppför sig inför noblessen, men det lockar till komiska poäng, och hon vinner på sin charm.

Isabelle Huppert, som den stränga chefen hos Christian Dior, får inte Ada att krympa, utan tvärt om, hon får till ett upprop om hur man kan förändra Diors kollektion och arbetsmöjligheter.

På köpet träffar hon på en markis, Lambert Wilson, som visar henne respekt, fast hon inte tillhör eliten.

Det har blivit till en film som är kul för stunden. Se den och förundras.

Regi Anthony Fabian
Skådespelare Jason Isaacs, Lambert Wilson, Lesley Manville, Anna Chancellor m fl.

Bortom vida havet – Orquesta Tangarte feat. Maria Kalaniemi och Marianne Maans/LiveMusik på Palladium


MM

Det stora finska svårmodet

De kända finländska folkmusikerna, Maria Kalaniemi och Marianne Maans gästade Malmö Folkfestival, inbjudna av den argentinsk-svenska Tangoorkestern Orquesta Tangarte, under ledning av bandoneonisten Juanjo Passo.

Inför ett fullsatt Palladium framförde de båda kvinnorna tungsinta finländska sånger, på fiol och dragspel. Det var tålamodsprövande, men publiken applåderade flitigt.

När Tangoorkestern medverkade blev det mer begripligt. Musiken lyfte till lyssningsvärt och intressant.

Blandningen av finländsk poesi och klagande sång, kan även stämma väl in, med det svenska svårmodet. Det är mycket känslor och uttryck som blandas, i både nutida och traditionell folkmusik.

Tangoorkestern med dess violiner, cello, kontrabas, piano och dragspel bildade en helhet till Maria och Mariannes sång och instrument. Då steg underhållningsvärdet.
I den rytmiska och sprittande tangomusiken blev det riktig fart på publiken. De ställde sig upp och klappade med i sångerna. Ett extranummer begärdes och det fick de.

Efteråt så var det dans i foajén. Det hade varit fint, om det även varit det på scenen. Det behövdes! Där här var enbart för de riktigt inbitna fansen.

 Foto Johnny Månsson
Orquesta Tangarte, med de finländska musikerna Maria Kalaniemi och Marianne Maans, till vänster.