Lenke Rothman har ett gripande och fasansfullt öde från nazisternas koncentrationsläger Bergen-Belsen. Som ensam 16-åring kom hon med Röda korsets försorg till Malmö.
Efter sex år på sjukhus kunde Lenke så småningom börja fungera som en hel människa.
Rothmans konst utgår från hennes upplevelser i koncentrationslägret. Det har blivit till böcker, installationer, teckningar, skulpturer, målningar och textilier.
Vid en första anblick så kan det verka futtigt och intetsägande. Men då man vet bakgrunden till hennes skapande så får tingen en helt annan innebörd.
Vid dagens pressvisning fick vi en rundvandring av utställningens curatorer Rebecka Katz Thor & Runo Lagomarsin och konsthallschefen Mats Stjernstedt. Det fördjupade förståelsen av Lenke Rothmans verk.
Själv fann jag utställningen väldigt krävande och inte så omvälvande som den skulle kunna ha varit. Fast tygbitar och annat material vittnar om Lenkes svåra tid från nazitiden. En TV-intervju mellan Andy Warhol och Lenke Rothman var givande i sin enkelhet.
I dagens Malmö då judarna är under attack från flera av Mellanösterns invandrare ger denna utställning oss en viktig påminnelse. Det är någonting som vi inte vill se upplevas igen.
Erik Poppe fortsätter med sina historiska dramer, nu har tiden kommit till despoten Quisling. Mannen som tyckte han räddade Norge under andra världskriget.
Det har blivit en i många stycken alldeles för pratig film. Så pratig att den blir sövande.
Historien verkar intressant på papperet, men filmiskt är den krävande av för lite handling.
Det mesta utspelar sig mellan fängelseprästen Peder Olsen (Anders Danielsen Lie) och Quisling (Gard B Eidsvold). Detta händer i den cell dit Quisling blivit förd efter andra världskriget slut. Båda två övertygar i sina rollgestaltningar. Det blir behållningen.
Erik Poppe har tidigare gjort Utvandrarna och Kungens val samt Utøya 22 juli.
Regi Erik Poppe Medv Gard B Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Carlehed, Lasse Kolsrud och Lisa Loven Kongsli m fl
Hon kommer in i glittrande kort kort, den nya kelgrisen på countryhimlen.
Glad för att hon fått komma till Köpenhamn då detta är hennes första turné utanför staterna.
Megan bjöd friskt både på sig själv och från hennes senaste album Lucky.
På en låt behövde hon piano. Där ursäktande hon sig med att hon inte hade råd att ta med en pianist. Fast hon hade ett stabilt band som bar upp hennes låtar.
Det är hennes karaktäristiska röst och ljuva uppenbarelse som fångar en denna kväll.
Hennes blandning av country/pop och sydstatsrock fick hennes ballader att lyfta med hennes följsamma band. Megan berättade att hennes låtar bygger på hennes egna upplevelser med olika män hon haft förhållande med.
Megan är uppväxt i staten Georgia i en musikalisk familj. Sedan hennes debut-EP, Pistol Made of Roses, från 2022 har hon fått stor uppmärksamhet. Hon har blivit omskriven i New York Times, Rolling Stone och andra musiktidningar.
På det fullsatta Vega möttes Megan av jubel när hon äntrade scenen. Hennes Americana gick direkt till hjärtat till de unga tjejerna längst fram som verkade kunna alla hennes låtar.
Politiska thriller är ofta intressanta men då krävs det mer finess än i denna nya danska film.
Här börjar det med en arbetslös tidigare välmeriterad journalist vid namn Ulrik Torp. Han får chansen att komma tillbaka till Dagbladet, men som praktikant!
I möte med sina gamla kollegor får han i uppdrag att bevaka ett mord. Uppdraget är inte vad han som före detta grävande reporter sysslade med. Dessutom med en praktiserande journalist som heter Simon.
Det som man tror är ett gängrelaterat mord visar sig vara något helt annat. Det försiggår i topparna hos politikerna. Tillsammans med praktikanten Emma som är lika duktig som Simon på att söka information blir de ett vinnande team.
Just som då berättelsen har blivit intressant, kantrar den med att de politiska skurkarna är högerextrema. Ett nytt nationalistiskt parti är på väg att vinna valet i Danmark.
Där går luften ur filmen. Sedan går den på de gamla välkända begreppen. Är man till höger, då vill man människan ont. Inget som är uppbyggande för gemene man. Detta enligt Mikkel Serup och Marie Østerbye som skrivit manuset. Manuset är baserat på Niels Krause-Kjærs storsäljande bok. Det är en fristående fortsättning på filmen Den tredje makten, som kom 2005.
Resten av tiden går åt till att ta fast de onda människorna från det högerextrema partiet och sätta dit dem. Det gör att man får en känsla av att autopiloten har varit på vid manusskrivande och regi. Det som gör att man ändå står ut är de fenomenalt duktiga skådespelarna, ner till minsta biroll.
Det får mig att tänka på en riktigt bra dansk politisk thriller som kom 2004.Filmen heter Kongekabale. Den är regisserad av den unga debutregissören Nicolaj Arcel. Där medverkar även Anders W. Berthelsen.
Regi Mikkel Serup Medverkande Anders W. Berthelsen, Nicolas Bro, Patrick A. Hansen, Sofia Nolsøe m fl
Chrissie Hynde bördig från Ohio men bodde i London då punken exploderade. Det märks på kvällens spelning.Det är mer skränig punk än ren melodisk rock.
Till en kraftig volym kör Pretenders över oss så att jag fått nog redan efter 30 minuter. Ingen av deras låtar gör något vidare intryck på mig. Inte förrän i slutet kommer Back On the Chain Gang och några andra som gjorde mig på gott humör.
Sologitarristen James Walbournes långa excesser på gitarrhalsen blir lite väl mycket. Även om han är mycket skicklig och visade sig behärska flera genrer. Tillsammans är de ett tight band. Basisten Dave Page och trummisen Kris Sonne spelar sig svettiga och Chrissie Hyndes får torka sin panna åtskilliga gånger. Hon nickar instämmande åt bandet men verkar främst glad åt James ylande gitarrspel.
Men det här imponerade inte på mig på det sätt som Pretenders gjort tidigare då jag sett dem. Redan då debutalbumet kom 1980 stod jag längst framme vid scenen på Olympen i Lund. Efteråt träffade jag Chrissie Hynde och bandet i deras loge. Det är nog den bästa konserten med Pretenders. Men även då de var förband åt U2 på Eriksbergsvarvet i Göteborg var de oslagbara. Nu är det som Chrissie sa på scen, vem vill egentligen se oss? Jo, de som föredrar en stenkrossarvariant av bandet. Deras låturval var obskyrt. Flera av deras gamla låtar lät sämre än de borde. Som försöket med klassikern Hymn to Her som sablades ner och inte avlslutades. Fler ballader skulle lyft denna mediokra spelning då Chrissie fortfarande har rösten.
Höjdpunkten kom i slutet med Don´t Get Me Wrong i ett nerlungnat tempo. Just där kände jag att det är så här jag vill att Pretenders ska låta. Då är de som bäst.
Från lyxliv till pedagogisk revolution: En gripande berättelse om Montessoris metod
Fascinerande om hur två starka kvinnor möts och förverkligar något som senare blir ett genombrott då det gäller funktionsnedsatta barns inlärningsmetoder.
Det hela utspelar sig i början av 1900-talet där kurtisanen Lili d’Angely lever lyxliv med flertalet män i Paris. Hennes dotter som är utvecklingsstörd hålls gömd i Italien för att inte störa hennes affärer. Men en dag måste Lili konfronteras med sin dotter.
Väl i Italien försöker Lili bli av med dottern på ett ” barnhem ”. Det visar sig vara Maria Montessori som strängt påpekar att det här är inte ett barnhem, det är ett hem för barn med funktionsnedsättningar.
Istället för att överge sin funktionsnedsatta dotter blir Lili intresserad av Montessoris metod. Tillsammans bestämmer de sig för att hjälpa barn som har dessa problem.
Lili som kan spela piano börjar klinka på det. Plötsligt är barnen med på noterna. Det blir ett led i terapin för barnen. Man ser deras glädje och i rörelserna att de uppskattar det mycket. Att träna enkel matematik, sätta ihop klossar och annat som stimulerar dem gör barnen mer levande och delaktiga i tillvaron.
Maria Montessoris helhjärtade arbete som läkare med att få barnen att kunna fungera i vardagen i samhället är gripande. Det är också högintressant. Själv har Maria ett barn med en läkare som de måste smyga med då de inte är gifta. Detta leder till en senare konflikt.
Båda kvinnorna är övertygande i sina roller men även birollerna är trovärdiga.
En finstämd berättelse om hur en metod senare erövrar världen med skolor där barn får utvecklas efter sina egna färdigheter. Bara i Sverige finns det över 650 Montessoriskolor.
Regi Léa Todorov, Medv Jasmine Trinca, Leila Bekhti, Pietro Ragusa, Emily Di Ronza m fl
Göran Samuelssons återutgivna gamla låtar: En högkvalitativ svensk musikskatt
Det är njutbart, tänkvärt och lyssningsvärt. Görans ljuva och tydliga stämma ställer frågorna på spets. Man lyssnar gärna lite extra på hans underfundiga texter och akustiska gitarr.
Göran har valt att här ge ut mestadels gammalt material utan medmusiker; resultat är förbluffande hörvärt. Göran säger själv att han blev inspirerad av Neil Young som på nytt ger ut gamla hits.
Från början var det tänkt att Göran skulle spela in med andra musiker. Men då detta blev för kostsamt bestämde sig Göran för att satsa på ett soloprojekt. Något han aldrig gjort tidigare.
Göran summerar det väl i Paradisets port: ” Allt går runt i cirklar rutten mull blir ståtlig säd och innan gryningen har nalkats så står man där som både gräs och träd…”
Men innan dess har vi fått avnjuta flera låtar i samma klass. Vilka jag helhjärtat rekommenderar. De speglar vår nu- och dåtid och blir sällan politiskt påträngande. Fast Göran skulle utelämnat ”Så brun som rostigt stål”. Den känns både bitter och onödig i sitt dömande över en gammal vän. Det rimmar dåligt med hans mer mogna och ödmjuka ”När natten faller” och ”En rad av ögonblick”.
Jag har tidigare recenserat Görans plattor och alltid funnit dem meningsfulla och lyssningsvärda. Detta gäller i hög grad även detta soloprojekt.
Även om Göran inte har hits i den bemärkelsen så är det här låtar jag gärna kommer att återvända till. Jag gör det både för den lågmälda musiken och Görans finlir på sin gitarr. Han spelar även munspel samt imponerar med sättet han fraserar på. Ett av de bättre svenska album på väldigt länge.
Från övergrepp till Nashville: En gripande berättelse om att övervinna motgångar
Det som Jessica Falk har råkat ut för i form av psykiskt och fysiskt våld vill man inte att någon ska behöva få uppleva. Här handlar det om grova övergrepp, förtal och förtryck.
För att stävja sig från all destruktivitet som omger Jessica i hennes uppväxt med föräldrarna agerar Jessica överdrivet snällt; hon tror då att trakasserierna från pappan ska försvinna, men istället så ökar pappans aggressivitet mot henne och modern.
Jessicas längtan till att uttrycka sig genom musik trycks ständigt ner av pappans förakt för henne. Till slut lyckas Jessicas förtryckta mamma få till så att Jessica får ett piano. Lyckan är fullständig och Jessica använder pianot dagligen.
Fast lyckan blir inte långvarig, Jessica tvingas flytta hemifrån som 18-åring; hon hamnar i ett destruktivt förhållande med en omogen och svartsjuk man. Fast Jessica mår dåligt gifter hon sig med mannen? Senare i livet ramlar hennes dotter nerför en trappa och får en allvarlig hjärnskada. Det förvrängs av omgivningen till påhitt från Jessica för att hennes dotter ska slippa gå i skolan och att Jessica är en dålig mamma som vill satsa på sin musik. Istället är det skolan, lärare, elever och rektorn som inte inser allvaret med hjärnskadan.
Som om detta inte vore nog förolyckas Jessicas mamma i tsunamin i Thailand. Ändå lyckas Jessica vända alla dessa hemska upplevelser och förtal till något positivt.
Jessicas nya man Patrik som har kontakt med den legendariska munspelaren Charlie McCoy i Nashville berättar om Jessicas låtar; Charlie tänder och erbjuder Jessica att få komma över till Nashville och spela in låtarna. Detta leder till en kontakt med andra legendariska musiker, som än idag tar Jessica till Nashville och nya inspelningar.
Trots allt elände som Jessica och hennes dotter råkar ut för så visar Jessica på en enorm kraft att gång på gång vända det negativa och olycksdrabbande till något nytt och fruktbart; det tar henne vidare till nya berikande upplevelser. Fast Jessica flera gånger varit på väg att dö av allvarliga påfrestningar där hennes psyke och kropp kollapsat.
Jessicas räddning blir många gånger hennes dagboksanteckningar och de personer i hennes närhet som orkar hålla henne vid liv. Det är dramatiskt, ledsamt men samtidigt uppmuntrande och lärorikt om hur ett livsöde kan gestalta sig.
Boken är lättläst och välskriven, det gör att man orkar med de hemskheter som Jessica och dottern får genomlida; man åker berg och dalbana genom sina känslor; jag satt med tårar i ögonen, men gladde mig då saker och ting vändes till det bästa för Jessica. Det här är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Sådant här material måste ut.
Mirakelprästen: En skrämmande berättelse om ondskans makt
Linus Wahlgren gör en medmänsklig präst som plötsligt drivs av att döda. En person i hans närhet får honom att ” rena sin synd” , men det krävs blodsoffer.
Theodor ( Linus Wahlgren ) är präst i en mindre by där bara ett fåtal numera lyssnar på hans predikningar. Ett mirakel inträffar vilket innebär att kyrkan plötsligt blir fullsatt på söndagarnas gudstjänst.
Theodor blir plötsligt mirakelprästen som byn pratar om. För att behålla den stora församlingen krävs det nya blodsoffer, detta enligt hans mentor, den före detta prästen Jonas. Han har funnit passager i Bibeln i Gamla testamentet som visar på att detta är det riktiga för att andra ska få leva.
Theodor tvivlar och våndas över vad han begått och om detta verkligen är den riktiga vägen för att göra Guds vilja.
Med en spänning och överraskningar dras man in i mörkret tjänst. Det är obehagligt men samtidigt intressant om vad en människa kan begå för att vinna andra människors gunst.
Regi Ludvig Gür Medv Linus Wahlgren, Vilhelm Blomgren, Lisa Henni, Thomas Hanzon, Charlie Gustafsson m fl
Härlig reggaemagi från Skåne: Sommarens landsplåga
Den före detta Wilmer X-basisten Stefan Björk och Österlen Dub Factory svarar för sommarens hit-EP.Det här är så bra som det bara kan bli i Skåneland.
Lyssna på Stefan Björk och Österlen Dub Factorys samarbete, som bjuder på beskrivande reggaelåtar om kärlek och landskapet på Söderslätt.
Från sitt boende ute på Österlen har de snickrat ihop 4 låtar som inte lämnar en någon ro, de är så härligt efterhängsna alla fyra, som små barn som pockar på ens uppmärksamhet.
Stefan har verkligen hittat sin uttrycksform i dessa härliga reggaelåtar. Samarbetet med Österlen Dub Factory och Christer Romins lyhördhet som producent gör att de här två musikerna träffar helt rätt. Allt är inspelat i Christers hemmastudio på Österlen. Ulrika Frecceros bakgrundssång bidrar mycket till att låtarna är så pass bra. Hennes sång böljar och svänger som den bara ska. Härligt, härligt!
I Jag kunde ha gjort börjar det som en psalm eller en hymn om man så vill. Stefan har en innerlighet i sin röst då han för fram sitt budskap där han överlämnar sig helt åt livet som ”går vidare ändå.”
I Sha La La La Laa är hans glädje över kvinnan honom övermäktig, Sha La La La La älskling nu är det du och jag sjunger Stefan ömt och längtande. Den finns även i en förlängd version, liksom hans fina Söderslätt, där Stefan söker efter lyckan och kärleken, som han finner i Skåne, ” där fann jag det som jag lämnat kvar. ”
Så här livsbejakande och positiv musik i gungande reaggaeform hör jag gärna mer av från Stefan Björk. Det passar honom som handen i handsken.
MÅNSSONSKULTUR.SE 