Pavarotti/Film


MMMM
Ett fascinerande livsöde

Ron Howard har lyckats med att få fram en fängslande och intressant dokumentär.
Senast var det med The Beatles: Eight days a week. 

Det är intressant från första filmrutan till den sista. Vi får se från Pavarottis barndom där han omhuldas av flera kvinnor som han växer upp med i Modena i Italien. Pavarotti berättar att hans far var en stor sångare som aldrig fick den uppmärksamhet som han förtjänade. Detta tar Pavarotti igen med råge. Men inte utan offer.

Varje gång Pavarotti ska ut på en scen är han ordentligt nervös och går in med livet som insats. Han gör succé direkt då han får chansen för ett inhopp på en opera. Efter det är hans lycka gjord. Hans höga tenor prisas överallt var han än uppträder.

Pavarotti får hela världen som sin arbetsplats och han verkar trivas som fisken i vattnet. Publiken avgudar honom och han älskar dem för deras stora uppskattning av honom.

Tyvärr tar stressen och hans hårda arbetstempo ett allt hårdare grepp om honom. Hans bukspottskörtel blir hans öde och han dör som hämtat från en av de stora operor han medverkat i. Det är ledsamt att se på sjukhuset när han tar farväl av sina barn, fru och vänner.

Alla hans nära vänner, barn och fruar kommer till tals i längre intervjuer. Så gör även Pavarotti, som också var mycket generös då det gällde att ge till välgörande ändamål.
Det är ett rikt arkivmaterial som Ron Howard fått tillgång till. Att få se hur Pavarotti  stormar in till Bono och U2 när de repeterar i Irland är härligt uppfriskande. Pavarotti skapade musikhistoria genom att medverka på scen tillsammans med flera populärartister genom åren.

De andra världsberömda tenorerna, Joseph Carreras och Placido Domingo, som ingick i trion Tre tenorer, återberättar kärleksfullt om sina möten med Pavarotti. 

Regi Ron Howard. Medv Nicoletta Mantovani, Adua Veroni, Madelyn Renée, Zubin Mehta, Placido Domingo, Joseph Carreras, Bono m fl.

Sorry we Missed you/Film


MMMM

Starkt om familjeslitningar 

Ken Loach är alltid intressant och så även i hans senaste film om utnyttjande av de svaga i samhället.

Igen får vi följa en arbetarfamilj i Londons sämre kvarter. Pappan Ricky har haft de flesta så kallade skitjobb som man kan tänka sig. Nu vill han starta eget men åker på en blåsning. Chefen på francaiseföretaget lovar guld och gröna skogar men istället hamnar Ricky i en rävsax. Han ska köra och leverera paket med en egen budbil. Fast tempot är så högt att han inte ens hinner gå på toaletten. En flaska i bilen får duga. Blir han rånad så täcker inte försäkringen hans dyrbara scanner för paketen.

Allt hetsas på och till slut är Ricky uppe i 14 arbetstimmar! Samtidigt får han problem i familjen. Hans son Seb sprejar ner med grafitti och skolkar från skolan. Schismen mellan dem blir till en dyrköpt läxa.
Rickys hustru Abby är hemsamarit och vill göra ett bra arbete med de gamla, men även hon tidshetsas. Dessutom får hon ta bussen vart hon ska då de tvingats sälja hennes bil.

Seb och dottern Liz får tillbringa allt fler kvällar ensamma vilket sliter på familjelivet. Plötsligt så har familjen hamnat i en kaossituation där allting ser hopplöst ut. 

Sorry we Missed you som är namnet på budfirmans lappar när de inte når fram stämmer väl med filmen vilken även har humor och en del solsken. Kvalar in som en av årets viktigaste filmer. 

Regi Ken Loach. Medverkande Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor m fl.

Terminator: Dark Fate/Film


MM
Årets mest överdrivna comeback

Förväntningarna var höga men grusades ganska så snabbt. Det här är en helt onödig uppföljare till kultförklarade, Terminator 2 – domedagen. 

Sarah Connor (Linda Hamilton) har blivit äldre och sörjer fortfarande sin son som blev nerskjuten av mördarmaskinen T-800, spelad av Arnold Schwarzenegger.
Nu möts de båda igen och Sarahs hat och vrede mot T-800 är fruktansvärt.
T-800 har blivit förmänskligad och fast han är en robot försöker han få Sarah att förstå att han numera kämpar för det goda och vill få förlåtelse för att han sköt hennes son.

Det som gör att filmen inte hamnar på betyget ett är skådespelarna. De får en intresserad av att följa upp hur slutet ska bli. Mackenzie Davis som Grace är en nykomling som gör mig nyfiken på att se mer av henne. Hon är stadigt närvarande som robotmänniskan som ska rädda mänskligheten. Det blir en kamp mot den riktiga roboten Rev-9 som verkar helt omöjlig att ta kål på. Förvandlingen från människa till robot går på ett kick och gör att roboten är svår att slå ihjäl. De tre kämparna Sarah, Grace och T-800 får fajtas och slåss så de är både blå och rostiga och delar av robotarna slås ut. Lite väl tröttsamt i längden. Full action så man är helt vimmelkantig när det hela är över.

Man bör man vara hardcore fan för att uppskatta denna comeback. Jag lämnade biosalongen med en bitter eftersmak. Var det inte mer än så här. 

Regi Tim Miller
Medv Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna, Diego Boneta, Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger, m fl.

Gud finns, hennes namn är Petrunya/Film


MMM
Upprörande om  kvinnoförtryck

Varje gång jag ser en film från ett östland där de sitter fast i gamla traditioner är det lätt att bli upprörd. Likadant är det med denna berättelse.

Varje år kastar katolska kyrkans män ut ett träkors i havet. Den som fångar det ska få lycka under kommande år. Normalt brukar det vara en man. Här gör sig flera män redo att kasta sig ut i havet för att få det åtråvärda korset. Av en händelse fångar en kvinna korset. Hon blir jagad av männen som påstår att hon stal det. Så var det med den religiösa förståelsen och ödmjukheten. Här visar de inte på vare sig förlåtelse eller Kristi medlidande. Pöbeln som består mestadels av hormonstinna män skriker och gormar. 

Polisen tar sig hem till Petrunya som ska förhöras i fängelset. Polisen har ingen rätt att hålla henne kvar men ändå är de oförskämda och släpper henne inte fri.
Petrunya sitter snällt och undrar när hon ska få gå hem. Utanför står männen och skriker okvädningsord som hora och annat. Prästen försöker lugna dem men de tränger sig in på polisstationen. En blir fängslad men fortsätter kasta glåpord över Petrunya.

Kyrkan visar sin makt mot polisen och poliserna känner sig rädda och vilsna om hur de ska agera för att inte tappa ansiktet. Kyrkans makt är stor och dominant i Makedonien.

Till slut segrar förnuftet även i denna gudsförgätna håla. Petrunya får sin upprättelse om än tveksamt och på ett märkligt vis. 

SKÅDESPELARE Zorica Nusheva, Labina Mitevska, Stefan Vujisic, Suad Begovski.

Tills Frank skiljer oss åt /Film


M
Peter Magnusson har tidigare gjort filmerna Sommaren med Göran och En gång i Phuket. Lika dålig är den här. Krystade, omogna skämt och med Peter själv i en av huvudrollerna. 

Man sitter och skruvar sig och undrar när eländet ska ta slut.
Liv Mjönes lyckas hålla uppe intresset då hon är träffsäker i sin replikföring som den förvirrade bimbon Vera. Hon har relationsproblem och vill ständigt ”ligga” och kan sällan säga nej. Därigenom får Vera flera könssjukdomar. En livscoach som verkar tagit en helgkurs i psykologi ska försöka hjälpa henne. Fast hon är mer intresserad av att se på dejtingsidor i sin mobil. På dagarna är Vera lärare för barn som inte verkar ha fått någon uppfostran hemifrån. Det speglar bra dagens situation i skolan. Väl där finns lärakollegan Frank som Vera bara måste ha. Plötsligt har hon också träffat Carl-Johan som hon vill gifta sig med.

Det mesta är på en så låg nivå att man undrar hur de lyckats få manuset godkänt och dessutom få pengar till att göra filmen.

Relationskomedi kallar en del det men bör det inte vara lite mer vuxen dialog eller ska det vara så här illa skrivet för att det ska gå hem till dagens biopublik?

Peter Magnussons tidigare filmer har blivit publiksuccéer så det blir även, Tills Frank skiljer oss åt.

Regi Leif Lindblom, Skådespelare Liv Mjönes, Peter Magnusson, Erik Johansson m fl

Skönheten och Odjuret/Musikal


MMM
Storslaget och spektakulärt

Malmö Opera slår på stort med allt vad de har av effekter och maskineri. Hela teatern bågnar av en vidunderlig ljussättning och en teaterteknik som är imponerande. 

Sagan känner vi alla och behöver därför inte berättas men att Sofie Gunnarsson som Skönheten Belle gör en lysande insats och suveräne Fred Johanson gör Odjuret är väl värt att nämna. Liksom att vi får ett fyrverkeri av glittrande och fantasirika masscener där teaterns vridscen kommer väl till pass. För att inte tala om alla fantastiska kreationer och komiska scenerier som befolkas av hela ensemblen.

Det är bara att tacka och ta emot och luta sig bakåt och njuta av hela kakan. 

Linus Fellbom har fokuserat på masscenerna och där är han en mästare. Det händer något hela tiden. Ljussättningen är även Fellbom men i första akten är där lite väl mörkt och långsamt i flera scener. Men det klarnar upp i andra akten och då händer så mycket att man blir förvånad att tiden gått så fort. Mycket tack vare starka rollprestationer.
Förutom huvudrollsparet vill jag nämna
Michael Jansson och Johannes Wanselow som de komiska tjänarparet Lumière och Clocksworth. Fast flera gör väl ifrån sig och ser till att vi får en kul afton. Oscar Pierrou Lindén som Lefou är en pärla i sin plastik.

Mest iögonfallande är ändå Dan Potras scenografi och kostym samt koreografin av Miles Hoare. Fast videodesignen av Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey och ljudet av Joel Bexelius ska vi inte förglömma.

Tillsammans har de skapat en helgjuten familjeföreställning där den moderna teatertekniken står i centrum. 

skonheten_och_odjuret_0Belle – Sofie Gunnarsson, Odjuret – Fred Johanson, Fotograf Katja Tauberman
Regi och ljus Linus Fellbom, Scenografi och kostym Dan Potra, Koreografi Miles Hoare, Ljud Joel Bexelius, Videodesign Stefan Stanisic, Bombina Bombast och Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey, Medv Sofie Gunnarsson, Fred Johanson, Michael Jansson,  Johannes Wanselow, Oscar Pierrou Lindén, Nina Pressing m fl

 

Judy/Film


MMMM

Klar Oscarchans för Renée Zellweger!

Det är en lysande och härlig tolkning som Renée Zellweger serverar. Hon är Judy Garland! Detta är skådespelarkonst på hög nivå. Vi har alltid sett att Renee är en duktig aktris men här briljerar hon fullt ut. 

Filmen låter Judys liv passera revy och stannar kvar i de sista åren då hennes stjärna har fallit i Hollywood. Nu kan Judy knappast försörja sig och sina två små barn. Hon får förnedra sig å det grövsta för att kunna överleva. Men plötsligt så kommer den stora chansen igen. London vill se henne på scenen och höra henne sjunga. Dessutom betalar de bra. Med viss tveksamhet accepterar Judy att åka till England. Väl där blir hon mottagen som den stora stjärna hon är, men själv tror Judy att hon ska sjunga på en mindre scen. Hon blir chockad då hon står på Talk of the Towns berömda scen. Publiken bara älskar henne! Kväll efter kväll gör hon stor succé, men tyvärr så är hon för nervig och glad i alkohol att direktören inte vill ha henne kvar. Fast hon repar sig och kommer igen stort och med bravur.

Renée Zellwegers repliker är helt underbara och så träffsäkra. Många gånger härligt avväpnade med hennes finess att lägga an på dem. Mycket humoristiska och njutbara.

Det är Renée som sjunger alla de berömda sångerna. Hon gör det så bra att man tror det är Judy Garland själv som står på scenen. Det blir inte bättre än så här!

1969 dör Judy Garland på grund av för mycket piller och alkohol. Bara 47 år gammal. Tragiskt men sant!

Regi Rupert Goold, Medv Renée Zellweger, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Jessie Buckley, Michael Gambon m fl