Marisol/Film


MM

Rörande men inte berörande

Det är lätt att tycka om en film som denna då man enkelt kan sympatisera med huvudpersonen. I detta fallet författaren Fredrik Ekelund, här som transvestiten Marisol. Vi får följa hans roll som maskulin fotbollstränare och författare till förvandlingen som kvinnan Marisol.

De båda regissörerna Stefan Berg och Amanda Ekelund Erixon, som för övrigt är dotter till huvudpersonen, har varit för snälla i sin filmatisering. Här finns inga tuffa eller närgångna frågor till Fredrik, man stryker medhårs och surfar på ytan. Det har blivit som ett vänskapsporträtt där man tar tydlig ställning för Fredrik.
Jag hade önskat att man fick se mer av den vrede och ilska som Amanda känt som dotter till Marisol. Hon berättar en del om sin frustration inför sin pappas förvandlig och hur svårt det var. Så var det även för sonen. Att inte mamman medverkar beror antagligen på detta.

Jag ser filmen som ett examnsarbete för Amanda Ekelund Erixon, som gått ut från filmskolan i Prag. Stefan Berg har varit behjälplig men verkar tyvärr inte tillräckligt krävande i deras gemensamma filmarbete. Kanske för att Fredrik först sagt nej till Stefan då han ville göra film om Marisol. När dottern tog tag i det fick Stefan ett Ja från Fredrik. Som tur är har de en riktigt bra klippare i Erik Bäfving.
Läs boken Q av Fredrik Ekelund. Den är riktigt bra!

Tom Petty, Somewhere You Feel Free: The Making of Wildflowers/Film


MM

Saggigt och långt

Det här blev inte den film som jag hade önskat mig. Kanske för att Wildflowers inte är ett av Tom Pettys bästa album, även om det påstås så i eftertexterna. Fast det blev ett av de mest säljande albumen då det kom ut, 1994.

Man känner för Petty då han strävar på med inspelningarna med sin nya producent, Rick Rubin. Rubin har länge velat arbeta med Petty, men Tom har varit trogen Jeff Lynne. Man förstår att detta är ett album Tom längtat efter att få göra. Här finns en del guldkorn, men inte i den omfattning som hans tidigare album. Nu kör Tom Petty utan Heartbreakers namn, men ändå så medverkar alla medlemmarna utom trummisen Stan Lynch, som här ersätts av Steve Ferrone. Honom fann de efter en lång audition av trummisar. Tom trivdes så bra med Steve att han fick stanna i bandet. Steve ger verkligen ett bra intryck här i inspelningen och kompleterar väl de andra musikerna.

Tom Petty är inne i en kris då han äktenskap är på väg att upplösas och han går i terapi. Han har lämnat MCA men de vill släppa ett Greatest Hits och kräver två nya låtar. De gör han tillsammans med Heartbreakers.

Filmen inleds med tokiga fans som verkar leva genom Tom Petty. Det hade man kunnat vara utan, liksom en massa onödigt babbel som gör filmen två timmar lång. Det mest intressanta är när Tom ventilerar sina tankar om varför han velat göra Wildflowers. Det blev en lågmäld och tankfull platta som kom ut med två väldigt bra låtar, You Wreck Me och Cabin Down Below.

Hela filmen är i sömnigaste laget när de befinner sig i studion. Allt är så långsamt och obestämbart om vad de ska göra och varför. Detta är enbart för hardcorefansen.

Världens vackraste pojke/Film


MMMM

En fantastisk dokumentär om en fantastisk film

Det är höga berg och djupa dalar då det handlar om skådespelaren Björn Andrésen. Man får en chock då man får se hur han lever idag. I en lägenhet där det är skitigt och överbelamrat med smuts, där ingen verkar ha städat på åratal. Björn i långt hår och skägg som en uteliggare. Långt från den vackra och glamorösa tonåringen som tog världen med storm.

Filmen tar oss bakåt till hur det en gång började då Björn som 15-åring blev utttagen till filmen Döden i Venedig, av den italienska mästerregissören, Luchino Visconti. Efter premiären 1971 satte karusellen igång runt Björn. Då filmen vann flera priser blev intresset för Björn enormt. Han säger idag att han inte kunde handskas med all den uppståndelse och kult som det blev kring honom som person.

Det resulterade i för mycket sprit och att inte kunna ta hand om sig själv. Än idag ger Björn ett intryck av en vilsen och känslig kedjerökande man.

Då Björn gick på scenskolan i Malmö 1986 intervjuade jag honom. Då var han en seriös man på 31 år. Åren därefter har inte alltid varit så snälla mot honom, fast han är en vis och intelligent man.

Kristina Lindström och Kristian Petri har gått på djupet med vem Björn är och vad det blev av honom. Det är inget insmickrande porträtt, utan rått och naket. Björn ger ett ärligt och rakt intryck då han ger sin version av vad som hände under de uppseendeväckande åren, då Döden i Venedig var het. Samt vad som hände med honom efteråt och hur han har det idag.

Det har blivit till en berörande dokumentär som tar tag i en från det att filmen börjar till den slutar. Helt klart en av de mer intressanta dokumentärer som gjorts i Sverige. Gå och se och bli förundrad.

Regi Kristina Lindström, Kristian Petri. Med Björn Andrésen, Annike Andrésen, Robine Román, Jessica Vennberg. 

Ortrud Mann/Teater


Man har velat föra fram Sveriges första kvinnliga dirigent, men man missar målet genom att bara gå på ytan. I Malmö finns släktingar till Ortrud Mann, men man väljer att istället göra föreställningen till en fantasi. Vilket slöseri med uppgifter där Hanna Nygrens text hade kunnat leva, men nu stannar på idéstadiet.

Regissör Sara Cronberg har inte heller velat gå på djupet, utan tycker det är viktigare att man för fram just en kvinnlig dirigent, men vem var Ortrud och varför blev hon dirigent? Den historien lyser med sin frånvaro. Istället fokuserar man på att det är just en kvinna och väljer en annan kvinna spela en manlig slagverkare. Visst gör Kerstin Andersson honom bra men måste pjäsen ha ett genustänk istället för att den konstnärliga upplevelsen berör publiken. Vi lever inte på Shakespears tid där de manliga skådespelarna var tvungna att gestalta kvinnor.

Fast att skådespelarna förvaltar sina roller väl gör regissören oss en otjänst genom att visa fram en schematisk föreställning, som inte är färdig. Det snörpliga slutet får en att tänka på att vi har fått en förevisning om en repetition på vad som komma skall.

Mari Götesdotter Malmö Akademiska Orkester

Text Hanna Nygren. Regi Sara Cronberg. Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Daniel Hansson. Kapellmästare Danny Purtell. Arrangemang och komposition Daniel Fjellström. Scenografi och kostym Malin Kihlberg. Medverkande Mari Götesdotter, Cecilia Lindqvist, Hans-Peter Edh, Kerstin Andersson, Astrid Drettner, Viktor Nyström Sköld och Malmö akademiska orkester. 

Malmö stadsteater i samarbete med Malmö Live Konserthus, 9/11. 

Pleasure/Film


MMM

Svenska  20-åriga Linnéa är trött på Svergie och dess stelhet. Nu flyger hon till Los Angeles för att medverka i porrfilm. Så hon kan få tillräckligt med kuk, som hon själv säger.

Vistelsen i porrbranschen blir inte riktigt så enkel som hon trott. Det krävs mycket innan Linnéa kan komma upp i de höjder dit hon vill hamna.
Med sin beslutsamhet tar hon sig fram och gör de grövsta porrscener där det ingår analsex med två kukar och förnedringssex, men det resulterar också i att Linnéa bryter samman.

Efter att fått smaka på ”det ljuva livet” från porrbranchens innersta och mest exklusiva liv börjar Linnéa vakna upp och reflektera över vad hon håller på med.

Hon vill hem till mamma och Sverige och det trygga livet, långt ifrån var hon befinner sig nu, där hon ofta får dela rum med andra porrbrudar i någon sunkig lägenhet.

Regissör Ninja Thyberg har velat gå på djupet om vad porrbrachen gör och hur den fungerar inifrån. Det skildras på ett ärligt och rättvist sätt. Den är inte så mycket märkligare än andra branscher. Flickorna behandlas väl och gör bara det som de verkligen vill.

Visst finns det rovdjur även där, som i de flesta andra branscher. Fast vi reagerar så mycket starkare då det handlar om porr och dess avarter.

Regi Ninja Thyberg. Med Sofia Kappel, Revika Anne Reustle, Evelyn Claire, Mark Spiegler, m fl. 

The Sparks Brothers/Film


MMM

Sparks hörde till artisterna i mina skivbackar på -70-talet. Nu har det gjorts en dokumentär om hela deras karriär. Den är minst sagt omtumlande och intressant.

Det är verkligen en musikalisk odyssé. I fem årtionden har de lyckats hålla sig kvar trots att de var på väg att bli bortglömda under en tid. De lyckades överleva tack vare att de varit sparsamma under sina guldår och ingen av dem har missbrukat droger eller alkohol.

Bröderna Ron och Russell Mael har envist jobbat på med att skapa nya låtar där de skiftat i genre och stil men ändå alltid låtit som Sparks. Det var musikern Todd Rundgren som först gav dem ett skivkontrakt då han såg deras originalitet på en audition.

Det är både underhållande och tänkvärt att se hur allt började till hur de arbetar och tänker då de skapar sina lustfyllda och mycket udda låtar. Att bara komma på idén att åka på turné och spela igenom alla sina tjugoen plattor på 21 dagar. Visserligen bara en LP per kväll men ändå, vilket hästjobb. De tog också på deras och bandets krafter.

Ron och Russell Mael växte upp i L A, fast med en stark längtan till England, vilket senare förde dem dit, då Sparks inte vann framgång i USA. 1974 slog de igenom stort i Europa med LPn, Kimono My House och deras hit, This Town Ain’t Big Enough for Both of Us. Efterföljande Propaganda besfäste dem som en grupp att räkna med. 2009 skrev de musiken till musikalen, The Seduction of Ingmar Bergman. 2021 är de bioaktuella med musiken till Cannesaktuella, Annette.

Det är en dokumentär att rekommendera om man vill ha en överdos av Sparks Brothers. Filmen är på två och en halv timme.

Regi Edgar Wright. Animationer: Joseph Wallace. Medv Ron och Russell Mael, Alex Kapranos, Beck, Jane Wiedlin, Christi Haydon, Flea, Fred Armisen, Giorgio Moroder, Vince Clarke, Tosh Berman, Weird Al Yankovic. 

En Midsommarnattsdröm/Malmö Opera


Malmö Opera har äntligen fått sin premiär av Benjamin Brittens opera. Bara dagar innan premiären 2019 fick den ställas in, på grund av pandemin. Fast denna uppsättning är inget att bli upphetsad över.

De två första akterna innan paus är som ett enda långt sömnpiller, med dess mörka ljussättning och entoniga musik. Britten och hans partner Peter Pears har valt att korta Shakespears pjäs, med att ta bort häften av inledningen. Det börjar istället med älvornas inmarch i skogen. Personerna som agerar träd och buskar gör det fantasifyllt och kreativt. Älvorna spelas av barn från Trinity Boys Choir. Då föreställningen är på engelska behövs verkligen en professionell barnkör. Tillsammans med Malmö Operas barnkör får de ett fint samspel. Här vill jag framhålla Frederick Balcombe, som Puck. Ett verkligt sagoväsen, han svävar fram i skogen i en upphängd gunga. Om han inte förtrollar någon med magisk blomsaft. Från den skapas flera komiska effekter på de förtrollade. Det är de båda förälskade paren som blir helt snurriga och väljer fel partner. Vävaren Nick Bottom från Hantverkarnas teatergrupp förvandlas till en åsna. Åsnan blir sedan älskare åt Älvdrottningen. Kul och underhållande. Tills uppvaknandet infinner sig för de inblandade.

Scenografin och kostymerna är imponerande från denna upphausade föreställning.
1981 hade En midsommarnattsdröm en bejublad premiär på Glyndebourne, i regi av brittiske regissören Peter Hall. Tillsammans med John Bury, som då gjorde scenografin och kostymerna.

Koreografen Lynne Hockney, som arbetade med operan på Glyndebourne 2016 gör nu koreografin och regin på Malmö Opera. Det är ingen märkvärdig regi. Däremot är koreografin hos de underfundiga gossopranerna full av lekfullhet. Till deras vackra röster fungerar det utmärkt. Även skogen har en visuellt tilltalande koreografi.

Efter pausen får föreställningen mer liv och rörelse och Brittens musik visar sig ha något man kan kalla för melodiskt. Annars är hans musik varken minnesvärd eller något man kan längta till att vilja höra igen. Jag led mig igenom den.

Föreställningen har sina komiska ögonblick, men det beror enbart på att förlagan är William Shakespears fantastiska pjäs.

Foto Malin Arnesson

Musik av Benjamin Britten, libretto av Britten och Peter Pears, baserat på Shakespeares pjäs med samma namn. Originalregi Peter Hall, Regi nyuppsättning samt koreografi Lynne Hockney, Scenografi John Bury, Kostym Liz Bury, Ljus, Paul Pyant, Koreografi nyuppsättning, Lauren Poulton. På scen ​Oberon Christopher Ainslie. Malmö operaorkester under ledning av Wolfgang Wengenroth. Barn från Trinity Boys Choir och Malmö Operas barnkör, rollerna Christopher Ainslie, Elisabet Einarsdóttir, Frederick Balcombe, Leo Jemison, Harry Lamb, Isaac Rogers, Benjamin Fletcher, Phil Christensson, Nathan Haller, Tuva Semmingsen m fl. Malmö opera, premiär 2/10.

Bergman Island/Film


MM
En Arty Fartyfilm som knappast tillför Bergmankännare något extra.

Varför väljer man att göra en sådan här film? Där det enbart handlar om ens egen fascination av fenomenet Ingmar Bergman. Men där det inte tillför någon utomstående någonting av värde.

Detta egotrippade projekt är skapat av franska regissören Mia Hansen-Løve. Med vördnad beträder hennes karaktär Chris Fårö och de platser där Ingmar arbetat och skapat flera av sina filmer. Chris, spelad av Vicky Krieps, är så full av respekt att hennes egen kreativitet hämmas. Hennes man Tony, spelad av Tim Roth försöker få henne att framhäva sin skaparlust.

Till slut berättar Chris om sin manuside´som är så torftig och andefattig att jag har svårt att sitta kvar i biosalongen.

Det har blivit som ett färgglatt vykort från Fårö med vinklar och vrår från Bergmans hus och platser. Men det räcker inte för att en långfilm ska bli intressant. Här krävs mer tankearbete för att fånga en publiks intresse.

Manus & regi Mia Hansen-Løve, Medv Vicky Krieps, Tim Roth, Mia Wasikowska, Anders Danielsen Lie, Joel Spira, Hampus Nordenson, Stig Björkman m fl.

No Time To Die/Film


MM

En besvikelse!

Mina höga förväntningar grusades ganska så snabbt av denna sista film med Daniel Craig. En handling på tomgång och en rulle som är lång som ett ösregn.

Filmen klockar in på 2,45 utan paus! Det är alldeles för långt, även om jag inte hade tråkigt.

Själva storyn hör till de sämsta i Bondhistorien. Bond ska rädda världen från ett smittosamt virus där vår svenska David Dencik gör den otäcka vetenskapsmannen Valdo, som är lierad med Spectre. Blofeld spelas av Christoph Waltz. Han sitter inlåst sedan senaste filmen men kan ändå få ut sitt ”giftiga” budskap till sina underhuggare.

Det är hög action som vanligt i Bondfilmerna men här finns inte så mycket av de riktigt raffinerade jakterna. Förutom då James kör motorcykel på steniga byvägar och räcken. Då häpnar man. Annars inget att bli förvånad över. Det är mest som vilken billig actionfilm som helst. Förutom att det har funnits ett större kapital.

Regissören Cary Joji Fukunaga är fel man för att kunna överraska på ett elegant och sofistikerat vis. Här är det mer tuta och kör. Fast Bond kör sin Aston Martin med specialutrustning.

Den enda film med Daniel Craig där han är James Bond är Casino Royale, med Mads Mikkelsen som skurken. Den är fenomenalt bra. Annars är det fortfarande Sean Connery för min del. Alla hans Bondfilmer finns restaurerade på Blu Ray. Som att se dem på nytt. Helt underbara!

Regi Cary Joji Fukunaga, Medv Daniel Craig, Léa Seydoux, Lashana Lynch, Ben Whishaw, Naomi Harris, Ana de Armas m fl.


Rolf Hepp/Dansat till himlen


Sista måltiden på Smak i Konsthallen.

Min vitala och godmodiga vän, dansaren och koreografen Rolf Hepp har somnat in.
En känd Malmöprofil som ofta tog sig tid att besöka konstutställningar, operor, musikaler och teateruppsättningar. Eller att bara njuta av en god middag. Det var något som Rolf ofta prioriterade. Många är de måltider vi avnjutit tillsammans.

Rolf var i högsta grad en social människa. Han älskade att träffa människor och få uppleva nya saker. Han ringde mig ofta och frågade om jag visste något kul vi kunde hitta på tillsammans. Jag tog honom med på flera av de premärer jag recenserade. Det uppskattade han mycket.

Tyvärr var det sent i livet som vi fick en nära vänskap, men de åren blev desto mer livgivande.

Teatermuseet var en plats som Rolf älskade att gå till. Där lyssnade vi på många högintressanta föredrag av skådespelare, regissörer, dansare och filmare som Rolf hade arbetat tillsamans med. Själv medverkade Rolf i en stor dansutställning om Malmö Stadsteater på Teatermuseet.

Vårt första möte var 1982 då jag sjöng i Silversjön av Kurt Weill på Ystadoperan. Rolf gjorde koreografin och hans dansgrupp Expression medverkade. Rolf höll även i våra morgonövningar så våra kroppar kom igång. Föreställningen blev en stor succe med utsålda hus. Rolf fortsatte i flera år att göra koreografin åt Ystadoperan och sitt arbete med regissören Richard Bark. Efter Ystadoperan fortsatte deras samarbete i Lund med konsertanta operaföreställningar.

Rolf hade sin egen dansstudio på Värnhem. Han tog över Studio Bellatrix, där bl a Kal P Dals första LP, Till Mossan spelades in. På den körade jag. Minns att Rolf var så glad för att han på köpet fick ett par rejäla studiohögtalare, som han hade stor glädje av i sin undervisning.

Rolf dansade och gjorde koreografi åt flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar. Innan det blev Malmö Opera. Där gjorde han sitt sista uppträdande 2019, som en åldrande dansare. Han fick pryda affischen och uppsättningen Mozarts Requiem spelades för fulla hus. Rolf var även en uppskattad koreograf för andra teatrar.

Vi hade många givande möten hemma hos varandra. Vi diskuterade Rolfs dans, hans uppsättningar och den konst han målat. Vi såg mycket film hemma hos mig. De började alltid med en middag för att sedan se något som föll Rolf i smaken. Han lät mig välja då han litade på min filmsmak som kritiker.

Rolfs ärliga uppskattning för vad jag tillförde då det gällde film, musik och teater gjorde att besöken mellan oss blev tätare. På vårt sista restaurangbesök på SMAK, som var en av Rolfs favoritresatauranger, trodde jag aldrig att Rolf så snart skulle lämna jordelivet. Han var glad som oftast, även om han oroade sig för sin hälsa då han hade fått svårt att gå, minnet blivit sämre och att han inte vågade cykla längre. Det förbannade han, denna man som varit så sprallig och rörlig.

Rolf fick 89 magiska år. Jag kommer för alltid att bevara minnena från alla de fina stunder vi haft tillsammans. Vila i frid, du fina dansmästare!

Ps Denna minneskrönika har även varit publicerad i Sydsvenskan