Att skriva musik och libretto för barn är inte det lättaste, det visas tydligt i denna nyskrivna opera. Här med en historia som barnen svårligen förstår eller kan skratta åt, det var tyst som på natten då dramat spelades upp.
Det är svårt att tänka sig att regin har gjorts av barn genom Hillevi Björnsson. Barnen hade säkert velat ha mer glädje och underhållning än det här triviala framförandet.
Innan föreställningen börjar går musikerna och sopar i himmelsblå overaller i en sagoliknande scenografi av Elin Adler. Det ger känslan av att det är något spännande som vi ska få se. Men då sångarna kommer in så blir det en sjörövarröra. Det är svårt att få grepp om vad man vill med berättelsen, ännu svårare måste det vara för barnen.
Får man inte barnen att förstå handlingen och bli engagerade, då har man misslyckats med sitt uppdrag. Oavsett hur goda intentioner man har haft, jag talar av egen erfarenhet då jag tidigare uppträtt med musikteater på Malmös förskolor. Om barnen inte skrattade då visste vi att vi misslyckades, nu skrek de desto mer efter oss, därför kallade vi oss Gaphalsarna.
Musiken av Tania Naranjo är alldeles för svår för barn och inte tillräckligt lekfull. Där borde musikkonsulten Jonas Forsell ingripit. Även om det är opera så kan man skriva musik som får igång barnens fantasi, detsamma gäller med librettot. Sofia Westerlund verkar tänkt vuxet istället för barnsligt.
Denna halvtimme kändes som en timme, sångmässigt gavs det inte mycket utrymme till varken utspel eller komik. Synd för sångarna med dess fina kostym- och maskdesign av Elin Adler.
Foto: Emmalisa Pauly MUSIK Tania Naranjo, LIBRETTO Sofia Westerlund, MUSIKALISK KONSULT Jonas Forsell,REGI av barn genom Hillevi Björnsson, SCENOGRAFI, KOSTYM- & MASKDESIGN Elin Adler, Medverkande Francine Vis, Alexandra Frid Giertz, Alaá Rashid och Liza Fry. Orkester VIBRAFON Lars Ljungberg, CELLO Viktor Nordliden, VIOLIN Lovisa Kowalczyk, FAGOTT Olivia Brisvall Rydqvist. Från premiären den 6 april 2023
Det danska paret Gerda och Kristofferska fira sin 40-åriga bröllopsdag i Rom. Allt börjar med komik i taxibilen på väg till hotellet och därifrån ut på en restaurang. Då kommer plötsligt Gerdas gamla ex Johannes in på restaurangen.
Det danska skådespelarparet – Bodil Jørgensen och Kristian Halken – fungerar mycket väl. De agerar trovärdigt med en genuin känsla i allt som de gör. Deras kärleksgnabb som Gerda och Kristoffer väcker säkert tankar hos flera par med liknande erfarenheter, om deras olikheter och varför de varit gifta i 40 år.
Rolf Lassgård som ungdomsförälskelsen och konstnärsvännen flimrar mest förbi här och där i korta scener som Johannes. Fast han gör det han ska, som den professionella aktör han är. Mest fokus är på paret. Fast det blir lite väl mycket då Gerda är berusad och ska gå på disco samt sjunga med de inhemska italienarna. För stereotypt och dumt. Man förstår verkligen Kristoffer och hans vånda inför Gerdas fylleriupptåg, men å andra sidan så hamnar även Kristoffer i märkliga situationer då han blir berusad.
Allt är skildrat med igenkänning och tidstypiska ämnen, kryddat med skämt som gör att man ständigt drar på munnen. Det har blivit lite av en snubbel/må bra-film med dråpliga repliker. Filmen har blivit en storsuccé på bio i Danmark med över 250 000 besökare.
Vad mer som händer i detta triangeldrama ska inte avslöjas här, mer än en rekommendation till att se filmen. Här väcks minnen över hur det skulle vara att möta en ungdomsförälskelse, men även en tankeställare om sitt liv och hur annorlunda det skulle kunnat gestaltat sig.
Regi Niclas Bendixen, Manus Niclas Bendixen, Kristian Halken, Christian Torpe, Medverkande Bodil Jørgensen, Kristian Halken, Rolf Lassgård m fl.
Vad skulle du tycka om en musikal där du fick böter om du kissade utanför en urinoar? Hörs tokigt, men upplägget på denna Broadwayhit från 2001 och belönad med flera Tony-statyer är inte så tokigt, som man kan tro. Här står komiken i centrum med härliga ensemblenummer.
En fantasifull och kul öppning där man med ljustexter på den välvda hallen skojar om olika musikalegenheter, som Silas Holst medverkar inte i denna musikalen, genom det har man satt ribban på humorn. Den underhållande och spralliga polisen Lockstock berättar om handlingen och varför musikalen heter Urinetown. Mads Rømer Brolin-Tani (Lockstock) agerar som ur en Brechtpjäs, med den berömda Verffremdungeffekten, du ska inte bli berörd av vad som händer, utan bara ta in handlingen. Här mycket komiskt!
En fängelseliknande och nersliten privattoalett är bemannad av en bestämd kvinna, Penelope Pennywise, – kul gestaltad av Maria Skuladottir – där kommer man inte in utan att betala, folk vrider sig utanför så kissnödiga de är. Kissar du utanför blir du tagen av polisen och placerad i Urinetown. Här är det Urine Good Company som bestämmer, under ledning av den hårdföra Caldwell B. Cladwell. För mig som aldrig sett Kurt Ravn, – som Röde från den fantastiska TV-serien Matador -, läs min recension här av musikalen, var det en överraskning att se hur övertygande han både agerade och sjöng som Caldwell B. Cladwell. En triumf för en man på 75 år.
Hela musikalen är en hyllning till olika musikalgenrer, man hör toner som påminner om Les Miserables, Cabaret, Fame, West Side Story, A Chorus Line med flera. Det är njutbart samt en påminnelse om hur bra de här musikalerna är.
Kim Ace Schjerlund som medverkar i föreställningen debuterar som regissör och har även gjort koreografin, mycket imponerande! Han har fått stycket till att hålla ihop väl, alla de medverkande aktörerna är fenomenala och oerhört underhållande att se på. Flera av dem gestaltar mer än en karaktär, då de är enbart tio skådespelare på scen.
Men frågan blir varför man sätter upp den här musikalen efter en sådan fullträff somThe Wall. Den här musikalen skulle gjort sig bättre på en mindre scen, jag kan tänka mig hur den var 2019 på framgångsrika Fredericia Teater, deras scen är mer lämplig. De hade också den goda smaken att kalla pjäsen Tissebyen, roligare och lika danskt som den gamla Pisserännan, bakom Ströget i Köpenhamn.
Spelet flyter på utomordentligt väl men här finns några scener som borde kortats, som den alldeles för långa kärleksscenen mellan direktörens dotter Hope (Katrine Schmidt Nørgaard) och upprorsledaren Strong (Thor Vestergaard) i första akten. Även om deras agerande är välspelat så blir det för upprepande och handlingen sackar ner där.
I andra akten återkommer Lockstock med den nya handlingen med samma härliga humor. Han lockar till skratt och glädje, även om musikalen har en galghumor med dess stränga kapitalistiska syn på stadens invånare, där ingen ska få gå på toaletten gratis eller kunna dricka vatten utan att betala. Kan ses som ett inlägg i debatten om jordens resurser då det kommer till det vatte som vi alla är beroende av och använder ibland alldeles för mycket av. Påpassligt har teatern vid baren satt upp en stor vattencistern där man kan fylla på sin medhavda vattenflaska. Jag hade min med, omedveten om teaterns fina gest.
Scenograf Nevena Prodanovic har tänkt som om vi befinner oss i underjorden, det gigantiska gasverket får här formen av en enda stor kloak, vilket blir sensationellt enastående i scenen då vattnet forsar fram. Till detta ett perfekt ljud med en välljudande orkester på 6 man under ledning av Kapellmästare Thomas Möller. Det är hör och sevärt!
Pressfoto av Miklos Szabo Musik og tekster Mark Hollmann, Manuskript og tekster Grey Kotis
INSTRUKTØR OG KOREOGRAF KIM ACE SCHJERLUND, KAPELMESTER THOMAS MØLLER, SCENOGRAF NEVENA PRODANOVIC, KOSTUMEDESIGNERE, ANNA JUUL HOLM & MULLE SEISTRUP, LYSDESIGNER BRIAN NJIE, LYDDESIGNER TIM HØYER
Medverkande Mads Rømer Brolin-Tani, Julie Steincke, Kurt Ravn, Maria Skuladottir, Kim Ace Schjerlund, Katrine Schmidt Nørgaard, Thor Vestergaard, Sicilia Gadborg, Max-Emil Nissen og Mads Æbeløe Nielsen
Orkester Thomas Møller på keys og samtidig kapelmester, Allan Nagel på bas, Steen Nikolaj Hansen på trombone, Frederik Larsen på trommer, Kristoffer Nybye på reed og Henrik Hou på trompet. Premiär den 22 mars 2023
Jag är ytterst restriktiv med att ge en etta i betyg, men här är det verkligen befogat. Något dummare har jag inte sett på länge.
Jag gick till pressvisningen då jag trodde det skulle vara en kvalitetsfilm eftersom det var en av bröderna Cohen, tillsammans har de gjort flera sevärda filmer, men här visar det tydligt att Ethan inte klarar sig utan sin bror. Varken regi eller manus har blivit rätt. Kanske beror det på hans hustru Tricia Cooke, som varit medförfattare, klippare och producent, dessutom stolt för att vara lesbisk och att paret har flera partners. De hotar med att detta är del ett i en trilogi, hemska tanke!
Här är det politiskt korrekt så det stänker om det. Att Matt Damon medverkar är ett riktigt nerköp för honom. Som om han var en före detta skådis som inte kan få fler jobb.
Det hela handlar om två lesbiska tjejer som av misstag (då de hyr en bil) får med sig en väska som någon annan ska ha. Det visar sig vara ett gangsterpar som de får efter sig på sin bilväg från Philadelpia till Tallahassee i Florida.
Margaret Qualley som Jamie är så utagerande och tröttsam om sin sexualitet att man storknar. Geraldine Viswanathan som Marian och flickvän är motsatsen, men det ska tryckas ner i halsen på oss hur viktigt det är med att kvinnor ska bejaka sin lust till att älska med kvinnor. Det illustreras med överdrivet många och avtändande lesbiska sexscener.
Allting går på autopilten med noll intressanta överraskningar, förutom vad som finns i väskan i bilen. Det härrör till groupies från hippietiden. Fast inte speciellt kul. Dessutom finns i bilens bagage en blinkning till en västernfilm. Mer obehagligt än roligt.
Detta är ett försök till en udda roadmovie, men blir bara till ett inlägg om de förvirrade woke-människorna inom USAs vänster. Jag var glad då filmen var över.
Regi Ethan Coen, Medv Margaret Qualley, Geraldine Viswanathan, Beanie Feldstein, Pedro Pascal, Matt Damon m fl
Det här hade gjort sig mycket bättre på Malmö Stadsteater än på Malmö Opera. Det fungerar inte på stora scenen, även om man nästan sitter på scenen. Det blir statiskt och fyrkantigt.
Själva temat är om en mamma som är bipolär. Det orsakar stor smärta inom familjen, mycket för att hon ständigt känner en närvaro från familjens döda son. De kan inte pappan och dottern stå ut med. Därför blir det psykologbesök, massor av piller, psykiatrin och till sist elchocker. Allt mycket dramatiskt, men som musikal blir det taffligt och icke kännbart. Det hade lämpat sig betydligt bättre som ett rent drama. Eller så är det för att det känns så svårt att transportera det till svenska musikalförhållanden. Det skulle kanske sjungits på engelska, för att få mer glöd och allvar. Nu kämpar sångarna på för fullt men det berör inte på det sätt som är meningen. Det är som om vi är på en cirkusmanege med den runda scenen, pålarna och draperierna.
Det är inte ofta den här nya och moderna musikalsorten lämnar något större avtryck. De lever ofta i stunden med dess ämnen som är inne och modernt just då, men har sällan ett liv senare. Då måste man upp i klass med Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.
Upphovsmännen Tom Kitt och Brian Yorkey har skrivit en musikal tidigare som var betydligt intressantare, den spelades också på Malmö Opera, läs min recension här
Man har placerat textskärmarna på båda sidor bakom de första raderna så det blev till att vända på hela kroppen när man hade behov av att se vad de sjöng.
Här finns inte en sång som fastnar eller musik som känns spännande eller tar tag, allt staplas fram och sångarna gör det bästa för att få fram någon känsla av texten. Men det är inte lätt.
Oscar Pierrou Lindén är alltid lysande i vad han än företar sig och så även här, fast han gör en mindre roll som den döda sonen Gabriel, som ständigt pockar på uppmärksamhet från sin mamma, fint spelad av Åsa Fång. Rolf Lydahl gör pappan, en skådespelare som aldrig gör en besviken. Kerstin Hilldén som dottern Natalie har en vild energi som inte kan undgå någon. Rasmus Mononen som henne kille Henry är snäll och beskedlig. Michael Jansson som Doktor Galén och Doktor Frisk, där gör han en kul och överraskande krumelur som psykologen. Till det en orkester som syr ihop helheten.
Detta ärinte oävet men inte något man måste se. Då finns det betydligt bättre musikaler!
Foto Camilla Rehnstrand, Medverkande på bilden, Åsa Fång som den bipolära modern, sonen Gabriel (Oscar Pierrou Lindén) maken Dan (Rolf Lydahl) och dottern Natalie (Kerstin Hilldén). Regi Ronny Danielsson, som premiärkvällen fick ett stipendium på 25 000 kronor, vilket borde gått till Oscar Pierrou Lindén. Övriga medverkande på scen är Rasmus Mononen och Michael Jansson.
Man tar ett djärvt grepp och lägger Askungen i en trendig modevärld, men det fungerar inte!
Idén är dödfödd från början för det konstnärliga teamet. För många kockar har gjort soppan besk och oaptitlig. Synd för de duktiga artisterna.
Line Knutzon har aldrig skrivet för musikal, det märks, då hela historien om en modern version av Askungen är hemskt tråkig. Till detta banal musik av Rasmus Seebach tillsammans med Lars Ankerstjerne och Andreas Sommer, trist techno och enkla popsånger som döljs av för hög musik, som dånar ut över publiken.
Här finns inga hits, fast här finns några låtar som jag uppskattade för att de fungerade sceniskt, det är Den Mand Du Ka´ Bli´ med Kongen, som spelas och sjungs förtjänstfullt av Stig Rossen. Hans sång är fantastiskt fin och speciellt då han går upp i höjd. Det blir till ett crescendo som i högsta grad är absolut njutbart!
Duetten Mor(d) På Dansegulvet görs mycket bra av uppsättningens intressantaste artister, huvudrollsinnehavaren Johannne Milland och Caroline Hendersen, de gestaltar Ella/Askepot och Mrs Poolstick/Den Onde Stedmor. Ingen Kære Mor, blir se- och hörvärd tack vare CarolineHendersens sång och utlevelse. Samma gäller för de sånger som Johannne Milland framför, hon är också är en riktigt bra skådespelare.
Ella får ett slag i huvudet då hon arbetar som assistent i modeshowen. Då hamnar hon i en sagovärld där hon möter Den gode Fe, spelad av Pelle Emil Hebsgaard, han är kul men lite överspelad och alldeles för skrikig. Annars en artist man lägger märke till.
Ella får hela Askungen serverad, då hon kan handlingen vet hon vad som ska hända. Småkul ibland som då Ella tror småfåglarna ska sy hennes balklänning. Värre då Ella får slita som Askungen till den hemska styvmodern och de otäcka styvsystrarna. Men allt kommer att ordna sig till det bästa eller gör det? Det får hon ta med Den goda fen. Innan hon ska återvända som Ella, till verkligheten och dess hemska modevärld.
Över lag är det bra artister. Det är främst i regin och manuset som det finns stora brister, men även i musiken. Det här spektaklet faller inte i god jord.
Musikalen är inte färdig eller skulle aldrig sett dagens ljus. Det har blivit ett ostrukturerat hopkok mellan spex och melodifestival som oroar mer än roar.
Caroline Henderson som Den Onde Stedmor. Här med styvsystrarna Kristine Moses & Maja Glenber.
Pelle Emil Hebsgaard som Den Gode Fe
Johanne Milland som Askepot, med ensemblen.
Foto Morten Rygaard,
Instruktör Thomas Agerholm, Scenograf Benjamin La Cour, Kostumer Soeren Le Schmidt, Koreograf Nellie Bethel, Medv Johanne Milland, Cristopher Schøllhammer Rørmose, Caroline Henderson, Rasmus Brohave, Stig Rossen, Pelle Emil Hebsgaard m fl Samt stort ensemble og liveorkester.
Hippodromen är en stadsteater med en budget som ska överraska oss med ett riktigt teateräventyr, där scenografi, regi, koreografi och kostym ska samspela med skådespelarna. Men av detta ser jag inte mycket. Jag får en känsla av en fri, fattig teatergrupp från -70-talet. Man tager vad man haver, som vi sa då på Teater 23.
Allt utspelas på en vindsvåning i New York. Här gestaltat på en utrullad pappersrulle som påminner om en fotostudio. Det ska föreställa 1990 men av den lilla spelplatsen på den stora scenen når det inte ut. Uppsättningen hade passat bättre på kvarteren vid Möllevångstorget i Malmö. Mycket riktigt har den också visats i närheten, närmare bestämt i en av Pågens bagerilokaler 2022 av Fourth Wall Productions, så varför sätta upp den på Hipp och senare på turné? Jo, det var redan bestämt att den skulle upp på Hipp men man fann Erik Espinoza som var med i den uppsättningen då han även var på Hipps audition. Han spelar samma roll nu, Jonathan Larsons kompis Michael. Den andra vännen spelas av Mercedesz Csampai, som också hoppar in och ut i småroller. Huvudrollen Jonathan tar Axel Jubell hand om. Den blir hans avsked från Malmö Stadsteater. Han ska fortsätta som frilansare och att spela med sitt popband, Göteborgsbandet Terra.
Alla tre är duktiga skådespelare som även sjunger mycket bra, i samspel med en rockorkester. Fast själva handlingen är malplacerad på denna teater. Fel miljö för en sådan pjäs och hela första akten är en plåga. Inget händer av värde, bara en massa snömos. Här borde regissören Sara Cronberg insett åt vilket håll det barkade. Att en frustrerad dramatiker och kompositör, – Jonathan Larson -, går omkring och är nervig inför sin eventuella uppvisning av en nyskriven musikal blir ingen spännande teater, så som det visas fram här. Möjligtvis i en liten källarteater med de redan frälsta vännerna.
Efter pausen och bättre platser – då jag först satt längst upp – så blir dramat mellan de tre vännerna lite mer intressant, men inte så det håller för en hel föreställning.
Här krävs mycket mer personliga skådespelare för att ett så litet och intimt drama ska ta tag i en på en så stor salong som Hippodromen. Kanske fungerar det bättre på Malmö Operas Verkstan eller på mindre scener, då Malmö Opera tar den på turné i slutet av året. Då med Jonas Brehmer som Jonathan Larson.
Axel Jubell
Jonathan Larson blev senare berömd för rockmusikalen Rent, tyvärr dog han dagen före sin premiär, endast 35 år gammal. Denna musikal skrevs efter Jonathan Larsons död och framgång med Rent. En uppsättning har visats på Netflix 2021.1
Regi Sara Cronberg, Medverkande på scen Alex Jubell, Mercedesz Csampai, Erik Espinoza, Daisy Delén, Tobias Ekqvist, Markus Nilsson, Oscar Johansson Malmö stadsteater/Hippodromen. Scenografi/kostymdesign Maja Kall, Koreografi Melker Sørensen, Kapellmästare Oscar Johansson
Biodlaren Adam Clay får nog av skrupelfria människor som exploaterar de svagaste i samhället, pensionärerna. Därför bestämmer Adam sig för att ta upp sitt gamla uppdrag som Beekeeper. Ett specialuppdrag när lagarna inte fungerar som de ska.
Det är hans pensionärsvän som blivit plundrad på alla sina besparingar genom någon som har till yrke att plundra pensionärer. Dagligen tömmer de deras besparingar och pensioner.
Adam som numera är biodlare blir en annan sorts biodlare där han tar lagen i egna händer, han vill ha rättvisa för sin vän och alla andra stackare som nu står på bar backe.
Då Adam Clay ger sig ut på sin hämndturné visar det sig att skurkarna sitter högt uppe i maktens hierarki. Men Adam kommer inte att ge sig, förövarna ska få sitt straff.
Filmen börjar mycket bra och tar tag i en direkt, hänvisningen till bina kontra hur vi människor lever är härligt underhållande och tänkvärd, men tyvärr blir det för mycket en våldsorgie, även om den är befogad.
Filmen kantrar på att den är för overklig om hur en man skulle kunna ta kål på så många människor och samtidigt. Men som en stunds underhållning om man gillar hämnarfilm är den helt ok.
Regi David Ayer, Medv, Jason Statman, Josh Hutcherson, Jeremy Irons, Emmy Raver-Lampman, Minnie Driver m fl
Äntligen släpps filmen om K P Dal till en större publik. Stefan Källstigenoch Dag Ösgårdharfått ihop ett mycket bra material som speglar väl hur Carl Ljunggren, alias Kal P Dal var och levde.
Carl avled ledsamt nog redan 1985, knappt 36 år gammal. Jag föddes mellan bommarna i Arlöv och Lund, brukade han säga då han pratade så fort och högt, ett pågatåg är uppkallat efter Kal P Dals minne.
Jag hade förmånen att få se filmen redan för ett år sedan då jag skulle ingå som intervjuobjekt, eftersom jag sjöng i kören på Kalles första LP, Till Mossan! och var med i Live-publiken. Nu blev intervjun inställd på grund av pandemin.
I dokumentären intervjuas flera vänner och mediapersoner som hade en nära vän till Kalle. Nöjesjournalisten Olle Berggren får stort utrymme men han var också den journalist som skrev mycket och ofta om Kal P Dal, Olle höll även ett tal då man döpte Pågatåget till Kal P Dal. Pågarna som Kalles kompband kallade sig och gör än idag har fortsatt med en ny sångare.
Någon som fattas i filmen är artisten Dan Tillberg, då hela inspelningen av Till Mossan! är inspelad i Dans Studio Bellatrix vid Värnhemstorget i Malmö. Peps Persson producerade och rattade ljudet, tillsammans med gitarristen Peter Berge som agerade ljudtekniker. Två lördagskvällar tog denna live-inspelning. Vi som medverkade som studiopublik dansade som galningar och fick dricka hur mycket öl vi ville från skivbolaget Sonet i Stockholm. Senare fick Dan och jag göra körpålägg då Pågarna var för dåliga, allt enligt Kalle. Carl var en glad och ärlig person som ville leva livet fullt ut med häftiga brudar, öl och rock n roll. Läs mer här om Raka Rör – Historien om Kal P Dal/Bok av Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengrensamt Kal P Dal – En rockmusikal.
Här finns så mycket i denna dokumentär som gör en glad åt minnena de år då Kalle rockade runt. Då var han Sveriges okrönta rockkung på skånska. Se den och rocka och rulla.
Regi Dag Ösgård och Stefan Källstigen, Medverkande Kal P Dal, Göran Söderqvist, Per Stoltz, Hasse Andersson m fl.
Det hela är så imponerande och överväldigande att jag knappt har ord till att beskriva hur intelligent genomtänkt den här musikalen är. Både då det gäller manus, regi, musik, scenografi och koreografi.
Redan öppningsscenen med den vackra scenografin av Benjamin la Cour signalerar att det här kommer att bli något alldeles extra. Skådespelarna är väl valda, de agerar och sjunger mycket bra och skratten är inte långt borta. Lägg därtill modern musik och texter av Lise Cabble och Burhan G. Deras låtar går direkt in och givna hits är Det der skal til och Med Gud i ryggen där Nicolai Jørgensen som Mads Skjern fullständigt lever ut, både som skådespelare och sångare. Detta är de mest medryckande sångerna, men rakt igenom finns här inte en dålig sång. Ett extra plus till att ljudet är bra inställt och på rätt volym.
Allting flyter på väl men man bör ha sett TV-serien för att kunna hänga med i vad som händer på scenen. Har man det så blir man glatt överraskad vilken fantasi det kreativa teamet har haft då de satt ihop en av de bästa danska musikaler som jag sett.
När jag bänkade mig för att se Matador tänkte jag, hur ska de få ihop 24 TV-avsnitt på två timmar från en sådan enormt populär dansk TV-serie. Men de lyckades och det över förväntan. Hittills har det sålts över 95 000 biljetter och uppsättningen går på turné senare till Musikteatret Holstebro och Vejle Musikteater.
Manuskriptet är skrivet av Lise Nørgaard som skrev TV-serien, tillsammans med Anders Thomas Jensen och Susanne Bier har de format det till den underbara musikal som det har blivit. Vissa karaktärer är borttagna men helt rätt tänkt, de behövs inte i denna svängiga musikal då hela TV-seriens själ finns med. Tyvärr avled Lise Nørgaardden 1 januari 2023 i en ålder av 103 år, men hon hann godkänna manuset som hon tyckte mycket om, liksom det smakprov hon fick höra av musiken. Allt enligt hennes dotter Bente Flindt Sørensen.
Fantasin överraskar gång på gång och finurligheterna är många, därmed blir både skratt och glädje något återkommande. Dansarna är lika fantastiska som sångarna i deras koreografiska utspel signerade av Anja Gaardbo. Benjamin la Cours digitala scenografi är genial, här behövs inga gamla trånga och stora scenografiprylar. Allting går som på räls och blir till en fröjd av fantasi och skapelsekraft. Man har även valt att behålla den härliga inledningsmelodin från TV-serien.
Regissören Frede Gulbrandsen har sytt ihop helheten till en perfekt upplevelse där inte en sekund är för mycket, föreställningen lever och andas till sista tonen.
Foto Miklos Szabo
Originalt Manuskript Lise Nørgaard, Anders Thomas Jensen og Susanne Bier, Musik Lise Cabble og Burhan G, Instruktør Frede Gulbrandsen, Koreograf Anja Gaardbo, Scenograf Benjamin la Cour
Medverkande Nicolai Jørgensen, Lea Thiim Harder, Annette Heick, Carsten Svendsen, Jon Lange, Marie Dalsgaard, Daimi Gentle, Ragnhild Kaasgaard, Gordon Kennedy, Line Krogholm, Ulrik Varnæs m.fl.
Falkonersalen, København Lørdagen den 17 februar 2024
MÅNSSONSKULTUR.SE 