Här missar Spielberg totalt. Man har svårt att tro att det är en av världens främsta filmskapare, som givit oss så många storfilmer.
Här är det mer som om det handlar om en debut. En småmysig film om Steven Spielbergs väg till att bli filmare, men känns för privat och inget att göra en långfilm om. Speciellt då den inte tillför oss något av värde.
Om man jämför med Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander, som präglas av Ingmars uppväxt, så blir The Fabelmans som en idé som borde stannat på skrivbordet.
Möjligtvis kan den inspirera unga människor till att gå för sin dröm att skapa film. Men jag hade förväntat mig något mer fängslande och spännande då Spielberg deklarerar innan filmen börjar, ” Det här är min mest personliga film som jag gjort”. Jag skulle vilja säga, det här är den mest ointressanta film som Steven Spielberg har gjort.
Valet av skådespelare är som väntat mycket bra och de gestaltar säkert Stevens föräldrar och han själv som liten så som det var, men det räcker inte för att fånga vårt intresse i två och en halv timme.
Regi Steven Spielberg
Skådespelare Michelle Williams, Gabriel LaBelle, Seth Rogen, Paul Dano, Judd Hirsch m fl
Kan bara instämma imin tidigare recension av Funny Girl
Att se den Live höjer betyget på denna fartfyllda och underhållande musikal.
Funny Girl speglar hur tufft och krävande det kan vara att platsa på en teaterscen, med alla dess krav på yttre och inre kvaliteter. Det gestaltar Sanna övertygande.
På Nypremiären spelar Rolf Lydahl den berömda teaterchefen, Florenz Ziegfeld jr. Det gör Rolf säkert och behärskat. Som så ofta i de roller han gestaltar. Då han är från Ystad är det föredömligt att han här pratar skånska. Det gör även Sanna Nielsen, så de två matchar varandra väl.
Som helhet en fantastiskt bra uppsättning, som jag unnar alla att se. Vare sig ni är från Skåne eller någon annanstans.
Sacklersfamiljen har levt gott på läkemedlet Oxycontin, som sägs ha lett till döden för 900 000 amerikaners liv. Nan Goldin som filmen handlar om, blev starkt beroende av detta. Hennes kamp mot Sacklers är filmens tema.
Det börjar med en aktion inne på det berömda konstmuseet The Met i New York. Nan och hennes vänner kastar flygblad och tomma tablettburkar av Oxycontin. Detta då Sacklers har fått sitt namn på museet där de bidragit med donationer. Det leder till stor uppståndelse då Nan Goldin är en känd konstnärsfotograf.
Nan och hennes aktivistgrupp PAIN (Prescription Addiction Intervention Now) fortsätter sina aktioner på fler kända museum där Sacklers har fått sitt namn. Sacklers utger sig för att vara filantroper, då de bidrar med stora summor till västvärldens museum. Så kan de dölja sin smutsiga handel med det beroendeframkallande läkemedlet.
Nan Goldin har en bakgrund utanför Boston där hon växte upp med sin familj. Hennes syster tog sitt liv efter att föräldrarna lämnade bort henne till ett mentalsjukhus. Efter sin konstskoleexamen ger sig Nan iväg till New York -78. Där hamnar hon bland punkare, bögar, transpersoner och prostituerade. Hon bor väldigt sjabbigt. Det är i New York som Nan börjar experimentera med foto och ofta på sina vänner och älskare. Hennes bisexualitet drar henne till olika subkulturer där hon experimenterar med både droger och alkohol.
Hennes fotosamling gör succé, vilka man knappast kan kalla proffsfoto, men dess utsatthet av människor som skildras i dess negativitet i undergroundmiljöer lockar utställare.
Nan Goldins aktivistgrupp lyckas så väl med sina aktioner att de får flera världsberömda museum till att plocka bort Sacklers namn från museums väggar och vrår. Bland annat för att Nan Goldin vägrar att man ställer ut hennes bilder ifall Sacklers namn finns kvar. Just nu har Nan en fotoutställning på Moderna Museet i Stockholm
Regi Laura Poitras. Medv Nan Goldin, David Armstrong, Marina Berio, Noemi Bonazzi, Harry Cullen, m fl.
Den stora utställningen om gatukonstnären Banksy har nu nått Malmö.
Utställningen har tidigare visats i München med över en miljon besökare. Men även Berlin, Wien och Hamburg har fått ta del av The Mystery of Banksy ”A Genius Mind”. Det återstår att se hur många det kommer till Malmö då utställningen sträcker sig in i maj.
Jag är ingen vän av gatukonst då den ofta förfular mer än den förskönar, men det var intressant att höra vilka dumskallar som betalar miljontals dollar för hans verk. Det enda positiva är att Banksy har godheten att skänka bort överflödet till välgörande ändamål. Som nyligen till ett sjukhem i Ukraina.
Det vi ser på utställningen är replikor som sex konstnärer har återskapat, då Banksys verk skapas på väggar.
Banksy är samhällskritisk i sina verk där slagsidan är åt vänster, han finansierar en rosafärgad yacht, som välkomnar flyktingar, som flyr till västvärlden, företrädesvis muslimer. Det är tydligt i flera av hans verk och han stödjer Palestina. Som klippt och skuren för Malmös vänsterblivna.
Tom Hanks tar den till en annan nivå och höjer ribban ytterligare.
Det är så känslomässigt starkt vad Otto går igenom. Tårarna stockade sig i halsen hos mig vid flera tillfällen. Som tur är fanns humorn där som lättade upp stämningen.
Det är så många människor som går omkring med en djup sorg, så därför ska man aldrig döma ut en människa. Man vet inte vem personen är eller vad han har gått igenom. Prata med varandra glömmer många. De flesta är bättre på att skrika åt varandra, än våga närma sig varandra.
Mariana Treviño, som Marisol, gör Ottos granne lysande i sin godhet och förståelse för Otto. Hon gör så att Otto vaknar från sina dimmor hos sin förra och döda fru. Sakta men säkert kommer han tillbaka till livet och kan se annat än fel och brister hos sina medmänniskor. Lyckan vänder åter och han ser sig älskad av grannskapet, som han tidigare hunsat med glåpord.
Skådespelarna som Hanks omger sig med är helt i synk med honom. Det gör det till en perfekt film i godhetens tecken.
Regi Marc Forster, Medv Mariana Trevino, Manuel Garcia-Rulfo, Rachel Keller, Truman Hanks, Mack Bayda, Cameron Britton, Juanita Jennings, Mike Birbiglia.
Vad ska man säga om en skådespelare som står och gör sig till i cirka en timme. Ingenting, såvida man inte tycker att det han framför är väsentligt. För mig var sömnen nära men jag tvingade mig att hålla mig vaken.
Victor Ståhl Segerhagen är modig som vågar gå upp med en sådan här nonsenstext som han har skrivit och lär handla om honom själv. Det ska vara en form av stand up poesi där Victor även sjunger och trakterar pianot på scenen. Just där är han som bäst och man kan skymta hans kvaliteter. Men då han står upp och berättar om sig själv blir det högst småroligt, men utan substans. Jag kan känna igen mig i tjugoårsåldern då jag var vilsen och oerfaren som skådespelare. Victors monolog blir mer tröttande och pubertal än tänkvärd och underhållande.
Till hans fördel är att han tar det på allvar och viker inte från sin plats som estradör. Publiken verkade älska honom eller kan det bero på att det var premiär och vännerna ville hylla honom?
I vilket fall som helst så är det här inte mer än en parantes i Malmös underhållsvärld. Det mest intressanta är att det utspelas på Blå båten i Malmös hamn. Jag skulle gärna se något annat där man får en inblick i Victor Ståhl Segerhagen som skådespelare.Det här gav ingen mersmak. Mer amatöristiskt än professionellt. Även om Victor gav ett vänligt och charmigt intryck.
På scenVictor Ståhl Segerhagen Premiär i Malmö den 4 januari 2023
Äntligen fick vi se riktig klassisk ballet på Malmö Opera. Det behövdes ett gästspel från Tivoli i Köpenhamn. Det hele var förträffligt med de färgsprakande danserna.
Der är Julafton på 1870-talet. H C Andersen är på besök hos en familj och berättar spännande sagor för barnen. Med en sax klipper han ut figurer från ett vitt ark till det som på danska kallas, papirklip. Mest känt i modern tid är det från Kim Larsens sång, Papirsklip. Clara, ett av barnen ser sagorna få verklighet. Det öppnar upp till fantastiska äventyr, som här gestaltas av 40 balettdansare från Tivoli Ballet Teater. Samt ett tjugotal barn från Tivolis Balletskole. Tillsammans med Malmö Operaorkester kan det inte gå fel.
Dans efter dans svävar över ”Det stora Bu”. Det kallade Ingmar Bergman den stora scenen.
Det är så överväldigande vackra kostymer att jag knappt finner ord, jag hade glömt med vilken kreativitet Drottning Margrethe skapat denna färgprakt, fast jag såg Tivolis 175-årsjubileum 2018. Drottningens fantasifulla scenografi är av samma höga klass. Det är en njutning att få ta del av denna. Så är även koreografin av Peter Bo Bendixen. Helt makalös, den tar andan av en. Vilka dansare och vilka språng och piruetter.
Hela uppsättningen är en fest för ögat. Min enda invändning är att det kan bli lite mycket dansuppvisning i andra akten. Men det är en petitess i det stora hela. Tjajkovskijs vidunderliga musik under ledning av dirigenten Matthew Scott Rogertäcker över detta. Vi fick en magisk afton på Malmö Opera.
Musik Pjotr Tjajkovskij, Koreografi Peter Bo Bendixen, DirigentMatthew Scott Roger, Scenografi & Kostym Drottning Margrethe. På Malmö Opera den 3 jan 2023
Så var det då äntligen dax för boksläppet av årets mest efterlängtade bok, för oss som gick på denna klubb 1966/68, samt såg flera av de artister som spelade där och på gamla MFF-stadion.
Det är ett rikt utbud av bilder, så många som man nu kunnat få tag i, då sällan någon hade med sin kamera på den tiden. Desto mer flödar minnena från de som var med på Klubb Bongo & New Orleans, och som senare gick under namnet Logen, då det funnits en nykterhetsloge i huset, som IOGT använde för sin mötesverksamhet.
Hela verksamheten som drevs av Bosse Johnsson, Per Falck och Dan Walterström varade bara i fyra år. De två första åren 1964/65 huserade de på Ungdomens hus på Skolgatan, där det numera finns Malmö Amatörteater Forum(MAF). Där regisserade jag en opera 1999.
Det är först då de flyttar till Friisgatan 1966som det verkligen börjar hända saker. På tredje våningen högst upp fanns Bosse med sitt jazzställe, New Orleans, dit kom den tidens stora jazzmusiker. Chris Barber var en av dem, men Bosse hade de allra största jazzevenemangen på Malmö stadsteater. Där kunde man se Supremes, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Count Basie, Mahalia Jackson och Donovan. Till gamla MFF-stadion kom James Brown. Där hölls det även popgalor, jag var på de flesta.
Som ung tonåring hade man sällan några pengar utan jag och mina kompisar vi plankade in. Det kunde ibland vara förknippat med fara, då man kunde få en schäferhund efter sig eller att de oljat planken så man kasade ner. Det hände på Logen där vi såg båda föreställningarna med John Mayall & The Bluesbreakers. I den konstellationen ingick en ung Mick Taylor, som sedermera värvades till Rolling Stones. Ett annat värdefullt minne var Ten Years After med Alvin Lee. När Jimi HendrixExperience spelade var det fullsatt. Jag som 16-åring fick då stå utanför med min kompis Lennart och lyssna. Nära, men ändå så långt borta, kändes det som. Utanför stod jag även när Rolling Stones spelade i Malmö första gången, 1965, det var på Baltiska hallen. På Baltiska 1970 inledde Stones sin Europaturné i Malmö. Då var jag på plats! Bo Johnson arrangerade två föreställningar, men ingen var utsåld!
Small Faces, Kinks, Who, Walker Brothers, Lollipops, James Brown var några band och artister som jag såg på gamla MFF-stadion. Plus alla de svenska stora banden som Slam Creepers, Ola & The Janglers, Shakers, Shanes, Tages och Hep Stars, samt Malmös tuffingar, Taste of Blues, Bread, Namelosers och de mer snällaTroublemakers och Gonks. Flera av dessa spelade även på Malmös ungdomsgårdar och i Folkets Park.
Logen blev som ett andra hem för oss tonåringar och även äldre. Varje helg var man där för att träffa tjejer och lyssna på de bästa banden. På tre våningar kunde man trängas, fast jag var mest på andra våningen där banden spelade. Längst ner kunde man spela flipperspel, lyssna på Jukebox och bara umgås. En söndag gick jag och en hippiekompis förbi och hörde Mothers of Inventions nya singel, Big Leg Emma. Vi trodde då att Mothers spelade och plankade in. När vi kom in var det fri entré och musiken kom från jukeboxen. Så dumma vi kände oss.
Det var en ledsam dag lördagen den 27 april 1968. Det blev den sista kvällen Logen hade öppet. Vi som var där var så frustrerande så vi började slå isönder inredningen och glasrutorna den kvällen i det rivningsfärdiga huset. Här skulle byggas ett äldrehem. Den 1 maj demonstrerade vi mot att man river för ungdomen men bygger för de äldre. I demonstrationsledet fanns en flakmoppe med byggstenar från Logen.
Filmkollektivet Crazy Pictures tar steget fullt ut och gör en kolossal film om UFOs vara eller icke vara. Resultat blir så där.
Med häftiga biljakter och ett enormt bioljud dundrar de sig igenom stratosfären.
Denise har förlorat sin pappa i vad hon tror kan vara i ett UFO. Hon ger sig fan på att hon ska hitta honom. Genom diverse spår finner hon pappans gamla bil som han försvann i. Det gör henne övertygad om att hon är på rätt spår.
Med ett gäng nördar från UFO Sweden, som kände hennes far, drar de ut på uppdrag, finna pappa. Det blir både märkligt och förvirrande innan de når slutdestinationen. Året är 1996 och då fanns det inga svarta poliser i Sverige, vad jag kan minnas.
Det hela blir till en fartfylld och smått komisk historia. Typ Jönssonligan. Man får gratulera Norrköpingsgänget som lyckats få ihop det till en så pass töntig story. Tidigare har de gjort Den blomstertid nu kommer.
Regi Crazy pictures. Medv Inez Dahl Torhaug, Jesper Barkselius, Oscar Töringe m fl.
MÅNSSONSKULTUR.SE 