Smärta och ära/Film


MM
Saggig och mossig

En avdankad filmregissör har fått en av sina gamla filmer restaurerad och nu ska den visas för en inbjuden publik. Regissören Salvador orkar inte ta sig dit. Hellre drar han i sig heroin. 

Det här kan vara om regissören Pedro Almodóvars liv. Det hela makar sig fram och är så personligt så det blir ointressant att ta del av.

Salvador bestämmer att han vill försonas med huvudrollsinnehavaren i den restaurerade filmen då de varit ovänner i 32 år. Skådespelaren blir förvånad då Salvador dyker upp men deras möte leder till att Salvador fastnar i skådespelarens missbruk av heroin.

Förutom rusets fröjder träffar Salvador sin mamma som han vårdar ömt och respekterar. Hans sekreterare och andra vill att han försöker göra en ny film, men Salvador har inte orken eller lusten längre. Han drömmer sig tillbaka till sin fattiga barndom där Penélope Cruz spelar hans mamma.

Salvadors mesta tid går ut på att reflektera över vad han gjort med sitt liv. Det gestaltar Antonio Banderas mycket väl och det är också behållningen av filmen. Men det räcker inte för två timmar. 

Regi Pedro Almodóvar, Med Antonio Banderas, Penélope Cruz, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia m fl

Tre sekunder/Film


MM
Inte tillräckligt engagerande

Många hade nog stora förväntningar på filmatiseringen av boken Tre sekunder av Anders Roslund och Börge Hellström. Men här är det en för spretig handling för att man ska bli riktigt involverad. 

Joel Kinnaman som polska informatören Peter Koslow är nog så bra i sin roll och för hans skull kan man se filmen, men annars har vi sett så många bättre filmer i samma genre.

Peter sitter i ett järngrepp hos FBI som vill åt värdefull information. Om Peter inte levererar vad de förväntar sig får han nya och fler år i fängelse. Maffian vill också ha sin del av information. Detta gör att Peter slits mellan de båda och han ser ingen annan utväg än att fly med sin fru och barn.

Det är de sedvanliga jakterna med otäcka skurkar och poliser men det gör inte den thriller som jag hade hoppats på. Fast för en stunds underhållning så håller den. 

Regi  Andrea Di Stefan

Med Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Ana De Armas och Clive Owen.m.fl.

Blinded by the Light/Film


MMMM
Helt 
suverän och underbar film

En av årets bästa och härligaste filmer. Jag både skrattade och grät om varannat. Det märks att det är samma regissör som gjorde feel-goodfilmen Skruva den som Beckham.

Det gör mycket om man är Bruce Springsteenfan då det vimlar av flera av Bruces bästa låtar. Viket är ovanligt att få tillgång till. Jag vet bara ett annat tillfälle och det är i filmen Mask av Peter Bogdanovich. Men då kom låtarna inte med förrän på dvdn i Directors Cut. På grund av problem med skivbolaget. Bogdanovich fick tillåtelse av Bruce då de är vänner. Likaså var det i denna film som är baserad på Springsteen-fantasten Sarfraz Manzoors trista arbetarklassliv i Luton i London. Genom en vän där blir han helt såld på Springsteen då de går i skolan tillsammans. Härligt att se hur Sarfraz lever upp som människa till Bruces musik. Hela hans liv får en mening och den grå vardagen blir som bortglömd.

En sträng fader gör att Sarfraz har svårt att slita sig loss från sitt pakistanska och muslimska liv. Sarfraz lever trångbott med sina syskon och föräldrar som emigrerat från Pakistan. De sliter hårt med olika underbetalda jobb för att få ekomin att gå ihop. Till råga på allt blir de trakasserade av riktiga rasister som både spottar på dem och pissar i deras brevlåda.

Sarfraz skrev senare en bok med titeln, Greetings from Bury Park. Den syftar på Springsteens första platta. Springsteen och Manzoor möttes och Bruce gav sin tillåtelse till Sarfraz att han fick använda de låtar som han ville ha med i en kommande film. Gurinder Chadha fick möjligheten att regissera efter sin framgång med Skruva den som Beckham.

Sju år tog det innan manuset var färdigskrivet och det är svårt att tro när man ser hur enkel filmen egentligen är. Men det enkla kan också vara det svåra när det blir så här bra resultat.

Alla skådespelarna är väl valda men främst Viveik Kalra som Sarfraz Manzoor är helt underbar i sin roll. Hans vän Roops, väl spelad av Aaron Phagura, introducerar Springsteens musik. Det gör att de båda blir bästa vänner. Tillsammans har de sett otaliga konserter med Bruce Springsteen. Sarfraz Manzoor har sett mer än 150!!! Stanna kvar till eftertexterna så får ni se kul foton på den riktiga Sarfraz, Roops och The Boss. 

Regi  Gurinder Chadha, Medv Viveik Kalra, Kulvinder Ghir, Meera Ganatra, Aaron Phagura m fl

 

Philip Glass fyra/Malmö Live


Oerhört spännande 

Philip Glass tolkning av David Bowies Berlintrilogi är verkligen intressant musikaliskt. Ikväll fick vi höra från Bowies album Heroes. Mycket givande på alla sätt och vis. 

Det är sex låtar från Heroes som Glass gör till sina egna. Det är svävande, meditativt och virvlande. Som det ofta är när Philip Glass skapar sin musik.

Glass komponerade denna symfoni 1996 och Philips minimalistiska och entoniga musik kommer verkligen till sin rätt här. Även om det är Bowies musik så är det svårt att höra att det är Davids låtar. Det vittnar om Philip Glass sätt att komponera.

David Bowies Sense of doubt, Sons of the Silent Age, Abdulmajid, Neuköln ochV-2 Schneider framfördes inspirerande från orkestern och dirigent Karen Kamensek. Hon är från Chicago och har haft ett nära samarbete med Philip Glass. Bowie och Glass var nära vänner under 45 år. Då förstår man mer varför Philip skrivit tre symfonier från Bowie och Brian Enos kompositioner.

Innan paus fick vi fem satser på vardera två minuter av Pépins Vajrayana. Det är de fem elementen, jord, vatten, eld, luft och rum som på tio minuter förvandlades till ett eget tonspråk. Klart hörbart som ger mersmak. Pépin är född 1990.

Mozart Flöjtkonsert nr 2 där Chloë Vincent på flöjt briljerade. Kanske inte en av Mozarts mer lätttillgänliga stycken och den är egentligen skriven för en oboekonsert. Men Chloë Vincent visade framfötterna och publiken applåderade länge och väl.

Fast för mig var den stora behållningen Philip Glass fyra. Nu väntar vi bara på att få höra ettan och tolvan som bygger på Davis Bowies plattor Low och Lodger. 

fullsizeoutput_359c
Medverkande Malmö SymfoniOrkester Karen Kamensek dirigent Chloë Vincent flöjt

Ad Astra/Film


MM
För lång och sömnig

Brad Pitt som astronauten Roy McBride gör ett riktigt bra rollporträtt. Brad växer för varje roll han gör numera. Det kan man inte påstå då han började som skådis. Då var han mer filmstjärna. 

Nu svävar Roys far Clifford McBride (Tommy Lee Jones) omkring i rymden och letar efter  liv från andra planeter. Roy får det hemliga uppdraget att finna sin far, som han själv tror är död.

Det blir en lång stjärnresa och så för oss i publiken. Sömnen gjorde sig påmind hos mig vid ett flertal tillfällen. Men det som höll mig vaken var det fantastiska fotot av svenska Hoyte van Hoytema. Bara det är värt en Oscar.

Kul att få återse Donald Sutherland som här gör en mindre roll som en medhjälpare till Roy McBride. Fast hans färd får ett snöpligt slut.

Liv Tyler gör en biroll som Roy McBrides vackra hustru som får se sin make gå helt upp i sitt liv som astronaut. Hon går i väntans tider kan man lätt säga. Roy inser sent om sider att han försummat henne.

Vill man se en meditativ film som mestadels utspelar sig i rymden bör man ta sig till närmaste biosalong som visar Ad Astra. 

Med Liv Tyler, Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland, m fl.

Quick/Film


MM
Filmatiseringen av Hannes Råstams uppmärksammade bok

Jonas Karlsson som journalisten Hannes Råstam fungerar förvånansvärt bra. Annars är jag ingen vän av Jonas Karlssons skådespeleri. Men här är han helt okej. 

Någon som alltid är mer än okej är David Dencik. Han mejslar fram den ena karaktären värre än den andra. Detta sagt i positiv mening. Som Thomas Quick är han nervig och otillgänglig men även nyfiken på Hannes och hans frågor till honom. Det gör att det uppstår ett tillitsfullt förhållande dem emellan. Här blir filmen intressant och en viss spänning uppstår. Man sitter med den ständiga frågan, är Thomas Quick oskyldig till morden och har han manipulerats till att erkänna dem tidigare. Här får vi se dokument från läkare och psykologer och Hannes efterforskningar med sin kollega för att få fram sanningen.

Mikael Håfström visade tidigt att han kunde berätta en historia som var nervkittlande och berörande. Det har han gjort bäst i Ondskan, baserad på Jan Guillous bok. 

Tyvärr blir det här inte den thriller det hade kunnat bli. Det är för snällt och ointressant på vita duken. Ibland är det mer intressant att se de storslagna och vackra tagningarna över Stockholm. Speciellt på en stor bioduk som Royal i Malmö. 

Regi Mikael Håfström, Med David Dencik, Jonas Karlsson, Alba August m fl

Sanne The Musical/Tivolis konsertsal/Köpenhamn


MMM
Häftigt och högljutt!

Musikalen börjar gripande och starkt med att Sanne åker till sjukhus då hon fick sin hjärnblödning 2006. Den unga Sanne, 
Andrea Heick Gadeberg, sjunger samtidigt som ambulanspersonal försöker få liv i den äldre Sanne.

De tre kvinnorna som gestaltar Sanne i varierande ålder gör det riktigt bra. Det börjar när Sanne som 15-åring kommer med i musikalen Hair i Köpenhamn. Vi får en glimt om hur föräldrarna har svårt att förstå att hon ska vara med i Hair samt sjunga i ett rockband, d v s Sneakers. Senare blir det även tjejbandet Chit & Chanel med Anne Linnet och Lis Sörenson. De båda finns med i musikalen och speciellt Anne Linnet är träffsäkert porträtterad av Fie Alberte Daagaard-Lauritzen.

Det är inte bara en kavalkad av Sannes glädjefyllda liv och hits utan även hennes relationsproblem med män. Hennes förhållandet med Mats Ronander lär ha varit kärleksfullt men även kantat av misshandel. De scenerna är nog så obehagliga och hade inte behövt att vara så långa. Fast man förstår att Sanne lämnade Mats så som det visas fram här med fylla och slagsmål. Riktigt obehagligt!

Tyvärr får vi ingen fördjupning om vem Sanne egentligen är, förutom en glimt då hon råkar ut för sin fruktansvärda hjärnblödning som höll på att ta livet av henne. Hennes kamp att komma tillbaka som människa och sångerska är de mest minnesvärda scenerna. De är starkt gestaltade av Gry TrampedachHon är lik Sanne och mycket bra i sina utryck och sång.

Scenografin av Benjamin La Cour är smart med sina olika projekteringar på draperingar som visar var vi befinner oss.

Vad är det med danska ljudtekniker? De har lika högt ljud på en musikal som om man är på en rockkonsert. Det blir enbart obehagligt och tar fokus från upplevelsen på scen.

Det har ändå blivit en musikal som är ett måste om man är Sannefan. Musikerna gör ett bra jobb på Sannes stora hits. Liksom alla de medverkande. 

Regi Martin Lyngbo, Scenografi Benjamin La Cour, Koreografi Peter Friis.
Medv Andrea Gadeberg, Nina Maria Schjødt Lybæk-Hansen, Gry Trampedach, Mathilde Norholt, David Owe, Joakim Tranbjerg, Henrik Launbjerg, Anna Clara Sachs Leschly, Fie Alberte Damgaard-Lauritsen m fl