Carnival/Wallmans på Cirkusbygningen i Köpenhamn


MMM
Stundtals en magisk show

Abigail Collins är stjärnan som lyfter årets show till nya höjder. Hennes tempo är imponerande och själv fick jag en stund med denna energiska primadonna. 

Som vanligt var det ett rasande tempo från början till slut och det är just så som det ska vara. Det öppnar storstilat med The Greatest Show och hade det bara fortsatt så hade det blivit toppbetyg. Men nu är där tyvärr mycket som drar ner showen och gör den medelmåttig. Då tänker jag inte på artisterna utan på det kreativa teamet.

Varför envisas med potpuri från Eurythmics och Queen. Det känns så gammalt och passé. När det nu finns så mycket ny musik att välja på. Hade Annie Lennox inte funnits med oss längre så hade det varit befogat, så som man tidigare hyllat bortgångna artister.
Överhuvudtaget är det ingen vidare god smak på musiken som vi får höra. Man missar ett ypperligt tillfälle att låta Jean Michel Helgason 
få sjunga svarta artisters soulhits. Rösten har han men blir tilldelad uttråkade låtar. Likadant för de andra sångarna.

Ett par rullar runt i en megastor rockring och sedan var för sig. Det numret håller en hög underhållningsklass. Liksom annat som cirkusartisterna Philippe Renaud och Shannon Maguire utför. Hisnande och ibland oförklarligt att de behärskar sina kroppar så till fulländning. Till komp av gitarristen Svante Öberg och pianisten Johann Gustav Skov-Hansen.

Abigail Collins helt utflippade shownummer som Peggy Sued hör till höjdpunkterna. Hennes lätt vulgära uttryck och berättelser är mer än ekivoka. Fast lockar till härliga skratt. Hennes översvallande glädje som hon levererar bland besökarna innan showen börjar kan man inte värja sig emot. Hon har ett sätt att vilja omfamna hela publiken.

En annan person som imponerade stort var trollkonstnären Daniel Rosenfeldt. Det han gjorde i foajén med kort är svårt att förstå och förklara. Och då stod jag ändå alldeles tätt inpå och fick vara med i några av korttricken. Desto häftigare blir det som han presenterar inne på scenen.

Se allt och njut av den kulinariska maten och alla de medverkandes kunnighet och glädje på den legendariska Cirkusbygningen.

Michael Rakowitz, The Invisible Enemy Should Not Exist/Malmö Konsthall


Givande och intressant utställning

Konsthallen har i  Michael Rakowitz fått något som kan bli publikdragande. Kanske också för de irakiska medborgarna i Malmö.

Vad vi får se är Michaels rekonstruktion av stulna konstskatter från Irak under gulfkriget. Mycket gedigna arbeten. Vackra och imponerande och alla med en intressant historia.

Under pressvisningen fick vi höra spännande anekdoter om dess ursprung, som var både tragiskt och fascinerande.

En utställning som jag rekommenderar för dess autencitet och historiska värde.

Push/Film


MMMM
En husrysare som alla bör se!

Fredrik Gertten är tillbaka och det med besked! Denna film är viktig för oss alla och speciellt vi som hyr vår bostad. 

Det nya guldet är att investera i husinköp. Man köper upp nerslitna hus i citykärnan och renoverar dem till hyrespriser som få kan betala. Om ens någon med normala löner. Kvar blir öde hus som står tomma och vår citykärna förfaller och ser ut som en spökstad.

Många som bor utomlands har investerat i dessa husköp för att det ska generera stora avkastningar. De som tvingas bo i de gamla husen har det svårt att få tag i ansvariga när det gäller reperation och dylikt. Filmen visar på skrämmande förfall och det är svårt att ta till sig att det får gå till på detta sätt. Här borde man lagstadga!

Gentrifiering kallas det när man låter hus förfalla, lyxrenoverar och höjer hyrorna väsentligt. Stadskärnor urholkas och hela kvarter byter skepnad. Liksom de människor som tidigare bott där. De kastas ut till intigheten och får klara sig bäst fan de kan. I filmen får vi möta olika människor från olika världsdelar som vittnar om hur deras kvarter har blivit förändrade till det sämre och till oigenkännlighet.

FNs rapportör i bostadsfrågor Leilani Farha har huvudrollen i filmen. Hon åker runt och intervjuar de boende som drabbats och försöker påverka regeringar och beslutsfattare. Leilani gör ett gott och ärligt arbete för att få till en förändring och hon går helhjärtat in för sitt arbete. Det är en ljusning i det mörka bostadseländet.

Fredrik Gertten fortsätter med sitt livsviktiga arbete att föra fram orättvisor som försämrar för den stora massan men som ger de rika ett ännu större överflöde. 

Regi och manus Fredrik Gertten
Medverkande Leilani Farha, Joseph Stiglitz, Saskia Sassen, Roberto Saviano m fl

Höstsonaten/Malmö Opera


Spännande musik med säkra solister

Denna finska opera av tonsättaren Sebastian Fagerlund, baserad på Ingmar Bergmans film Höstsonaten, är inte det lättaste att ta till sig, men jag fann den nog så intressant då det gäller solisternas prestationer och musiken som integrerade med dem. 

Dirigenten Patrik Ringborg kämpade på och slog an så att man blev extra nyfiken på detta mastiga verk. Tillsammans med de rutinerade sångarna blev det till en organisk helhet även om musiken inte var helt enkel eller direkt harmonisk.

Operan handlar om modern och dottern (Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh) som inte setts på sju år då modern som är en uppburen konsertpianist varit helt inne i sin egen värld. När hon kommer på besök blir hon bestört då hennes andra handikappade och sängbundna dotter är hemma istället för på sjukhuset. Modern klarar inte av att se sin sjuka dotter i det förlamade tillståndet. Kring detta tema spinns denna opera i eländes elände.

Fast jag blir fängslad av de eviga frågorna om våra relationer till våra föräldrar.

Det har blivit en njutbar sångupplevelse trots ämnet. Främst blev jag imponerad av Charlotte Hellekants mezzosopran som även sceniskt hade en stark närvaro och ett intressant uttryck i sin vånda och ångest. Den spelade hon fram på ett imponerande vis.

Även Erika Sunnegårdh och Fredrik Zetterström gav prov på hög sångkonst och närvaro. Det kan man även säga om Helena Juntunen och Nicholas Söderlund.

Iscensättningen är nära konsertant och scenografin av Stéphane Braunschweig är magisk svensk höst. Bakom skira flor göms kören som även är som betraktare, liksom vi i publiken. Stundtals åker floret upp och kören är helt närvarande hos deras favoritpianist Charlotte Andergast. De dyrkar marken hon går på och där förstår man också Charlottes fjärmande från sina döttrar. Hon lever enbart för sin musik och det är där hennes känslor kommer till uttryck. 

Höstsonaten
Charlotte Hellekant som konsertpianisten Charlotte Andergast. Foto Jonas Persson

Musik Sebastian Fagerlund, Libretto Gunilla Hemming, Dirigent Patrik Ringborg, Regi & Scenografi Stéphane Braunschweig, Iscensättning på Malmö Opera Charlotta Sevón, Regipartner Georges Gagneré, Kostym Thibault Vancraenenbroeck, Ljus Marion Hewlett, Med Charlotte Hellekant, Erika Sunnegårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen och Nicholas Söderlund. Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Gustav Mahler, Symfoni nr 5/Malmö SymfoniOrkester


Ljuvligt för våra öron

Så fick jag då äntligen höra denna fantastiska symfoni för första gången på Malmö Live. Med den nya chefsdirigenten Robert Trevino. Ett inkännande och vital dirigent som harmonierade väl med Malmös briljanta Symfoniorkester. 

Det välkända trumpetsolot säger oss att symfonin har börjat. Därefter följer ett ödesmättat spel som får en tankfull och funderande. Men man ruskas om rejält i andra satsen där det stormar kraftigt bland instrumenten och där träblås kommunicerar.

Tredje satsen är ett kraftigt och livligt stycke, men det som jag själv håller för höjdpunkten är den gripande, vemodiga och väldigt långsamma fjärde satsen.
Här är det enbart stråkar med inslag av harpa. Men så gudomligt vackert och känsligt skrivet. Det lär vara ett kärleksbrev till Gustavs hustru Alma.
Första gången jag hörde det stycket och blev berörd var 1971 i Viscontis film, Döden i Venedig, som är baserad på Thomas Manns bok. Svenska Björn Andresen blev kallad, ”Världens vackraste pojke”. Och det med all rätt! Dirk Bogarde spelade den äldre mannen som blev helt betagen i den då så unga pojken.

Robert Trevino gjorde ett beundransvärt arbete som säsongsöppnade med detta himmelska verk. Som vanligt imponerade Malmö Symfoniorkester, vilket publiken visade med sina stående ovationer. 

Malmö Symfoniorkester

 

Downton Abbey/Film


MM
Så var det då dax för filmatiseringen av den älskade TV-serien. Om man som jag inte följt serien så klarar man sig utmärkt att följa med ändå.

Det vankas stort kalas med bjudning av kungen och drottningen av England på godset Downtown Abbey. Familjen Crawley gör sig redo för att ta emot besöket med alla dess procedurer och förberedelser som krävs. Inom överklassen är detta otroligt viktigt. Och kanske speciellt då i det tidiga 1900-talets England. 

Att tjänstefolket är så himmelskt underdåniga kan vara svårt för oss från Sverige att förstå. Här nigs det och bockas till höger och vänster så att även kungaparet reagerar.

Det är en underbar miljö av detta kostymdrama. Den brittiska landsbygden gör sig sagolikt på detta gigantiska gods. När man ser det på en så stor filmduk som Royal i Malmö så blir njutningen total.

Behållningen av filmen blir de fantastiska rollprestationerna och kanske framför allt Maggie Smith som änkegrevinnan Violet. Hennes replikföring är både kul och giftig. Speciellt tillsammans med hennes kusin Isobel (Penelope Wilton). 

 

Regi Michael Engler

Med Michelle Dockery, Maggie Smith, Elizabeth McGovern, Hugh Bonneville, Imelda Staunton

Wild Rose/Film


MMMM
En av årets bästa!

Detta är film när den är som bäst. En gripande berättelse som är tonsatt med väl utvald countrymusik och som fängslar till sista bildrutan.

När filmen börjar släpps Rose-Lynn ut ur fängelset efter att ha smugglat in heroin. Men Rose-Lynn är lika vilsen och vild som tidigare. Hon försöker återuppta sin karriär som countrysångerska. Fast hon har bränt sina skepp på den klubb i Glasgow där hon bor och tidigare uppträdde.

Arg och frustrerad och med en fotboja som innebär att vara hemma kl 19 tänjer hon alla gränser. Dricker och strular runt, utan mål och mening.
Rose-Lynns mamma får ställa upp för Wild Roses barn gång på gång. Hon spelas inkännande av Julie Walters

Rose-Lynn får flera chanser men de grusas gån grå gång på grund av hennes dysfunktionella beteende. Då hon arbetar som hemhjälp i en villa ser och hör kvinnan i huset Rose-Lynns potential.  Hon anordnar en välgörenhetskonsert så Rose-Lynn ska kunna åka till Nashville men även det blir till en katastrof. 

Jessie Buckley gör en fenomenal tolkning av den förvirrade och besvärliga Rose-Lynn och Jessie sjunger förbannat bra de klassiska countrysånger som vi får njuta av. 

Det här en av de bästa filmer jag sett detta år och en klar Oscarchans till Jessie Buckley. 

Regi Tom Harper, Medverkande Julie Walters, Jessie Buckley, Craig Parkinson, Sophie Okonedo m fl.