Next to normal/Malmö Opera

MM

Svårsmält musikaldrama

Det här hade gjort sig mycket bättre på Malmö Stadsteater än på Malmö Opera. Det fungerar inte på stora scenen, även om man nästan sitter på scenen. Det blir statiskt och fyrkantigt.

Själva temat är om en mamma som är bipolär. Det orsakar stor smärta inom familjen, mycket för att hon ständigt känner en närvaro från familjens döda son. De kan inte pappan och dottern stå ut med. Därför blir det psykologbesök, massor av piller, psykiatrin och till sist elchocker. Allt mycket dramatiskt, men som musikal blir det taffligt och icke kännbart. Det hade lämpat sig betydligt bättre som ett rent drama. Eller så är det för att det känns så svårt att transportera det till svenska musikalförhållanden. Det skulle kanske sjungits på engelska, för att få mer glöd och allvar.
Nu kämpar sångarna på för fullt men det berör inte på det sätt som är meningen. Det är som om vi är på en cirkusmanege med den runda scenen, pålarna och draperierna.

Det är inte ofta den här nya och moderna musikalsorten lämnar något större avtryck. De lever ofta i stunden med dess ämnen som är inne och modernt just då, men har sällan ett liv senare. Då måste man upp i klass med Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Upphovsmännen Tom Kitt och Brian Yorkey har skrivit en musikal tidigare som var betydligt intressantare, den spelades också på Malmö Opera, läs min recension här

Man har placerat textskärmarna på båda sidor bakom de första raderna så det blev till att vända på hela kroppen när man hade behov av att se vad de sjöng.

Här finns inte en sång som fastnar eller musik som känns spännande eller tar tag, allt staplas fram och sångarna gör det bästa för att få fram någon känsla av texten. Men det är inte lätt.

Oscar Pierrou Lindén är alltid lysande i vad han än företar sig och så även här, fast han gör en mindre roll som den döda sonen Gabriel, som ständigt pockar på uppmärksamhet från sin mamma, fint spelad av Åsa Fång. Rolf Lydahl gör pappan, en skådespelare som aldrig gör en besviken. Kerstin Hilldén som dottern Natalie har en vild energi som inte kan undgå någon. Rasmus Mononen som henne kille Henry är snäll och beskedlig. Michael Jansson som Doktor Galén och Doktor Frisk, där gör han en kul och överraskande krumelur som psykologen. Till det en orkester som syr ihop helheten.

Detta är inte oävet men inte något man måste se. Då finns det betydligt bättre musikaler!

Foto Camilla Rehnstrand, Medverkande på bilden, Åsa Fång som den bipolära modern, sonen Gabriel (Oscar Pierrou Lindén) maken Dan (Rolf Lydahl) och dottern Natalie (Kerstin Hilldén). Regi Ronny Danielsson, som premiärkvällen fick ett stipendium på 25 000 kronor, vilket borde gått till Oscar Pierrou Lindén. Övriga medverkande på scen är Rasmus Mononen och Michael Jansson.