Next to normal/Musikal på Malmö Opera

MM

Bipolär mammas kamp i musikaldrama

Det här hade gjort sig mycket bättre på Malmö Stadsteater än på Malmö Opera. Det fungerar inte på stora scenen, även om man nästan sitter på scenen. Det blir statiskt och fyrkantigt.

Själva temat är om en mamma som är bipolär. Det orsakar stor smärta inom familjen, mycket för att hon ständigt känner en närvaro från familjens döda son. Denna oförmåga att bearbeta sin sorg leder till en psykisk nedbrytning som nästan förlamar hela familjen. Pappan och dottern kan inte stå ut med denna psykologiska börda, varför de tvingas söka hjälp genom besök på psykiatrin, massvis med piller och till sist elchocker som en sista utväg. Allt detta utspelas på en scen som skulle kunna vara känslomässigt laddad, men som istället förblir distanserad och kall. Det är mycket dramatiskt, men som musikal blir det taffligt och icke kännbart.

Det hade lämpat sig betydligt bättre som ett rent drama, där de centrala teman kring mental ohälsa verkligen kunde få sin plats att frodas. Det är möjligt att språkvalet också påverkar upplevelsen; kanske skulle det ha sjungits på engelska för att få mer glöd och allvar. Nu kämpar sångarna på för fullt men det berör inte på det sätt som är meningen. Det är som om vi är på en cirkusmanege med den runda scenen, pålarna och draperierna.

Det är inte ofta den här nya och moderna musikalsorten lämnar något större avtryck. De lever ofta i stunden med dess ämnen som är inne och modernt just då. Men deras relevans bleknar senare, när tiden går. Ingen av dessa produktioner når upp till den klass som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice representerar.

Upphovsmännen Tom Kitt och Brian Yorkey har skrivit en musikal tidigare som var betydligt intressantare, den spelades också på Malmö Opera, jag rekommenderar att ni läser min recension Tänk om för att få större förståelse för deras tidigare arbete.

Man har placerat textskärmarna på båda sidor bakom de första raderna. Det är en obekväm lösning som kräver att publiken behovet av att vända på hela kroppen för att se vad sångarna sjunger, vilket kan störa upplevelsen av den föreställning som helhet.

Ingen sång här fastnar i minnet. Musiken känns inte spännande eller gripande, och hela föreställningen staplas fram. Sångarna gör dock sitt yttersta i att framhäva känslorna i texten, men det är inte lätt att nå fram med sina budskap. Det känns som ett missat tillfälle där både dramatiska och musikaliska element kunde ha kombinerats på ett mer effektivt sätt för att verkligen beröra publiken.

Oscar Pierrou Lindén är alltid lysande i vad han än företar sig, och det är han även här, fast han gör en mindre roll som den döda sonen Gabriel. Gabriel är ständigt pockande på uppmärksamhet från sin mamma, som spelas fint av Åsa Fång, vars prestationer alltid gör intryck.

Rolf Lydahl gör pappan, en skådespelare som aldrig gör en besviken, och hans tolkning är djupt rörande.

Kerstin Hilldén som dottern Natalie har en vild energi som inte kan undgå någon, vilket ger ytterligare dimensioner åt familjedynamiken.

Rasmus Mononen som hennes kille Henry är snäll och beskedlig, men jag känner att hans karaktär kunde ha utvecklats mer för att ge en djupare förståelse av hans roll i berättelsen.

Michael Jansson bidrar starkt i sin roll som Doktor Galén och Doktor Frisk. Han gör en kul och överraskande krumelur som psykologen vilket ibland bryter upp den annars tunga ton som genomsyrar föreställningen. Till detta finns en orkester som syr ihop helheten, men även deras bidrag känns mer som ett ackompanjemang än en kraftfull motor som driver berättelsen framåt.

Detta är inte oävet men inte något man måste se. Då finns det betydligt bättre musikaler!

Foto Camilla Rehnstrand, Medverkande på bilden, Åsa Fång som den bipolära modern, sonen Gabriel (Oscar Pierrou Lindén) maken Dan (Rolf Lydahl) och dottern Natalie (Kerstin Hilldén). Regi Ronny Danielsson, som premiärkvällen fick ett stipendium på 25 000 kronor, vilket borde gått till Oscar Pierrou Lindén. Övriga medverkande på scen är Rasmus Mononen och Michael Jansson.