Philip Glass fyra/Malmö Live

Minimalism och emotion i Glass tolkningar av Heroes

Philip Glass tolkning av David Bowies Berlintrilogi är verkligen intressant. Ikväll fick vi höra från Bowies album, Heroes. Mycket givande på alla sätt och vis.

Sex låtar från Heroes gör Glass till sina egna. Det är svävande, meditativt och virvlande. Som det ofta är när Philip Glass skapar sin musik, skapas en atmosfär som drar lyssnaren in i en djup och emotionell upplevelse. Glass unika stil bidrar till att omformulera de klassiska melodierna, vilket ger en ny dimension till Bowies verk.

Glass komponerade denna symfoni 1996 och som lyssnare är man snart medveten om den minimalistiska skönheten i hans musik. Philips minimalistiska och entoniga musik kommer helt till sin rätt här. Även om det är Bowies musik så är det svårt att höra att det är Davids låtar. Det vittnar om Philip Glass sätt att komponera, där han lyckas skapa något som känns både nytt och nostalgiskt på samma gång.

David Bowies, Sense of doubt, Sons of the Silent Age, Abdulmajid, Neuköln och V-2 Schneider framfördes inspirerande från orkestern och dirigenten, Karen Kamensek. Karen är från Chicago och har haft ett nära samarbete med Philip Glass, vilket skapar en särskild synergi under framträdandet. Bowie och Glass var vänner under fyrtiofem år, och det är tydligt att denna långa vänskap har påverkat Glass musikaliska tolkning av Bowies verk. Det finns en djup förståelse och respekt i hans arrangemang, vilket ger en ny dimension åt materialet.

Innan paus fick vi fem satser på vardera två minuter av Pépins, Vajrayana. De fem elementen, jord, vatten, eld, luft och rum förvandlades till ett eget tonspråk. Klart hörbart och gav mersmak. Pépin är född 1990. Hans arbete utgör ett fräscht tillskott till den moderna konstmusiken och ger en upplevelse som är både originell och tankeväckande.

Chloë Vincent på flöjt briljerade i Mozarts Flöjtkonsert nr 2. Inte ett av Mozarts mer lättillgängliga stycken. Det är egentligen skrivet för en oboekonsert. Chloë Vincent visade framfötterna och publiken applåderade länge och väl. Hennes tekniska skicklighet och uttrycksfulla spelstil gjorde att hon lyckades få liv i det komplexa verket, vilket visar på hennes talang som solist.

För mig var den stora behållningen, Philip Glass fyra. Nu väntar vi bara på att få höra ettan och tolvan. De bygger på David Bowies album, Low och Lodger. Det är spännande att tänka på hur Glass kommer att fortsätta att utforska och tolka Bowies musik i framtida kompositioner. Hans förmåga att transformera dessa klassiska verk gör att de känns tidlösa, och man ser fram emot vad samarbetet mellan dessa två ikoniska artister kommer att ge i framtiden.