DSCH Konsertteater/Det Kongelige Teater i Köpenhamn

Meditativ musik eller monoton plåga?

18 nordiske solister från Det Norske Kammerorkester försöker göra något eget av den ryska kompositören Dmitrij Sjostakovitjs musik. Utan noter och dirigent. Det blir ett experimenterande som för min del är sövande och mörkt. Titeln på verket har att göra med Sjostakovitjs åttonde och mycket dystra stråkkvartett.

Det är experimentellt men till den grad att jag finner mig längta ut från teatern. Detta framförande kräver en nivå av tålamod som få har, och har sömnvarning. Jag kan inte hjälpa att tänka att det hade varit mer givande att lyssna på en traditionell tolkning av Sjostakovitjs verk, där musiken kunde få tala för sig själv på ett mer dynamiskt sätt.

Visst är musikerna tekniskt skickliga, men det här blir mer för inbördes beundran än något för den allmänna publiken. Det gnids och gnisslar på stråkarna så det står härliga till, men jag kan inte uppbåda någon förtjusning av att ta del av detta. Det känns som om de är mer intresserade av att gå på djupet med sin egen tolkning än att kommunicera med oss, åskådarna. Känslan av att vara en del av en gemensam musikalisk upplevelse suddas ut, och jag sitter istället kvar som en åskådare vid sidan av, mer avståndstagande än engagerad.

Visuellt händer det inte mycket på scenen, ungefär som när man ser en symfoniorkester och det är ofta mycket stillastående. En sådan ständig stillhet gör att en känsla av monotoni smyger sig på, vilket ytterligare förstärker det tråkiga intrycket. Det är som om hela framträdandet saknar en röd tråd. Även om det finns en viss koreografi och scenografi. Att vissa män ska ha klänning eller kjol är också ett förvirrande drag som scenograf och kostymedesigner Maja Ravn har hittat på.

Det är meditativt, men då det dras i absurdum så tappar fascinationen sin tjusning. Vad som skulle kunna vara en terapeutisk musikupplevelse blir snart en plåga. I platsen där musiken snarare skapar ett lugn, upplever jag istället en frustration över att inte omfamnas av en rikare och mer varierad musikalisk palett.

I gruppen ingår den danska dragspelaren Bjarke Mogensen samt den finska violinvirtuosen Pekka Kuusisto. Tyvärr bidrar de inte med att uppsättningen blir mer spännande. Deras individuella talanger är tydliga, men de tycks inte sammanfalla i enhetlig harmoni som skulle kunna lyfta hela konserten. Det kreativa teamet verkar mer vilja väva en bonad än att vi åskådare får oss en härlig upplevelse. Deras insatser framstår istället mer som fragment av potential, som om de var på väg någonstans men aldrig kommit fram till målet tillsammans. Sammanfattningsvis blir det en konsert präglad av oavbrutna stillastående moment där jag, likt en fluga på väggen, iakttar hur det kreativa samarbetet spretar snarare än blomstrar.

Idé og koncept: Katrine Øigaard Sonstad & Mikkel Harder Munck-Hansen, Instruktion: Mikkel Harder Munck-Hansen, Visuelt design, lys, video og udvikling: Lars Egegaard Sørensen , Kostumer og visuelt design: Maja Ravn, Lyddesign: Bodvar Tornes & Asle Karstad, Musikalske arrangementer: Øystein Sonstad, Producent: Det Norske Kammerorkester, Dansk producent: Cumulus Teatret , Medvirkende: Det Norske Kammerorkester, Kunstnerisk leder: Pekka Kuusisto, Akkordeon: Bjarke Mogensen