Peter Stormare – Från Arbrå till Hollywood på Palladium i Malmö

MMMm – Tre timmar med Peter Stormare: musik, minnen och Amerika

Peter Stormare och hans gäng kör igång direkt med Hep Stars versioner av Cadillac & Farmer John. Det signalerar att Peter är samma generation som vi som växte upp på sextiotalet och hade Hep Stars som idoler.

Peter är en person som tycker mycket om att prata och dela med sig av sina minnen; när han väl kommer igång med en berättelse lever han sig in i den så starkt att tiden lätt rinner i väg och bandet ibland får vänta en bra stund på att kunna spela nästa låt. Samtidigt är det just dessa mellansnack som gör hans framträdanden speciella, för de ger publiken en tydligare bild av vem han är och var han kommer ifrån.

Särskilt fängslande är när Peter berättar om sin uppväxt i Arbrå, den lilla orten där han redan som pojke upplevde Guds närvaro som något påtagligt och verkligt i vardagen. Han beskriver hur han kunde gå omkring med Bibeln under armen, läsa i den och fundera över vad som stod där, medan andra barn kanske hade fullt upp med lek och bus. Ganska tidigt bar han på en inre känsla av att hans liv inte bara skulle utspela sig i Sverige, utan att han en dag skulle lämna landet för att göra något längre bort, någonstans på andra sidan Atlanten. Det var som om han redan då anade att hans väg skulle leda till en större scen, både bildligt och bokstavligt. Musik var också viktigt och Peter satt ständigt vid radion hemma i Arbrå och rattade in Radio Luxemburg och andra musikkanaler.

Hans skådespelarkarriär på Dramaten, tillsammans med bland andra Ingmar Bergman, blev sedan den språngbräda som faktiskt tog honom till USA. Under ett gästspel med Bergmans uppsättning av Hamlet i New York mötte Peter en publik och en kritiker­kår som tog emot honom med öppna armar. Responsen var så stark och berömmet så samstämmigt att han efter en tid bestämde sig för att stanna kvar i staden i stället för att återvända till Sverige. Det beslutet väckte förstås viss irritation på Dramaten, som reagerade kraftfullt och till och med valde att stämma honom, något som skapade rubriker men också markerade hur viktig han hade varit för teatern.

Trots den konflikten blev flytten till USA startskottet för en betydligt mer omfattande teater- och filmkarriär där borta. Steg för steg byggde han upp sitt namn och fick allt större roller, både på scenen och framför kameran. Många minns idag Peter från TV-serien Prison Break, där hans intensiva närvaro gjorde starkt intryck, och från storfilmen Armageddon, där han medverkade i en internationell stjärnensemble. På film spelar han ofta hårdföra, kantiga och ibland hotfulla typer, roller där han får använda sin kraftfulla utstrålning och sitt tydliga kroppsspråk.

Under kvällen här visade han dock upp en annan sida av sig själv, en mer mjuk, eftertänksam och varm sida som annars lätt döljs bakom de tuffa rollfigurerna på bioduken. I berättelserna om barndomen, tron, uppbrottet från Sverige och åren i USA fanns både humor, självdistans och en öppenhet som gjorde att man kom honom närmare som människa. Det gjorde det ovanligt intressant; när det väl var dags att avrunda kände jag att jag mer än gärna hade suttit kvar och lyssnat ännu längre på honom och hans skildringar av livet i Amerika.

Ändå är showen 3 timmar lång, men den känns inte så då de har så roligt på scenen, vilket smittar av sig till oss i publiken. Fast jag skulle önska mer struktur och stringens och gärna en regissör som kunde strama åt Peters utsvävningar.

Det är en ren nostalgitripp för oss sextiotalister men Peter och bandet Whispering Pines är nästan som ett coverband då de betar av många av de låtar som vi växte upp med. Både då det gäller svenska och engelska hitlåtar. Men vi får även höra en del av Peters egenkomponerade.

Mikael ”Nord” Andersson på gitarr var helt fenomenal på sin elektriska gura då han levde ut totalt vilket gav oss minnesbilder från hur Rolling Stones, Who och Jimi Hendrix lät. Ola Hjelm, även han på gitarr var också en fena på flera olika gitarrer. En njutning att ta del av de bådas kunnande. Dessutom bidrog de båda på sång där det lyfte Peters ord till nya höjder. Johnny Griparic var stabil på bas & sång, liksom danska Jakob Rønlov på trummor där vi fick höra originalet på Man ska leva för varandra, där publiken brast ut i allsång. Allsången fortsatte med Lyckliga gatan och Min gitarr. Mikael har tidigare ingått bland originalmedlemmarna i Sven Ingvars. Det blev också hans röst som dominerade den låten. Mikael var också bra på munspel i 15-åriga Lena Anderssons skivdebut i countrysången av Buffy Sainte-Marie, Är det konstigt att man längtar bort nån gång där Mikael och Ola delade på sången. Som avslutande nummer fick vi ett rejält sväng i Creedence Clearwater Rivivals Green River, där Mikael igen glänste på att gnida på sin elgitarr.

Som allt en trivsam kväll där skratten och glädjen inte var långt borta. Fast med en åtstramning av showen så hade den höjt sig till ett ännu högre betyg.