Sveket/Bok av Sakine Madon

När rädslan tystar sanningen

Flera gånger under läsningen blev jag så upprörd över vilken okunskap och ren dumhet som det finns bland politiker och tyckare i Sverige när det gäller hederskulturen; jag var nästan tvungen att lägga ifrån mig boken för att hämta andan.

Jag har länge vetat att kunskapsläget är lågt, men här blir det så tydligt hur djupt förnekelsen sitter, hur oviljan att se verkligheten gör att man hellre relativiserar eller förminskar problemet än riskerar en obekväm diskussion.

Sakine presenterar från Fadimemordet, som borde vara en vattendelare i svensk samtidshistoria, hur den intellektuella vänstern under lång tid har försökt släta över, omdefiniera och jämföra hedersmord med vanlig misshandel eller mord i Sverige.

Istället för att tala klarspråk om hedersrelaterat våld – med dess kollektiva dimension, familjens och släktens kontroll samt kopplingen till patriarkala normer – väljer många debattörer att stoppa in allt under samma etikett, som om motiv, struktur och konsekvenser vore identiska. Den här likställningen gör inte bara offren osynliga, utan försvårar också alla försök att utforma träffsäkra åtgärder och ett tydligt samhällsansvar.

Alla är livrädda att man spelar Sverigedemokraterna i händerna eller att framstå som rasist eller ”islamofob”, detta vänsterord skapat av islamister för att de ska komma undan med sina vidrigheter i islams namn och effektivt tysta kritiker.

Rädslan för att få en stämpel har blivit viktigare än rädslan för vad flickor och kvinnor faktiskt utsätts för i hederns namn: hot, social utstötning, tvångsäktenskap, kontroll av klädsel och umgänge, i vissa fall också dödligt våld.

Istället för att ta strid för dessa kvinnors frihet väljer många opinionsbildare att gå omvägar i debatten, använda förskönande omskrivningar och gömma sig bakom vaga formuleringar om ”kulturkrockar” eller ”missförstånd”.

Sakine Madon har gjort ett viktigt jobb med att informera hur tokigt det är där vänstermedier och delar av etablissemanget inte inser allvaret med hederskulturer i Sverige eller vägrar se omfattningen.

Hon visar med konkreta exempel hur ledarsidor, krönikörer och så kallade antirasister gång på gång tonar ner eller förklarar bort hedersrelaterat våld som om det bara vore uttryck för social utsatthet eller klasskillnader. Genom att gå tillbaka till artiklar, tv-debatter och offentliga uttalanden blottlägger hon en lång tradition av ideologiskt betingad blindhet, där viljan att upprätthålla en viss världsbild går före viljan att skydda utsatta individer.

För oss som har följt med i frågan under många år är det inga nyheter, men det är en viktig bok för de som inte är insatta – och det är tyvärr väldigt många.

Jag baxnar när jag läser om de journalister och andra, både från myndigheter och tyckare, som är så dåligt pålästa om vad islam och hedersnormer står för i praktiken, särskilt för kvinnor och flickor.

På det sättet är det skrämmande läsning, liksom upprörande, eftersom det visar hur ideologi och rädsla för konflikter kan väga tyngre än offrens verklighet.

När så etablerade röster som Gudrun Schyman, Jan Guillou och Liza Marklund samt Mona Sahlin inte har mer koll när de talar om hederskulturer och jämför med svenska förhållanden, då tar man sig för pannan och tänker: kan det bli tokigare?

Här handlar det inte om en enstaka felsägning, utan om en längre linje av förminskande, misstolkningar och rena felaktigheter som påverkar opinion, politik och i förlängningen också konkret lagstiftning och myndighetsutövning.

Liksom organisationer som Rädda Barnen, som i sin iver att framstå som antirasister ofta blir lika okunniga och rädda för att bli kallade rasister eller islamofober som de mest fega debattörerna.

Resultatet blir rapporter och uttalanden där hedersförtryck antingen nämns i förbigående eller göms i breda kategorier, så att ingen ska behöva känna sig utpekad.

Då ska vi vara glada att vi har kvinnor som Sakine, som själv har erfarenhet av kvinnoförtrycket från Turkiet där hon är uppväxt, och som därför inte kan avfärdas som fördomsfull utan talar utifrån både egen bakgrund och gedigen research.

Tillsammans med sin mamma har hon försökt få politiker och opinionsbildare att vakna upp, lyssna på de röster som själva har levt i hederskulturer och lita på Sakine och andra som kommer från de muslimska länderna.

Inte för att svartmåla, utan för att möjliggöra verklig frihet och skydd för de kvinnor och barn som fortfarande sitter fast i hederns järngrepp.