Afterlife/Skånes dansteater

I det osynliga vattnet

Allt utspelar sig i en tom swimmingpool, vilket fick mig att tänka på min tid som simmare i Limhamns simsällskap då jag var ung. Fast här där det inte finns något vatten åmar sig dansarna och gör sig till.

Ju längre jag sitter där på läktaren, desto mer blandas kloret från förr ihop med den där speciella doften av dammig betong och scenljus. I huvudet hör jag fortfarande tränarens visselpipa, de monotona längderna fram och tillbaka, starten från pall nummer tre eftersom ettan alltid var upptagen av någon snabbare. Då var bassängen full av plask, tävlingsnerver och folk som tog sina banor på blodigt allvar. Nu är den samma rektangel bara ett slags vitkaklat månlandskap där koreografen släppt ner ett gäng dansare i stället för simmare.

De glider fram som om vattnet fanns kvar, men varje rörelse slutar tvärt i torr luft i stället för i motståndet från en våg. Det ser både lite fånigt och ganska vackert ut – som om någon glömt fylla på poolen men ändå bestämt sig för att föreställningen måste genomföras. I minnet är jag fortfarande den där ungen som försöker hålla tekniken, andningen, armtagen i perfekt rytm, medan dansarna här nere verkar ha lyxen att strunta i alla regler och bara kasta sig ut i det osynliga vattnet.

Varje dansare lever ut sin kreativitet totalt, ibland nästan hänsynslöst, vilket gör det både fascinerande och utmattande att ta del av. Det är som om de försöker tänja på varje gräns för vad kroppen kan uttrycka, vrida och vända på varje gest tills den blivit någonting nytt.

Under den första halvtimmen är det verkligen fängslande att följa alla dessa infall, se hur oväntade rörelser plötsligt uppstår ur till synes enkla impulser, och hur dansarna verkar lyssna lika mycket på varandra som på sina egna inre impulser. Men eftersom allt sker i ett ständigt dunkelt ljus, där ansiktena delvis suddas ut och detaljerna går förlorade, blir blickens trötthet successivt en del av upplevelsen. Små nyanser i koreografin drunknar i mörkret och det som först kändes mystiskt börjar snarare kännas enformigt. Mot slutet har föreställningen för mig förlorat en del av sin lyskraft; samma intensitet, samma mörka rum och samma sökande rörelser gör att tiden börjar kännas utdragen, nästan som om stycket upprepar sig själv utan att riktigt hitta en ny riktning.

Koreograf Heidi Vierthaler har tillsammans med dansarna utformat rörelserna, som vuxit fram ur repetitioner, samtal och prövande i rummet. När jag ser resultatet dras mina associationsbanor direkt till kamp, glädje och en stark vilja till uttrycksfullhet – som om varje rörelse både bar på ett motstånd och en befrielse.

Heidi har utarbetat en metod som hon kallar Streamflow. Förenklat handlar den om att låta kroppen ta över ledarskapet från tanken, att följa impulser snarare än att kontrollera dem, och att lita på att nya rörelser föds när man vågar släppa taget om hur det “borde” se ut. Metoden vill uppmuntra människor att stänga av det ständiga inre kommentatorspåret, gå förbi det analytiska och i stället vila i en mer intuitiv, kroppslig närvaro.

För mig fungerade det dock nästan tvärtom. I stället för att stilla sig blev mitt inre ännu mer aktivt: bilder, minnen och associationer vällde fram i takt med dansarnas rörelser. Medan Streamflow strävar efter att lugna tankebruset, väckte den i mitt fall ovanligt många tankar och frågor – om vad kamp, glädje och uttrycksfullhet kan vara just nu, i mitt liv och i världen omkring mig.

Men visst var det spännande och lekfullt hur dansarna tog sig an uppgiften att bara vara i sin kropp och låta lusten ta överhanden, som om varje rörelse föddes i samma ögonblick som den utfördes. De vågade släppa taget om det tillrättalagda, lämna koreografin bakom sig och lita på att kroppen visste vägen, även när stegen kändes osäkra eller ovana. I deras lekfullhet fanns ett stilla mod, en vilja att pröva, misslyckas, skratta och börja om, utan att gömma sig bakom perfektion.

Och mitt i allt detta uppstod en stark närvaro i stunden – i andetagen, i blickarna de mötte, i den vibrerande tystnaden mellan tonerna – där det kändes som om både kropp och känsla fick ta fullt utrymme, utan ursäkter.

Koncept Heidi Vierthaler, Koreografi Heidi Vierthaler i samarbete med dansarna. Musik, ljuddesign Salvador Breed, Scenografi, ljusdesign Tom Visser, Kostymdesign Min Li. Dramaturg, koreografiassistent Luca Cacitti. Dansare Maria Pilar Abaurrea Zardoya, Facundo Ebenegger, Oliver Lund, Valentina Messieri, Dario Minoia, Jacob Phillips, Emma Välimäki, Tiemen Stemerding. Skånes dansteater, Malmö, den 11 nov