Bob Dylan/Live på Royal Arena i Köpenhamn

På ett nästintill fullsatt Royal Arena håller Bob Dylan hov, med sin senaste platta, Rough and Rowdy Days. Han sällar sig till dem som valt att spela igenom ett helt album. Där andra artister har valt något av sitt bästa, gör Dylan tvärtom, han spelar ett av hans sämsta.

Där jag satt var det svårt att avskilja vem som stod på scenen, själv befann sig Bob sittande bakom ett piano, som var draperat, så att det var ännu svårare att se honom. Den sparsamma belysningen gjorde inte saken bättre, eller av vi alla i publiken fick lämna våra mobiler i vars ett fodral, tills showen var över. Även pressfotografer var bannlysta.

En mumlande och annorlunda tolkning av Watching the River Flow inledde scenen, där hela orkestern stod längst bak vid ett draperi, framför ett upplyst rutigt golv, som om vi befann oss på en klubb, där showen hade passat bäst, inte på en jättearena.
Ljussättningen och musikerna gjorde allt för att synas så lite som möjligt. Men kanske allra mest Dylan där i mörkret, hukande över pianot.

Det släcktes ner efter varje låt, ändå smattrade applåderna rejält. Oavsett hur sömnigt och trist det var att se på scenbilden. Musikerna räddade flera av låtarna genom deras proffessionalitet. Men jag nickade till vid flera tillfällen, av Bobs rasslande stämma.

Dylan pratsunger sig igenom I´ll Be Your Baby tonight, vi får en uppspeedad Gotta Serve Somebody, äntligen tänker jag, nu börjar det hända något, men inte ens hela vägen blir det här en bra version. Samma är det med Every Grain of Sand, som är slutnumret.

Det hela känns som en stor luftballong, där luften gått ur.

Om Bob Dylan inte haft sina musiker som lunkade på så att man stundtals stampade med i takten, hade det här varit en av de tråkigaste konserter jag bevittnat. Då är ändå Dylan en av mina favoritartister. Fast vid 81 års ålder kan man nog inte begära för mycket. Eller kanske, om man betänker att Willie Nelson är 89!