MM – En musikal med både styrkor och svagheter
När jag nu ser om den här musikalen så slår det mig att det nog är en av de sämre av Lloyd Webers och Tim Rice musikaler, då det inte finns många hits.
Själva iscensättningen börjar väldigt dramatiskt och stilistiskt. Kören kommer mässande inklädda i svart, sjungande vid den döende Evita.
Regissören Niclas Bendixen har valt att börja och sluta med Evitas död. Däremellan får vi ta del av hennes uppväxt i fattigdom tills hon träffar presidenten Juan och blir Evita med hela folket.
Tyvärr så är föreställningen ganska trist fast man har slagit på stort med en dekor som mestadels består av en stor trappa som täcker hela scenen. På den utspelas dramat. I andra akten är det mer variation i scenografin, men inte tillräckligt för att skapa en spänning eller nyfikenhet på vad som sker på scenen. Likadant är det med koreografin där det dansas en hel del men det blir inte direkt upplyftande att ta del av.
Om jag jämför med Malmöföreställningen 2013 så är det en himmelsvid skillnad i fantasi, kreativitet och tolkning av denna musikal.
Sara Viktoria Bjerregaard som Evita är tyvärr fel i rollen då hon inte har den sexighet och dominans som man förväntar sig. Madonna var perfekt i rollen i filmversionen och på Malmö Opera gjorde Charlotte Perelli en trovärdig Evita.
Kenneth M. Christensen som Che är övertygande i sin roll och har även en stark och vidunderlig stämma, med en scennärvaro som genomsyrar varje scen han deltar i och en tolkning som både fångar Ches skarpa ironi och hans underliggande sårbarhet. Hans sätt att frasera sångerna gör att texterna blir extra tydliga och meningsbärande; han växlar naturligt mellan berättare, kommentator och medspelare på scen.
Dagmar Neumann som barnet som vädjar till Evita om pengar sjöng otroligt fint, med en klar och ren ton som ger en rörande äkthet åt scenen. Hennes gestaltning känns trovärdig och känslomässigt stark; hon lyckas på kort tid skapa en berörande bild av ett barn som både är sårbart och beslutsamt.
Julian Kellerman blir inte den starka och dominanta presidenten Juan Peron som han borde, men han ger ändå rollen en viss värdighet och stillsam auktoritet. Hans spelstil är mer återhållen än förväntat, vilket gör att karaktären ibland upplevs som tillbakadragen, även om hans scennärvaro och sånginsatser håller en jämn och stabil nivå genom föreställningen.
Carsten Svendsen som tangosångaren Agustín Magaldi var både komisk och sjöng bedårande, med en tydlig känsla för timing och musikalitet. Han fångar rollfigurens lätt karikerade charm utan att tappa det mänskliga; hans scener blir välkomna, underhållande avbrott som samtidigt lyfter fram musikalens melankoliska undertoner.
En föreställning som inte lämnar mycket kvar i minnet, då jag vandrar ut i den kalla novemberkvällen i Köpenhamn, med känslan av att något viktigt har berörts men redan håller på att lösas upp i mörkret omkring mig.
KOMPONIST Andrew Lloyd Webber. LIBRETTIST Tim Rice. Instruktør Niclas Bendixen, Scenografi Benjamin la Cour, Koreografi Signe Fabricius, Dirigent Joakim Hallin, Medvirkende Sara Viktoria Bjerregaard, Kenneth M. Christensen, Julian Kellerman, Carsten Svendsen, Dafne Stilund Nielsen, Dagmar Neumann m fl, Det Kongelige Kapel, Rytmekoret Vocalicious
Det Kgl. Teater, Operaen
14. november 2026
Upptäck mer från MånssonsKultur.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
