MMM – Delines på Victoriateatern i Malmö: Meditativt men stillastående

Det är långsamt och meditativt och stundtals vackert, med ett slags dovt skimmer som lägger sig över både melodierna och tystnaden däremellan.

Musiken rör sig framåt utan brådska, nästan som om varje ton måste andas färdigt innan nästa får ta plats, vilket skapar en hypnotisk känsla som både lockar och tröttar. Fast mer än 1 timme orkar jag inte med detta stämningsfulla band – efter ett tag blir den stillsamma, lågmälda intensiteten mer dränerande än upplyftande, hur fint det än låter i sina bästa stunder.

Den talangfulla sångerskan Amy Boone sjunger känslofyllt till de fyra musikerna, med en röst som bär både livserfarenhet och ett slags skör styrka. Hon fraserar texterna varsamt, nästan berättande, vilket gör att varje rad får tyngd och landar hos lyssnaren.

Låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin (som även är en hyllad författare) berättade att när Amy kom till bandet för att sjunga förstod han att de hade hittat sin sångerska och att det nu var ett riktigt band. Det märks också i samspelet: hennes röst blir navet kring vilket de andra rör sig, som om all musik har en självklar mittpunkt att cirkla runt.

2012 bildades Delines i Portland, Oregeon och de har släppt sex album som alla blivit uppmärksammade för sin säregna Americanamusik. De rör sig i ett gränsland mellan country, soul, soft rock och berättande singer-songwriter-tradition, där melodierna ofta är nedtonade men ändå bär på en tydlig känslomässig laddning.

Det är musik som mer viskar än ropar, där atmosfären och de små nyanserna i arrangemangen får ta lika stor plats som själva melodierna, vilket gjort att de hittat en publik som uppskattar just det här eftertänksamma uttrycket.

När jag sitter hemma och lyssnar på Delines kan jag tycka att det är behagligt och ofta meditativt, även om de har en del ruffa texter som skildrar trasiga relationer, vardaglig misär och människor på marginalen. Den kontrasten – mellan de lågmälda, mjuka arrangemangen och de hårdare, mer råa berättelserna i texterna – gör att musiken känns djupare och mer komplex än den först verkar.

Men att se dem på en scen där det inte händer mycket är mer tålamodsprövande än intressant; det långsamma tempot och de små gesterna som fungerar så bra i hemmastereon blir här lätt statiska.

Jag reagerar mest då Cory Gray på keyboard blåser i sin trumpet. Då blir det plötsligt mer liv och händelser i deras så mörka låtar, som om någon öppnar ett fönster och släpper in lite frisk luft i den tunga stämningen. Även om det finns en del romantiska låtar på deras plattor är det ändå mörkret och melankolin som är mest framträdande. Sean Oldham på slagverk och sång samt Freddy Trujillo på bas och sång ser ut som två bröder i sina gubbutstyrslar, vilket nästan förstärker känslan av ett band som bär på lång erfarenhet snarare än scenshow – mer vardagsrealism än rockstjärneglans.

Det är mest stämningsfulla och atmosfäriska låtar som präglar deras ljudlandskap, där varje instrument tycks ha sin egen plats i ett varsamt uppbyggt rum av klanger. Musiken breder ut sig som ett nattligt stadslandskap med glest utspridda ljuspunkter, mer kontemplativt än konfrontativt.

Perfekt för hemmiljön, där man i lugn och ro kan sjunka in i historierna, upptäcka detaljer i arrangemangen och låta låtarna växa fram i sin egen takt, men inte på scenen där samma återhållsamma uttryck snarare gör att konserten känns stillastående och kräver mer tålamod än jag förmår uppbåda.