Jävla karlar/Shanti Roney på Slagthuset i Malmö

Monolog utan liv

Jag har alltid tyckt att Shanti Roney är en imponerande och duktig skådespelare på film. Hans roll i flera svenska filmer visar en förmåga att väcka både empati och spänning på vita duken. Nu när jag ser honom första gången på scen så är jag inte lika övertygad. Eller beror det på den miserabla regin? Det är svårt att säga med säkerhet, men när jag lämnade teatern kände jag att något helt fundamentalt hade gått vilse i denna sceniska tolkning av Andrev Waldens skildring.

Ganska så fort, redan under de första minuterna, inser jag att det här kommer inte att bli någon kul upplevelse, varken skådespelare- eller innehållsmässigt. Det finns en känsla av resignation som bara växer när timmen går. Det är inte dramatisk resignation som ett val från rollens sida — det är helt enkelt en passiv, utmattad stämning som inte bjuder på någon motsats eller rörelse. En monolog på två timmar måste ha rytm, variation och en vilja att engagera publiken. Det här hade inget av det.

Pjäsen som är baserad på debutromanen av journalisten Andrev Walden, som tilldelades Augustpriset för ”Jävla karlar”, blev den mest sålda svenska romanen 2023. Likadant var det i Norge 2024 då den översattes. Boken är såld till över 30 länder och under 2026 ska den även bli film. Svårt att förstå den succén då vi har läst liknande berättelser så många gånger om barn som far illa och har dysfunktionella föräldrar. Här är det om en pojke på åttiotalet som hade sju pappor på sju år.

Det är faktiskt en kraftfull och originell premiss — en pojke som blir synonymt med förändring, med instabilitet, med en känsla av att aldrig kunna stanna någonstans eller bygga något varaktigt. Det skulle kunna vara starkt material för scenkonst.

Shanti Roney framstår mest som sig själv under de två timmar som den långa monologen framförs. Det känns som en evighet, även om det är paus inlagd. Inget spännande i dramatiseringen och det verkar som om regissören varit frånvarande — eller värre: att hon inte sett vad som faktiskt händer på scenen under repetitionerna. Då Shanti ska föreställa de olika papporna och sig själv som barn så blir det inte många utvikningar i hans rollskapande. Han är mest som en utsatt unge största delen av tiden. Man kan nästan föreställa sig vad detta skulle kunna vara med en annan regissör — en skarp växling mellan rollerna, en svart grotesk energi när han spelar de olika männen, en kontrast till det sårbare barnet. Men det här blir en enda grå, långsam vandring genom en barndom utan någon som helst färg eller dramatisk relief. Det blir som om Shanti står och berättar för en kompis om hans olika pappor. Att inte Eva Dahlman som regissör såg hur ointressant det tedde sig under repetitionerna är för mig en gåta. En regissör ska forma, hitta spänningen, vägleda skådespelaren mot något större än sitt eget naturliga läge. Det här är en föreställning som är så medioker att man är glad att man får gå hem när den är slut — men också något ledsam över vad det kunde ha varit.

Själva scenografin med flera olika dörrar som ska föreställa de olika hem som pojken hade mellan sju till 14 år fyller ingen direkt funktion. Det blir mest som en dekorativ fond — en påminnelse om att vi är på en teaterscen, inte ett verkligt försök att skapa miljö eller atmosfär. Dörrarna kunde ha varit ett kraftfullt teatralt verktyg: ett visuellt språk för instabilitet, för att alla dessa miljöer är utbytbara, temporära, meningslösa för pojken. Men de bara står där. De används knappast. De skapar ingen känsla av något alls.

Med en annan skådespelare och regissör skulle det här kunna bli mer underhållande fast där även det mörka finns kvar. En sådan här berättelse behöver inte nedvärderas till sentimentalitet eller melodrama för att fungera — det behövs bara en vilja att göra något av det. Shanti är fel val för en sådan här uppgift. Han må vara lysande på film, där kameran kan fånga subtila uttryck och regissören kan styra allt ned i minsta detalj, men på scen är jag väldigt tveksam till hans skådespeleri. En teaterroll av denna omfattning kräver en helt annan energi, en helt annan närvaro och en beredskap att fylla rummet. Det här blev bara tomt.

Skådespelare Shanti Roney, Regissör och manusförfattare Eva Dahlman
Författare Andrev Walden