RAGNA BLEY & INGER EKDAHL på Malmö Konsthall


Det är en explosion av färger på stora dukar både inom- som utomhus.
Ragna Bley har gjort dem i sin ateljé i Norge och några helt med Malmö konsthall i tankarna. Hennes tavlor är preparerade med kaffe, te, gurkmeja och annat. Det skapar ett intresse, men gör dem inte automatiskt intressanta. 

Ragnas arbeten tar upp den större delen av konsthallen och Inger Ekdahls verk finns i de mindre rummen. Det är helt riktigt då Ingers tavlor kommer mer till sin rätt då.

Ragnas verk är helt utelämnade till ens fantasi men för min del blir jag inte vidare imponerad av de gigantiska tavlorna. Likadant är det med Inger Ekdahls verk. De väcker inget inom mig.

Intressant var däremot Åsa-Maria Bengtssons föredrag om hennes skulpturer som Åsa-Maria presenterade i sin nya bok, Varje människa är en trädgård. Åsa-Maria har gjort en resa genom Sverige där hennes intresseväckande skulpturer är placerade. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Michael Rakowitz, The Invisible Enemy Should Not Exist/Malmö Konsthall


Givande och intressant utställning

Konsthallen har i  Michael Rakowitz fått något som kan bli publikdragande. Kanske också för de irakiska medborgarna i Malmö.

Vad vi får se är Michaels rekonstruktion av stulna konstskatter från Irak under gulfkriget. Mycket gedigna arbeten. Vackra och imponerande och alla med en intressant historia.

Under pressvisningen fick vi höra spännande anekdoter om dess ursprung, som var både tragiskt och fascinerande.

En utställning som jag rekommenderar för dess autencitet och historiska värde.

THREE MORAL TALES/Malmö Konsthall


Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen. 

Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant. 

Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.

Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?

Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara. 

Tommy Hansson/Namelosers sångare


fullsizeoutput_1cefEn Malmöprofil har lämnat oss!

Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband, då jag växte upp i Limhamn på -60-talet. Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där. Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning. För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.

Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och de engelska banden, Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var  förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.

2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen, Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det var Rolling Stones besök på en efterfest som var publikdragare i filmen. Det var Stones första spelning i Malmö, på Baltiska hallen, 1965. De kom tillbaka 1970 för Europapremiär i Baltiska hallen. Två föreställningar, men ingen var utsåld.

I filmen får vi följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv, då han flyttade till Stockholm, gifte sig och adopterade två barn. En skilsmässa förde honom senare åter till Malmö

I dokumentären kan man lätt ana en besviken man. Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.

1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.

Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte och skrev egna låtar skrattade Tommy, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”

När vi lyssnade på låtarna hemma hos Tommy signerade han innerfordralet med hans återkommande avslutningsfras, ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll, som efterlämnar en stor tomhet.

Ps …bara veckor innan Tommy somnade in hade han talat in på min telefonsvarare…att jag skulle ringa honom…Ds

Namelosers spelade in flera singlar. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN. De låtarna håller än idag!

IMG_2300.jpegIMG_2301.jpeg

fullsizeoutput_1c49

Tommy Hansson till vänster.

IMG_0045.jpeg

DSC00256
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen, Rolling Like A Stone.

DSC00254.jpg

IMG_0014
Tommy Hansson med Jan Olofsson på Jans fotoutställning om -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.

IMG_2332
En av de sista bilder jag tog av Tommy

Mattias Nilsson/ DREAMS OF BELONGING – The Songs -/CD


En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi Serenade, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Dreams of Belonging är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god. Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort. Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, Gentle On My Mind, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean MartinHär en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern At Frösö Church av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson. 

Dreams_Of_Belonging_Album_Cover

Warhol 1968/Moderna Museet i Malmö


Moderna Museet slår på stort med sin Andy Warhol-utställning. Då de har valt att fokusera på året 1968, så fattas här en hel del av intresse.

Mycket av det som visas har man sett förut. Det finns annat som man kunde ha visat, som inte är så självklart. Bland annat de beryktade ”pisstavlorna”,  som Rooseum hade en utställning med.

Det enda som tillför utställningen något nytt är alla skivomslagen som Andy gjorde.
Brillo-kuberna är intressanta eftersom Malmö Konsthall blev delaktig i en tidigare utställning, där de producerade egna boxar.

Marilyn Monroe-porträtten är alltid fascinerande och hur de är reproducerade. Även en Malmökvinna har fått sitt porträtt målat av Andy Warhol. Liksom Mao Zedong.

Det var bra mycket roligare då Rooseum upplät ett helt rum åt filmvisning. Med ett flertal sängar för besökarna. Då visades bland annat, Sleep, som varar i flera timmar. Moderna Museets utställning är för de icke invigda i Warhols konstvärld.

Detta bildspel kräver JavaScript.

SPEED 2 på Malmö Konsthall


Svårförståeligt utan guidning

Fatima Hellberg, curator och chef för Künstlerhaus Stuttgart gjorde ett beundransvärt arbete genom sin förklaring av denna kluriga utställning. 

På pressvisningen fick vi en intellektuell förståelse om hur saker och ting förhöll sig.
Tillsammans med konsthallschef Mats Stjernstedt och konstnären James Richards blev plötsligt denna utställning mycket intressant och tankeväckande.

Annars uppfattas den som svårförståelig och märklig på ett oförklarligt vis.

Från pressmeddelandet beskrivs utställningen så här.

”Utställningen SPEED 2 rymmer som helhet en atmosfär fylld av manisk energi, en återkommande fascination för fenomen som röntgen och radioaktivitet, av ritualer som förmår förändra medvetandet, samt systematisk arkivering och dokumentering med paralleller till vetenskaplig forskning. Fokus i utställningen ligger till viss del på samtidskulturens beundran och fascination av vetenskap, en fascination som hänger samman med vår önskan att förstå världen. Utställningstiteln syftar både på partikelfysik och på den has­tighet vetenskapen har utvecklats med: en hastighet som förblindar och i vars efterföljd en rad existentiella frågor nu tornar upp sig.”

Foton Johnny Månsson ©

Miss International Queen 2019/På Festival Center i Pattaya,Thailand


En gigantisk festival där alla ”kvinnorna” är män och kallas Ladyboys. Eller Katye som det heter på thailändska.

Det är vad som visas upp på Miss International Queen 2019 på Festival Center i Pattaya, Thailand.

Hele jippot drar en storpublik då detta är en uppmärksammad händelse varje år i Pattaya.
Tv-bolag bevakar liksom övrig media och många stora bolag sponsrar festivalen.
Fullsatt på Festival Center vittnar om vilka publikmagneter dessa Ladyboys är.

Musiken dånade över torget då dessa vackra varelser struttade runt till musiken i sina fantastiska kreationer. Till slut korades en vinnare och i år blev det Miss America.

Många ville fotograferas med de olika ländernas Ladyboys fast sanningen är att alla kommer från Thailand. Här Kanplu Pharakho som nästan blev för närgången med sin hand. Kanske för att försäkra sig om det är en kvinna eller en man.

Foto Johnny Månsson

SIRI AURDAL Continuum/Malmö Konsthall


Ännu en onödig utställning på Konsthallen

Vad är det som gör att man gång på gång visar fram installationer som flertalet av Malmös befolkning är ointresserade av? Beror det på att curatorerna har så dålig smak eller har de helt tappat sitt sinne för det estetiska och sköna i tillvaron?

Här får vi ta del av gigantiskt stora skulpturor som egentligen inte säger någonting, förutom att de är just oerhört stora.

Plexiglas svävar i olika färger och former som är sprugna ur -60-talets experimentlusta.

Man har velat återskapa den norska konstnären Siri Aurdals lekfullhet med former och färger. Mycket riktigt hamnade en del på dagis och lekplatser. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Foto Johnny Månsson©

Nyår/Songkran i Thailand


Songkran är Thailands nyår. Det firas i en vecka i Pattaya genom att man häller vatten på varandra. Under Songkran dör många och speciellt i trafiken. Där är det livsfarligt att vistas under den har perioden.

I Bangkok är firandet endast tre dagar och det räcker mer än väl. Själv fick jag spannar med vatten över mig då jag åkte Songthaew, den lokala öppna bussen. Humöret sänktes direkt. Speciellt om man är på väg till en restaurang.

Bangkok Post publicerar varje dag hur många som dött i Thailand under Songkran. Skrämmande läsning och man undrar varför detta fortfarande får fortgå.
Det stavas pengar! Mängder av turister kommer hit då de finner det kul att springa runt med stora vattenkanoner under armen och spruta ner allt och alla.

Under den sista dagen i Pattaya var det helt hysteriskt. Jag utmanande ödet och cyklade ner till city. Längs alla vägar var det kantat med stora lastbilar fyllda med vatten där man pumpade ut kraftiga vattenkanoner mot bilister, motorcyklar och cyklister.

Jag hade preparerat mig med regnjacka och badbyxor under mina shorts, samt linne och keps. Men det tog inte lång tid förrän jag var genomblöt. Glad var jag när jag kom ner på stranden och kunde torka mina kläder. Men hemfärden var som om himlen hade öppnat sig. Jag blev också nerkletad med parfymerad kalk i ansiktet.

En ceremoni som började vänligt genom att man lätt stänkte vatten på varandra och önskade varandra ett gott nytt år. Den har sedan länge förvandlats till ett kommersiellt jippo, helt utan gränser!

Foto Johnny Månsson