Hassan Sharif från Mellanöstern protesterade mot en ¨elitistisk konstvärld. Det har han gjort med besked! Vandringsutställningen Hassan Sharif:I Am The Single Work Artist med hans skräp, som han samlat, framstår som vad det är, gammalt skräp.
Hassan Sharif ville att konsten skulle nå alla människor, inte bara konstexperter och samlare. Nu har jag svårt att se att någon skulle vilja samla eller uppskatta detta som här visas fram. Det är gjort av loppmarknadsprylar och sådant som vi ser i vår vardag. Speciellt om man bor i Mellanöstern. Det är vardagsmaterial eller massproducerade föremål från marknader. Som plastmuggar, strandskor och leksaker.
Hassan Sharif gjorde även satiriska teckningar om vardagsliv och politik. Inget som man förstår om man inte kommer från arabvärlden. Hassan kallas ”den moderna konstens fader” i Mellanöstern. Han var också lärare, kritiker och översättare. Där påstod man att han bidrog till att skapa en ny förståelse för konst i arabvärlden. Det tog dock många år innan hans konst blev erkänd av den samtida konstvärlden både i öst och väst. Det förstår jag mycket väl.
Enda anledningen att den visas i Malmö konsthall borde vara för alla de som bor i Malmö och som kommer från Mellanöstern.
Det är en omfattande utställning som Moderna museet nu kan stoltsera med, men så krävdes också flera sponsorer och entréavgift. Fast jag finner Hilma af Klint mer intressant som människa än hennes verk. Hon var mycket andligt intresserad och medial.
Allt detta andliga sökande genomsyras i hennes många gånger gigantiska målningar.
På Moderna i Malmö får vi ta del av hennes samtliga verk plus alla hennes tusentals anteckningar. En mindre utställning har tidigare visats på Moderna i Stockholm.
Då jag ägnat mig åt liknande andliga övningar som Hilma i mitt liv så har jag ingen svårighet att ta till mig hennes tankar och verk, men blir ändå inte riktigt berörd.
Det är som om de är för privata och talar mer till hennes vänner och ”De Fem”, den konstnärsgrupp som Hilma verkade genom. I deras meditationsstunder upplevde de en gudomlig och kosmisk närvaro. De övade på att kunna ”kanalisera” sina budskap genom andliga ledare, som de kallade, De Höga. Hilmas uppdrag blev, Målningarna till templet. Om dem har hon sagt, ”Bilderna målades direkt genom mig, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa, och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett penseldrag.¨
Just så upplever jag Hilma af Klints bilder. Därför känns flera av verken som något Hilma gjort för stunden och inte velat gå tillbaka och finslipa. Mestadels är målningarna som något flyktigt och har många gånger ett förenklat bildspråk.
Som om ett barn har gett sig på jättestora dukar med penslar och färg. Det gör att målningarna inte stannar kvar efter att jag lämnat utställningen. Däremot rekommenderar jag den stora och inbundna katalogen med dess intressanta texter.
Man blir lika förvånad varje gång man besöker Malmö konsthall. Aldrig den där riktigt överraskande eller spännande utställningen. Mestadels ointressant. Detsamma är det med Luca Frei från Lugano, Schweiz, numera Malmöbo sedan 2000.
Det som visas fram är vad Luca arbetat med under drygt tjugo års tid. En del har han ställt ut på andra konsthallar, men mycket är nytt.
Här finns färgglada kuber utslängda och något som ser ut som exklusiva varuhusdekorationer. En hop svartvita negativ och foton påminner mig om då jag kopierade mina egna foton. Det minner om en svunnen tid att se dessa foton och är även nostalgiskt. Men som helhet så förstår jag inte vad det är Luca Frei vill visa med sin gedigna utställning.
Något som väckte mitt intresse förutom att det var vackert att se på fann jag inte!
Den är den första pressvisningen sedan Coronan bröt ut.
Det är en explosion av färger på stora dukar både inom- som utomhus.
Ragna Bley har gjort dem i sin ateljé i Norge och några helt med Malmö konsthall i tankarna. Hennes tavlor är preparerade med kaffe, te, gurkmeja och annat. Det skapar ett intresse, men gör dem inte automatiskt intressanta.
Ragnas arbeten tar upp den större delen av konsthallen och Inger Ekdahls verk finns i de mindre rummen. Det är helt riktigt då Ingers tavlor kommer mer till sin rätt då.
Ragnas verk är helt utelämnade till ens fantasi men för min del blir jag inte vidare imponerad av de gigantiska tavlorna. Likadant är det med Inger Ekdahls verk. De väcker inget inom mig.
Intressant var däremot Åsa-Maria Bengtssons föredrag om hennes skulpturer som Åsa-Maria presenterade i sin nya bok, Varje människa är en trädgård. Åsa-Maria har gjort en resa genom Sverige där hennes intresseväckande skulpturer är placerade.
Konsthallen har i Michael Rakowitz fått något som kan bli publikdragande. Kanske också för de irakiska medborgarna i Malmö.
Vad vi får se är Michaels rekonstruktion av stulna konstskatter från Irak under gulfkriget. Mycket gedigna arbeten. Vackra och imponerande och alla med en intressant historia.
Under pressvisningen fick vi höra spännande anekdoter om dess ursprung, som var både tragiskt och fascinerande.
En utställning som jag rekommenderar för dess autencitet och historiska värde.
Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Denna trio från Frankrike, Portugal och Belgien ställer ut under hela sommaren på Konsthallen.
Även då konstnärerna var närvarande under pressvisningen blev jag inte klar över vad de egentligen vill med sina verk. Jag blev mest trött i huvudet av allt prat som mestadels var ointressant.
Här blandas olika stilar friskt och frågetecken hopar sig ju mer man ser. Ingenting väcker mitt intresse. Ana Jotta har använt sitt efternamn så flitigt att hon förknippar det med bokstaven J och gjort en vägg med detta. Hon har även ett eget litet kryp in med uppklistrade händelser som verkar mer förvirrat än intressant.
Likadant är de med de andra konstnärerna. Här finns inget av värde som kan locka en stor publik. Allt är så svårbegripligt att det skulle ta timmar att förstå, om man ens gör det då!?
Varför man upplåter denna fina konsthall åt sådan här ”konst” är för mig helt obegripligt. Det skapar enbart ett avståndstagande för att vilja förstå hur underbart, spännande och lustfyllt konst egentligen kan vara.
Namelosers eller Beatchers, som de hette från början, var ett av mina favoritband, då jag växte upp i Limhamn på -60-talet. Till Lorensborgs ungdomsgård i Malmö cyklade jag för att få se Namelosers, Hep Stars och andra pop och rockband som ofta spelade där. Min kompis Lennart följde med och vi hjälpte banden med att bära in deras utrustning. För det fick vi stanna och se dem spela. Det var vår enda chans då vår veckopeng inte räckte till ett inträde. Idag har Namelosers sångare Tommy Hansson lämnat oss.
Jag såg Namelosers vid flera tillfällen på olika spelställen i Malmö. Ofta konkurerade de med andra av mina tonårsidoler. Som danska Lollipops och de engelska banden, Kinks, Small Faces och The Who. Beatchers var förband för Kinks i Köpenhamn. Deras popularitet dalade i Danmark efter deras namnbyte. Ingen visste vem Namelosers var.
2005 blev Tommy stjärna igen genom den malmöitiska dokumentärfilmen, Rolling Like A Stone. Här är Tommy Hansson huvudpersonen. Även om det var Rolling Stones besök på en efterfest som var publikdragare i filmen. Det var Stones första spelning i Malmö, på Baltiska hallen, 1965. De kom tillbaka 1970 för Europapremiär i Baltiska hallen. Två föreställningar, men ingen var utsåld.
I filmen får vi följa Tommy från storhetstiden som popstjärna till ett helt annat liv, då han flyttade till Stockholm, gifte sig och adopterade två barn. En skilsmässa förde honom senare åter till Malmö.
I dokumentären kan man lätt ana en besviken man. Tommy hade gärna velat fortsätta med musiken och få vara den popidol han tidigare var.
1986 gjorde Namelosers en bejublad comeback på rockklubben Kulturbolaget i Malmö. Fast utan originalgitarristen Per Arnkull. Se min artikel.
Senare i livet blev Tommy och jag bekanta. Vi fick en trivsam kontakt som vi uppehöll fram till nu. Då vi pratade om Namelosers och varför de inte fortsatte och skrev egna låtar skrattade Tommy, ”Vi var för slöa som artister. Vi ville bara ha kul och träffa brudar.”
När vi lyssnade på låtarna hemma hos Tommy signerade han innerfordralet med hans återkommande avslutningsfras, ”keep on rockin”. Det tänker jag på denna söndagskväll, som efterlämnar en stor tomhet.
Ps …bara veckor innan Tommy somnade in hade han talat in på min telefonsvarare…att jag skulle ringa honom…Ds
Namelosers spelade in flera singlar. De finns samlade på LPn/CDn, Fabulous SOUNDS from Southern SWEDEN. De låtarna håller än idag!
Tommy Hansson till vänster.
Tommy Hansson 2005 i Pildammsparken i Malmö. Efter hans nyvunna kändisskap från dokumentärfilmen, Rolling Like A Stone.
Tommy Hansson med Jan Olofsson på Jans fotoutställning om -60-talet. 2009 på Galleri Rostrum.
En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING – The Songs -.
Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi Serenade, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.
Dreams of Belonging är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god. Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort. Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.
Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, Gentle On My Mind, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean Martin. Här en lugnare och mer jazzig version.
Klassikern At Frösö Church av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken.
DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson.
Moderna Museet slår på stort med sin Andy Warhol-utställning. Då de har valt att fokusera på året 1968, så fattas här en hel del av intresse.
Mycket av det som visas har man sett förut. Det finns annat som man kunde ha visat, som inte är så självklart. Bland annat de beryktade ”pisstavlorna”, som Rooseum hade en utställning med.
Det enda som tillför utställningen något nytt är alla skivomslagen som Andy gjorde. Brillo-kuberna är intressanta eftersom Malmö Konsthall blev delaktig i en tidigare utställning, där de producerade egna boxar.
Marilyn Monroe-porträtten är alltid fascinerande och hur de är reproducerade. Även en Malmökvinna har fått sitt porträtt målat av Andy Warhol. Liksom Mao Zedong.
Det var bra mycket roligare då Rooseum upplät ett helt rum åt filmvisning. Med ett flertal sängar för besökarna. Då visades bland annat, Sleep, som varar i flera timmar. Moderna Museets utställning är för de icke invigda i Warhols konstvärld.
Fatima Hellberg, curator och chef för Künstlerhaus Stuttgart gjorde ett beundransvärt arbete genom sin förklaring av denna kluriga utställning.
På pressvisningen fick vi en intellektuell förståelse om hur saker och ting förhöll sig.
Tillsammans med konsthallschef Mats Stjernstedt och konstnären James Richards blev plötsligt denna utställning mycket intressant och tankeväckande.
Annars uppfattas den som svårförståelig och märklig på ett oförklarligt vis.
Från pressmeddelandet beskrivs utställningen så här.
”Utställningen SPEED 2 rymmer som helhet en atmosfär fylld av manisk energi, en återkommande fascination för fenomen som röntgen och radioaktivitet, av ritualer som förmår förändra medvetandet, samt systematisk arkivering och dokumentering med paralleller till vetenskaplig forskning. Fokus i utställningen ligger till viss del på samtidskulturens beundran och fascination av vetenskap, en fascination som hänger samman med vår önskan att förstå världen. Utställningstiteln syftar både på partikelfysik och på den hastighet vetenskapen har utvecklats med: en hastighet som förblindar och i vars efterföljd en rad existentiella frågor nu tornar upp sig.”
James Richards, Mats Stjernstedt och Fatima Hellberg.
En Malmöprofil har lämnat oss!
MÅNSSONSKULTUR.SE 