SIRI AURDAL Continuum/Malmö Konsthall

Konst eller kaos? Reflektioner över aktuell utställning

Vad är det som gör att man gång på gång visar fram installationer som flertalet av Malmös befolkning är ointresserade av? Beror det på att curatorerna har så dålig smak eller har de helt tappat sitt sinne för det estetiska och sköna i tillvaron?

Här får vi ta del av gigantiskt stora skulpturor som egentligen inte säger någonting, förutom att de är just oerhört stora. Dessa installationer, som ofta skapar en visuell förvirring snarare än en känsla av hänförelse, utmanar oss att ställa frågor om syftet med konst i det offentliga rummet. De enorma strukturerna är ofta så dominerande att de fullständigt kan överskugga sin omgivning, vilket kan leda till att man ifrågasätter både intentionen hos konstnären och valet av curator.

Plexiglas svävar i olika färger och former som är sprugna ur -60-talets experimentlusta. Det är som om dessa konstverk strävar efter att återskapa en tid av kreativ frihet och lekfullhet, men de misslyckas med att nå ut till den breda allmänheten. Istället för att fungera som en katalysator för diskussion och reflektion, riskerar de att bli känslomässigt avståndstagande och kliniska i sin utförning.

Man har velat återskapa den norska konstnären Siri Aurdals lekfullhet med former och färger. Mycket riktigt hamnade en del på dagis och lekplatser.

Här ser vi en intressant paradox: den lekfullhet som skulle kunna tilltala barn och väcka nyfikenhet hos vuxna verkar istället förlora sin mening i en mer gåtfull och abstrakt kontext.

Det får en att undra hur och varför vi som samhälle accepterar sådana konstverk som är avsedda att inspirera men ofta lämnar känslan av att något saknas, som om det inte förmedlar de djupare känslorna som konst borde kunna göra.

Foto Johnny Månsson©