Min vitala och godmodiga vän, dansaren och koreografen Rolf Hepp har somnat in.
En känd Malmöprofil som ofta tog sig tid att besöka konstutställningar, operor, musikaler och teateruppsättningar. Eller att bara njuta av en god middag. Det var något som Rolf ofta prioriterade. Många är de måltider vi avnjutit tillsammans.
Rolf var i högsta grad en social människa. Han älskade att träffa människor och få uppleva nya saker. Han ringde mig ofta och frågade om jag visste något kul vi kunde hitta på tillsammans. Jag tog honom med på flera av de premärer jag recenserade. Det uppskattade han mycket.
Tyvärr var det sent i livet som vi fick en nära vänskap, men de åren blev desto mer livgivande.
Teatermuseet var en plats som Rolf älskade att gå till. Där lyssnade vi på många högintressanta föredrag av skådespelare, regissörer, dansare och filmare som Rolf hade arbetat tillsamans med. Själv medverkade Rolf i en stor dansutställning om Malmö Stadsteater på Teatermuseet.
Vårt första möte var 1982 då jag sjöng i Silversjön av Kurt Weill på Ystadoperan. Rolf gjorde koreografin och hans dansgrupp Expression medverkade. Rolf höll även i våra morgonövningar så våra kroppar kom igång. Föreställningen blev en stor succe med utsålda hus. Rolf fortsatte i flera år att göra koreografin åt Ystadoperan och sitt arbete med regissören Richard Bark. Efter Ystadoperan fortsatte deras samarbete i Lund med konsertanta operaföreställningar.
Rolf hade sin egen dansstudio på Värnhem. Han tog över Studio Bellatrix, där bl a Kal P Dals första LP, Till Mossan spelades in. På den körade jag. Minns att Rolf var så glad för att han på köpet fick ett par rejäla studiohögtalare, som han hade stor glädje av i sin undervisning.
Rolf dansade och gjorde koreografi åt flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar. Innan det blev Malmö Opera. Där gjorde han sitt sista uppträdande 2019, som en åldrande dansare. Han fick pryda affischen och uppsättningen Mozarts Requiem spelades för fulla hus. Rolf var även en uppskattad koreograf för andra teatrar.
Vi hade många givande möten hemma hos varandra. Vi diskuterade Rolfs dans, hans uppsättningar och den konst han målat. Vi såg mycket film hemma hos mig. De började alltid med en middag för att sedan se något som föll Rolf i smaken. Han lät mig välja då han litade på min filmsmak som kritiker.
Rolfs ärliga uppskattning för vad jag tillförde då det gällde film, musik och teater gjorde att besöken mellan oss blev tätare. På vårt sista restaurangbesök på SMAK, som var en av Rolfs favoritresatauranger, trodde jag aldrig att Rolf så snart skulle lämna jordelivet. Han var glad som oftast, även om han oroade sig för sin hälsa då han hade fått svårt att gå, minnet blivit sämre och att han inte vågade cykla längre. Det förbannade han, denna man som varit så sprallig och rörlig.
Rolf fick 89 magiska år. Jag kommer för alltid att bevara minnena från alla de fina stunder vi haft tillsammans. Vila i frid, du fina dansmästare!
Ps Denna minneskrönika har även varit publicerad i Sydsvenskan
MÅNSSONSKULTUR.SE 