Nöjesjournalist & Kritiker sedan -85.
Startade Nättidningen Månssons kultur 2000. 2014 blev den recensionsblogg.
Min bakgrund; Studerat Drama, Teater & Film, Information/PR/Journalistik & Internetpublicering.
Varit verksam inom teater & opera.
Det ska föreställa 1877 och Elisabeth, kejsarinnan av Österrike och Ungern är mestadels orolig över sin vikt. Hon spelas väl av Vicky Krieps, men då man har lagt in moderna poplåtar som framförs akustiskt och taluttryck som ”fuckin” så kantrar filmen.
Regissören Marie Kreutzer har försökt göra en feministisk film där kejsarinnan sätter upp fingret när hon lämnar det kejserliga matbordet, detta blir enbart löjligt och barnsligt.
Genom de olika stilbrytningarna blir filmen varken angelägen eller intressant. Enbart erbarmligt lång.
Regi Marie Kreutzer. Medv Vicky Krieps, Florian Teichtmeister, Katharina Lorenz, Jeanne Werner, m fl.
När man nu sätter upp Grease för femtioelfte gången så bjuds vi inte på några överraskningar eller nyskapande. Här är allt sig likt, tryggheten och igenkännandet är stort, men det skapar också ointresse.
Dansarna och sångarna kämpar på för allt vad kostymerna och kjoltyget håller, men ändå blir jag inte övertygad.
Neel Rønholt som Sandy platsar som den oskuldsfulla kvinnan som Danny (Silas Holst) blir förtjust i, värre blir det då hon ska förvandlas till sexbomben i det kanske viktigaste numret, You´re The One That I want. Där stämmer ingenting. Här har man svårt att förstå att Danny ska gå igång på denna spinkiga och icke kurviga Sandy. Dansarna gör vad de kan för att få numret att svänga, men det blir inte den showstopper som det kunnat bli.
Frede Gulbrandsen som regissör borde ha varit mer uppmärksam på vad man kan åstadkomma med en så här ikonisk musikal. Här är det främst Lea Thiim Harde som ger avtryck med sin soulbesjälade stämma.
Lea Thiim Harde till höger och Neel Rønholt sidan om i gult. Foto Miklos Szabo
Bob Dylan analyserar sina favoritlåtar och artister på ett både kunnigt och intresseskapande vis. Men ibland är han för komplicerad i sina uttryck, eller beror det på den svenska översättningen?
Det verkar ha varit svårt att översätta Dylans språkbruk, jag tycker mig finna mer talspråk än skriftspråk, vilket gör boken krävande att ta del av.
Men oavsett, så är det kul att ta del av Dylans favoritlåtar. Hur han ser på hur låtarna är uppbyggda och komponerade. Samt varför de är så betydelsefulla och varför man ska lyssna på dem.
Det gäller till att vara ett Dylanfan för att orka med den mängd text som han levererar. Textmängder är ju Bobs signum.
Vi får inte enbart Dylans tips om låtar, även filmer ger han sig in på. Varför de är så viktiga att se på och vad de kan tillföra åskådaren. Han har bra smak, den där Bob, han överraskar, både då det gäller musik- som filmval.
Över 300 låtar dissekeras och berättas på Dylans eget personliga vis. Här finns likheter med de gånger när Bob blir intervjuad. Ibland är det svårt att förstå vad han menar eller vill ha sagt.
En udda film som gör mig både imponerad och konfunderad
Tár bygger helt på Cate Blanchett i rollen som den superbegåvade dirigenten och kompositören. Men är det fiktion eller en sann historia? Det förtäljer inte historien.
Tár undervisar, spelar in skivor, dirigerar och lovorden haglar över henne. Hon är dessutom lesbisk och har ett förhållande med en violinist, men det verkar inte avskräcka henne att även föredra unga elever på Juliard där hon undervisar.
Då Tár innehar stjärnstatus och en inneboende makt som man inte ifrågasätter kan hon i stort sett bete sig som hon vill. Men detta får konsekvenser som är förödande för Tár.
Cate Blanchett är så fascinerande i sin roll att man helt gömmer bort att filmen är nära tre timmar lång. Cate är med i nästan varje scen och detta blir till en superb uppvisning i skådespeleri. Man har svårt att skilja på om det är en film om Cate eller dirigenten.
Regi och manus Todd Fields, Medverkande Cate Blanchett, Noémi Merlant, Nina Hoss m fl.
Tyska filmer brukar vara mycket sevärda, men det här är ett mellanting. Ämnet är intressant men skådespelarmässigt tveksamt. Det är mer teater än äkta och trovärdigt spel. Det berör inte på det sätt som en sådan här film borde göra.
En judisk man på 21 år blir en skicklig passförfalskare, vilket räddar livet på flera judar under slutet av andra världskriget. Valet av huvudrollen är felaktigt, man har svårt att ta honom på allvar. Hans ständiga flinande gör honom inte trovärdig i rollen som en jagad passförfalskare med döden runt husknuten. Med Gestapo efter sig borde han inte agerat så naivt, vilket även hans kamrater gör.
Tanken är god men det här räcker inte.Se istället den tyska filmen, Fallet Collini, som denna månad visas på Svt Play.
Regi Maggie Peren | Skådespelare Luc Feit, Jeanne Werner, Adrien Papritz, Louis Hofmann, Jonathan Berlin, Luna Wedler, Nina Gummich, Marc Limpach, André Jung, Yotam Ishay, Anouk Elias, Thomas Gräßle, Jochanah Mahnke, Valentin Mirow, Anselm Juhani Müllerschön, Dorothée Neff, Sina Reiß, Philippe Thelen, Konstantin Moreth, Géraldine Raths
Ska man göra Hair idag kan man inte enbart förlita sig till de kända sångerna och skådespelarna. Så verkar regissören och koreografen Lynne Kurdziel Formato ha tänkt.
I hela första akten händer absolut ingenting, det är som ett gytter av människor som verkar förbereda sig för en audition. En alldeles för lång inledning och en bro samt två gräsmattor är vad vi får att se på fram till pausen. Förutom bra sång och agerande av de medverkande. Men det räcker inte på en sådan här stor teater. Här fattas fantasi och kreativitet.
Mycket riktigt så gick också folk i pausen. Men det skulle de kanske inte gjort då det efter paus blixtrade till i några ögonblick med gigantiska ljusprojektioner och lite mer spel och utnyttjande av scenrummet.
Men varför använder man inte teaterbyggnaden mer istället för att koncentrera det nere på en liten yta av scengolvet?
Här verkar inte vara någon indelning av scener eller en uppbyggnad av berättelsen. Allting är mer konsertant.
Med olika spännande scenografilösningar hade dramat lyfts och gjort oss mer engagerade i vad som berättas. Varför sjunger man de ikoniska sångerna på danska, då man ändå knappast hör texterna? De ska givetvis sjungas på engelska då flera generationer hört dem på engelska. Precis som man gör med opera, de sjungs på originalspråket.
Ljudet var alldeles för starkt då man drar på för fullt som om man ville spränga högtalarna. Från de mindre högtalarna som hängde över publiken var det för mycket diskant och de var för högt uppskruvade. Inte njutbart, utan endast skränigt.
Med en annan regissör så hade det här kunnat bli riktigt bra. Nu blir det knappast godkänt !
Foto malmose.com
Instruktør og koreograf – Lynne Kurdziel Formato, Kapelmester – Søren Graversen, Scenograf – Kim Witzel, Kostumedesigner – Line Bech, Lyddesign – Tim Høyer / Morten Frank, Lysdesign – Brian Njie / Jeppe Lawaetz, Videodesign – Thomas Agerholm, Musikalsk arrangør – Jens Hellemann, Kapelmester – Søren Graversen, Percussion – Tira Skamby, Guitar – Anders Birk, Guitar – Søren Bigum, Keyboard/Trompet – Rene Damsbak, Trombone – Mads Hyhne, Reeds – Ned Ferm, Bas – Morten Jay, Trommer – Stephan Grabowski.
På scen Anders Bilberg, Saba Lykke Oehlenschlæger, Caroline Natalia Rodrigues Teixiera, Christoffer Skov, Gustav Allen Schriver, Linnea Stenbeck, Hannibal Koch, Jean Michel, Katrine Skovbo, Katrine Schmidt Nørgaard, Maria Overgaard Vinther, Matilde Zeuner, One Bailey, Morten Daugaard, Oliver Lundquist, Oliver Aagaard-Williams, Regitze Glenthøj, Sara Östberg Diakité, Izana Ray Jørgensen, Rasmus Faartoft.
En väl genomarbetad bok om Sveriges festivaler. Tyvärr inga bilder i denna Bibel, men nog så intressant om alla dessa festivaler.
Roger Skoog har gjort ett gediget grävjobb genom att få tag i alla de festivaler som har förekommit under 1966 till 1986. Själv bevistade jag de första Gärdesfestivalerna, The Festival of the Midnight Sun i Mantorp, samt samtliga Folkfester i Malmö.
Mycket kul har det varit och minnenas kavalkad fladdrar förbi när jag tar del av Rogers material.
Speciellt att nämna får ändå bli festivalen i Mantorp som var tänkt att bli Sveriges Woodstock, men vi var bara tappra 3 300 som betalade den 50-lapp som det kostade de två dygnen. Av oss som var där tror jag de flesta var nöjda. Vi fick jag se flera bra band från den tidens musikelit, som The Gun från England, som hade en stor hit även i Sverige med Race with the Devil.Move med Jeff Lynne, P. J. Proby, Chuck Berry, Blue Mink, där Elton John satt in på piano, då deras pianist inte kunde medverka. 1970 var Elton inget stort namn i Sverige. Madeline Bell var sångerska i gruppen och Alan Parker spelade gitarr, samt Herbie Flowers på bas. Alla var studiomusiker. Herbie medverkade senare på klassiska Lou Reed-plattan, Transformer.
Största upplevelsen kom på söndagsnatten/morgonen. Då hör vi bland våra sovsäckar, ”It´s stagetime” från sångaren Bob ”The Bear” Hite i Canned Heat. De körde igång mednågon”Boogie” eller var det Going Up the Country, på hög volym vid soluppgången. Jag minns att jag såg på klockan som var 03.30 och mycket riktigt står det i boken att det hela avslutades kl 04, efter att de spelat i en timme. De flesta av oss var nog för trötta för att riktigt kunna njuta av deras musik på den tidpunkten. Flera fortsatte sova men vi tappra diggade i våra sovsäckar eller gick upp och dansade till deras bluesrock. Hela festivalen körde musik nonstop från fredag till söndagsmorgonen då Canned Heat avslutade. Deras sena/tidiga konsert berodde på att de ville ha sitt gage innan de gick på scen, efter vilda diskussioner slutade det med att de fick en villa i Spanien av en av arrangörerna.
Tyvärr kom inte Doors, Byrds, Creedence, Jefferson Airplane, Brigitte Bardot med flera, som utlovats. Men väl Juicy Lucy, Edison Lighthouse, November, Mecki Mark Men, The Foundations, High Tide, Hawkwind, Kisa Magnusson, Cornelis & Made in Sweden med flera.
I boken får ni hela historien om hur Mantorp startade och hur det hela slutade i kolossala skulder för arrangörerna.
I Malmö bidrog kommunen med några tusenlappar för en fest som kunde kosta upp till 150 000, fast där gick inte arrangörerna personligen in med kapital. Mycket finansierades av frivilliga krafter, knappförsäljning och affischer och annat på festivalerna. Här var inte heller några utländska band, förutom Delta Blues Band från Danmark, på den första festivalen 1971. Folkfesten firade 40-årsjubileum 2011, det blev också den sista folkfesten i Malmö.
Läs boken som en minneskalender över alla dessa festivaler från norr till söder. Boken spänner över 500 sidor och detta är del ett som handlar om de 20 första åren. De återstår att se vad Roger Skoog kan finna att fylla del två med. Han har verkligen gjort ett hästjobb med texterna.
Den här uppsättningen är lika komplicerad som själva pjäsen. Två par blir drogade i skogen av skogsrået Puck. Hon tvingas senare att ställa allt till rätta, fast det kan man inte göra med denna uppsättningen, där så mycket blev fel.
Regissör Sara Cronberg har krånglat till det ordentligt, istället för att låta Shakespears pjäs få vila i den tid stycket är skrivet. Då hade vi kunna få tidsenliga dräkter att vila ögonen på, istället för dessa moderna och helt ointressanta kläder. Dramatiseringen hade då också säkert blivit mer intressant att ta del av. Nu blir det istället skådespelare som larmar och gör sig till, vilka man sedan glömt bort.
Här borde Sara tänkt ett extra varv om vad är det hon vill visa och för vem. Det här blir enbart som en läsning, som inte väcker något intresse.
Ska man ha en sådan tillit till skådespelarna så krävs det betydligt mer personliga och spännande aktörer.
Som tur är medverkar Sanna Persson Halapi och Mikael Segerström. De båda vet hur man får snurr på sina repliker, så att publiken kan få skratta. Speciellt är det Sanna som avgår med segern med sina putslustiga repliker, som hon gör till sina egna. Det kan man tyvärr inte säga om de andra skådespelarna. De kämpar på för fullt, men spelet blir inte magiskt eller överraskar oss i deras rolltolkningar. Här är det Cronberg som är för svag i sin personregi eller så har man valt fel skådespelare.
Det enda som gör uppsättningen underhållande är när hantverkarna ska spela upp sitt stycke för kungen. Där har man lyckats med en koreografi, som är nästan hysteriskt rolig. Så bör En Midsommarnattsdröm vara, från början till slut.
Sara Cronberg har velat få med för mycket i sin läsning, vilket gör att hela föreställningen kapsejsar.
Sanna Persson Halapi, Kerstin Andersson, och Mikael Segerström.
Av William Shakespeare. Bearbetning och regi Sara Cronberg. Scenografi och kostym Lizzie Clachan. Ljus Torben Lendorph. Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski. Koreografi Ossi Niskala. I rollerna Karin Lithman, Cecilia Lindqvist, Erik Olsson, Simon Edenroth, Erik Borgeke, Klara Hodell, Linn Mildehav, Erik Svedberg-Zelman, Alfred Tobiasson, Johannes Wanselow, Kerstin Andersson, Sanna Persson Halapi, Mikael Segerström. Elever från Malmö Latinskolas teaterprogram. Malmö stadsteater, Hipp, 24 februari.
Med aktörer som Rolf Lassgård och Lena Olin väcks ett naturligt intresse för att se denna film, men tyvärr så är det enbart det som gör filmen intressant.
Ämnet att skildra en manlig åldrande skådespelare slarvas bort och blir ett försök till en må bra-film.
Harald Skoog är skådespelare på Dramaten, en dag ramlar han så han behöver långvarig vård. Fysioterapeuten Eva blir hans dagliga stöd för Haralds rehabilitering. Bokstavligen talat, då Harald kräver att Eva även ska hjälpa honom med hans inlärning av text till pjäsen, Cyrano de Bergerac.
Rolf spelar upp den berömda skådespelarens alla divalater på ett förnämligt vis. Lena Olin som den mjuka och vårdande terapeuten får Harald att släppa sitt försvar att domdera och bullra, som den skådespelare han är.
Sakta men säkert finner de båda övergivna människorna varandra då båda släpper taget och vågar närma sig varandra. Fast under filmens gång så går den ofta på tomgång. Här finns inget riktigt intressant som berättas. Det blir mest snygga bilder och lite som en turistfilm om Stockholm och Dramaten.
Regi Mårten Klingberg, I rollerna Lena Olin, Rolf Lassgård, Lars Väringer, Anneli Martini, Charlie Gustafsson, Görel Crona m fl.
Jennifer Saxell hade sin första spelning i Malmö, samtidigt som hon släpper sitt senaste album, Let´s Talk About Me. Det albumet är suveränt, det kan jag tyvärr inte säga om hela hennes show.
Jennifer inleder med ett akustiskt set, som gör mig sömnig. Tillsammans med Petra Kvist på fiol och Thomas Larsen på akustisk gitarr kör de ett alldeles för långt set, innan det blir paus. Visst var trion duktig men det blir trist i längden med enbart tre musiker på akustiska instrument.
Efter pausen så kommer lyftet som jag längtat efter. Med ett sjumannaband kör Jennifer igång med Devils Radio. Öppningslåten från senaste albumet. Här kommer Jennifer verkligen till sin rätt. Med sin kanadensiska väna röst och ett band som svänger rejält. Deras Americanamusik får igång alla i lokalen. Någon börjar dansa inför den sittande publiken. Det är så ett liveband bör vara.
Jennifer är bördig från Vancouver, men bor sedan länge i Skåne och pratar bra svenska. Ändå ville hon envisas med att tala på engelska denna kväll.
Jennifer sjöng alla låtarna från det nya albumet. Här finns så många underbara låtar och Jennifer har skrivet dem själv. Vi fick även en del covers som Jennifer sjöng med den äran.
Den som gjorde starkast intryck var Barry McGuries dunderhit från -60-talet, Eve of Destruction, som Jennifer släppt på cd. Den gör Jennifer så autentisk att kompositören P.F. Sloan säkert skulle vara nöjd. Nu hoppas vi på fler spelningar med Jennifer och hennes kompetenta band. Där finns en enorm potential.
Jennifer Saxell med Petra Kvist på fiol, sång och munspel samt Thomas Larsen på gitarr och sång.
MÅNSSONSKULTUR.SE 