Her/Film av Spike Jonze

MM
En digital kärlekshistoria

En man är specialist på att skriva känslofyllda brev. En dag får han kontakt med en datorröst. Datorrösten kan både känna och tänka som en människa.

Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) svävar omkring som på lyckliga moln. Denna kvinnoröst, vid namn Samantha (Scarlett Johansson), får honom att uppleva sina dagar med mer glädje. Deras interaktion skapar en illusion av närhet och intimitet, trots att den faktiskt är en digital konstruktion.

Själv blir jag oerhört trött på att höra Scarlett Johanssons hesa röst med hennes halsfel. En känsla av olust infinner sig, och sömnen är inte långt borta. För mig är det sällan njutbart att höra på skådespelare med funktionsfel på rösten. Detta påverkar definitivt min upplevelse av filmen. Det känns som att hennes röst, som borde ha varit en tillgång, faktiskt snarare drar ner hela berättelsen.

Filmen rör sig liksom i ett töcken och känns oerhört lång och ointressant.

Den behandlar samhällets växande beroende av teknologi. Ibland väljer vi att kommunicera genom apparater. Istället för att engagera oss med varandra på ett mer genuint sätt. Det väcker frågor om ensamhet och isolering i en värld där ytlig interaktion blir normen.

Den vill belysa vårt behov av att kommunicera genom apparater. Vi undviker istället att se och möta varandra i det verkliga livet. Denna tematik är möjligen filmens starkaste kort, men för min del försvinner dess budskap bakom en slöja av långtråkighet.

 Regi Spike Jonze
Medv Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson m fl