Betongnatt/Film av Pirjo Honkasalo

MM
Dystra familjer i betongförorter

Ännu en film som ger deppigheten och livströttheten ett ansikte.

En trasig familj någonstans i Finland i en betongförort visar inte upp någon vidare livskvalitet.

För mig var filmen så ointressant och tråkig att klockorna stannade. Det kändes som en evighet av tid att sitta kvar. Man fick lida sig igenom denna dystra och livsförnekande historia. Berättelsen handlade om en man som ska i fängelse. Dygnen innan dess umgås han med sin försupna mamma. Han umgås även med sin 14-åriga störda broder. Detta ger en inblick i deras tragiska livssituation.

Det positiva är att man valt att filma i svartvitt, vilket förstärker känslan av hopplöshet och ensamhet. Den avskalade färgskalan verkar spegla karaktärernas inre liv och den framtid de befinner sig i. Ett avsnitt har en homosexuell konstnär som har vettiga tankar. Han försöker förmedla dessa till den 14-åriga pojken på ett sätt som känns både ärligt och gripande. Men även där grusas hoppfullheten. Pojken blir rädd för kärleken. Rädslan slår till något fruktansvärt. Detta stänger dörrarna till en potentiell förändring eller förståelse.

Filmen lyckas dock skapa en stark känslomässig påverkan. Man kan kanske känna sig tacksam över att det finns filmer som vågar ta upp sådana tunga och viktiga ämnen. Även om den personliga upplevelsen av filmen för mig var allt annat än positiv. Det är en påminnelse om att livets komplexitet ofta genomsyras av mörker. Ibland kan det kännas överväldigande att möta den verkligheten.

Filmen har belönats med sex Jussipriser (Finlands svar på Guldbagge). Detta visar på en viss konstnärlig uppskattning trots dess dystra tema.

Regi: Pirjo Honkasalo
Skådespelare: Johannes Brotherus, Jari Virman, Anneli Karppinen