Sjostakovitjs nia, Wagner samt världspremiär av Anders Nilssons Cellokonsert/Malmö Konserthus

En magisk konsert med Patrik Ringborg

Igår var det världspremiär på Anders Nilssons Cellokonsert. Norska Amalie Stalheim briljerade på cello från 1687. Det är ett instrument med en rik historia. Det fördjupade verkligen upplevelsen av musiken. Det var just den historiska kopplingen mellan instrumentet och kompositionen som fångade mina öron. Annars ett svårsmält verk där inte harmoniska toner var i centrum; istället tog dissonanser och klangfärger överhand. Först i det avslutade Rondo blev det intressant. En dynamik ledde till ett crescendo av känslor och uttryck. Tyvärr, det är alltid spännande med nyskrivna verk. Jag kände att många kanske hade svårt att följa med i musiken. Detta berodde på dess komplexitet och brist på traditionella melodiska strukturer.

Då var det så mycket mer givande att höra på klassikerna. Konserten började med den korta men muntra Ouvertyren till Wagners allvarliga sagoopera Lohengrin. Den musikaliska energin kändes verkligen i rummet. Härliga klanger svepte över publiken.

Patrik Ringborg dirigerade skickligt. Med stor inlevelse fick han orkestern att framföra musiken med en dynamik som berörde. Hans tolkning präglades av en tydlig känsla för Wagners unika stil. Den romantiska atmosfären märks alltid i hans verk. Efter att ha blivit nedsänkt i det dramatiska och mystiska var det en glädje att lyssna på den livfulla musiken.

Patrik Ringborg fortsatte i samma stil med Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg, en av Wagners komiska operor. Denna musik bjöd på pampiga och bombastiska melodier. Den lyckades verkligen fånga kärnan av Wagners storhet. En lekfullhet sken genom kompositionen. Återigen, orkestern var en fröjd att lyssna på, och musiken flödade fram med en otrolig energi. Publiken verkade helt uppslukad av kontrasterna mellan det komiska och det allvarliga. Man kunde nästan känna hur skratt och glädje fyllde rummet. Alla blev en del av berättelsens kärna.

Konsertkvällen avslutades med ännu ett komiskt verk, Sjostakovitjs Symfoni nr 9, kort och med ett tonspråk som inte tilltalade Stalin. Han hade förväntat sig ett hyllningsverk, då Röda armén besegrat nazityskland. Något som Sjostakovitjs absolut inte ville hylla. Därför blev symfonin bannlyst och förbjuden till tre år efter Stalins död. Den ansågs också ”ideologiskt svag”. Sådan är kommunismen!

Sjostakovitjs unika förmåga att framföra allvar genom humor och satir kom verkligen till liv i denna symfoni. Trots dess förenade lätthet bär den på ett djupt och sårigt budskap om det politiska klimatet under den tiden.

Det var en perfekt avslutning på en kväll full av konst och starka musikaliska uttryck. Varje verk berättade sin egen historia. De lämnade oss med eftertanke och efterklang.

Anders Nilsson, tonsättare, foto av Karolina Nilsson