Once Were Brothers: Robbie Robertson and The Band/Film av Daniel Roher

MMM

Musik och nostalgiska reflektioner i Daniel Rohers film

En dokumentär jag verkligen såg fram emot, men den infriar inte mina förväntningar. Kan bero på att regissören som gjort filmen är endast 24 år!

Jag tror att Martin Scorsese hade varit mer lämplig. Han var själv med då det begav sig. Dessutom fick han fram ett så bra resultat med konsertfilmen, The Last Waltz. Scorsese har en förmåga att fånga äktheten och den intensitet som omger musikaliska händelser, något som jag tyvärr saknar i Rohers arbete.

Nu får vi det som vi redan visste och inget som är nytt. Jag sitter hela tiden och väntar på överraskningar. Det kan vara udda bilder eller filmsnuttar. Inget av detta fanns vad jag kunde se. Istället kände jag mig mer som en åskådare av ett gammalt fotoalbum, där varje bild är bekant men sällan ger mig något nytt att tänka på eller reflektera kring.

Musiken finns där och intressanta kommentarer från Robbie Robertson, som skrev de flesta låtarna. Det finns även intervjuer med Bruce Springsteen. Jag hade hoppats på djupare insikter från dessa musiker om deras kreativitet och den tid de levde i. Samtal med några andra musiker är också inkluderade, men jag kände att dessa intervjuer ibland var ytligt kopplade till det övergripande temat. Det är som om de försöker fylla ett tomrum utan att verkligen utforska det.

Men det hela lämnar en fadd eftersmak av nostalgi. Det finns även en känsla av ledsamhet. Tre av medlemmarna dog alldeles för tidigt av för mycket alkohol och droger.

Detta tragiska öde hänger över filmen som en tung dimma, men jag önskar att Rohers film hade hanterat dessa teman mer känsligt och ingående. Istället kände jag att den djupt mänskliga historien bakom musiken förlorades i det mediokra berättandet.

Regi
Daniel Roher