Wicked/Tivolis koncertsal i Köpenhamn

MMM

En kväll med Wicked: Underhållning utan bestående intryck

Denna musikal har föregåtts av så mycket förhandsreklam om att den ska vara så speciell. I själva verket är det ett hopkok av Trollkarlen från Oz, Harry Potter, Fantomen på operan och Snövit.

Här finns inget nytt som imponerar och långörorna är flera. Det som räddar den här uppsättningen är sångarna, där de alla är fantastiska.

Men jag måste nämna föreställningens stjärna, Nanna Rossen (som Elphaba). Hon är helt outstanding, både som skådespelare och sångerska. Hon tar de höga tonerna som en dans och överraskar gång på gång med sin utlevelse och volymstarka röst. Hennes närvaro på scenen är påtaglig, och hon lyckas verkligen fånga publiken i varje nummer. Jag skulle vilja se Nanna i en egen show. Den skulle ha väl valda sånger där hon tacklar soul, pop och rockmusik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna lysa i en helt annan kontext. Det skulle ge oss en fantastisk showupplevelse.

Även Johanne Milland som Glinda gör en övertygande sångroll, men det vill jag påstå att alla de medverkande gör.

Kören är stark och kraftfull samt tonsäker. Det dundrar verkligen till då kören kommer in, och deras harmonier fyller verkligen rummet med energi. De kan även agera, vilket tillför även en visuell dimension till deras prestationer. Deras insatser förstärker verkligen scenens dynamik. Som åskådare känner man att något stort och viktigt är på gång.

Regi- och koreografimässigt är det klanderfritt. Allting flyter på som det ska och någonting händer hela tiden på scenen. Scenografin och dräkterna synkroniserar väl med händelseförloppet och skapar en magisk atmosfär som för tankarna till en annan värld. Det är tydligt att både regissören och koreografen har investerat mycket tid. De har engagerat sig i att få varje detalj att fungera. Musiken är välkomponerad och förstärker känslorna i scenerna, vilket gör att publiken kan relatera mer till karaktärerna och deras dilemman.

Det är själva handlingen som är problemet. Den är för banal och intetsägande.

Historien handlar om Elphaba som har grön hud och om hennes invalidiserade syster och den populära skolflickan Glinda. Glinda vill ha total uppmärksamhet. Under tiden håller sig Elphaba i bakgrunden på den mystiska skola där de båda blivit uttagna. Kring dessa båda uppstår en rivalitet som tar oväntade uttryck i magins tecken. Fast varken spännande eller överraskande.

Vi har sett det tidigare i så många andra musikaler och så mycket bättre. Det här är ett mishmash som man både kan ha och mista. Här finns heller inga örhängen vad gäller sångerna. Detta gör att de inte riktigt fastnar i minnet. De lämnar inte något bestående intryck.

Det är kompetent och professionellt gjort men lämnar inga bestående intryck.
Publiken klappar och skrattar, men känslan av något riktigt saknas. Fast en familj kan säkert ha mycket glädje och få ut något av detta spektakel.

Det är en lättsammare underhållning. Den kan tilltala dem som söker en trevlig kväll ute. Även om det kanske inte kommer att bli en musikal som man minns med värme i många år framöver.