Svenska revyn/Slagthuset i Malmö

MM

Detta är fjantigt, kul och underhållande. Men alldeles för långt!

Alla sketcher och skämt dras i långbänk. Det verkar som regissören varit frånvarande den mesta tiden. Det här blev för mycket och för tjatigt.

Visst får man skratta och det ganska så ofta, men när det dras i absurdum så förlorar skämten sina överraskningar. Det är en konst att kunna stoppa i tid och därigenom ha tillit till att det roliga har gått fram. När skämten dras ut för mycket, tenderar de att blekna och man börjar känna sig mer sömnig än underhållen.

Det börjar fint med Dorsins roliga kuplett, därefter en studentkör, men på ett annorlunda sätt som även det blir kul och underhållande. De har glimtar av inspiration och energi som i första akten verkligen lyfter föreställningen. Det finns en charm i dessa inslag som får publiken att le och skratta.

Det skojas om nationalromantiska konstverk, folkdans och dansband. Även om tanken är god och den kulturella referensen kan väcka skratt och nostalgi, så håller det tyvärr inte i längden. Det blir som en utdragen firmafest där alla är fulla och inte vill gå hem. Till och med de mest entusiastiska åskådarna kan känna sig trötta och längta efter en mer koncis underhållning.

Jag sitter mest och längtar åt att Johan Glans får mer att göra då det är i hans solonummer som det verkligen blixtrar till. Hans parkvakt Jante hör till det bästa i denna revy.
Där i numret Folkparken är Vanna Rosenberg kul och träffsäker som den gamla rockartisten. Hennes prestation är en höjdpunkt, och hur hon fångar publiken med sin energi skapar en dynamik som verkligen engagerar.

Det är underhållande då de sjunger om blåbärspaj, men återigen körs det alldeles för många gånger. Här hade man kunnat kapa lite i materialet för att behålla intensiteten och spänningen. Istället för att upprepas blir skämten i stället tröttsamma och tappar sin glans.

Henrik Dorsin gör sig bäst i Förståelse och empati där han vädjar om bättre språkbruk i våra gemensamma sociala medier och andra allmänna ställen där vi kommunicerar.
Även då han på ett snubblande vis sammanfattar migrationsdebatten är han suverän och oerhört kul. Det är just hans förmåga att blanda allvar med humor som förvånar och roar publiken.

Första akten överglänser den andra med sitt innehåll, men i båda akterna skulle man strykt ner betydligt. Det handlar om att kunna hålla kvar publikens intresse, och att göra det med fyndiga inslag. Gör det kort och humoristiskt, vi fattar ändå. Det blir inte roligare för att man upprepar sig tio gånger. En klyftig och koncentrerad föreställning skulle ha lämnat en starkare och mer varaktig inverkan på publiken.

Foto Kristian Krän.
Idé, manus och sångtextförfattare Henrik Dorsin, Kompositör, kapellmästare, arrangör Per Ekdahl, Regi och koreografi Anna Ståhl, Scenografi Bengt Fröderberg
Medverkande Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero, Jessica Heribertsson, Per Ekdahl, Per Texas Johansson, Martin Höper, Lisa Bodelius, Malin My Wall, Vladan Wirant