Mina päron/Film av Èric Besnard

MM
En ytlig komedi om invandring

Att denna film har blivit en succé i Frankrike säger en hel del om deras filmklimat. För mig var det en av de tråkigaste filmer jag sett på länge. 

Filmen ”Mina päron” framstår som en politiskt korrekt produktion, centrerad kring en fransk kvinna som agerar som godhetsapostel. Huvudkaraktären, Olga, visar en stark sympati för en utvisningshotad svart kvinna och hennes son, och hennes uttalanden speglar en ytlig förståelse för de komplexa frågor som omger invandring. ”Jag vill inte leva i ett land som utvisar människor” och ”Förr var det judarna” är exempel på hennes pliktskyldiga men problematiska känslor, som präglar filmens ton och budskap.

När berättelsen presenteras genom linsen av en ensamstående kvinna och hennes son, blir det lätt att som åskådare anamma en sympatisk hållning till deras situation. Det uppmanar publiken att ställa sig på deras sida, men filmen misslyckas med att utforska de djupare aspekterna av de samhälleliga utmaningar som invandrare möter. Olgas fortsatta strävan att övertala sina närmaste att ställa upp för den ensamma mamman kan upplevas som en överdriven och ibland komisk insats, men hennes man och son ger uttryck för tvekan, vilket sätter fokus på den interna konflikten inom familjedynamiken.

Regissören förefaller också att ha en viss lust i att belyst Olgas rop efter sin man Jacques, vilket ibland känns överdrivet och löjligt snarare än komiskt. Det känns som en distraktion snarare än ett effektivt sätt att utveckla karaktären. Dessutom introduceras sonen Maxine, en ambulansförare som även använder sin fritid till att köra ambulans. Det är en intressant, om än orealistisk, aspekt av hans karaktär, men det leder till farliga situationer och en överdriven dramatik som inte alltid känns genuin.

Trots ambitionerna att vara en komedi, vad filmen ”Mina päron” lyckas med är en visuell skildring av franska landskap. Det är nog det mest positiva att säga om filmen, då de vackra panoramabilderna av natur och stad fungerar som en vacker bakgrund till en berättelse som i övrigt saknar djup och nyanser. Det kan vara så att fransmännen, i sin kulturella kontext, finner en charm i filmen som andra kanske inte gör. Men för en internationell publik ter sig filmen som billig och ytlig, utan att lyckas fånga essensen av de mångfacetterade frågor den försöker belysa.

Regi Èric Besnard
Skådespelare Josiane Balasko, Gérard Jugnot, Clovis Cornillac m fl