BodyGuard/Falkonersalen i Köpenhamn

Talang i skuggan av tekniska problem

Bodyguard sätter igång med ett våldsamt muller. Som om man befinner sig på en hårdrockkonsert där basen dominerar. Fruktansvärt högt och olidligt att ta till sig.

Som om ljudmixaren var berusad eller har tappat all sans och vett för hur ett musikalljud ska låta. Detta gör att man har svårt att ta till sig föreställningen. Trots att man kan se potentialen i berättelsen och karaktärerna, förstör det överdrivna ljudet upplevelsen helt.

Allt är mediokert och ganska så ointressant. Här finns inte en en enda stjärna som lyfter upp föreställningen.

Sången blir inte hörvärd förrän mot slutet av andra akten. Där glimmar det till bitvis och speciellt då Andrea Lykke Oehlenschlæger sjunger Dolly Partons, I Will Always Love You. Det är först här hennes sångröst blir märkbar då hon ackompanjeras av piano. Annars dränks hennes röst av den starka volymen, vilket är synd eftersom hon visar en viss musikalisk talang. Fast mest är det Lea Thiim Harders sång som man minns; hennes prestation är den som lämnar ett varaktigt intryck.

Johannes Lassen som Frank Farmer känns inte rätt i den här rollen. Det är ingen direkt kemi mellan honom och Rachel Marron. Han är alldeles för träig och ointressant, vilket skapar en klyfta mellan karaktärerna som aldrig riktigt överbryggas på scen. Det ger intrycket att deras relation är ganska platt. Man skulle förvänta sig mer i en musikal där kärlek och spänning borde vara centrala teman.

Hela uppsättningen präglas av detta. En landsortsuppsättning som inte har den kvalitet som en riktig Köpenhamnsmusikal bör ha. Volymen på det studioinspelade ljudet med de fyra musikerna drar ner helheten.

Det är tråkigt att konstatera, eftersom alla inblandade verkar ha lagt ner mycket arbete, i synnerhet dansarna. Däremot så jobbar dansarna på så svetten den lackar, och deras energi och engagemang lyser igenom. De förtjänar verkligen mer än vad de får i denna produktion. Men det räcker inte för att kunna rekommendera Bodyguard.

Det finns stunder av briljans, såsom den ovannämnda sången. Tekniska problem och bristen på en stark sammanhållning mellan skådespelarna dämpar emellertid den övergripande upplevelsen. Det lämnar en känsla av besvikelse. I slutändan kanske publiken hade velat ägna sig åt en mer minnesvärd musikalupplevelse.