Come From Away/Musikal på Malmö Opera

MM

 En misslyckad uppsättning

Efter att ha sett denna fantastiska musikal på Fredericia teater i Danmark blev jag förvånad att man kan misslyckas så kapitalt som här på Malmö Opera. Här finns ingenting av den nerv och spänning som Fredericia lyckades så enormt bra med.

Här bottnar det i att man har valt fel regissör med Sissela Kyle. Att vara en begåvad och komisk skådis innebär inte automatiskt att man även är bra på att regissera. Detta gestaltas tydligt genom bristen på enhet och förståelse för materialet. Det känns som om regin har missat själen i berättelsen, vilket i sin tur påverkar hela upplevelsen.

Det är en andefattig uppsättning med en översättning där man mest verkar vara intresserad av att det ska vara en politiskt korrekt text; och särskilt betonar en djurrättsaktivist samt hur viktigt det är att kvinnor kan arbeta ihop i mansdominerande yrken. Det är ju inte detta själva berättelsen handlar om. Handligen fokuserar på gemenskapen som byggs upp då flera tusen människor tvingas umgås från den 11 september 2001, då flygplan dirigeras om till Newfoundland.

Den verkliga styrkan ligger i hur dessa människor, som är så olika, förenas av en gemensam upplevelse och hur de, genom stöd från invånarna, skapar livslånga vänskapsband. Det blir även mycket festande med irländsk whisky och vild dansmusik, som skapar en känsla av stark samhörighet och glädje. Men inget av detta kommer fram som det borde i denna uppsättning.

Här blir det mer ett gäng som försöker inta den stora scenen med små dialoger och lite sång.
Det räcker inte för att vi ska bli fängslade som publik. Skådespelarna kämpar på, men det är som de slåss mot väderkvarnar i en kamp utan rätt förutsättningar. Trots deras insatser och ambitioner känns det som att det saknas en djupare förståelse för vad som gör musiken och berättelsen så kraftfull.

Men några utmärker sig mer än andra, och då tänker jag främst på Rolf Lydahl, som alltid är ett säkert kort med sin kraftiga utstrålning och säkra skådespeleri. Här porträtterar han både Doug och Nick med en värme och insikt som lyser igenom i hans prestation.

En annan stjärna är Kerstin Hilldén som Janice med flera karaktärer. Också med en utstrålning och självklarhet på scenen som fängslar publiken. Hennes förmåga att inta scenen skapar en samhörighet med publiken. Här finns fler som har detta, men då det blivit en sådan sörja av själva berättelsen så är det mer tristess än den feel good musical det bör vara.

Den energin, den glädjen, och den livfulla närvaron som förväntas är helt enkelt inte där.
Var finns den keltiska musiken som är så viktig? Här anas den bara i orkestern i bakgrunden, istället för att sammansmälta med skådespelarna på scenen. Det hade verkligen kunnat lyfta hela upplevelsen och gjort att scenen blev mer levande och engagerande.

Musik, dans och drama ska vara en enhetlig helhet, men i denna produktion känns det som om de tre elementen kretsar kring varandra snarare än att de samverkar.

Av Irene Sankoff och David Hein. Översättning Staffan Berg. Kapellmästare Johan Bergman. Regi Sissela Kyle. Scenografi, kostym och mask Markus Granqvist. Koreografi Catharina Allvin. Medverkande Gunilla Backman, Sharon Dyall, Kerstin Hilldén, Åsa Fång, Jenny Holmgren, David Lindell, Rolf Lydahl m fl.