Innan vintern kommer/Film av Stefan Jarl

MM

Otäckheten och skönheten i Jarl’s senaste film

Stefan Jarl som gjort så värdefulla och delvis klassiska dokumentärer når inte upp till samma resultat som spelfilmsregissör. Här makar det sig fram i snigelfart; utan att man förstår vad Jarl vill med sin film. Trots hans erfarenhet och blick för det verkliga livet, känns det som om berättelsen saknar den dynamik och spänning som ofta kännetecknar en framgångsrik spelfilm. Man finner sig själv kämpande med att gå in i filmens värld och tappa intresset när tempot är så långsamt att man knappt hänger med i utvecklingen. Här finns en tydlig skillnad mellan dokumentärens äkthet och fiktionens narrativa flöde, och det är just denna kontrast som kan lämna tittaren förvirrad och otålig.

Ett par ute på landet får oväntat besök av några militärer, och stämningen blir genast spänd i det lilla huset. Man förstår att de letar efter någon, men det står klart att ingen av dem vet vem de egentligen är på jakt efter. Militärernas frågor är fräna och dominerande, och det dröjer inte länge förrän paret, i sin oro, inser att de inte kan lita på de uniformerade männen. Paret tas tillfånga medan deras son, som observerar allt från ett gömställe i skogen, lyckas undkomma. Med hjärtat i halsgropen ser han på när hans föräldrar förs bort, och han svär att han ska göra allt för att rädda dem, ingen vet vad som komma skall, men en storm av händelser är på väg att förändra deras liv för alltid.

Mestadels utspelar det sig i huset med inklipp av vidunderligt vackert foto från då och nutid, vilket verkligen skapar en fascinerande kontrast mellan det förflutna och nutiden. De från dåtid är svåra att förstå, eftersom de ofta är fyllda med nostalgiska element som kan vara svåra att relatera till för moderna ögon. Från nutid är det naturscenerna som imponerar, med sin storslagna mångfald av färger och liv, och de ger en känsla av lugn och skönhet som är sällsynt. Fast detta kunde även varit en film om det underbara i naturen, där varje bildruta skulle fånga det förunderliga i allt från solens strålar som sipprar genom trädens lövverk till de stilla floderna som rinner fram som en spegel av himmelens färger.

Själva ramberättelsen engagerar inte mycket, och det är synd eftersom det finns potential för djupare känslomässiga teman. Det handlar om ett gäng otäcka figurer som har tagit parets hus i besittning, där de etablerar en tyrannisk kontroll som skapar en atmosfär av rädsla och osäkerhet. Dessa inkräktare missbrukar sin makt genom att förnedra kvinnan inför mannen, vilket inte bara skapar en klyfta mellan dem utan även väcker frågor om deras relation och de underliggande maktdynamik som finns. Medan tumultet pågår i hemmet, blottar det dessutom sår som går djupare än den fysiska hotbilden; det tvingar dem båda att konfrontera sina egna rädslor, svagheter och deras uppfattningar om kärlek och lojalitet.

Om Stefan Jarl varit mer modig hade han använt islamister som förövare. Detta val skulle inte bara ha skapat en mer komplex och intressant berättelse, utan också gett filmen en djupare verklighetsprägel som speglar aktuella samhällsutmaningar. Genom att utforska de känsliga och ofta tabubelagda ämnena som islamism och dess påverkan på samhället, skulle filmen kunna utmana publikens förutfattade meningar och få dem att tänka efter. Nu har det tyvärr blivit en sömnig kopia från en dokumentärfilmares tidigare bedrifter, en som inte riktigt lyckas fånga den puls och de konflikter som rasar i vår tid och därmed missar chansen att väcka en nödvändig debatt.

Medverkande Eva Röse, Peter Andersson, Henrik Norlén, Joel Spira, Valter Skarsgård
Wilhelm Abraham
Manus, Regi, Produktion: Stefan Jarl, Musik: Armand Amar, Medregi: Kjell-Åke Andersson, Foto: Philip Øgaard, Klipp: Anette Lykke Lundberg