Sebastian/Glassalen/Tivoli i Köpenhamn

En tråkig upplevelse på Glassalen

Jag gick till Glassalen med stor förväntan. Jag ville uppleva Sebastians stora hits. Jag har följt honom sedan jag köpte hans LP, Den Store Flugt, 1972. En platta som jag fortfarande håller som en av de väsentligaste nordiska, som kom ut det året.

Jag visste att Sebastian skulle spela ensam på sina akustiska gitarrer. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här tråkigt.

Visserligen är Sebastian 73 år, men här framstod han som en mycket gammal man.

Det är värt att notera hur tidens inverkan kan forma en artists uppträdande och energi. Den karisma och livfullhet som en gång präglade hans framträdanden verkade ha bleknat. Det blev tydligt att sångaren kämpar med ålderns tyngd.

Sebastian är fortfarande en mycket skicklig gitarrist. Det är verkligen imponerande att se honom manövrera strängarna med sådan lätthet och precision. Det blev också behållningen denna tidiga fredagskväll på Tivoli. Samt sångerna Når Lyset Bryder Frem och Rose, från nämnda LP. Den finns numera remastrad med extramaterial och ger en ny dimension till hans gamla klassiker.

Smart nog spelade Sebastian Når Lyset Bryter Frem strax innan pausen. Det fick publiken att gå igång direkt, vilket visade på den tidlösa kraften i hans musik. Det blev allsång och kraftiga applåder, och för en kort stund verkade det som om magin från det förflutna återvände.

Det är alltid en märklig känsla. Att se en artist som har varit en så stor del av ens liv på scenen är speciellt. Man minns alla stunder, alla låtar som har haft betydelse, men ibland överträffar verkligheten inte förväntningarna.

Som avslutande extranummer kom Rose, vilket blev ett värdigt avslut, till en annars ganska så medioker föreställning. Utan tvekan framkallade den en nostalgisk känsla.