Diana Ross/Royal Arena i Köpenhamn

MMMM

Magisk konsert med legendariska låtar

Diana öppnar upp hårt med en av sina starkaste låtar, I´m Coming Out. Hon bär en kreation som inte är av denna världen. Hon är inlindad i bolster. Precis så som en diva och primadonna ska klä sig. Då det inte tilläts pressfotografering så missar ni det.

Baby Love, Stop! In the Name of Love, You Can’t Hurry Love, Come See About Me från tiden med Supremes överraskar. Deras musikaliska sväng imponerar. Diana och bandet är fullkomligt förtrollande med Dianas sång. Helt magiskt och Diana är i god vigör. Tolv man på scenen inklusive Diana och två körtjejer. De ger allt vad de har och ljudet är perfekt avvägt. Varje ton, varenda not fyller rummet med en energi som är oemotståndlig.

Diana försvinner från scenen och återkommer i åtsittande grön långklänning. Hon fullständigt golvar oss då hon tar sig an The Boss, It´s My House och min favoritlåt, Upside Down. Då går publiken bananas och hela den sittande arenan reser sig upp och börjar dansa. Diana är med på noterna. Hon kör en förlängd version som får alla att missa tid och rum. Både musikerna och de två körtjejerna får visa sin kapacitet, och de strålar i ljuset av Dianas stjärnglans. Det lugnar ner sig i Reach Out and Touch (Somebody´s Hand). Diana uppmanar oss att ta varandra i hand. Hon ber oss tända våra mobiltelefoner. Ett stjärnljus lyser över Royal Arena vilket skapar en magisk atmosfär. Det känns som om vi tillsammans skapar en stor gemenskap i mörkret, förenade av musiken.

Därefter ny stilig kreation. Diana går över till den lugna sektionen. Hon sjunger sånger från två av de filmer hon har haft huvudrollen i. Dessa är Lady Sings the Blues, som hon blev Oscarnominerad för och Mahogany. Hon framför även eget material. Det är i dessa stunder som Dianas sårbarhet och styrka verkligen lyser igenom. Tyvärr sackar det ner showen en aning. Det är även en smula irriterande att en filmduk i bakgrunden visar fram hela hennes karriär. Det var ok att se innan Diana kom in på scenen tio minuter försenad. Nu blir det en uppvisning i egotrippande där fokus ibland hamnar mer på bilderna än på musiken. Vi får även se då Diana var i Köpenhamn 1973 med sin då två år gamla dotter, Rhonda. Ikväll framförde de tillsammans, Count on Me. Det är ett hjärtevärmande ögonblick som får hela arenan att applådera entusiastiskt.

Tempot höjs med Marvin Gaye-klassikern Ain´t No Mountain High Enough och Diana Summers, I Will Survive. Diana är ståtligt klädd i vit fotsid klänning som glittrar i ljuset av arenan. Efter att tagit ut sig totalt i dessa ovanligt långa versioner, till publikens förtjusning, presenteras musikerna. Diana tackar för sig med ett hjärtligt leende och en ödmjuk gest mot publiken. Hon skrider majestätiskt ut från scenen, och ett varmt jubel ekar genom hela lokalen. Publiken klappar frenetiskt under en lång tid. Showen är slut, men det är tydligt att ingen är beredd att släppa det magiska ögonblicket.

Plötsligt kommer bandet in igen, och Diana har klätt om i mjukisbyxor. Hon var på väg att lämna arenan, som hon uttryckte det. Det är en lättsam och avslappnad attityd. Den gör att vi alla känner oss som en del av en stor familj.

Vi får titellåten till hennes senaste platta, Thank You, som vi tidigare fått smakprov från. Ett passande avslut från en 79-årig Vädurskvinna som med fullt hjärta bjuder på sig själv. En mer helgjuten show får man leta efter. I slutet står vi kvar med en känsla av förundran. Vi känner glädje, som om vi just fått uppleva något historiskt inom musiken.