The Black Crowes/Falkonersalen i Köpenhamn

Mer oväsen än njutning

Så fick jag då äntligen se gruppen som jag lärde mig tycka om redan på -90-talet. Fast den här kvällen gav mig inte mersmak för fler liveuppträdanden från de svarta kråkorna.

Det var full fart framåt redan i öppningslåten. Men ljudet var så skramligt. De distade gitarrerna dränkte Chris Robinsons sång. Han inledde med öppningslåten Bedside Manners från deras senaste album Happines Bastards, där de har fått till en nytändning. Det kändes som att bandet verkligen ville få igång publiken. Tyvärr bidrog den brutna ljudbilden till en känsla av att energin försvann i kaoset. Det lyfte inte stämningen.

En stor banderoll täckte hela scenen med skivtiteln. Från den plattan fick vi även höra Rats And Clowns. Vi hörde också Bleed it Dry. Tre riktigt bra rocklåtar fångade essensen av bandets stil. Tyvärr kände jag att musiken inte kom till sin rätt under kvällens framträdande. Kråkorna blandade friskt från hela deras repertoar. Från deras första album från 1990 kom Twice As Hard. Det är en klassiker som fick flera i publiken att sjunga med. Ljudet var dock en besvikelse.

Deras tydliga influenser är bland annat Rod Stewart och Faces. Chris sätt att hantera mickstativet är mycket likt Rods. Tyvärr är han inte lika underhållande eller kul att se på. Han har inte den karisman som många andra rocksångare utstrålar. Fast han har en bra rockröst som ibland lyste igenom när ljudet klarade av att balansera.

Bandet kommer från södra USA. Närmare bestämt Atlanta, Georgia. Det var där som de började redan 1984, men först -90 kom deras första album Shake Your Money Maker. Namnet på Elmore James låt som Fleetwood Mac fick en hit med -67 då de var ett rent bluesband. Black Crowes har säkert fått inspiration från denna tidsepok. Deras musik låter mycket -60/-70-tal med sydstatsrock som grund. Den är blandad med boogie och bluesrock. Bröderna Chris och gitarristen Rick Robinson förvaltar detta väl när de skriver sina låtar.

På kvällens spelning fick en pappdocka av Chuck Berry symbolisera en del av deras musiksmak. Där finns även Led Zeppelin och The Who med. Alla har lämnat ett tydligt avtryck i deras låtstruktur. Deras melodiföring påverkades även av dessa band. Det är bara synd att kvällen inte nådde upp till förväntningarna som jag hade för det legendariska bandet.

Happines Bastards är deras första album på 15 år med egna låtar. Dessa låtar håller en hög standard. Detta visar att bandet har mycket att ge fortfarande. Men ikväll var det alldeles för bökigt och jämntjockt att stå upp över en timme till denna hårda röjarmusik.