Pretenders/Amager Bio/Köpenhamn

MMm

Högt och oinspirerande

Chrissie Hynde bördig från Ohio men bodde i London då punken exploderade. Det märks på kvällens spelning. Det är mer skränig punk än ren melodisk rock.

Till en kraftig volym kör Pretenders över oss så att jag fått nog redan efter 30 minuter. Ingen av deras låtar gör något vidare intryck på mig. Inte förrän i slutet kommer Back On the Chain Gang och några andra som gjorde mig på gott humör.

Sologitarristen James Walbournes långa excesser på gitarrhalsen blir lite väl mycket. Även om han är mycket skicklig och visade sig behärska flera genrer. Tillsammans är de ett tight band. Basisten Dave Page och trummisen Kris Sonne spelar sig svettiga och Chrissie Hyndes får torka sin panna åtskilliga gånger. Hon nickar instämmande åt bandet men verkar främst glad åt James ylande gitarrspel.

Men det här imponerade inte på mig på det sätt som Pretenders gjort tidigare då jag sett dem. Redan då debutalbumet kom 1980 stod jag längst framme vid scenen på Olympen i Lund. Efteråt träffade jag Chrissie Hynde och bandet i deras loge. Det är nog den bästa konserten med Pretenders. Men även då de var förband åt U2 på Eriksbergsvarvet i Göteborg var de oslagbara. Nu är det som Chrissie sa på scen, vem vill egentligen se oss? Jo, de som föredrar en stenkrossarvariant av bandet. Deras låturval var obskyrt. Flera av deras gamla låtar lät sämre än de borde. Som försöket med klassikern Hymn to Her som sablades ner och inte avlslutades.

Fler ballader skulle lyft denna mediokra spelning då Chrissie fortfarande har rösten.Jag hade en längtan efter de låtar som hade gjort bandet så ikoniska. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket bättre de kunde ha presterat med en genomtänkt setlist.

Höjdpunkten kom i slutet med Don´t Get Me Wrong i ett nerlungnat tempo. Just där kände jag att det är så här jag vill att Pretenders ska låta. Då är de som bäst. När låten avslutades kände jag en liten spänning av nostalgi. Glädjen som borde ha funnits under kvällen var mer av en bristvara. I de stunderna blixtrade det till, och jag mindes varför jag först blivit så fascinerad av deras musik. Det är dessa ögonblick av äkthet och känsla som jag hade hoppats på under hela konserten.

Trots kvällens brister lämnade jag inte helt besviken. Det finns alltid en glöd av hopp i att se musiker som fortfarande ger sitt allt. Även om resultatet ibland är blandat. Livemusik handlar ju också om att vara närvarande.

Jag kan inte förneka att det finns ett värde i att se legender som Pretenders fortsätta att kämpa på scen.

Foto Henrik Hildebrandt