Sophie Zelmani med band/Slagthuset i Malmö

MMM

Reflektioner från Sofie Zelmanis meditativa konsert

Det är snart 30 år sedan som jag hörde Sophies första album och blev helt betagen. Därefter har jag följt hennes karriär med hennes lågmälda och njutbara musik.

Igår kväll var inget undantag; det passade perfekt på Slagthusets Teater.

Zelmanis vilsamma tonspråk blev som till en meditation. Den innehöll vissa inslag av mer rytmiska klanger. Dessa klanger kom främst från Sophies producent och vapendragare Lars Halapi på gitarr. Halapis spelstil bidrog verkligen till en djupare dimension av arrangemangen, vilket gjorde musiken ännu mer fängslande och nostalgisk.

Kvällens konsert gick i stillhetens och tankfullhetens tecken. Sofie och bandet spelade både nytt och gammalt material, vilket tillfredsställde både långvariga fans och nya lyssnare. Denna blandning skapade en atmosfär av både nostalgi och spänning inför vad som skulle komma härnäst.

Flera av låtarna tangerar Leonard Cohen och Bob Dylan. Dessa två herrar är också Sophies favoriter. Det är lätt att se varför hennes musik har blivit så påverkad av dem. Vi fick flera av Sophies finaste låtar. De inledde med Dreamer, So Long och Precious Burder. Detta satte en hög standard för resten av kvällen.

Sofie försökte att kommunicera med publiken på sitt stillsamma vis. Det gick sådär när hon ville få allsång på några av sina låtar. Trots hennes charmiga försök att involvera publiken, såg jag flera ansikten som log förvånat. De var lite osäkra på om de skulle delta i den spontana sången. Likadant var det när publiken skulle få välja låtar och Sofie inte kom ihåg texterna. Det är nog bättre att Sophie håller sig till den repertoar hon repeterat in med bandet. Då klarar hon det galant!

Lars Halapi briljerade både på elektrisk och akustisk gitarr, vilket var en av höjdpunkterna den här kvällen. Hans prestationer var inte bara tekniskt imponerande; de var också fulla av känsla och kreativitet. Han fick också kvällens längsta applåder, vilket var välförtjänt och ett tydligt bevis på hans skicklighet och publikens uppskattning.

Hela bandet var följsamt till Sofies behagliga röst. Som extranummer fick vi hennes Dylantolkning Most of the Time. Det var ett värdigt slut på en Zelmanikväll. Den avslutande låten kändes som en perfekt sammanfattning av hela konserten – nostalgisk, fängslande och djupt rörande.

Många i publiken satt kvar en stund efter att ljusen hade dimmat. De var insvepta i de kvarstående tonerna. Stämningen av den magiska kvällen levde kvar.