Basse Wickman med band/Medley i Malmö

MMM

Musik och magi på Medley

Basse Wickman har alltid funnits i min skivsamling. Men det var först nu som jag fick se honom. Min första recension om honom skrev jag 1985 i Kvällsposten.

Ikväll seglade han in på Medley och levererade ett tvärsnitt från sin digra produktion.

Basse blandar friskt mellan svenskt och engelskt material, själv föredrar jag nog bäst då han sjunger på engelska. Konstigt nog så känns det mer äkta och berörande. Det är som om hans engelska texter har en extra känsla, en djupare resonans som verkligen når publiken. Hans förmåga att förmedla känslor genom sina låtar är imponerande. Det skapar en atmosfär. Som åskådare känner man sig delaktig i berättelsen han framför.

Basse är en text- och låtskrivare som berör med sin känsliga sång och tänkvärda texter. Hans texter handlar ofta om livets olika aspekter. De handlar om kärlek och förlust. Hans personliga stil gör att man lätt kan relatera till dem.

Hans husgudar måste vara Byrds och Bob Dylan, vilket går igenom i hans låtskrivande. Influensen från dessa legendariska artister hörs tydligt i hans melodier och arrangemang. Det verkar som om han hedrar deras arv. Samtidigt tillsätter han sin egen unika prägel.

I sitt band hade Basse med sig en fantastisk gitarrist. Varje gång Jan-Åke ”Jake” Svensson spelade solo överraskade han med sitt själfulla fingerpicking-spel. Det var helt underbart att ta del av. Jakobs solos var inte bara tekniskt skickliga. De fångade även hjärtat i musiken. Detta gjorde hela framträdandet ännu mer minnesvärt.

En annan överraskning var körsångerskan Lena Rif. Hon kompleterade Basse perfekt. Då hon sjöng solo var det imponerande. Mycket bra! Hennes röst hade en klarhet och styrka som lyfte låtarna till nya höjder. Den harmoniska samverkan mellan henne och Basse var magisk och skapade en dynamik som fick publiken att häpna.

Även de andra musikerna följde Basse väl, Örjan Hill på keyboard, Håkan Tollesson bas och Mattias Engström på trummor. Ett väl sammansatt gäng. Var och en bidrog med sin egen stil, vilket gjorde att bandet kändes komplett. Deras samspel och tydliga kommunikation på scen lyste igenom, och skapade en känsla av gemenskap och glädje.

Basse var vid god vigör och han sjunger och spelar gitarr väldigt bra. Under kvällen njöt vi av Sailing Down the Years, Pale Blue Eyes och Son of Cathys Clown. Dessa var några av alla de låtar som vi fick ta del av, under kvällens två set-program. Att döma av applåderna och hojtandet var det en nöjd publik som trippade ut i kvällningen.

Stämningen var på topp, och alla verkade överens om att detta var en nostalgisk kväll. Det är uppenbart att Basse Wickman fortfarande har mycket att ge. Vi ser fram emot att höra mer från honom i framtiden.